Katastrof

 

Min hand

Jaha, så var det kört. Livet, universum och allting. Av alla åldersrelaterade krämpor så har jag fått typ den värsta jag kan tänka mig: tumbasartros.

Det rör sig alltså om en förslitning av brosket i leden där tummen möter handen. Det gör ont och är ett allmänt jävla helvete.

För, hör här, jag kan inte spela. I stort sett. Än så länge går piano ok i små doser och fiol torde funka ett tag till, men cello och gitarr är sannolikt bara att glömma.

Jag hade tagit artros i båda benen - både höft- och knäleder - framför detta. Det här är det värsta som kunde hända. Ok, jag fattar att det egentligen finns en miljon åkommor hade varit värre, men så känns det.

Vad mig anbelangar är basbehoven: äta, sova, spela. Typ. Ja ja, familj, vänner och sådant smäller väl snäppet högre än att spela vad gäller grundläggande grejer i livet. Men det ÄR ett basbehov. Som nu till stora delar tagits ifrån mig.

Och det lär ju inte bli bättre med åren. Vartefter tummen försämras - och det gör den per sjukdomsdefinition - kommer det bli svårare och svårare att spela alls och eftersom jag har artros i tumbasen (tidigare än de flesta!) så lär väl andra leder i händerna ge upp så småningom.

Ni undrar kanske varför skrivandet inte fanns med bland basbehoven om jag nu räknar något sådant som att spela. Det är helt enkelt för att skrivandet för mig inte ÄR något basbehov - och ni som skriver vet ändå hur starkt det är!

Jag hade m.a.o. bytt ut författandet mot en fullt fungerande tumme. Så ser det ut. Jag tror att ni därmed inser vidden av katastrofen.

Vett och sans

 

Öppna skolplattformen är här för att stanna

En kort uppföljning av mitt inlägg om bl.a. Skolplattformen:

Det handlade om det orimliga i att en webbapp med ytterst begränsad funktionalitet har kostat staden (oss) en miljard kronor att utveckla - bokstavligen! Tid tog det också. Och fult och användarfientligt blev det. Min tes i inlägget var att detta hade kunnat göras på ett mycket mer effektivt och framförallt billigare sätt.

Så här står det i DN idag: "I förra veckan gav Liberalerna i Stockholms stad nya besked gällande Öppna skolplattformen, den app som en grupp föräldrar i början av året utvecklade som en utmanare till Skolplattformen, stadens hårt kritiserade it-plattform för skolan".

Notera särskilt: "en grupp föräldrar" och "i början av året utvecklade".

Häng kvar där en stund.

En grupp föräldrar utvecklade sin version av Skolplattformen i början av året.

Tog det tid? Nej, uppenbarligen inte. Var det dyrt? Det kostade - håll i er nu - NOLL (0!!!) kronor!!! Föräldrarna var helt enkelt trötta på att den befintliga Skolplattformen var så usel och ville själva ha någonting som var bättre och lättare att använda. De gjorde det för egen maskin, på eget initiativ, på sin fritid.

Nu ska visst Stockholms stad köpa denna app. Jag hoppas att föräldrarna i fråga blir stenrika på kuppen.

P.S. Till saken hör att det första som hände när appen kom var att staden genast började motarbeta den med alla medel - de blockerade den och polisanmälde! Ni fattar.

Tabu var det här

 

Förbjudet att beträda detta område! (Källa)

Jag skrev färdigt ett råmanus i somras. Ett feelgoodmanus. Jag håller precis på att läsa igenom det för att se om det är något att ha.

Till min förvåning tycker jag faktiskt det. Jag sitter till och med och fnissar för mig själv åt mina underfundigheter (ocharmigt, jag vet!). Det håller ihop bättre än jag trodde. Jag kommer att kunna jobba med det här och komma någonvart. Eventuellt ända till utgivning (utmanar jag ödet genom att skriva här).

Det är bara ett problem: ämnet är tabu från början till slut. Det handlar nämligen om en gravt överviktig kvinna som mår uruselt p.g.a. sin fetma och hela tiden refererar till sig själv som en värdelös tjockis. Jag ger dessutom sken av att hon verkligen skulle kunna må bättre själsligt genom att gå ned i vikt.

Min gissning är att folk skulle bli oerhört upprörda lite till mans och kvinns. Man får nog inte vara så o-pk nuförtiden. Att antyda att det är något fel med att vara överviktig - eller snarare att man är en sämre person för att man är överviktig - är mer eller mindre otänkbart. Sedan tror jag att det inte spelar så stor roll att det är hon som rackar ned på sig själv hela tiden.

Att se någon kalla sig själv "ett värdelöst fetto" i skrift tror jag kan vara oerhört stötande för många. Samtidigt vet vi alla att det finns massor med människor som känner just så!

Eventuellt hade det varit mer ok om jag själv vore ordentligt överviktig, även om det inte är säkert. Det är jag inte, men saken är den att jag mycket väl hade kunnat vara det. Jag har absolut en ätstörning, där jag ständigt måste vakta på mig själv. Om jag släppte alla hämningar skulle jag äta kakor och glass dygnet runt. Så jag känner så väl igen mig i denna kvinna. Och jag gillar henne verkligen, dessutom.

Nå, nu är manuset vad det är. Problematiken är själva grunden i berättelsen, så jag kan - och vill - inte fimpa den.

Vi får väl se vad folk tycker och tänker i slutändan.

Peppböcker

 

Så himla peppande böcker!

Visst blir man alltid misstänksam och skeptisk när amerikaner skriver självhjälpsböcker? Kanske i synnerhet när dessa böcker slår över hela världen. Eller det kanske bara är jag som är fördomsfull?

Hur det än är med den saken så har jag nu läst två sådana hajpade böcker: Atomic Habits (av James Clear) och Tiny Habits (av BJ Fogg).

WTF? Exakt samma bok, eller?

I princip, ja. Men jag läste båda, eftersom jag ville ha mer av denna peppighet. Först var det Atomic Habits och sedan Tiny-versionen.

Och vad var det som var så peppigt då? Vanor, liksom? Och?

I dagens samhälle (åtminstone det ekonomiskt priviligierade sådana) är ju kanske den största bristvaran tid. Jag vet att JAG är superstressad över att jag inte har tid till allt jag vill göra. De här böckerna handlar till viss del om att små, små gruskorn samlade på hög så småningom blir ett berg (f.ö. ett japanskt ordstäv). Skriv de där hundra orden om dagen och om ca två år har du ett färdigt (rå)manus. För mig är det en trösterik tanke.

Men det här handlar om så mycket mer. T.ex skriver Fogg att han varje dag när han vaknar och sätter fötterna i golvet tänker så här: "Today is going to be a great day!"

Och där tappade ni förtoendet för både mig och boken. Så amerikanskt hurtigt att man kräks!

Men han är någonting på spåren där, känner jag. Inställning - inte en falsk, påklistrad sådan - är fanimej en viktig sak som kan förändra precis allting.

Tänk så här: jag sätter mig med mitt manus och tänker att "Det här blir piss. Jag är urusel", eller så sätter jag mig där och tänker: "Fan, här sitter jag och skriver en bok! Det kan nog bli riktigt bra om jag jobbar envist på det. Och tänk att jag är utgiven författare! Jag har faktiskt lyckats med det här förut!"

Jag vet vilket scenario jag väljer.

Då tänker ni: "Men vafan, det är ju bara fejk. Man kan inte tvinga fram en känsla."

Okej, jag fattar. Så kan det vara.

Jag hävdar dock att tankar spelar roll. Hjärnan är oändligt komplex, men samtidigt ganska begränsad i sina reaktioner och sitt spektrum av känslor. Det GÅR att manipulera den. Hela KBT-grejen bygger på den teorin.

Båda böckerna betonar vikten av att en ny vana ska göras lättillgänglig och framförallt kännas positiv. Fira dina små framgångar i stället för att skälla på dig själv för vad du INTE lyckas med.

Vettigt, tycker jag. Man tränar inte djur bäst till nya beteenden genom att straffa dem. Ge dem en fisk, så kommer de att börja tycka att den där nya grejen de gör kanske inte är så dum ändå (jag tänker då att djuret i det här fallet är ett sådant som gillar fisk). Och ett barn lär sig inte att gå på pottan/äta själv/skriva och läsa framförallt genom att man skäller på dem, utan genom att man visar dem att de just gjort något bra.

Så gratulera dig själv när du lyckas med någonting, snarare än att tänka på alla de saker du inte klarar av.

Wow, det här inlägget var rätt cheesy och jobbigt, ser jag.

Men i stället för att skälla på mig själv och radera det tänker jag känna att jag skrivit något som JAG tycker är vettigt.

So sue me.

Deppigaste inlägget ever

Ok, nu blir det inte roligt här. Mitt råd är att sluta läsa redan nu om du känner att du inte pallar mer elände i ditt liv.

För dig som blev kvar: det gäller klimatet.

2018 var året då jag förstod att vi var körda. Det här kommer inte att lösa sig. Vi går mot den typ av kris som drabbade dinosaurierna. Dit har vi lyckats ta oss på typ hundra (100!) år.

Människan är det sämsta som någonsin hänt jorden. Evolution gone bad!

Fast jorden klarar sig väl i längden. Bygger långsamt upp någon form av fungerande liv. Men kommer det att finnas människor?

Min gissning är ja, under överskådlig framtid. Inte på något sätt i samma förödande mängder som nu, men människor är som kackerlackor. Det är nog svårt att ta livet av varenda en av oss.

Dock försöker vi göra just det. Inte på mikronivå, men på makronivå. Den där nivån som ingen av oss kan påverka individuellt. Endast ett gemensamt krafttag av astronomiska mått kan åstadkomma någonting över huvud taget.

Det är inte ens i närheten av att hända. De galna psykopaterna/narcissisterna som sitter vid makten över hela världen har ingen tanke på att göra någonting annat än att stoppa huvudet i sanden och fortsätta härska i lugn och ro.

Inte heller folkvalda, i princip välvilliga politiker, som våra i Sverige, tänker göra något särskilt dramatiskt. Det är helt enkelt inte "ekonomiskt försvarbart". Vilket kan vara det dummaste någon sagt, någonsin.

Och även om hela Sverige skulle uppföra sig exemplariskt med noll klimatavtryck så är vi fucking obetydliga globalt! Det bästa vi framburit är stackars Greta Thunberg. En av de unga människor som blir sittande med den här katastrofen när den förvärras i turbofart.

Det här med unga, ja. Jag har ett barn. Och här har vi det som får hjärtat att stelna som cement av ångest: hur ska det gå för min dotter? Hur kommer hennes liv att se ut?

Om det bara vore jag, liksom. Min generation. Då skulle det eventuellt gå att bära känslomässigt. Men nu är det inte oss det primärt gäller.

Allt detta är så fruktansvärt att egentligen ingenting över huvud taget av det man gör/planerar/gnäller över i övrigt spelar någon som helst roll. Det spelar fanimej INGEN roll huruvida jag lyckas med mitt författarskap och andra strävanden.

Här träder en mycket mänsklig egenskap in och räddar dagen: jag slutar tänka på det. Oftast tänker jag inte på att det är kört. Jag oroar mig över jobb och pengar och semester och manus och sömnsvårigheter. Som om det spelade någon roll i längden.

För människor är idioter. Även jag.

Semester

 

Jag, i blårandig hatt vid poolen. Inte. (Källa)

Jag har en stark känsla av att jag skrivit precis det här inlägget förut, men det tål att skrivas igen i vilket fall som helst.

Semester, ja. Poolhäng, champagne och frid och fröjd. Idel glada miner.

Eller hur?

Semester är den mest hektiska, ångestladdade tiden på året. Allt ska ske! Man ska göra allt det där man aldrig hinner annars. Och man ska njuuuta! Bara chilla och ha det gott. Och med årets jädrans pangväder ska man självfallet vara UTE! Passa på! Hur ofta kan man i Sverige vara ute och ha picknick eller sitta på uteservering utan att vara insvept i minst fem filtar?! Skynda att ta vara på detta tillfälle!

Vem dukar inte i princip under av denna press?

Och så det här med barn. Som klättrar på väggarna. Och vill leka. Med sin gamla mamma. Som hatar att leka.

Alla skrivprojekt står på paus. Dagarna handlar om att överleva.

Jag är helt slut.

Hur gick det med de tusen orden om dagen då?

 

De tusen orden (Källa)

I ett tidigare inlägg här skrev jag högmodigt om mitt mål att skriva tusen ord om dagen. I ett annat inlägg framgick att jag låg på exakt 60000 ord. Det var 20 april. I skrivande stund består manuset av 72839 ord. Låt oss för enkelhetens skull avrunda det till 73000.

73000 - 60000 = 13000

Tusen* ord om dagen gällde dock bara vardagar, vilket det funnits ca 25 stycken av sedan 20 april (lite beroende på om man räknar inklusive eller inte, men det spelar ingen roll här - vi är ute efter the big picture).

13000 / 25 = 520

Ca 500 ord per vardag sedan jag låg på 60000.

Ok, jag har vabbat (vilket är samma sak som helg i min bok (inte den jag skriver, utan den mer allmänna, tillvaromässiga boken)), men inte till den milda grad som man kan tro. Ok, dottern var nog ledig typ torsdag-fredag kring Valborg, vilket i praktiken är samma sak som vab.

Still, ca 500 ord per vardag. Jag har med andra ord misslyckats med att uppnå mitt mål att skriva tusen ord om dagen.

Den stora frågan är nu: är jag missnöjd med resultatet? Spontant ja, det är jag. Men om jag ställer mig en bit ifrån mig själv och ser på det hela, så tycker jag faktiskt inte att jag behöver vara det. Jag har ändå kommit halvvägs och det är fanimej inte så himla pjåkigt det.

Jag bestämmer mig härmed för att vara rätt nöjd, utan att för den skull rucka på mitt mål att faktiskt skriva tusen ord om (var)dagen.

En helt annan fråga är vad det är för jädrans ord jag skrivit. Men det tar vi sedan.

*Notera hur jag växlar hej vilt mellan att skriva siffror och skriva ut räkneorden. Sådan är jag, tydligen.

Jag klagar över mitt manus, alternativt Aaargh!

 Dags för ett namnbyte? (Källa)

Det enda jag gjort sedan jag återupplivade den här bloggen är att klaga över mitt manus. Kanske är det dags att byta namn, helt enkelt. Jag tänker mig "Jag klagar över mitt manus", alternativt "Aaargh!".

Det jag definitivt inte kommer att göra är att sluta klaga över mitt manus. Det förtjänar all klagan det kan få!

Det är nämligen en långrandig text som dessutom inte hänger ihop och historien är FÖR galen. Den är galen på det sättet som inte är roligt längre. För att det ska vara roligt måste det vara någotsånär trovärdigt. Inte verklighetstrovärdigt, utan "suspension of disbelief"-trovärdigt. Den som är bekant med min bok "I väntan på Jacques" vet att den är en vansinnig fars full av nästintill slap-stick-humor. Den är helt enkelt knäpp i kvadrat. MEN, nuvarande manus är några snäpp värre i sin svåröverblickbara rörighet kombinerat med fullständigt osannolika scenarier.

Dessutom rör jag mig i tre olika tidsplan. Hurra, liksom. Jag har troligen straffat ut mig redan där.

Men det är för sent att vända om nu. Jag tänker heller inte försöka redigera existerande text i någon högre grad. Jag måste bara vidare i det här läget. Pannbena mig igenom skiten. Så får vi se vad jag har att Sisyfosarbeta med sedan.

Shit, vad jag stallar genom att hänga här. Tillbaka till grottekvarnen!

60000 ord

60000 ord

Så här såg det ut alldeles nyss i mitt pågående manus. När jag av en slump kollade på antal ord så visade det sig finnas exakt 60000 sådana*. Av någon anledning har jag fått för mig att 90000 ord är någon sorts standard (är det för att jag vet att Storytel Originals ligger däromkring?), så det är ungefär vad jag räknar med i slutändan. Det betyder i så fall att jag är två tredjedelar igenom manuset - självfallet inte något absolut (eventuellt inte ens relevant) estimat, i synnerhet som att slutprodukten (blir det någon sådan, tro?) per nödvändighet kommer att vara intill oigenkänlighet kullkastad och ombyggd. Men något av en milstolpe ändå.

Paniken är oförändrad. Den ligger konstant och maler medan jag skriver mig längre och längre ifrån någonting som ö.h.t. går att använda - det är i alla fall känslan. Planen är trots detta att skriva ca 30000 ord till och försöka knyta ihop saker och ting så gott det går.

Jag vet att det kommer ett "sedan", men jag tänker försöka skjuta upp alla tankar på detta så länge. Det får rulla på nu, så ser vi var vi hamnar. Det kan inte bli värre än oanvändbart.

* Den uppmärksamma läsaren noterar att det är 4000 ord mer än i mitt inlägg för två veckor sedan. Så mycket för "1000 ord om dagen". Det största problemet har varit - ni har säkert gissat det - vabbning.

Manus i akut behov av hjälp

 

Var är jag och vart är jag på väg? Hallå? Någon? (Källa)

Aldrig tidigare har jag väl varit så medveten om hur mycket ett pågående råmanus kommer att behöva redigeras. Jag brukar vara så himla noggrann med att försöka se till att det håller ihop redan i första rundan. Här är det fullständigt high chapparal från början till slut.

 

Som oftast i mina böcker så finns det något slags mysterium - eftersom det är feelgood så är det inte den springande punkten här - och det känns viktigt att det drivs på på ett bra, sammanhängande sätt, där man strukturerat går från (felaktig) teori till (felaktig) teori, tills man slutligen landar i upplösningen.

Men jag måste främst se till att de känslomässiga trådarna rullar på ett naturligt, organiskt sätt, så att alla kan känna att (den visserligen i vanlig ordning helt galna) historien funkar så att man blir tillfredsställd på det vis genren utlovar, och inte känner att det förekommer några konstiga hopp i den emotionella logiken.

Jag har dessutom tre lager av tidslinjer: nutid, närliggande dåtid och fjärran dåtid. Jag kan bara hoppas att det inte blir alltför rörigt, men kan samtidigt se en framtida (i det här läget ytterst osannolik) förläggare säga åt mig att stryka åtminstone en av dessa.

Jag har skrivit 56000 ord, så det finns ingen återvändo. Bara att skriva sig igenom eländet och oroa sig för den astronomiska redigeringen i ett senare läge.

Barnprogram jag rekommenderar

Seriöst min favoritserie på Netflix

Ofrånkomligen ser våra barn en massa skräp på "tv" nuförtiden, helt enkelt eftersom utbudet är ginormous och ungefär så långt ifrån min barndoms Clownen Manne, Staffan och Bengt och Språka på serbokroatiska som man kan komma.

Ni som är i min ålder minns den lilla jingeln: "Kom nurå! Vadå?! Barnprogram i teve två!" Sedan följde en kvart (eller var det möjligen en hel halvtimme?) av Staffan Westerbergsk ångest samt svartvita stillbilder (typ av något barn som plaskade i pölar med gummistövlar i någon tröstlös förort) med tillhörande berättarröst. Och på lördagarna satt vi som klistrade vid tv:n och genomled Gomorron Sverige för att en lååååång bit in i programmet få se den halva ((som jag minns det)!!!) tecknade film som då visades. Typ Kalle Anka.

Och det var det, liksom. Sedan fick vi snällt gå och leka med våra kottar och pinnar.

Nu finns det en uppsjö av barnprogram, tillgängliga dygnet runt. Så himla skönt när man, som jag, verkligen INTE gillar att leka. (Ja, jag borde begränsa mitt barns skärmtid - jag vet! Skäll inte på mig!) Det ger mig tid och utrymme till vuxensaker som t.ex. att dricka kaffe och läsa en bok i fred. Jag har inga problem med att stänga ute ljudet från tv:n/telefonen/iPaden.

Det finns dock tillfällen då jag faktiskt lyfter blicken från vad jag nu håller på med för att själv följa det min dotter tittar på. För i det där outsinliga utbudet av barnprogram, i allmänhet utgjort av skräp som Daniel Tiger och Pyjamashjältarna, finns det fantastiska pärlor som jag själv älskar att titta på.

Ta t.ex. My Little Pony - Friendship is Magic, en modern take på fenomenet med samma namn som kom någon gång på 80-talet (liiiite för sent för mig - jag vet att min tre år yngre lillasyster hade några färgglada ponnyer med borstbara manar). Denna version är inget mindre än min favoritserie på Netflix. Jag tittar ofta på den när dottern inte ens är hemma.

Vad är det som är så bra med den då, undrar ni. Allt, säger jag. Det där med "Friendship is Magic" kan ju skrämma bort vem som helst - det låter så himla cheesy. Men tänk efter en gång till. Just det, vänskap ÄR faktiskt magiskt*, och det är en stor del i denna series styrka: de sex "huvudponnyerna" ("the mane ponies"🙈 vilket lyckligtvis faller bort i översättningen) är underbara karaktärer som, trots sina olikheter, är mycket goda vänner: det är just personligheterna allting bygger på, att man tycker så himla mycket om dem alla.

Dessutom är det skitroligt! Humor som verkligen funkar på mig. Det här är helt enkelt en sådan där serie som passar alla åldersgrupper: där fyraåringen ser färgglada ponnyer som studsar omkring, ser den vuxna relationer och extremt trivsam humor. Ja, varje avsnitt är en "lektion" i hur man bör bete sig mot folk, men det är faktiskt inte så dumt att påminnas om det då och då. Ibland brister ponnyerna ut i sång, men har man barnasinnet aktiverat så är det bara trevligt.

Och det finns fler lysande barnprogram! Exempelvis She-Ra, som är en amerikansk tecknad serie med starka influenser från japansk old school-anime. Tecknarstilen må vara ålderdomlig, men innehållet är genialt. Riktigt roligt manus, charmiga karaktärer, och politisk korrekthet som INTE står en upp i halsen. Detta är för lite större barn, då det rör sig om krig och förödelse (låter kanske lite avskräckande), men min sexåring ser den med stor behållning - det var hon som upptäckte serien.

I övrigt kan jag rekommendera följande:

• Charlie & Lola - helst engelska
• Ben & Holly's Little Kingdom - måste ses på engelska för att inte tappa för mycket
• Bagel & Beckys show - Svampbob-crazy stil på SVT Play
• Unikitty - någon sorts Lego-spinoff, även denna i crazystil
• Barbie - Life in the Dreamhouse - en fantastisk parodi på hela tramset med den typen av dockor (OBS! INTE att förväxla med allt annat tecknat Baribieskräp som finns)

Se där, ett litet axplock. När ni tröttnar på The Crown, typ.

* I den svenskdubbade versionen har man översatt det med just "magiskt", vilket ju är ett adverb, och det är väl ok i det här fallet, men jag har funderat mycket över ifall man inte skulle ha ett adjektiv alternativt ett substantiv här ändå.

VAB + redigering = big no-no

 

Don't go there! (Källa)

Att försöka redigera ett manus samtidigt som man vabbar ... Bara nej! Gör det inte!

En unge som pladdrar om sina ponnyer och kräver ständig feedback i form av kommentarer kring detta, gör att man hela tiden tappar tråden och potentiellt sett klantar till det så att manuset blir ÄNNU stökigare än det redan är.

Bara en liten livsläxa.

Whodunit

 

Vem är mördaren? (Källa)

När jag var ung läste jag en massa Agatha Christie-böcker. Jag hittade som barn utgåvor från 40-talet på landstället som gått i arv från min farfar och älskade dem redan då. Det är fortfarande trevligt att då och då sätta sig ned med den typen av bok. Genren kallas ibland på engelska "whodunit" och jag vill gärna översätta det till "mysdeckare", vilket väl är den närmaste motsvarigheten på svenska.

Nu känner jag att det är dags att skriva en sådan själv. Himla roligt att pilla med lite karikatyrartade karaktärer och deras bakgrundshistorier och hemligheter som i sakta mak kommer att uppdagas. Och - inte minst - att gömma mördaren mitt ibland dem.

Jag har ingen aning om ifall genren är gångbar än idag. Är det någon som skriver/läser kontemporära sådana historier? Vad svaret än är på den frågan så tänker jag göra ett försök.

För jag har ett uppslag som jag verkligen gillar och min erfarenhet är att man bör skriva sådant man gillar. Kan tyckas självklart, men ibland har man ju vilda tankar om att försöka skriva sådant som man tror har en chans att gå hem hos en bred publik. Ni vet, den där drömmen om att faktiskt kunna försörja sig på sitt författande.

Men tänk på vår mest framgångsrika internationella författare: Fredrik Backman. Kolla på En man som heter Ove.

Case closed.

Se ovan bild

 

Beredd att slåss (Källa)

Något som gör mig skogstokig är när nya, felaktiga konstruktioner smyger sig in i svenska språket. Ja, jag vet att språket glider och att det ska så vara, men jag är ytterst gnälligt reaktionär i just detta fall - och tänker så förbli!

Exempelvis detta ser man gång på gång: "se nedan/ovan bild". Det kliar i själen på mig!

"Nedan" och "ovan" är adverb, vilket en titt i SAOB kan verifiera. Ett adverb kan inte fungera som attribut före sitt huvudord (se exempelvis här).

Den enda möjliga (men ytterst osannolika) tolkningen av "se nedan/ovan bild" skulle vara liktydig med "se nedan/ovan bilden" (alltså bestämd form av substantivet), vilket innebär detsamma som "se nedanför/ovanför bilden" – d.v.s. man hänvisar till i stort sett vilket ställe som helst, utom just bilden i fråga. I detta fall är "nedan" och "ovan" prepositioner, men alltså fullständigt missvisande sådana.

För frasen "se ovan bild" finns det f.ö. ytterligare en tolkning (även denna mycket osannolik): om man läser "ovan" som adjektiv motsvarande "inte van", så har man plötsligt att göra med en helt annan betydelse, som på intet sätt berör bildens position.

Dubbla projekt

 

Dubbla projekt (Källa)

Jag är sådan som klarar av att ha två skrivprojekt igång samtidigt. Det är t.o.m. så att det ökar min totala produktivitet. Jag har säkert dragit liknelsen förut, men det är som extramagen man visar sig ha när det är dags för efterrätt efter en diger middag: det finns alltid plats för efterrätt. D.v.s. jag har utrymme för att klämma ut mer text i ett annat projekt, när jag inte kan få fram ett ord till i det jag nyss jobbat med. (Ok, i efterrättsfallet handlar det om att trycka in någonting i sig och i skrivfallet att pressa ut något, men ändå.)

Men vad bra! Då jobbar jag väl alltid så då? Med dubbla projekt.

Nej. Det gör jag inte. För att jag som vanligt inte presterar på topp - inte ens i närheten! Som alltid är trögheten där och förlamar. Att sätta igång ett projekt till tar emot som fan. Jag bara orkar inte.

Plus att jag har svårt att bestämma mig för vilket projekt det skulle vara. Jag har ett gäng idéer och påbörjade manus på bara några tusen ord, så vilket skulle funka just nu? 

När jag pratar om ett projekt till avser jag f.ö. råmanus. Att skriva nytt parallellt, det är det som (i teorin) funkar. Redigeringsprojekt har en tendens att döda all kreativitet utanför det som behöver stötas och blötas. Så det som händer när jag är tvungen att redigera - p.g.a. att ett förlag faktiskt vill ha något jag skrivit, vilket ju har företräde - är att allt annat avstannar.

Jag gillar inte att redigera. Jag gillar att skriva nytt. Så en korkad grej jag har en tendens att göra är att skjuta upp redigering till förmån för att skriva råmanus. På det sättet är jag en lallande fåne.

Som det är nu, har jag ett manus som behöver redigeras: det eländiga spökmanuset som det gått så mycket troll i. Förlaget (Bonnier Carlsen) har gett mig en massa feedback och jag borde redigera så att tangenterna glöder, men det är bara det att mitt andra manus - tävlingsmanuset i BC:s manustävling som avgjordes förra våren (och där manuset alltså gick obemärkt förbi) - liksom har trängt sig före och är det som så småningom kommer att ta upp all min tid. Det hjälper ju heller inte att spökmanuset redan gått så många vändor och aldrig tycks bli riktigt användbart.

Men det jag gör är alltså just nu att skriva på ett spontant feelgoodmanus, som inget förlag ens känner till och som inte på något vis har en tydlig målgrupp eller något annat som gör det potentiellt sett attraktivt för förlagen.

Dubbla råmanusprojekt i all ära, men medan jag skriver det här inser jag så klart vad jag måste tvinga mig till den närmaste framtiden: låta feelgoodråmanuset och spökmanuset i akut behov av redigering bli mina dubbla projekt i stället.

Så. Då har vi rett ut det. At ease!

Hit men inte längre

 

Totalstopp (Källa)

Stopp vare här! Ingen aning om vart mitt röriga feelgoodmanus med ett litet deckarmysterium ska ta vägen. Den krypande känslan av att ha hamnat på fel spår för många, många tusen ord sedan hjälper inte direkt.

Nackdelen med att inte klara av det här med synopsis. Shit, vad man kan göra det hopplöst för sig själv genom att inte ha någon aning om vart man är på väg. Man bara VET att en eventuell framtida redaktör kommer säga att "gör om, gör rätt!".

"Eventuell" är ju pudelns kärna här. Ju mer famlande en text, desto större och osäkrare blir detta "eventuell", tills det i själva verket närmar sig "osannolik".

Faktum är att paniken ligger rätt nära till hands. Jag har skrivit 40000 ord på detta manus. Det är typ en halv normalroman! Jag vill så hemskt gärna att det inte ska vara rent skräp jag ägnat så många timmar åt. Och jag vill så hemskt gärna tro att det finns en fungerande väg ut genom den här labyrinten som är min text.

Det är tyvärr ännu svårare att skriva med hjärtat i halsgropen. Men det kan inte hjälpas. Som jag ofta måste påminna mig själv om: det här är jobbet, det var hit jag ville till varje pris.

Sportlovet en los tiempos del covid-19

 

(Bara för den som missar referensen (Källa))

Sportlov är ett krävande fenomen under de bästa av omständigheter. I coronatider blir det alldeles hopplöst.

Allt är stängt och det stackars barnet (6,75 år) blir sittande med iPaden i soffan. Hon har blivit skitbra på ett otroligt trist spel. Hon har sett alla avsnitt av otroligt trista barnprogram om och om igen.

Jag är ingen speciellt aktiv mamma i vanliga fall, men under den här typen av lov brukar jag rusa mellan museer och Skansen p.g.a. dåligt samvete. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag är ingen lekmänniska, men föreslår då och då sådant som jag kan stå ut med: pussel, pyssel, rita. Sådant. Barnet är föga entusiastiskt. Om hon får välja fritt så vill hon leka aktivt med mig. Med typ dockor. Alternativt rollekar, där hon under innevarande period alltid är prinsessa medan jag växlar mellan att vara drottning och kammarjungfru.

Vi hamnar i ett dödläge, där hon ofta återigen hamnar framför en skärm.

En skärmaktivitet som är helt ny i.o.m. corona är dock riktigt, riktigt bra: facetimelek med far- och morföräldrar. Jag räknar det faktiskt inte ens som skärmtid, eftersom det handlar om äkta lek. Mormor och farmor är outtröttliga och beredda att umgås på detta vis i timtal. Faktum är att jag tror att det livar upp i isoleringen, som mina och min mans föräldrar lever under. Win-win.

Just för tillfället har vi dock playdate här hemma, med dotterns klasskamrater, och som det är nu känns det som himmelriket på jorden. Det spelar ingen roll att de river hela huset. De har kul och jag slipper det dåliga samvetet, samtidigt som jag kan dricka kaffe i fred.

Motstånd

 

(Källa)

Sådant motstånd idag! Jag ORKAR inte skriva på mitt manus. Jag vill inte. Jag kan inte.

Klart jag vill. Klart jag kan. Klart att jag kommer att göra det.

Disciplin och trägenhet är nämligen a och o. Som jag brukar predika för var och en som ids lyssna: "Det enda säkra sättet att aldrig skriva en bok är att inte skriva alls."

Jag vet att det är så. Fattar inte hur jag någonsin pallat tidigare - men bevis finns! I förekommande fall i form av utgivna böcker. I samtliga fall har jag känt mig lika lost som nu. Motståndet har varit lika monumentalt.

Det är så mycket annat som drar. Pianot t.ex. Och cellon. Och japanskan. Och böcker (skrivna av andra). Och sociala medier, så klart - detta gift. Har på sistone även börjat läsa tecknade serier på Webtoon. Inte minst p.g.a. mitt nya, oväntade serieprojekt. Kort sagt, en massa annat är så mycket enklare - bara att konsumera, liksom.

Och det här då. Bloggen. Och att läsa andras bloggar. Ett perfekt sätt att prokrastinera.

Ska nog faktiskt ta och läsa lite bloggar nu. Innan jag, trots allt, sätter igång med dagens mödosamma tröskande fram till målet om 1000 ord.

Vad händer sedan då?

Varför har jag så svårt att tänka ut vad som ska hända härnäst när jag skriver ett manus? Jag fattar inte. Det är som att jag måste sitta vid datorn, framför det öppna dokumentet och i princip ha fingrarna på tangentbordet för att jag ska kunna pressa fram en liten bit till.

Andra författare kan ta långa, härliga skogspromenader (visserligen inte min grej) och tänka på sin historia och sina karaktärer och få olika uppenbarelser. Och skriva synopsis som har med saken att göra. De få gånger jag lyckats klämma fram någon form av synopsis så blir den inaktuell i samma stund som jag börjar skriva på själva manuset (du vet vad jag pratar om, Eva).

Ändå blir det i förekommande fall färdiga böcker av det där eländet jag värker fram med sådan möda. Obegripligt.

Och den där mödan gör det förbannat trögt att ens komma igång. Jag prokrastinerar i det längsta.

Exempelvis sitter jag här och skriver detta inlägg, enkom för att slippa börja på dagens pensum om 1000 ord. Skärp dig, människa!

Ok.

1000 ord

Jag är fast besluten om att skriva 1000 ord om dagen. Ja vardagen, alltså. Helger är alltför fulla av tvångslek och pulkaåkning.

Vad skriver jag då? Troligen mestadels skräp, men det är i alla fall en feelgood det ska bli, är det tänkt. Det är meningen att det ska vara roligt. Det känns inte speciellt roligt. I synnerhet inte när jag sitter där på 713 ord och fan inte vet vad jag ska hitta på härnäst. Jag önskar att jag hade en synopsis. Det har jag inte. Eller rättare sagt, jag har faktiskt en, men den har jag frångått så totalt att den inte längre är relevant.

Och här sitter man, publicerad och fin, men fullständigt famlande i luften vad gäller pågående manus - rent utgivningsmässigt. Kommer något förlag att vilja ta i manuset med tång? Kommer det att förbli ett bryålådsprojekt för evigt?

Snacka om att man som författare svävar i limbo. Men jag är van vid det.

Jag tröskar på. 1000 ord/vardag. Det blir i alla fall text. Kanske kommer det att kunna redigeras ihop till något någorlunda sammanhängande. Och det har ju faktiskt hänt att förlag plockat upp mina grejer förr.

Strumpdockan

Jag har börjat skriva och rita en tecknad serie. Den handlar om en kvinna (jag) som fått en oönskad strumpdocka på handen.

Go figure. Jag drömde den här serien och det verkade vara en bra idé fortfarande när jag vaknade! Hur ofta händer det, liksom?

Hursomhelst så går det hela ut på att den här strumpdockan hela tiden ger uttryck för kvinnans (mina) inre tankar och känslor. Typ.

Här ovan är den senaste. Det tog en förbannad tid att rita eldstad och hela klabbet.

Hej, jag heter Elin

Vem fasiken var det här nu igen?

Tjena, alla monsterdiggare (referens som endast de i min ålder kan ta)! Kommer ni ihåg mig? Knappast. Jag kommer knappt ihåg mig själv. I alla fall inte i samband med den här bloggen.

Den har ju varit död nu ett tag, denna blogg, med sporadiska dödsryckningar då och då. Jag vet egentligen inte varför det rann ut i sanden - jag älskar ju att skriva en massa strunt som inte en jävel kan komma och lägga sig i med konstruktiv kritik (som i alla andra sammanhang då man skriver).

Jaha. Läget då? Tja, det knallar väl och går.

Sedan sist så har jag i alla fall blivit upplockad av ett större förlag, nämligen Bonnier Carlsen. De hade, som några kanske minns, en manustävling (9-12 år) med deadline 3 januari 2020. Jag skrev ett bidrag som där gick obemärkt förbi, utan att hamna i någon "brahög" eller så. Sedan skickade jag det till BC:s allmänna manusavdelning (typ manus@bc.com), där jag blev standardrefuserad.

Eller, vänta nu, jag hade ju faktiskt skickat det direkt till förläggaren på BC och inte fått något svar alls, innan jag skickade till den stora, allmänna manushögen. Det visade sig sedermera att mailet den gången hamnat i förläggarens skräpkorg.

Hursomhaver, när jag sedan - efter en lång stund - var i kontakt med sagda förläggare angående ett annat manus, så bad jag henne ödmjukast att slänga ett öga på tävlingsmanuset också.

Det gjorde hon. Och blev eld och lågor!

Så kan det alltså gå till. Kom ihåg det, ni som standardrefuseras till förbannelse.

Till saken hör att ett annat hyfsat stort och ytterst välrenommerat förlag redan i princip stod med ett trebokskontrakt i handen, beredda att skriva avtal för samma manus.

Så detta stackars ignorerade manus kom slutligen till det läge att jag var tvungen att välja förlag, vilket visade sig ytterst smärtsamt, eftersom jag älskade båda förläggarna vid första ögonkastet.

Så blev det då BC, trots allt, och jag tror att det blir bra. Fast det vet vi inte, förrän boken (eller böckerna, faktiskt, då det är tänkt att bli en serie och jag i.a.f. redan har avtal på två av delarna) kommer ut, någon gång kring slutet av detta decennium.

Nej då, så farligt är det inte, men rimligen blir det väl inte förrän hösten 2022.

Jaja, så ser branschen ut, och jag plitar vidare på andra manus så länge. För det är ju så man gör när man skriver böcker: man plitar och plitar och hoppas att någon ska vilja ha. Det här är första gången jag haft avtal på en oskriven bok (alltså del 2), men den kan jag inte riktigt börja med förrän vi redigerat skiten ur befintligt manus.

Vi får väl se vad det blir i slutändan.

Over and out.