Mischmasch

Stream of consciousness (Källa)

Sådant som snurrar i min hjärna just nu följer nedan.

Det nya niandet. 

Ungdomen har hittat på att vi ska nia i det här landet. Jag gillar det verkligen inte. Alltså, jag ÄLSKAR att få nia i andra språk, men jag älskar också att vi inte håller på med sådant trams i Sverige. Varför återinföra den sortens avståndstagande?

Häromdagen när jag var på krogen, så kom jag dit ensam, eftersom mitt sällskap inte dykt upp än. Den unga pojken som visade mig till vårt bord tilltalade mig hela tiden i andra person pluralis, vilket först gjorde att jag trodde att han fått för sig att alla tre personer som bokningen rörde var på plats. I synnerhet när han hälsade mig "välkomna". Till slut fick jag dock inse att han fattat att det bara var jag där än så länge och likväl använde han detta "välkomna"! Skratta eller gråta, det är frågan. Men ok, så fungerar det nya niandet, uppenbarligen. Det är - vad vi gamlingar än hävdar - ungdomen som avgör hur språket fungerar.

I vilket fall som helst kommer jag fortsatt att dua ända ned i graven. Men jag tror att ungdomarna förväntar sig det av en äldre person ändå.

Raskt vidare till bokmässan.

Nu är det snart dags igen. Jag har inte mycket inbokat (som vanligt - inte direkt eftersökt som talare) men jag ska alltså ändå vara där och insupa, samt träffa en miljon människor. Det kommer att bli trevligt och nätverksmässigt givande - tror och hoppas jag - även om jag ibland misstänker att det främsta skälet till att jag åker är att jag får vara borta från min älskade unge en liten stund, med allt vad det innebär av sovmorgnar och långfrukost i ljuv ensamhet. Tidigare har jag bara varit på mässan torsdag-fredag, men den här gången klämmer jag in lördagen också. Vi får väl se om jag tycker att det blir lite mycket eller ej.

Löst kopplat till detta finns tankar kring huruvida jag alls kommer att åka på bokmässan nästa år. Åker jag ifall jag inte har någon aktuell bok? Kommer jag att ha en aktuell bok? Det är omöjligt att veta.

För nu är jag i ett läge där min 9-12-bok är uppe i 21500 ord och det säger fan bara stopp. Jag satsar på någonting kring 30000 ord (knappt hälften av t.ex. En väktares bekännelser) och jag känner mig ovanligt borta dramaturgiskt eftersom jag inte brukar skriva så kort. Det börjar bli dags att driva mot slutet, och jag vet vad som ska hända, men jag vet inte i vilken ordning eller i någon vidare detalj. Ca 72% procent in i boken är jag (kollade jag nyss), men vad brukar det innebära ungefär? Jag försöker jämföra med mina tidigare böcker och ser att det börjar dra ihop sig mot slutet i detta procentuella läge, men det är extremt oklart exakt hur. Det händer saker, liksom. Kan det vara så att jag borde komma med andra vändpunkten här någonstans, rent dramaturgiskt (se bild på "den dramaturgiska valen" här)? Jag tror det, men jag har fortfarande inte riktigt fattat vad en vändpunkt är.

I övrigt vill jag bara säga om japanska att det är världens mest indirekta språk. (Ja, som jag har studerat alltså.) 

Det finns så många sätt att vara svävande på. Inte minst för att man ganska sällan bryr sig om att sätta ut pronomen, vilket gör att det är väldigt fritt för tolkning vem som gör någonting i en viss mening. Tills skillnad från andra språk där man gärna droppar pronomen, som t.ex. spanska, så har vi i japanska inte personböjda verb. I spanska ser man (i allmänhet) på själva verbformen om det är jag, du, hon/han eller de (o.s.v.) som gör saker, men i japanska hänger verbet bara där, liksom. "Springer" är en fullt möjlig mening, t.ex. I synnerhet i sångtexter och liknande där det endast i bästa fall finns ett vagt sammanhang blir det helt otroligt luddigt på det här sättet.

Men det är inte bara det som gör japanskan lätt odefinierad. Det är mycket "men/kanske/lite/är känslan/säger någon (oklart vem)" som blir hängande i luften, gärna i slutet av meningar så att man undrar ifall något av det som just sagts verkligen gäller.

Det ska dock sägas att man självfallet i japanska kan vara lika benhårt otvetydig som i vilket annat språk som helst. Det är bara den allmänna folksjälen som tar sig uttryck.

Så var det med det.

Att träffa en författarkollega

Jag och Louise Baumgärtner

Alltså, det här med att träffa och rentav umgås med folk som är intresserade av samma sak som man själv ... Det är tamejfan helt fantastiskt! Inte förrän jag blev utgiven författare har jag med regelbundenhet stött på folk inom samma gebit, men nu bara rullar det på här. I helgen var den normalt Göteborgstraktsdväljande Louise Baumgärtner uppe en sväng här i stan och trots att hon tydligen var ganska ordentligt sjuk hälsade hon på hemma hos mig.

Och shit, vad vi pladdrade. Det är så vansinnigt INTRESSANT att lyssna på en författare överhuvudtaget, tycker jag. Jag antar att jag tycker det eftersom jag brinner för samma sak som godtycklig utövare av denna typ. När det dessutom funkar på det rent personliga planet så drar det iväg och blir bara så jävla BRA, liksom. Exakt detta hände och jag ville aldrig att hon skulle gå hem.

I synnerhet inte när bubblet åkte fram, vilket det har en tendens att göra om jag har någonting att säga till om i saken. Och vi var ju hemma hos mig. Dessutom avslöjade Louise när hon väl var på plats att det råkade vara hennes födelsedag och då hade jag ju liksom inte ens något VAL.

Louise har förresten haft vänligheten att skriva om vårt möte hon med idag på sin blogg.

Läs f.ö. genast hennes utmärkta spänningsroman Skuggvinter!

Litteraturveckan i Göteborg

Jag har haft extremt låg actionnivå här på bloggen på sistone. Det har till viss del berott på att jag verkligen haft annat för mig än att sitta och raljera ohämmat om mig själv och mitt liv.

Förra veckan, t.ex., var jag i Göteborg, på den årligt återkommande Litteraturveckan, där författare från alla landsändar samlas och bombarderar skolorna där med författarbesök. Jag var en av dessa författare och jag bombarderade personligen fem skolor med sammanlagt arton (18!) lektioner.

Ojojoj, säger jag bara. Det var jätteroligt, men det var också väldigt intensivt. Jag är definitivt inte van vid att stå och prata mellan tre och fyra timmar non-stop om dagen. Det blir lite tröttande att höra sin egen röst så mycket. Och ungdomarna i de här åldrarna (11-15 år) kan vara en aning ... okoncentrerade ibland, om vi säger så. De allra flesta elever var exemplariskt tålmodiga, men då och då kunde man skönja en viss otålighet. "Vem är tanten och vad fan är det hon snackar om?" var känslan ibland. Och det kan man ju relatera till.

En annan sak som var fantastiskt rolig var att träffa alla dessa kolleger (jojo!). Jag hade närkontakt med bl.a. Moa Eriksson Sandberg, Christina Lindström, Ann-Charlotte Ekensten och Bengt-Erik Engholm - alla mycket trevliga människor.

Moa förbarmade sig över mig första kvällen (åkte ned redan på söndagen) och tittade snällt på när jag åt middag. Hon är så himla trevlig!

Moa och jag har det lite cozy

Christina och jag hade tidigare bara hälsat på varandra som hastigast på Bokmässan, men nu tog vi en helkväll tillsammans. Och alltså, hjälp, vad vi båda kan pladdra. Att vi fick i oss någon mat ö.h.t. är obegripligt. Jag läste f.ö. hennes senaste bok, Finns det björkar i Sarajevo?, på tåget ned och den måste ni absolut läsa allihopa för den är - i vanlig ordning - fantastisk. Hon kan skriva, denna kvinna.

Jag och Christina Lindström partar loss

Ann-Charlotte är en otroligt varm och härlig människa, som jag visserligen bara sett svischa förbi tidigare, men som det känns som att jag redan känner. Det var vansinnigt roligt att få se mer av henne denna gång.

Bengt-Erik har jag träffat tidigare i samband med Författardagen i år och nu slumpade det sig så att vi skulle till samma skola en dag, så vi hamnade på spårvagnen tillsammans. Det var rena turen att jag råkade kolla på den blå pluppen på iPhonen när vi plötsligt befann oss på vår destinationshållplats, för annars hade vi pratat oss förbi den.

Ann-Charlottes bild av mig, henne själv och Bengt-Erik (hoppas det är ok att jag använder den här ...)

I övrigt hade vi något som kallades Utbudskväll, där alla medverkande författare fick en chans att presentera sig själva och sina böcker (eller göra vad som helst egentligen) på fyra minuter. Det var riktigt roligt att få se och höra så många kända och (för mig) okända ansikten/röster. Bl.a. så pratade Charlotta Björnulfsson om sin senaste bok Sommarlovet och där var jag verkligen superstarstruck, för hon har skrivit den bästa barnbok jag läst: Älvis & Elvy som jag skrivit om här.

Veckan var överlag fantastisk och jag är jätteglad över att jag fick vara med. Nästa år tror jag dock att jag begränsar antalet dagar (om jag alls får vara med - det är inte säkert), helt enkelt eftersom jag är lite gammal och trött, OCH inte minst för att jag inte vill vara borta från min dotter längre än nödvändigt (som det var nu blev min familj närmast tvungen att komma ned och vara med fr.o.m. onsdagen vilket var trevligt, men lite opraktiskt).

En annan figur jag stötte på i Göteborg, på Naturhistoriska museet, som jag besökte med min dotter

Slut på trist rapport!

När folk känner sig påhoppade

Matar på med mitt andra inlägg för dagen här. Jag var nämligen nyss med om en märklig grej.

Jag tänker köpa tårtor till ett litet 44-årskalas som jag ska ha (brukar inte ha kalas för mig själv, men min dotter tycker att det är så kul) och frågade därför per mail det tilltänkta bageriet, Thelins, om innehållsförteckning för deras tårtor. I detta mail framgick det tydligt att det handlade om att säkerställa att en ovo-laktovegetarian skulle kunna äta åtminstone någon av tårtorna.

Jag fick ett goddag yxskaft-svar på formen: Våra tårtor innehåller sockerkaksbotten, vaniljkräm, passionsmousse, o.s.v.

Jo, sa jag, det kan jag utläsa från er hemsida. Jag vill ha en innehållsförteckning där man kan se om det förekommer gelatin, lecitin, o.s.v. där någonstans.

Svaret: Det kan jag inte svara på, jag måste prata med bageriet. "Återkom gärna efter semmeldagen".

Ok, tänkte jag. Vad konstigt att ett så stort, väletablerat företag inte har några rutiner kring detta. De borde ha en pdf som de bara skickar direkt så fort någon undrar över någonting. Och kalla mig skitjobbig, men eftersom den här människan uppenbarligen inte hade någon aning om hur han skulle hantera dylika spörsmål, skrev jag något i stil med att "ok, jag fattar, men inför framtida frågor av denna typ kan ni kolla på den här broschyren från Livsmedelsverket, där det framgår tydligt vad ni är skyldiga att kunna informera konsumenten om." Självklart fattade jag att personen som svarade på mailet själv inte var ansvarig för någonting. Jag tänkte att han kunde göra det man gör som anställd: Skickar frågan vidare till någon som har högre lön. Och det var väl exakt vad som hände.

Svaret kom från en annan, förmodligen överordnad person denna gång:

Hej Elin,

Tack för ditt mail och uppläxning kring Livsmedelsverkets regler, reglerna gäller märkning – vår hemsida har ingen märkning.

Vi är väl bevandrade med reglerna kring våra skyldigheter gentemot våra konsumenter, är du missnöjd med något svar är du välkommen att kontakta mig per telefon.

Med vänliga hälsningar,

Och så namn och telefonnummer - som jag genast ringde.

En rasande människa svarade. Jag frågade - utan att på något sätt vara otrevlig eller påtala den mindre trivsamma tonen i hans mail, om det - om de alltså visste vad som gällde - i så fall fanns någon pdf som man kunde få. På detta svarade han att det fanns det visst det, men de hade ju i ett tidigare mail bett mig återkomma efter semmeldagen ... Och sedan ballade det ur på något sätt, så det sista som hände var att han fräste åt mig att "inga vegetarianer kan äta på våra konditorier, så du behöver inte återkomma alls!"

Shit, alltså. Jag har sällan blivit så illa bemött. Så här i efterhand kan jag tänka att jag borde ha varit tydligare med att "OM ni inte känner till detta - vilket ni säkert gör - så bifogar jag för säkerhets skull denna broschyr. Jag ber TUSEN GÅNGER om ursäkt ifall ni redan vet vad som gäller. Det är inte meningen att läxa upp någon." Men sanningen är att jag trodde att det var ett företag jag kommunicerade med, inte en lättstött människa som tog det hela som en personlig förolämpning.

Och för er som tror att jag är ett as som går igång på att plåga servicepersonal: Jag är faktiskt extremt snäll - alltid. Det grövsta jag kan göra mig skyldig till - liksom inträffade ovan - är att jag uppenbarligen inte på alla sätt säkerställer att inget av det jag skriver kan tas som en personlig förolämpning.

Möjligen köper jag mina tårtor någon annanstans i framtiden.

Svårsjunget

Jag och maken försöker oss då och då på att sjunga tillsammans. Inte för att vi är några sångare (eller ok, jag är faktiskt gammal sångerska, men maken är så där på att hålla tonen), utan som ett sätt att umgås. Typ. Go figure. Vi tycker hursomhelst att det är roligt.

Nästan undantagslöst väljer vi dängor som vi inte har en rimlig chans att lyckas med. Här följer ett axplock:

Twentieth Century Fox-introt

Det här hör ju till det som är möjligt att framföra en variant av, bara man är två personer. Jag brukar ta den stämma som liksom fyller i, bl.a. med TA-TA-TA-TAAAA på slutet. Det brukar faktiskt gå att identifiera vad vår lilla duett ska representera.

HBO-introt

HBO-kören är ju också möjlig att framföra, om än inte helt lätt att identifiera för den oförberedde. Det här sker främst när vi ska kolla på någon serie tillsammans och då är kruxet att försöka hitta tonarten utifrån bruset som föregår det hela. Hm, kanske är det mest jag som brukar göra detta, när jag tänker efter. Nå, svårt att hitta tonarten i förväg i alla fall.

Sedan kommer vi till våra två favoriter - och här börjar det bli riktigt, riktigt svårt.

Imperial March

Imperial March är faktiskt ganska förrädisk till melodin och jag ska erkänna att jag själv - inte bara den något osäkrare maken - har en tendens att sikta fel. I synnerhet när vi båda klämmer i samtidigt. Det brukar inte hindra oss nämnvärt. Det svåraste partiet i hela låten är fiolslingorna nära slutet. Har aldrig fått till det riktigt tillfredsställande faktiskt. Men på det hela taget är det inte alls omöjligt för en utomstående att förstå vad det är vi har gett oss på att sjunga.

Star Wars-temat

Och så på delad favoritplats med Imperial March har vi själva Star Wars huvudtema. Särskilt inledningsfanfaren är riktigt knepig. Och jag kommer aldrig ihåg var ettorna ligger (vad kommer på slagen och vad är synkoper som hamnar någonstans däremellan, liksom). Det lugnaste partiet är också överraskande svårt att få till så att man fattar vad det är frågan om.

Försök själva så får ni se!

I en annan del av Sverige

Igår var jag på julfest hos Författarförbundet, BULT-sektionen (barn och ungdomslitteratur). Och JA, jag VET! Där satt liksom jag och fraterniserade med en massa RIKTIGA FÖRFATTARE! Det är så förbannat jävla roligt!!

Men nu var det inte det jag främst tänkte tjata om här, utan om en sak som en av dessa riktiga författare berättade för mig.

Jag tänker inte nämna några namn, eftersom det ändå var ett privat samtal och det då känns underligt att blogga loss med alla detaljer. Inte för att jag kan tänka mig att hon skulle misstycka, men ändå. Jag väljer att kalla henne A.

A kommer långt norrifrån. Jag tror att det var Övertorneå, men jag kan verkligen ha fel. Nå, vi pratade om hur annorlunda det sociala spelet fungerar där, jämfört med i Stockholm.

Hon berättade hur hennes make en gång när de hälsade på i As barndomshem, fick lite av en chock när han tillfälligt var ensam i huset och det plötsligt satt en farbror i köket. En granne som tittat förbi, helt enkelt. Och gått in själv, utan att ringa på eller något - för så gör man tydligen. Man kliver på i stugan liksom. Varvid man (den som bor där) förväntas bjuda på kaffe. Och konversationen tycks ofta vara ganska begränsad. Det är helt ok att sitta tyst där i grannens kök och sörpla i sig sitt kaffe.

Ni förstår. Den stackars oförberedda stockholmsmaken blev rätt ställd. Han lyckades tydligen bjuda på det där kaffet och sedan kan man bara föreställa sig hur han desperat försökte fylla tystnaden med småprat. Herrejävlar, vad jag själv hade pladdrat!

Och vi i Stockholm då, hur gör vi? Om ni i Övertorneå skulle undra.

1. Vi kommer ALDRIG någonsin förbi oannonserade - det MÅSTE vara vederbörligen avtalat.
3. ALDRIG någonsin skulle vi bara gå in hos någon, utan att ringa på.
3. Vi är ALDRIG tysta.

A berättade även att hon under sin första tid i Stockholm konverserat med okända människor på buss och tunnelbana - det tog vi nollåttor raskt ur henne så klart, för det är ett big no-no här i stan.

Huvudregel: Blicken rakt fram, ingen ögonkontakt. Låtsas inte om någon annan människa ö.h.t. ifall det inte är en tydlig servicesituation - då är det faktiskt kutym att både le och säga tack.

Jag skulle tro att vi är typ värst i världen vad gäller detta avståndstagande, möjligen med undantag av Ryssland och dyl(?!), där det visst anses falsk att le mot någon i ett opersonligt sammanhang. Och där toppar de ju faktiskt oss i så fall.

Is the dark side stronger?

Jag är så trött på att folk överlag har så lätt att välja att härda sitt hjärta och slå ifrån sig när en medmänniska behöver hjälp. Ska det vara så satans svårt att se att det hade kunnat vara DU? Det hade kunnat vara DU som flytt från krig och kaos. Det hade kunnat vara DU som fått ditt hem sönderbombat. Det hade kunnat vara DU som sett din mamma/ditt barn/din vän skjuten på gatan.

Så innan du röstar på Sverigedemokraterna eller sitter och ondgör dig över invandringsproblemet på nästa jobbfika, snälla, TÄNK lite! Tänk efter en gång till.

Det är så förbannat lätt att välja the dark side. Så förbannat svårt att känna någonting för folk utanför den egna sociala kontexten.

Men jag hoppas att Yoda har rätt. Jag hoppas att vanlig jävla mänsklig hyfs är det som vinner i längden.

En pojkes berättelse

Jag tänkte helt enkelt dela med mig av denna text, skriven av en pojke som kom till Sverige för inte alltför länge sedan. Det är en mänsklig skyldighet att ta del av den här typen av berättelser - just denna känns hoppfull och "slutar" lyckligt. Långt ifrån alla gör det.

Hej jag heter Mahmoud, För 6 år sedan, när jag var 11 år inträffade det en läskig och hemsk händelse som förändrade hela mitt liv.

Den syriska inbördeskriget hade redan påbörjats, Denna dag var jag i skolan, Kl 10.00 kom militären till min stad och i mosken ropade de att alla familjer som har barn skulle gå och hämta de, eftersom det var ett problem denna dag. Min pappa körde mot min skola för att hämta sig, men han blev stoppad av militären kontrollpunkt. Militären ville ha min pappas bil eftersom den var så stor. De grep min pappa och tog över hans bil.

Medans min pappa greps var jag fortfarande i skolan. Mina lärare sa till alla oss att vi kunde sluta skolan tidigare och gå hem. Jag gick hem med mina vänner som bodde på samma gata som mig. 

På vägen hem såg jag min pappa i handbojor. Jag började gråta och min pappa sa till mig att gå hem och hämta hans legitimation och pengar från min mamma. 

Jag sprang hem och berättade vad som hade hänt till min mamma, och jag fick pengarna och pappas legitimation från henne. Jag gick till min pappa och gav pengarna, samt hans legitimation till honom. 

Min pappa bad mig att gå hem. Efter att jag gick fyllde militären min pappas bil med olika personer och tvingade min pappa att köra de utanför vår stad. De riktade en pistol mot min pappa och sa att om han inte skjutsade de skulle de skjuta honom. Medans min pappa körde de slog de honom. 

De släppte min pappa klockan 8. Klockan 4 nästa morgon åkte vi direkt till Lebanon. Jag kunde inte ens säga hejdå till mina vänner

Vi tillbringade 2 år i Libanon. Vi bodde hos min mammas familj.
2013 åkte min storebror till Sverige med sina vänner. Han bodde fortfarande i Syrien medans vi var i Libanon, men det blev för farligt för honom eftersom ISIS tog över staden han bodde i. Ett år senare sa jag till min mamma att jag ville åka till min bror. Min mamma frågade då hur jag skulle ta mig till honom. Och jag svarade att jag skulle ta samma väg som min bror.

Min pappa fick reda på detta och därför köpte han 2 biljetter till Turkiet. Dagen innan jag och pappa skulle åka till Turkiet hade vi en stor fest, där alla våra släktingar kom och vi åt god mat och jag fick säga hejdå till alla mina nära och kära. Nästa dag åkte vi till flygplatsen och jag skulle säga hejdå till min mamma. Jag grät och hon grät med. Efter några timmar av flygande kom vi till Turkiet.
Vi bodde där i 19 dagar och varje natt försökte vi åka till Europa, men vi kunde inte. Det tog 3 till 4 timmar att åka buss, men om polisen såg dig så var det kört. Och du skulle hamna i fängelset. 
På den 19:de dagen lyckades vi och vi kunde åka. Vi åkte med en liten båt i början. Efter 4 timmar bytte vi båt och åkte en större båt. Till sist kom vi till en ännu större båt. Innan vi åkte delade smugglarna ut maten som vi skulle äta under resan. 

Vi kunde inte åka direkt eftersom vi var tvungna att vänta på en anna båt som skulle ta med sig mat och vatten till resan. Jag ville inte vänta, jag var rädd att vi skulle bli upptäckta och skickas tillbaka. Jag hade fjärilar i magen ända tills båten med mat kom. 

När den lilla mat båten kom ville kaptenen att vi skulle ta med oss 5 extra personer. Han sa att han inte hade maten med sig, men vi visste att han ljög eftersom vi hade sett maten tidigare. Det blev bråk och kaptenen lämnade ett barn som skulle åka med oss. Pappan till barnet åkte med den lilla båten och ville att hans son skulle åka med oss. 

Problemet var att vi var för många. Den gruppen jag hade rest med var cirka 250 personer, och det fanns 150 andra personer som väntade på oss vid den stora båten. 400 personer var tvungna att åka i samma båt och dela på vatten och mat. Efter 4 dagar fick vi slut på mat, och vi hade inte plats att byta kläder. Det var för trångt så jag och mina vänner fick sova på en tak. Det var kallt att sova där om nätterna. Ombord båten fick vi nöja oss med 5 dadlar och en flaska vatten som vi delade på 3 personer. Detta skulle hålla oss mätta i hela dagen.

Vi levde så här i 9 dagar, efter 9 dagar tog vår mat slut och vi  var tvungna att ringa till röda korset och be om hjälp. När vi berättade att vi var mitt i medelhavet utan vatten, sa dem att de skulle skicka hjälp. Några timmar efter att vi hade ringt kom två båtar med mat och hjälp. Alla vi ombord på båten blev glada och lättade när vi såg båtarna. 

Nästa morgon vaknade vi av att någon skrek. De läckte vatten in i båten. Kaptenen fick reda på detta och var tvungen att ringa röda korset igen. De skickade en stor båt som vi fick åka med till Italien

Jag och mina vänner hittade en plats i båten, och personalen kom och  gav oss mat, maten var riktigt gott. Vi bodde på båten i två dagar sedan  anlände vi i Italien.
När vi fick av båten möttes vi av många poliser och journalister som intervjuade oss. Sen fick vi mat och var tillåtna att ta en dusch.

Jag gick åka en buss till flygplatsen, utan mina vänner. Jag flög först till en stad som heter Sardinien där jag såg mina vänner. Sen flögs jag till Milano. Jag och mina två vänner planerade att ta en bil till danmark, Vi fick betala chauffören väldigt mycket,  men stoppades i Frankfurt av polisen. Polisen tog våra pass och vi fick stanna några timmar i polisstationen. Chauffören fick 1 års fängelse och polisen konfiskerade hans bil.
Efter några timmar släppte polisen oss och min bror åkte och hämtade upp oss vid stationen. Jag kramade min bror för första gången på länge, Direkt efter det köpte vi biljetter till Stockholm.
Sen åkte vi tåg hela vägen till stockholm.

Klockan 4, den 15 oktober 2014, anlände jag i Stockholm för första gången. Vi gick direkt till migrationsverket och gjorde fingeravtryck. Denna dag uppfyllde jag mitt mål efter ett mycket långt och tuff resa. 

Jag levde i stockholm under 1 år. Under denna tid mötte jag många nya människor som t.ex min brors bästa vän, som heter Peter, och Peters pojkvän. Peter hjälpte mig att lära mig att simma och han tog även med mig till gröna lund för första gången.

I Stockholm bodde jag hos två familjer. Först bodde jag hos en familj från Irak. Vi pratade samma språk och jag bodde där med mina två vänner som jag reste med. Jag bodde hos de i tre månader. 

Sedan bodde jag med en svensk kvinna i 7 månader. Hon lärde mig att prata svenska. Hon var en fantastisk person, men jag var tvungen att flytta i slutet. 

Jag flyttade med min storebror till Falköping. Det fanns inga lägenhet i början vi fick bo med min brors kompis. Men sen fick vi en jättefin lägenhet. 
Den 14 april 2017 kom min mamma och pappa och lillasyster till Sverige. De hade väntat på papper sedan jag kom till Sverige två och ett halvt år tidigare. Nu bor vi alla tillsammans, och mina föräldrar går i skola, och börjar lära sig svenska. Och min lilla syster har lärt sig mycket svenska nu. 
Som avslut vill jag bara säga, Jag har gjort något mycket svårt genom att komma till Sverige men jag är ändå glad att jag kunde och fick komma till Sverige. 
I början var det svårt att skaffa vänner eftersom jag inte kunde prata språket. Men nu har jag världens bästa vänner och jag spenderar nästan hela mitt fritid med.

Och innan jag kom till Sverige, kunde jag inte simma. Men nu är jag en av de bästa simmarna i hela Europa.

Så min historia bevisar att allt är möjligt. 

Tack för att ni lyssnade.

Efter Bokmässan

Jag strax nedanför mina böcker i Lilla Piratförlagets monter på bokmässan

Men det där var ju inte så dumt! Två dagar bokmässa, torsdag-fredag. Jag hade det verkligen superkul och träffade en massa trevliga människor. Inte minst stötte jag på ett helt gäng av alla dem jag haft någon sorts kontakt med via sociala medier. Riktigt roligt!

Jag träffade en massa författare irl för allra första gången: Mia Öström, Christin Ljungqvist, Anna Bågstam Ryltenius, Ann-Charlotte Ekensten, Helena Dahlgren, Christina Lindström, Anna Arvidsson, Anna Jakobsson Lund, Michaela von Kügelgen, m.fl. Dessutom var Jennifer Niven där och deltog på förlagsmiddagen på kvällen. Trots att jag ännu inte läst något av henne (vilket jag ska ändra på snarast) så var jag något starstruck - vi pratar en kvinna med miljontals läsare världen över. Lite svindlande tanke.

Äntligen fick jag träffa genomtrevliga Ann-Charlotte Ekensten!

Sedan hade jag den stora glädjen att få träffa några av mina läsare. I synnerhet Elvira och Lexie är jag oerhört glad att jag fick träffa. Så himla mysiga tjejer båda två - och båda två äkta tonåringar (16 respektive 15, är jag hyfsat säker på). Det var verkligen kul att få se dem i verkligheten, inte minst eftersom jag haft en del kontakt med dem bägge via mail.

I övrigt fick jag äntligen träffa favvobloggaren David - det var inte en sekund för tidigt! Jag gillar verkligen honom och önskar att han bodde här i stan, så att jag kunde tvångsfika med honom åtminstone på veckobasis.

Jag och favvobloggaren, oarya, en aning suddiga i kanterna

Dessutom träffade jag Jonna Zeitler och Emma Kreü från Because You Know Wines och vi fann verkligen varandra på fredagseftermiddagen, då vi tog några glas skumpa ihop och gjorde en liten intervju. Jag hade gärna hängt med dem typ resten av mässan, men jag var tvungen att ta tåget hem bara några timmar senare.

Jag och BYKW-tjejerna minglar inför tillkännagivandet av Årets Bok 2017

Några av de snittar vi minglade i oss vid detta tillfälle

Annars tog jag underligt få bilder och de flesta har jag nog Instagrammat redan, men lite redundans har väl aldrig tagit död på någon, tänker jag:

Jag hittade knappt min egen röv på mässan (NOLL lokalsinne), men förvisso champagnebaren - på ren instinkt!

Mässans första glas på sagda champagnebar

Jag leker att jag är Kristina Ohlsson

Sängen där jag sov utan barn och som jag inte lämnade förrän jag kände att jag sovit färdigt!

Hoppsan, här har jag visst producerat ett inlägg av noll komma noll intresse för någon annan än för mig själv. Men det är ju min blogg, så jag tar mig den friheten:)

Bokmässan

Men hörni! Nu är det visst bokmässa strax. I morgon tar jag 5.51-tåget ned till Sveriges baksida (skämt! jag gillar Göteborg!). Sedan ska det minglas. Hoppas det går bättre att träffa folks händer den här gången (jfr detta).

För den som råkar befinna sig där nere ser mina planerade tider ut på följande sätt:

Torsdag 28 sept 12.15-12.25: Samtal om Visheten vaknar, Piratförlagets scen (B05:42)

Fredag 29 sept 17.30-17.40: Att skriva fantasy för barn och unga, Biblioteks- & berättarscenen (D02:01)

Efter grejen på fredagen måste jag rusa till taxin innan den blir en pumpa och kasta mig på tåget hem.

I övrigt fri lek. Jag ska träffa allt och alla. Och dricka vin. Och sova utan barn. Och vakna utan barn. Och äta hotellfrukost - utan barn!

Yay!

(Jag älskar min dotter över allt annat, men det har inte varit mycket barnfritt de senaste dryga tre åren.)

Jag känns igen på sjukt långt, platt och trist hår, samt vilt spejande blick, då jag gör mitt bästa för att a) hitta i en obekant miljö, b) hitta folk jag känner, samt c) hitta folk jag inte känner men gärna vill träffa lik förbannat.

Vi ses där!

Författarskola #38 - mingel

Igår var det dags för förlagsfest på Pirat/Lilla Pirat. Glad i hågen och utstyrd i den blåaste outfit man ö.h.t. kan tänka sig, gav jag mig iväg för att mingla skiten ur folk.

I'm talking seriously BLÅ här!

Det här inlägget hade f.ö. kunnat gå under etiketten "Jag raljerar fritt", men jag tänker att det är nog så instruktivt för aspirerande författare att få höra lite hur det går till på en sådan här fest. Alltså, det går ju till som på vilket annat mingelparty som helst, så klart. Ok, det här ÄR ingen klockren lektion, och ok, jag raljerar fritt, men nu orkar jag inte ändra titeln.

Jag anlände hursomhelst ca tio minuter efter formell starttid, och redan i porten i huset där förlaget har sina lokaler hörde man att det hunnit dra igång rätt bra däruppe. I dörren stod förlagsägarna och tog alla artigt i hand. Jag känner ju, som sagt, knappt igen mig själv i spegeln, men Jan Guillou känner jag definitivt igen och Liza Marklund kunde jag i sammanhanget identifiera med ganska stor säkerhet - i synnerhet eftersom hon presenterade sig som just "Liza" (även om z:t så klart inte hördes). Jag började med att påtala för henne hur LÅNG hon är - 181 cm, visade det sig. Sedan gick jag raskt över till att missa Guillous hand när han försökte skaka min - vi liksom krockade med händerna i fel position. Så inleder ett proffs sitt minglande!

Sedan började det för mig rätt krävande arbetet att försöka känna igen mindre allmänt kända människor, men som jag träffat tidigare på förlagsfesterna. Det är fan inte helt lätt. Folk byter ju hår, t.ex. En tjej som jag träffat flera gånger och är vän med på Facebook kände igen mig och hälsade, och inte förrän då förstod jag vem det var, eftersom hon ÄNDRAT HÅRET! Man kan inte gå omkring och ändra håret och tro att jag ska hänga med i svängarna. Dessvärre har PR-ansvarig på förlaget en vana att byta både frisyr och hårfärg, och detta gör att jag aldrig känner igen henne direkt - inte heller denna gång. Alltså, på riktigt, vi har träffats vid kanske ett tiotal tillfällen! Och VARJE gång sträcker jag osäkert fram handen och undrar i bästa fall försiktigt om det möjligen kan röra sig om Christina - vilket det ju gör, VARJE gång. Hon måste tycka att jag är jordens drygaste idiot.

Jordens drygaste idiot eller ej, så inledde jag i alla fall själva bufféplockandet med att tappa en liten "båt" fylld med någon sorts nudelsallad och i samband med detta skvätta ut hela innhållet ur mitt rödvinsglas över buffébordet. Då hade jag alltså ännu inte hunnit få i mig många droppar av detta vin. Så det började fint även på den fronten.

Jag fortsatte storslaget med att sätta mig vid samma bord som Kristina Ohlsson och Sara Lövestam utan att hälsa ordentligt på dem, eftersom det är så självklart för mig vilka de är - för jodå, DEM känner jag igen utan problem. Sedan började jag pressa Kristina på detaljer kring hur hon kan vara så himla produktiv och huruvida hon skriver synopsis innan hon börjar skriva en bok på allvar, o.s.v. Hon var mycket vänlig och svarade snällt på mina frågor - verkligen en himla rar tjej.

Sedan var det dags för idoldyrkan. Jag gick fram till Lena och Olof Landström och började tjata öronen av dem om sådant de gjorde för närmare ett halvt sekel sedan, d.v.s. Kalles klätterträd, Farbrorn som inte vill va' stor, o.s.v. Men de var så himla gulliga och lät mig pladdra om hur mycket jag älskar de där filmerna än idag och hur även min man och min treåring(!) tycker att de är geniala rakt igenom. De hade själva inte sett dem på länge. "Håller de fortfarande?" frågade Olof ... Så himla mysiga människor.

Steget därifrån till rena stalkerfasoner var inte långt, visade det sig. En ny debutant på förlaget är Johan Ehn med sin bok Down under, som är en berättelse av självbiografisk karaktär. Jag har läst denna bok, och eftersom den bygger på hans eget liv, så tror jag efter detta att jag känner Johan. Han är f.ö. mycket lätt att känna igen av någon anledning och jag kastade mig över honom som en long lost bästis. Han hanterade detta på det allra mest godmodiga sätt.

Bland de mer positiva, ego-boostande upplevelserna igår var ju helt klart när folk faktiskt vid flera tillfällen kom och sa att de läst En väktares bekännelser och att de tyckt om den. I synnerhet en kvinna som hade en barnbokhandel på Söder verkade verkligen jätteförtjust i boken och berättade f.ö. att hon sålt många exemplar. Det är så himla SJUKT att tänka sig. Att någon KÖPER ens bok. Och LÄSER den. Och att åtminstone denna kvinna (Caroline hette hon) verkligen ÄLSKADE den. It boggles the mind.

Och att dessutom se sina egna böcker - både En väktares bekännelser och Visheten vaknar - lite varstans på hyllorna där i förlagets lokaler ... Obegripligt.

Jag träffade även fantastiska Johanna Lindbäck (Bokhora och Bladen brinner). Och Sara Gimbergsson, som skrivit böcker min dotter älskar. Och Pija Lindenbaum, som ju är överbegåvad på alla sätt och vis. Och skittrevliga Mikael Bergstrand. Och lilla ofattbart unga Karl Modig, som alltid livar upp stämningen. Och ett helt gäng andra människor som jag inte vet namnet på, men som det var superintressant att prata med.

Men ok, om det här nu var en författarlektion trots allt, så får vi väl försöka pressa ut någon liten lärdom ur det hela. Hm, kanske att försöka sikta ordentligt när du ska skaka hand med den som äger ditt förlag? Jo, vi säger så. Over and out.

Det här med ansikten

Välkommen till min värld (Källa)

Att gå vägen till och från dagis när jag lämnar min dotter på morgonen är ett riktigt gatlopp för mig. Jag måste hela tiden vara uppmärksam och försöka snegla lagom mycket på varenda människa jag möter för att avgöra ifall jag borde känna igen personen i fråga. Är det en förälder som just lämnat sitt barn? Det är faktiskt något enklare när barnet är med, för av någon anledning känner jag ofta igen dagisbarnen (om de inte är i full vintermundering) - fast det är klart att det inträffar att jag hälsar på folk med barn som inte går på just vårt dagis. Men föräldrar utan barn ... Helt omöjligt. Så jag får vackert snegla och försöka avgöra på den andra personens beteende ifall det är lämpligt att hälsa eller inte.

Detsamma gäller naturligtvis i resten av mitt liv också, men det blir extra tydligt när jag vandrar denna dagliga lilla väg. På jobbet brukar det gå lite bättre, eftersom jag för folk jag ser varje dag börjar utveckla en instinkt som sällan slår helt fel.

Och fester ... Don't get me started. Att hälsa på folk på ett sätt som inte avslöjar ifall jag tror att det är första gången vi träffas, det är fan inte lätt. Man får försöka se tillräckligt engagerad och glad ut för att det ska kunna tolkas som ett kärt återseende. Bättre att hälsa alltför hjärtligt än alltför lamt. 

Om det sedan visar sig att vi verkligen har träffats förr - dagisföräldrar eller festdeltagare - så gäller det att lirka försiktigt för att inte visa HUR fullständigt jag glömt bort tidigare konversationer vi haft. Jag kommer ju aldrig ihåg någonting.

För grejen är denna: Folk måste ju tro att min glömska beror på bristande intresse för deras personer, men så är det INTE. Faktiskt inte alls. Jag är jätteintresserad av människor och allt de har att berätta - det är jag verkligen! Det rör sig helt enkelt om begränsad hjärnkapacitet alternativt någon form av hjärnskada/-missbildning. Jag är helt borta! Det händer även när jag pratat med en god vän om någonting viktigt att jag glömmer bort vad det var. Och det gäller i allra högsta grad när jag t.ex. försöker följa en TV-serie. Jag kan sträckkolla på en hel säsong och ändå missa stora delar av handlingen eftersom jag har noll arbetsminne och inget vidare permanent sådant heller.

Jag försöker då och då föra minnesanteckningar när jag träffat vänner eller varit på fest - helt sjukt men sant. Jag skriver ned sådant vi pratat om och hur läget ser ut i folks liv. Det är ofattbart att det ska behövas, men faktiskt ett bra handikapphjälpmedel. Jag borde vara mer konsekvent när det gäller detta och verkligen sätta det i system, för det är inte rimligt att människor ska behöva berätta samma sak för mig om och om igen.

Du som läser det här och eventuellt träffar mig i något sammanhang och sedan en gång till: Förlåt mig för att jag beter mig som om den andra gången vore den första. Det är en liten störning jag har och jag tror att den förmodligen är värst för mig själv.

Jag tycker till # 14 - The Handmaid's Tale

Nu när semestern äntligen är slut och jag åter är tillbaka på mitt oförskämt fria jobb, så har jag återigen tid att dela med mig av mina högintressanta tankar och funderingar om stort och smått. [Allmänt jubel.]

Så nu är det väl dags att prata om den bästa bok jag läst efter Björnstad och, i samma andetag, serien som bygger på denna: The Handmaid's Tale. Både boken och serien har varit SÅ mycket i ropet på sistone (och jag räknar kallt med att alla som eventuellt läser det här inlägget känner till handlingen på ett ungefär), men jag har i det längsta undvikit dem eftersom jag helt enkelt var rädd. Rädd, eftersom det rör sig om en dystopi som känns alldeles för nära verkligheten. Det finns redan ställen i världen idag där situationen liknar den som Atwood målar upp och ingenting säger att det inte skulle kunna hända någonting liknande även i den "fria" världen. Jag tänker t.ex. på Trumps utspel angående transsexuella inom försvaret - för det är exakt så det börjar, tänker jag mig, när man går åt helt fel håll i ett samhälle.

Till sist läste jag i alla fall boken. Och läste. För jag kunde inte sluta. Den är så fantastisk, helt enkelt. Och sättet varpå handlingen och backstoryn rullas upp genom jag-personan Offred är verkligen skickligt. Man vill bara läsa lite till för att få veta vad i helvete det är som hänt och hur de kunnat hamna i den här situationen. Jag har aldrig tidigare läst någonting av Atwood, men jag är helt fascinerad av hennes språk. I normala fall har jag rätt svårt för en stil som börjar tangera den "litterära", men det är bland annat just denna stil som förhöjer den här texten.

Serien är också riktigt, riktigt bra. På vissa sätt kanske ännu mer intressant, eftersom man inte är helt begränsad till huvudpersonens jag och man får tillgång till andras bakgrundshistorier, och den är lika svindlande suggestiv som boken. Dock finns det i boken en mycket mer påtaglig instängdhet och skräck, som jag på vissa ställen kan sakna i serien. Känslan av att man inte vågar tala med någon och av att vara ständigt, fullständigt övervakad. Offred i serien kan komma undan med vissa saker som inte hade kunnat ske i boken och hon kan vid vissa tillfällen vara mer frispråkig. Dessutom finns det omkring henne personer som känns som vänligt inställda, åtminstone potentiella bundsförvanter. I boken är det förbannat tunnsått med sådana. Serien känns också helt enkelt mer hoppfull - som om det möjligen skulle kunna lösa sig i slutändan, i alla fall för Offred och hennes närmaste. Så inte i boken.

Ibland förekommer rena fadäser i serien, som när vi får veta att Offred endast en gång i månaden får raka benen, då bakom en stängd dörr, med övervakning utanför denna. Så många saker är fel här. För det första: Raka benen?! Som om det vore en livsnödvändighet! Och tänk att bara få göra det en gång i månaden! För det andra: Att en handmaid ("tjänarinna" på svenska?) skulle bli lämnad ensam med ett rakblad, även om bara en så lång stund som krävs för att raka benen. Man skulle väl i detta osannolika fall se till att det sker under aktiv övervakning. Det finns fler exempel på detaljer i serien som helt strider mot känslan i boken, där Offred bland annat då och då gömmer undan lite smör i ett papper i skon för att kunna smörja ansiktet ... Men i stort är även serien helt strålande och jag ser verkligen fram emot nästa säsong, även om det per definition rör sig om ett rejält avsteg från den ursprungliga berättelsen.

En sak stör mig väldigt mycket, på ett oerhört obehagligt sätt. Det är nämligen så - både i boken och ännu mer uttalat i serien - att bara man kommer över gränsen till Kanada så ordnar sig allting. I serien får vi se ett organiserat och välkomnande mottagande av flyktingar. Det svider verkligen, eftersom man vet att det i verkligheten väldigt sällan går till på det sättet. De allra första flyktingarna brukar väl bli hyfsat väl emottagna, när omvärlden fortfarande bryr sig och ännu inte tycker att de utgör ett stort besvär eller rentav ett hot. Sedan hårdnar inställningen fort och klimatet kallnar exponentiellt. I verkligheten hade det alltså i praktiken varit så att man varit långtifrån trygg bara i och med att man lyckats fly till ett annat land. Risken att bli hemskickad igen hade varit överhängande. Det är så jävla läskigt att tänka på.

Men hur det än är med den saken så tycker jag att man bör våga läsa och se den här fantastiska berättelsen. Den är väl värd det.

Så kallad semester

Här trodde jag att jag var tillbaka, mer eller mindre, i bloggosfären samt sociala medier. Men icke sa nicke. För nu, visar det sig, infaller semestern. Det innebär att jag har barnexercis exakt hela tiden, samt en make som vakar över mig som en hök för att jag inte ska försvinna in i mitt skärmberoende. När jag hinner smita i väg till datorn en liten stund måste jag ovillkorligen skriva på mitt huvudmanus (En väktares bekännelser #3).

Det är tre veckor kvar på semestern och jag är redan helt slut.

Skit i dem!

Vilka ska vi skita i, undrar ni. Svar: Alla andra.

Och så kommer vi till den utförliga modifikationen av uttalandet: Självfallet ska man inte skita i andra - tvärtom! Det är bra att skita så lite i varandra som möjligt! Man måste bry sig, annars blir man bara en konstig ö mitt i tillvaron. Ingen vill vara det.

Vi pratar här egentligen om att skita i vad andra tycker/tänker/säger om ens person och/eller ens skapande. DET ska man verkligen skita i så långt det bara går. För folk kommer i förekommande fall att varken gilla en själv eller det man med sådan möda har producerat (t.ex. musikstycken, statyer, mimföreställningar och - host host - böcker). Deal, bara. Och det ideala är om man verkligen lyckas med att inte låta det bekomma en i någon högre grad - eller alls, egentligen.

Sitter jag nu och pladdrar om det här för att jag är så himla bra på det och vill agera föredöme för andra? Nja. Inte direkt. Om man jämför med den sköra, bekräftelsetörstande, allmänt outhärdliga person jag var när jag var ung, så ja. Definitivt ja. Vid en sådan jämförelse får man nog säga att jag är riktigt bra på att inte bry mig om vad folk tycker och tänker. Men jag är inte hemma än. Jag har inte kommit hela vägen, trots mina fyrtiotre jordsnurr.

Och nu, gott folk, är det dags att återigen tjata om det som påbjuder dessa tankar just nu: Idag har jag när jag googlat "Visheten vaknar" hittat den på inte mindre än fyra nya listor på sådana boksläpp som olika bloggare ser fram emot under hösten. Skitkul! På riktigt! Helt fantastiskt egentligen.

MEN ... det är inte alls säkert att de gillar vad de läser när det väl kommer till kritan. Åtminstone någon av dem kommer sannolikt att tycka att "nej, det här håller ju inte måttet/det här var inte vad jag förväntade mig/vilken besvikelse!". I värsta fall allihop.

Hur ska vi (pluralis majestatis) hantera den situationen då?

Genom att skita i dem. Inte som i att "det här är dåliga människor med usel smak som vågar dissa min bok", utan som i att "jaha, de tycker så - fair enough". Vilket ju är helt rimligt i en sund och sansad hjärna. Hör min hjärna till den sunda och sansade sorten? Osäkert. Men jag ska fanimej jobba på det, för utan den egenskapen att man kan skita i andra där det är vettigt att göra det, så går man under som författare. Och jag VILL vara författare. Utan att gå under.

So bring it, världen!

En glad kväll

I lördags gjorde jag tre saker jag aldrig annars gör. Min kväll såg ut så här:

Vi träffades ett gäng på Haymarket (gamla PUB vid Hötorget, numera ett Art Deco-hak) och drack fördrink (klassisk champagne i mitt fall). Det hör definitivt till det jag normalt gör, men det var alltså bara början.

Haymarket. Jag försöker göra öron på mig själv med fingrarna, men missar. (Jag kan inte vara 100%-igt säker på att dessa människor vill synas på samma bild som jag, så jag tar det säkra för det osäkra.)

Sedan promenerade vi över till ett laserdomeställe (fråga mig inte exakt var, men det var i närheten) och krigade i grupp mot okända människor med laserpistoler. Det här hör till det jag garanterat aldrig varit i närheten av att göra förut. Det var roligare än jag trodde. Och svettigare. Jag var ofattbart usel på det. Sämst av tjugo(?) deltagare, faktiskt. Båda omgångarna. Jag hade en träff-rate på 6%.

Jag (Lightning) ska kriga och lyckas bättre med öronen den här gången.

Efter detta fortsatte vi till Ett ställe (jo, det heter så) på Söder. Där åt vi trerätters mellomeny omgivna av tv-skärmar där vi kunde avnjuta själva schlagerfestivalen (så hette det faktiskt på min tid!) med burkigt ljud som gjorde att jag aldrig riktigt uppfattade låtarna och därför mest gick på scenshowen i min bedömning (gillade rullbanden, så jag var ok med vinnaren). Det är en grov litotes att påstå att jag aldrig hade kommit på tanken själv att tillbringa en kväll på detta sätt.

Trodde att jag hade ett autentiskt foto från middagen, men det får bli ett på rullbandskillen i stället.

Sist, men sannerligen inte minst, hamnade vi i karaokebaren på Gröne jägaren (I kid you not!). Jag hann faktiskt med att skriva upp mig på listan med sikte på att sjunga skiten ur Diamonds are a girl's best friend, innan jag insåg att klockan hunnit bli nästan halv tolv(!) och att min vagn strax skulle bli en pumpa igen. Jag rusade därifrån och lämnade efter mig en halvdrucken Brooklyn Lager som en sorts glassko och ingen fick uppleva det som med all säkerhet skulle ha blivit ett oförglömligt nummer.

Så här hade jag troligen sett ut på scen.

Ok, det här med karaoke hade kunnat inträffa även under normala omständigheter. Möjligen. But still. Ovanlig kväll för en som föredrar stillsamma pianobarer med fruktansvärt dyra cocktails framför tjo och tjim.

Vädertabu

WTF?

Nu blev det visst vinter igen. Vad är det för fel på mig som inte misstycker? Jag blev glad, om än en aning förvånad, när det började yra snö omkring oss här i stan.

Jag är också en sådan som gillar regn. Det FÅR man inte göra. Folk blir på riktigt upprörda när man tycker om när det regnar. Jag har tidigare begått misstaget att visa lite regnglädje i fikarummet på jobbet, men nu har jag gett upp detta. I stället nickar jag socialt skolat medkännande när folk klagar över det dåliga vädret.

Men min ovädersfröjd begränsar sig inte till regnväder, utan jag älskar grå himmel i alla former. Det får gärna blåsa lite stormvindar (så länge det inte är på Katrinanivå så att folk blir lidande på allvar). Då trivs jag. Jag är som ett mumintroll som känner mig vild och fri i naturdramatiken, men dock gärna från den egna härden.

För det är inte så att jag känner något stort behov av att gå ut i ovädret. Nej tack, jag avnjuter det helst på lite avstånd.