Språkporr #15 - japanskan härmar ljud

Okej, det här inlägget börjar jag med ett pinsamt avslöjande: Jag vet inte vad substantivet till adjektivet onomatopoetisk är på svenska. På engelska hade jag sagt onomatopoeia. Därför lyckades jag inte riktigt med rubriken här (jag siktade på "japanskans onomatopoetik" eller något sådant), men jag hade ju för all del kunnat skriva "japanskans onomatopoetiska ord". Det fina i den s.k. kråksången är att fler förstår vad i helvete jag har tänkt raljera om här med befintlig rubrik.

För, ja, onomatopoetiska ord är ljudhärmande ord. Vi har det på svenska i form av exempelvis pang, bom, svisch, nöff och dylikt. I japanska är dessa ord mycket mer vanligt förekommande, och dessutom förekommer det att man "härmar" ljud som över huvud taget inte finns. How's that for a cliffhanger?

För först ska vi prata om de ord som verkligen gör ett försök att härma befintliga ljud. På japanska är orden i stort sett alltid "dubbla", d.v.s. på formen X-X, som exempelvis ワンワン (wanwan - voff voff), コロコロ (korokoro - rull rull), ゴロゴロ (gorogoro - muller muller) och ガブガブ (gabugabu - gulp gulp/glubb glubb). Jag har f.ö. här valt att skriva alla dessa ord med katakana, vilket är ett av japanskans tre "alfabet", som egentligen mest används till att skriva främmande ord, men som också har en tendens att användas i ljudhärmande sammanhang (t.ex. i manga). I de flesta fall kan man lika gärna - eller kanske rentav hellre - använda hiragana.

Det här med att härma djurläten har vi ju definitivt på svenska. Det är faktiskt bland det första barn lär sig, det uppenbarligen alldeles livsavgörande med att lammet säger bä och kon mu. På japanska benämns denna typ av ord 擬声語 (gisēgo - tecknen betyder i tur och ordning härma, röst och språk). Vi hade ovan exemplet ワンワン (wanwan), som alltså är vad en hund säger på japanska och ニャンニャン (nyannyan) är vad en katt säger. En japansk gris säger alls icke nöff nöff, utan ブウブウ (būbū).

När vi sedan går över till att härma andra sorters ljud så kallas det för 擬音語 (giongo - härma, ljud, språk). Här har vi exempelvis ゲラゲラ (geragera - hahaha!), ビショビショ(bishobisho - ljudet av någonting genomblött) och ovan nämnda コロコロ (korokoro - rull rull). Inga konstigheter här.

Men nu kommer vi till det riktigt roliga - och faktiskt den vanligaste varianten: 擬態語 (gitaigo - härma, uppträdande/läge/attityd, språk). Här härmar vi (det egentligen obefintliga) ljudet av en känsla eller en företeelse. Exempelvis "låter" det ニコニコ (nikoniko) när man ler på japanska, キラキラ (kirakira) när någonting glittrar och オタオタ (otaota) när man är mållös.

ワクワクするね？(wakuwaku suru ne? - nervkittlande, eller hur?)

Språkporr #14 - första person pluralis

Nej, hörni, dags att prata om elefanten i rummet: verb i presens indikativ första person pluralis i indo-europeiska språk - alltså verb i vi-form. Alla är nämligen så rörande överens, känns det som. Om världen kunde vara lite mer som presens i första person pluralis så skulle allting säkert ordna upp sig till det bästa.

Vi börjar väl med de latinska språken. Och jag tror att vi bör hålla oss till regelbundna verb för att inte krångla till det i onödan. Vi kör på verbet tala, vilket lustigt nog brukar vara ganska regelbundet. Det heter parler, hablar samt parlare på franska, spanska respektive italienska.

I första person pluralis presens heter det så här:
nous parlons (franska)
nosotros hablamos (spanska)
noi parliamo (italienska)

Öh, säger någon med alla hjärnceller i behåll, det var ju inte speciellt likt. Men det ÄR det! Trust me on this. -ons (uttalas med nasalt o-ljud, inget s hörs), -mos (i många dialekter nästan helt svalt s) och -mo är liksom samma ändelse. På latin heter det (och tala är ett knepigare verb än man skulle kunna tro på latin, men låt oss köra på dicere) dicimus.

Och grejen är att vi på isländska och gammal svenska har samma:

við tölum (isländska)
vi talom (gammal svenska)

Nämen, hur kan -um och -om vara samma som -ons, -mos, -mo och -mus?

Det bara är det, ok! Jag är ingen lingvist, bara en glad amatör i ordets urpsrungliga bemärkelse.

Sedan stämmer även grekiskan och ryskan in i detta samfälliga mönster:

εμείς μιλούμε (emís milóume (vet inte hur man brukar transkribera detta) - grekiska)
мы говорим (mi gavarim - ryska)

Men nu är du ju ute och cyklar fullständigt! -oume och -im? Och dessutom klumpar du ihop grekiska och ryska av någon anledning.

Tyst! Det var av praktiska skäl. Jag vet vad jag pratar om. Och exempelvis det oregelbundna мы живём (mi zhivyom - vi bor) illustrerar det kanske ännu bättre.

Jaha, men engelska då? Och tyska för den delen?

Ja, fråga mig inte vad de håller på med. Engelskan har ju i stort sett gett upp personböjda verb och tyskan har ju ett presens första person pluralis som sammanfaller med infinitiv, men kolla här vad jag hittade i en bok i bokhyllan (Old English and its Closest Relatives, Robinson):

nimam, lagjam ((vi) tar respektive lägger (gissar jag vilt - fanns ingen översättning vad jag kunde hitta på fem sekunder) - germanska)

-am. Jojo, I rest my case. Och var glada att jag inte börjar tjata om dualis här också!

Cue allmänt höjda ögonbryn från dem som eventuellt läst så här långt.

Författarskola #20 - tre droppar Arvidsson

Dags igen att försöka suga ut någonting matnyttigt ur vad en annan författare skrivit. Den här gången har det kommit till Anna Arvidsson som nyligen debuterade med Ordbrodösen (ifall detta på något magiskt sätt undgått någon). Vad kan vi lära oss av henne? Vad är det hon gör så rätt? Inte vet jag, men jag gör ett försök till att bena ut det.

Som vanligt, viss SPOILER ALERT, men inte så jättefarligt, tror jag.

1. Alltså, titeln, ordet "ordbrodös" ... Hur bra är det inte i sig? Och jag tror mig veta att Arvidsson började just med ordet. Jag får för mig (orkar inte googla just nu medan jag försöker tänka) att hon hittat på det i samband med någon skrivövning och att hon sedan inte riktigt kunde släppa det. Och det ledde alltså till denna historia, denna bejublade debut. Så himla schysst att tänka sig! Och det är en bra ingång att försöka sig på. Jag tänker i alla fall prova själv och se hur det faller ut.

2. Hon låter ett mysterium nystas upp. Det är ingenting originellt i sig, men oj, vilken bra grej att göra. Man ska inte glömma hur intressant man själv tycker det är att följa ledtrådar i ett mysterium. Och att pytsa ut dem i lagom takt är så himla mycket a och o. Men låt också "svaret" på mysteriet vara någonting "tungt", på något sätt. Naivt av mig kanske, men jag blev påmind om den här grundläggande byggstenen när jag läste Ordbrodösen.

3. Bilderna. Hon har ett antal superschyssta bilder i texten, så att man bara ryser - så himla visuellt triggande. Det där provet, när examinatorerna går emot ordbrodösen som genomgår provet. Någonting med hur de kommer emot henne och hur de nästan bildar en sorts vägg i sin mörkklädda enhetlighet - det är fantastiskt. Och hela grejen med provet, att man måste ha svart på sig, som en säkerhetsåtgärd, eftersom en gång den som undergick provet fortsatte att skriva på sina vita kläder när hon blev fråntagen blocket. Även bilden av hur den historiska ordbrodösen rider in mitt under häxbränningen med bar överkropp där hon skrivit sina order till folket är otroligt fantasieggande.

Jag blev av denna bok inspirerad att skriva någonting nytt. Någonting helt olikt allt det jag skrivit hittills. Och det måste väl ändå vara ett väldigt högt betyg.

Författarskola #18 - tre droppar Lindström?

Tänkte att jag analogt med detta inlägg om Fredrik Backman skulle försöka extrahera några konkreta saker som gör Christina Lindström till en sådan enastående författare. Saker som man kan stjäla, ifall man själv vill bli lite bättre - och det vill jag!

Inte så mycket SPOILER ALERT här, men om man - som jag - verkligen inte vill veta någonting om en bok innan man läser den, så kan man ju hoppa över det här inlägget så länge.

1. Lindström ger varje karaktär ett tydligt, (i någon mån) sympatiskt särdrag. I Jack har vi exempelvis mammans usla keyboardspel som hon är så glad och stolt över, och även Abrahamssons sätt att skicka äckliga bilder på saker som kvalster i extrem närbild till Jack, trots/för att han vet att Jack tycker att det är vidrigt. Sedan har vi den lilla stående skämtkonflikten mellan Jack och mosterns partner Jens, där Jens hela tiden förnekar att han åt upp hela julosten förra julen - detta gör en högst perifer bifigur levande och gör att man gillar honom, utan att egentligen veta någonting om honom.

2. Hon förmedlar en oerhört kärleksfull relation mellan Jack och hans mamma utan att han (boken är i första person) berättar så mycket för läsaren om hur mycket han älskar henne, utan genom att vi får se dem interagera. Hela dialogen dem emellan genomsyras av stark, orubblig kärlek, utan att de för den skull håller på att prata om hur mycket de tycker om varandra - långt därifrån! De smågnabbas på ett alldeles förtjusande sätt.

3. Det är någonting så oerhört rörande med hennes sätt att visa barndomens skörhet. Hur Jack aldrig som barn gav upp hoppet om att få hälsa på sin pappa på Grönland (och liknande, fiktiva resmål) och lärde sig ord på inuitiska (heter det så?), och Jacks lillebror Enars vilsenhet i situationen där hans mamma har lämnat honom i pappans vård. Jag föreställer mig att detta grepp går att applicera på annat. Att visa på en skörhet hos sina karaktärer gör så mycket för att man ska investera hela sitt hjärta i dem.

Som sagt, tre droppar. Hon gör så mycket mer än det här och språket är helt fantastiskt, men som i allt lärande så får man begränsa sig lite, för att kunna tillskansa sig kunskapen och internalisera den. Förhoppningsvis.

Språkporr #11 - toujours me resulta una miscela

Rubriken här är felaktig i och med att den blandar tre latinska språk: franska, spanska och italienska. Välkommen till mitt språkliga liv!

Det är nämligen så att när man som jag i stort sett aldrig får tillfälle att tala ett språk, utan endast konsumerar det mer eller mindre passivt, så blir det tamejfan ingen ordning alls när man plötsligt ska vara lite aktiv. Det blir helt enkelt alltid en blandning av ett gäng språk - i synnerhet när det rör sig om besläktade sådana. Det är också vad rubriken ganska tydligt förmedlar, även om den i sig är felaktig.

Toujours är franska och betyder alltid (och även fortfarande) och detta tidsadverbial är även felplacerat, har jag en känsla av - man kan säkerligen ha det så här i början av en mening i avslappnat språk(?) men det är inte strikt talat korrekt, tror jag, utan det bör komma i ett senare led. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle uttrycka detta på franska. Förmodligen skulle jag säga något i stil med Pour moi, quand je parle, le résultat est toujours un mélange. Det här med att översätta svenskans blir är alltid så himla svårt, så jag försöker undvika det i görligaste mån - min erfarenhet är att vi i svenska har en ovanligt stark tendens att vilja trycka på just den inkoativa ("inträdande") aspekten av det hela, vilket man ofta struntar i i andra språk.

Me resulta är spanska och betyder ungefär det blir för mig. Jag tror att det i princip är korrekt använt här, om vi bortser från att resten av meningen är på franska och italienska. Siempre me resulta una mezcla är väl en rimlig spansk variant av andemeningen och det är alltså spansk "form" på frasen. Med all säkerhet finns det bättre sätt att säga detta på - rätta mig gärna!

Una miscela är italienska och betyder en blandning. Italienska är mitt svagaste latinska språk, i.o.m. att jag aldrig studerat det "på riktigt", utan bara insupit det indirekt på något sätt. Brukar glatt gissa mig fram. Kanske en direktöversättning av min franska approximering då: Per me, quando parlo, è sempre una miscela. Här har jag alltså helt utelämnat delen som handlar om att det blir.

Det hela betyder alltså (även om det inte är korrekt någonstans) Det blir alltid en blandning för mig. Vilket det alltsom oftast blir när det någon sällsynt gång är dags för mig att ta plats på talscenen och faktiskt säga någonting på något språk annat än svenska (och möjligtvis engelska).

Bland annat har jag svårt att hålla isär småord (konjunktioner, adverb och prepositioner) och har en tendens att för ordet också använda también på franska (spanskt adverb, med franskt uttal) i stället för det korrekta aussi.

Och det må väl vara hänt, men jag har också ovanan att använda con (spansk preposition, med) på franska i stället för avec. Det är bara det att con olyckligtvis betyder fitta på franska. Jag har chockat en och annan kypare med mina grova beställningar.

Språkporr #8 - jag ser han därna

Ja, rubriken är felaktig svenska. Men det som för mig låter som ekensnack/grov stockholmska, har fornnordiska rötter.

På isländska heter pronomenet han just hann i ackusativ, vilket är det kasus som någonting man ser hamnar i. "Ég sé hann" är fullständigt korrekt isländska, medan "Ég sé honum" (dativ) är felaktigt.

Därna finns det väl ingen människa som säger längre, men när jag var ung var det hyfsat vanligt. Det låter ganska illa i mina öron, men på isländska är det både korrekt och vackert (allt är nämligen vackert på isländska). "Ég sé hann þarna" är faktiskt här den enda möjligheten, även om þar också finns. þarna används uteslutande som demonstrativt pronomen, medan þar är ett adverb.

Det motsvarande paret hér och hérna finns också, men till skillnad från dess systerpar, är dessa helt ömsesidigt utbytbara.

Intressant? Så man bara smäller av, tycker jag.

Språkporr #7 - vatten

Bland det schysstaste med att vara i Italien tycker jag är att få chansen att beställa vatten: "Un bicchiere d'acqua, per favore." Acqua. Det heter så på riktigt. Inte för att någon bakåtsträvare bestämt att man ska använda det gamla latinska ordet för vatten, utan för att det fortfarande heter så. Alltså, gåshud i hundraåttio. För utdöda-språk-fetischister som jag åtminstone. (Och att stavningen utvecklats en aning från latinets "aqua"  är sannerligen ingenting att hänga upp sig på i detta fall.)

Spanskans "agua" är inte lika klockrent, fast det är ju ändå en tydlig dotter till det latinska ordet. Men franskans "eau" har glidit iväg nästan intill oigenkännlighet, även om det går att ana att det rör sig om samma stam.

Den nordisk-germanska varianten är vad jag vet obesläktad med den sydligare stammen. Men jag kan naturligtvis ha fel. A-ljudet är ju gemensamt: "vatten", "vann" (norska), "vand" (danska), "vatn" (isländska), "water", "Wasser" (tyska). Och det handlar ju också här om två stavelser i grunden, även om dessa flutit ihop i förekommande fall. Fast ordet är feminint i de latinska dotterspråken, medan det är neutrum i de nordisk-germanska, vilket ju i alla fall talar för en tidig separation om nu ursprunget skulle vara detsamma.

På grekiska, som jag alldeles nyligen börjat peta lite på, heter det νερό ("nero", med betoning på andra stavelsen), vilket väl förmodligen är helt obesläktat. Ordet ύδωρ ("ydor", med betoning på första stavelsen) finns uppenbarligen också, vilket man kunnat vänta sig med tanke på att "hydro" är den grekiska stam som förekommer i sammansättningar som "hydrodynamik" och "hydraulik". Inte heller detta är väl rimligtvis besläktat med latinets "aqua".

På kinesiska heter vatten 水 (shuǐ - uttalas faktiskt lite som ett sluddrigt "tjohej") och på japanska heter det 水 (みず, mizu). Som synes är tecknet detsamma, men det är helt enkelt eftersom de "japanska" tecknen (kanji) är inlånade från kinesiskan. Japanska och kinesiska är sinsemellan helt obesläktade, men man har i japanskan även lånat in en massa kinesiska ordstammar som används flitigt i sammansättningar (liksom latinska och grekiska stammar i svenska och andra indoeuropeiska språk, fast i japanska är dessa lånade stammar mycket mer vanligt förekommande). Eftersom de två språken är så olika och det dessutom var länge sedan dessa lån gjordes, så stämmer de japanska approximationerna ofta ganska dåligt med modernt kinesiskt uttal, men just 水 utläses på japansk on-yomi ("kinesisk läsning") som すい (sui).

Shit, plötsligt drabbades jag av insikten om hur ofattbart tråkigt det här inlägget måste vara för en normal människa. Tur att nästan ingen läser den här bloggen.

Språkporr #6 - japanskan skiljer på du och du

På förekommen anledning (nämligen exemplariskt intresserad kommentar från bloggaren Bara hittepå) tänker jag nu redogöra för det fascinerande området andra person i japanskan.

Man ska ha klart för sig att det bästa och artigaste är i allmänhet att inte säga "du" över huvud taget - bara genom att använda ett pronomen (eller liknande) ligger man i riskzonen för att vara plump. I stället ska man om möjligt använda den tilltalades namn tillsammans med lämpligt suffix, varav det säkraste kortet är -san (jag känner att tilltalssuffixfenomenet behöver ett eget inlägg, så nog om det här). Det påminner alltså i svenska öron om det ålderdomliga - och eventuellt något nedlåtande - sättet att direkt tilltala med namn, som i "Vill (fröken) Aina ha lite kaffe?" I japanska är detta tilltal fullständigt normalt och har inga sådana konnotationer.

Med detta sagt så ska jag med glädje redogöra för japanskans olika ord för "du", i raskt fallande artighetsgrad.

あなた (anata) - neutralt och bra, men bör inte användas så fritt som i svenska - att stå och säga "du" till en japan är liksom lite känsligt i sig och det är bättre att formulera om sig och prata runt det hela på ett indirekt sätt (ett område där japanskan överlag excellerar)

君 (きみ - kimi) - används mest av män till kvinnor, känns ganska intimt och därför också potentiellt sett lite burdust - jag har även hört unga pojkar använda detta på ett "mjukt" sätt med varandra, och det är nog i så fall väldigt intimt

お前 (おまえ - omae) - kan vara ordentligt grovt, men jag tror att det används fritt mellan unga män som känner varandra väl och som liksom har den stilen sinsemellan

 あんた (anta) - är ju alltså en lätt sammandragning av det neutrala "anata", men det får därmed en helt annan ton, som kan vara rätt grov, men jag har också hört det användas inom familjen på ett inte alltför hätskt sätt (dock tror jag t.ex. inte att det är läge för ett barn att använda det för att tilltala sina föräldrar)

手前 (てまえ - temae) - mycket grovt och brukar uttalas "temee", i den mån det alls används - inte ofta i praktiken - hörs dock ofta i animesammanhang

貴様 - (きさま - kisama) - extremt grovt och inte heller detta används väl egentligen i praktiken (om man inte är en riktig tuffing som tänker ge sig på någon handgripligen), men är inte helt ovanligt i anime

(Notera även att de flesta av dessa "pronomen" (det är inte strikt talat sådana, tror jag) används gissningsvis till 95% av män. Kvinnor uttrycker sig nog i allmänhet artigt och försiktigt och håller sig till namn och ett och annat "anata". Men det ordnar väl upp sig även i Japan så småningom, får man hoppas.)

Som synes är jag lite osäker på de exakta nyanserna, och det kan säkert skilja sig mellan olika sociala grupper. I vilket fall som helst ska man vara bra mycket japan - till börd eller genom social assimilering - för att någonsin använda någonting annat än det neutrala "anata". Alltså verkligen - experimentera inte på kvinnan på gatan!

Språkporr #5 - japanskans sexism

Det här är väl en mindre trevlig aspekt av japanskan, men inte desto mindre mycket intressant.

På japanska finns ett gäng ord som kan betyda "jag", men vilka som kan användas är könsbundet. Jag säger "kan" med reservation för att det med all säkerhet finns folk som bryter mot detta mönster - folk är trots allt folk, även i Japan.

Så här ser det ut:

私 (わたし- watashi) - neutralt
私 (わたくし - watakushi) - extremt formellt
あたし (atashi)  - barnsligt, används bara av kvinnor
僕 (ぼく- boku) - ganska neutralt, åt det mer avslappnade hållet, används bara av män
俺 (おれ - ore) - ganska rough, används bara av män
わし (washi) - lite töntigt och förlegat har jag en känsla av, används bara av män - företrädesvis av äldre män, men jag har även hört ynglingar använda det, så det kanske är på frammarsch, vad vet jag

Notera alltså att män har ett brett spann att röra sig med, medan kvinnor kan förhålla sig antingen neutralt eller barnsligt till den egna personen.

Och det måste jag säga om Japan att det helt klart är det mest öppet sexistiska land jag varit i. Män sitter ohämmat och läser sin läskiga, tecknade skolflicksporr på tunnelbanan och kvinnorna är så tillpiffade att det är löjligt - i synnerhet de högklackade tortyrredskap de envisas med att ha på fötterna säger väldigt mycket om deras ställning i samhället.

Men språket i sig är det sannerligen inget fel på. Själva japanskan kan ju inte hjälpa att den används lite snett.

Språkporr #4 - tyskans eftertryck

Tyska har ett oförtjänt rykte om sig att vara lite fult. Jag tycker tvärtom att det är ett vackert och härligt språk med ett slags inbyggt eftertryck som jag inte upplever i något annat språk som jag varit och pillat på.

Och visst har det att göra med att verben ofta hamnar i slutet av satsen. Man hålls sannerligen på halster in i det längsta.

Här är ett, visserligen ganska överskådligt, exempel från en gammal grammatikbok som jag sitter och slöläser i (as you do ...):

Ich glaube, dass* wir in Hannover umsteigen müssen.
Jag tror att vi måste byta [transportmedel] i Hannover.

"Ich glaube" - jag tror - "dass wir" - att vi - än så länge håller tyskan jämna steg med svenskan. Men sedan har vi "in Hannover" - i Hannover (ja, vad ska vi göra där för något trevligt?) - "umsteigen" - byta [transportmedel] (ok, kan/bör/får/kommer att byta?). Och så kommer då avgörandet: "müssen" - måste (aha, vi har inget val alltså, och denna information kommer du med först nu?).

Men samma sak, med verbet sist i satsen, har man också i japanska, och det är faktiskt det språk som jag känner har minst eftertryck av alla (ingenting negativt i sig - jag älskar japanska), så det har inte bara med detta att göra.

Bland det härligaste med tyskan och det som jag upplever extra emfatiskt, är alla "ge"-prefix.

Ich lese.
Jag läser.
Ich esse.
Jag äter.

Ingenting anmärkningsvärt där.

Ich habe gelesen.
Jag har läst.
Ich habe gegessen.
Jag har ätit.

Yes, här börjar det hända grejer. Att ha "gelesen" har helt klart lite mer oomph än att ha "läst". Och när vi har ätit, har vi inte bara "geessen", utan även gjort det med ett extra g inslängt för att få lite - wait for it - eftertryck.

Det är min tolkning av det hela. Tysken själv tycker väl att hon bara har läst och ätit, utan vidare dramatik. Tänk så fel hon har.

*Notera min moderna stavning här. Jag försöker hänga med min tid, men gud, jag älskade ß här och saknar det något förfärligt!

Språkporr #3 - kinesiskans toner

Jag höll mig in i det sista borta från kinesiska, dels eftersom jag hade språkstopp (jag försökte redan lära mig sex olika språk och tyckte att det kunde räcka) och dels eftersom jag tänkte att de där "tonerna" alla pratar om skulle vara omöjliga att lära sig i vuxen ålder.

Men till slut kunde jag inte hålla mig längre. Jag menar, bara själva denna svårighet blir ju omöjlig att stå emot i längden. Och en miljard kineser kan inte ha fel. Typ.

Nå, det är i alla fall mandarin jag gett mig på - det är den variant av kinesiska som flest människor talar (någonting i stil med 700 miljoner människor har det som modersmål!) - och där har vi fyra toner att röra oss med, samt en icke-ton. Vilket alltså i praktiken är fem olika sätt att uttala en enda, i övrigt identisk stavelse.

Ja, jag får också rysningar. Tanken svindlar.

Det klassiska exemplet är stavelsen "ma", som genom applicering av de fyra olika tonerna samt icke-tonen (alltså, det är inte jag som hittat på att det finns stavelser som "inte har någon ton") kan betyda sinsemellan helt olika saker: "mamma", "hampa", "skälla på", "häst", och den sista, tonlösa varianten, är den frågepartikel som används vid ja- och nejfrågor. Som alla förstår så har detta givit upphov till en mängd tungvrickare av typen "skäller mamma på hampahästen?".

Den glada nyheten är att det inte är så himla svårt att faktiskt - i vuxen ålder - lära sig att både uppfatta och producera de här tonerna. Vi har prosodi (språkmelodi) i svenskan som ganska väl motsvarar det som pågår i kinesiskan. Faktum är att svenskan till och med räknas till den grupp av språk där man har betydelsebärande toner (tänk "tomten" som omger huset och "tomten" i luva).

Vilka är då de här tonerna - och deras tonlösa komplement? Svårt att förklara och lätt att länka till (kvinnan i det här klippet kallar faktiskt icke-tonen för den neutrala tonen och det ska jag också göra i fortsättningen).

Nedskrivet ser det ut så här:

mā 妈 - mamma - första tonen: hög, flat ton

má 麻 - hampa - andra tonen: stigande ton, som i en fråga

mǎ 马 - häst - tredje tonen: låg ton, som i sin renaste form gör en liten dipp och sedan går upp igen

mà 骂 - skälla (på) - fjärde tonen: fallande ton, låter lite avsnoppande

ma 吗 - frågepartikel - neutral ton: det händer inte så mycket alls, liksom

(Här har jag använt så kallad Simplified Chinese, vilket innebär att tecknen är något förenklade i förhållande till de traditionella tecknen.)

Sedan ska man inte tro att man är hemma på något sätt bara för att man kan sätta en enskild stavelse tonmässigt - det har man väldigt lite användning av i praktiken. Det är när man börjar sätta ihop olika stavelser som det börjar hända grejer, men det tar vi en annan gång.

Alltså, kan det finnas någon som inte blir glad av det här?

Språkporr #2 - isländskans envetenhet

Isländska kan vara det vackraste språket på jorden. Jag älskar att lyssna på det. Det är aspirerat (det liksom flåsas lite) på ett alldeles särskilt sätt och den allmänna uppfattningen(?) att allting slutar med -ur visar sig stämma förvånansvärt ofta.

Jag älskar också hur isländskan vägrar att inrätta sig i ledet och låna in främmande ord och i stället hittar på egna. Hör här bara: sjónvarp (tv), sími (telefon) och - min personliga favorit för det låter så himla romantiskt på något sätt - tölva (dator).

Sjónvarp betyder "synkast", och där är ju faktiskt tyskan inne på samma linje med sitt fernsehen (verb) och Fernseher (substantiv) som betyder "fjärrse/-titta" respektive "fjärrseare/-tittare". Sími vet jag faktiskt inte vad det betyder, men jag skulle tro att det är samma ordstam som i söm (seam, som bekant, på engelska). Tölva betyder helt enkelt "räknare" (vi har ju ett gammalt ord på svenska, tälja, som betyder just "räkna"), men oj, vilken fornnordiskt förförisk klang det ordet har jämfört med dator.

Vänta nu! "Dator", ja. Varifrån kommer det egentligen? Tyskan, italienskan och japanskan har här valt den anglicistiska varianten (Computer, computer, respektive コンピュータ(konpyūta)) och franskan och spanskan har en annan, sinsemellan besläktad variant (ordinateur respektive ordenador). Men dator? Det måste ju betyda "givare" (från latinets dare (ge)), men var har vi fått det ifrån?*

Det visar sig att svenskan är lite egensinnig den också ibland. Go svenskan!

* Etymologi för ordet "dator"

Språkporr #1 - spretig japansk harmoni

Nu blir det kanske lite väl esoteriskt här när jag ger ohejdat utlopp åt mitt allmänna språkintresse. Men hey! Det är min blogg!

Ett av de språk jag pluggar är japanska, och om jag under pistolhot skulle bli tvungen att utnämna ett favoritspråk, så skulle det nog ligga bra till.

Bland det bästa med japanska är skriftspråket. Det är tamejfan nästintill omöjligt att lära sig och jag gillar det. Fatta kicken när man lyckas läsa en mening! Dessutom har japanskan inte mindre än tre olika "alfabet": hiragana, katakana och kanji. Det är kombon av dessa sinsemellan mycket olika tecken som blir så fantastiskt varierat och samtidigt så harmoniskt.

Hiragana är ett vanligt fonetiskt stavelsealfabet, där de flesta tecken motsvarar en konsonant-vokal-kombination. Hiragana används bl.a. för att skriva ut inhemska ord och i kombination med kanji för diverse grammatiska konstruktioner.

Katakana motsvarar hiragana på så sätt att det är exakt samma fonetiska kombinationer som betecknas, men katakanan används framförallt för att återge lånord från andra språk.

Så har vi kanji då och det är här det blir knepigt. Det är detta som är de berömda kinesiska tecknen och de är många. Seriöst många. Och nästan vartenda tecken har dessutom åtminstone två "läsningar": on-yomi (kinesisk läsning) och kun-yomi (japansk läsning). Det går alltså sällan att riktigt veta hur ett tecken ska utläsas, ifall man inte redan kan ett ord/en sammansättning.

Och för att sedan avskräcka alla utom de allra envisaste språkfetischisterna, så är det här med ord ett relativt begrepp i japanska. Man skriver utan blanksteg (förutom efter skiljetecken).

Om någon orkat skumma igenom texten så här långt, så kommer nu belöningen. Behold the beauty of Japanese!

日本語の方がスウェーデン語よりきれいな言葉だ。
nihongo no hō ga sūēdengo yori kirē na kotoba da
(Transkriberingen till det västerländska alfabetet kallas för rōmaji.)

Detta betyder "japanska är ett vackrare språk än svenska"*, och det kan man väl tycka vad man vill om, men titta på den heterogena symbolsoppan! Även om man inte kan identifiera vare sig hiragana, katakana eller kanji så kan man här ana att det rör sig om olika teckengrupper. 日本語 (nihongo - japanska) är skrivet med kanji, スウェーデン語 (sūēdengo - svenska) är skrivet med en kombination av katakana (スウェーデン - sūēden) och kanjin för "språk" (語 - go), och exempelvis partikeln の (no), som har en sorts possessiv betydelse, och きれい (kirē - vacker, ren), som är ett s.k. na-adjektiv, är skrivet med hiragana. (きれい skulle f.ö. kunna skrivas med kanji, 綺麗 eller 奇麗, men det brukar, av tradition, skrivas med hiragana.)

Så himla härligt spretig harmoni! 大好き！(dai suki - ung. "jag gillar skarpt")

* Med reservation för att man möjligen borde använda adjektivet 美しい (utsukushī) för "vacker" och 言語 (gengo) för "språk" - jag är faktiskt inte speciellt bra på japanska.