tisdag 21 september 2021

Katastrof

 

Min hand

Jaha, så var det kört. Livet, universum och allting. Av alla åldersrelaterade krämpor så har jag fått typ den värsta jag kan tänka mig: tumbasartros.

Det rör sig alltså om en förslitning av brosket i leden där tummen möter handen. Det gör ont och är ett allmänt jävla helvete.

För, hör här, jag kan inte spela. I stort sett. Än så länge går piano ok i små doser och fiol torde funka ett tag till, men cello och gitarr är sannolikt bara att glömma.

Jag hade tagit artros i båda benen - både höft- och knäleder - framför detta. Det här är det värsta som kunde hända. Ok, jag fattar att det egentligen finns en miljon åkommor hade varit värre, men så känns det.

Vad mig anbelangar är basbehoven: äta, sova, spela. Typ. Ja ja, familj, vänner och sådant smäller väl snäppet högre än att spela vad gäller grundläggande grejer i livet. Men det ÄR ett basbehov. Som nu till stora delar tagits ifrån mig.

Och det lär ju inte bli bättre med åren. Vartefter tummen försämras - och det gör den per sjukdomsdefinition - kommer det bli svårare och svårare att spela alls och eftersom jag har artros i tumbasen (tidigare än de flesta!) så lär väl andra leder i händerna ge upp så småningom.

Ni undrar kanske varför skrivandet inte fanns med bland basbehoven om jag nu räknar något sådant som att spela. Det är helt enkelt för att skrivandet för mig inte ÄR något basbehov - och ni som skriver vet ändå hur starkt det är!

Jag hade m.a.o. bytt ut författandet mot en fullt fungerande tumme. Så ser det ut. Jag tror att ni därmed inser vidden av katastrofen.

6 kommentarer:

  1. Stor kram från norr, även om det inte hjälper i eländet. Fy fan, åldrandet är ett jävla gissel, känner mig dagligen kränkt av min egen kropp. Kram igen!

    SvaraRadera
  2. Tack! Och det hjälper faktiskt lite❤️ Jomen, kränkt blir man!

    SvaraRadera
  3. Det var en riktigt jävla dålig nyhet. Du som skrev så mycket fint om din cello. Kram

    SvaraRadera
  4. Nej vad extremt frustrerande! Känner verkligen med dig och får väl trots allt be för att det ändå ska bli bättre…

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag kan faktiskt inte låta bli att hoppas det, trots allt. Tack för medkänsla❤️

      Radera