torsdag 26 oktober 2017

Författarskola #44 - ett dinosaurieskelett


Jag hade egentligen tänkt skriva om nästa steg - presentationen - i den klassiska dramaturgikurva som jag tog del av häromveckan när jag gick en kurs som handlade om just dramaturgi.

Men nu blir det dinosaurieskelettet i stället. För jag har svårt att se bortom det just nu. Det upptar helt enkelt hela mitt synfält.

Jag pratar förstås om mitt manus. Som jag skrev "färdigt" idag. Kacklade till på ett oroväckande sätt här just nu när jag skrev '"färdigt"', för trots citationstecknen så är det så långt ifrån sanningen att det är löjligt.

För vad har jag? Jo, ca 67500 ord. Och visst, det finns en viss korrelation mellan dessa och till och med en handling med början, slut och ett väl tilltaget Great Swampy Middle emellan. Men något "färdigt" finns inte på kartan.

Nej, det jag har är ett dinosaurieskelett. Jag har grävt upp en massa ben. Jag har tur, för de ligger i någorlunda rätt ordning, tror jag. Det ser ut så just nu i alla fall. Men skelettet är inte på något sätt fullständigt. Dessutom har jag inte kunnat bestämma art än. Och jag undrar om det inte låg ett annat skelett där och skräpade och kontaminerade mitt målexemplar.

Nu kommer jag att få göra samma sak som de allra flesta paleontologer före mig har gjort: lappa, laga, skapa proteser i gips, montera enligt någorlunda kvalificerade gissningar och - sist men inte minst - bluffa: "Jodå, så här såg djuret ut. Ingen tvekan om saken."

Låter det hopplöst? Ja, för mig också. I princip.

Men här kommer den glada nyheten och även dagens s.k. lektion: Det är mitt skelett. Jag gör vad fan jag vill med det. Och jag får det att funka till slut. Om jag så ska bygga kraniet själv i papier maché och lappa med gaffatejp! Det kommer att bli presentabelt i slutändan.

I know, för jag har gjort det förr. Visheten vaknar var i samma totala kaosläge och den kom på något sätt ut på andra sidan - inte minst tack vare mina duktiga och tålmodiga redaktörer. Och boken har fått strålande recensioner. På Goodreads fick den sitt bottenbetyg hittills igår: en trea - dess första trea. Det sänkte snittet till 4,27 (22 betyg totalt bara, men ändå).

Så jag vet att det går. Ibland. Kanske. En gång gick det i alla fall.

tisdag 24 oktober 2017

Sist på bollen

Jag är fantamej nästan alltid sist på bollen. Jag var sist i Sverige med att skaffa mobiltelefon en gång i världen (1997) och Facebook skaffade jag för knappt ett år sedan.

Nu är det The Walking Dead det gäller. Har inte gett den en chans förrän nu. Men jädrar i min lilla låda!

Relationer och gråtrist vardag i en värld som ligger långt utanför det vanliga - där har vi min grej. Jag ÄLSKAR det! Det är ju faktiskt vad jag skriver själv, även om The Walking Dead och En väktares bekännelser har lika mycket i övrigt att göra med varandra som damskor och en tunna sill.

Shit, vad inspirerad jag känner mig nu. Och EVB föddes faktiskt ur en tv-serie (den i övrigt hopplösa The Grim), så det är alls inte omöjligt att det kommer någonting av detta till slut.

måndag 23 oktober 2017

Författarskola #43 - anslag


Då var det dags för utlovat inlägg där jag kommer att fortsätta att dissekera det material jag fick grunden till på dramaturgikursen jag var på häromdagen. Jag tänkte helt enkelt börja från början.

Anslag m.a.o. D.v.s. det allra första i en roman (det gäller även t.ex. film, men här koncentrerar jag mig på mitt eget område), det som ska hooka och på några rader säga någonting om vad det är för slags berättelse vi har framför oss. Sätta ton och stämning.

Jag vet att skrivande människor ofta fixerar sig vid första meningen i sitt alster, eller åtminstone de allra första meningarna. Och det är ju just anslaget det handlar om. Själv tror jag att folk är beredda att läsa några stycken i alla fall, innan de eventuellt bedömer boken som ointressant, men faktum kvarstår: En bok måste börja bra.

Vad är bra då? Det beror förstås på läsaren. Men vad man kan göra som författare är väl att a) vara "sann" mot resten av boken, b) verkligen försöka vara tydlig med den stämning man bestämt sig för, c) gärna låta någonting hända - någon form av action, som så klart även kan vara av mer finstämd karaktär.

Jag tänkte ta tillfället i akt och kolla lite på hur jag sätter anslaget i mina egna två utgivna böcker. De börjar så här:

Jag vet att någonting är på gång eftersom Dumpe är orolig, men
jag vet så klart inte vad. Jag försöker vara beredd på det värsta.
Mormor åkte upp till Norrland i förrgår, så jag kommer att vara
helt ensam med vad det nu är.
(En väktares bekännelser)

”Vänta här. Jag ska bara köpa en grej på 7-Eleven.”
Hakim får ”7-Eleven” att låta som ett ställe jag vill tillbringa
resten av mitt liv på. Han ser på mig med sina obegripligt bruna
ögon. För miljonte gången slår det mig hur osannolikt det är att
jag får stå så nära de där ögonen. Så nära honom. Det hade varit
helt otänkbart bara för några månader sedan.
(Visheten vaknar)

Oj, vad intressant att titta på det så här, med begreppet anslag i fokus. När jag skrev dessa båda inledningar hade jag ingen medveten tanke direkt, förutom en vag idé om att det skulle vara intresseväckande. Båda böckerna är tänkta att vara snälla, fantasieggande, roliga och spännande, i ungefär den ordningen. Jag vet faktiskt inte om jag direkt har "lyckats" i något av fallen ovan.

Början på En väktares bekännelser skulle kunna vara inledningen till någonting mer allvarsamt - förutom att Dumpe är ett ganska fånigt och roligt(?) namn. Däremot så sätter den ju helt klart stämningen till någonting (potentiellt sett) spännande. Något är på g och det kommer att falla på huvudpersonen att ta hand om det - det som hon inte själv vet vad det är.

Inledningen till Visheten vaknar är mer avspänd. Att börja med en replik - i det här fallet en avgjort vardaglig och tråkig sådan - är inte uppenbart genialiskt, men det ger i alla fall info om att vi har något sorts utbyte mellan människor på gång. Och vi snackar ju verkligen relation här. Tilda har äntligen fått (nåja) sin avgudade Hakim. Den humoristiska tonen finns definitivt representerad i och med Tildas reaktion på den gråtråkiga repliken och genom adverbet "obegripligt" som attribut till adjektivet "bruna". Jo, jag fattar att det inte är "haha, vi dör av skratt allihop redan här"-roligt, men det är ändå någonting i tonen som liksom "stämmer" med resten av boken.

Vad gäller handlingen får vi egentligen inte veta ett smack. Att ett gäng troll strax kommer att göra entré är vi lyckligt ovetande om - i synnerhet om vi inte läst En väktares bekännelser (men det brukar väl folk ha gjort, föreställer jag mig). Det är f.ö. en intressant iakttagelse i sig att vi förmodligen har att göra med läsare som redan vet ungefär vad de kan vänta sig av historien. Det gör ju också att det finns utrymme för den här inledningen där vi har exakt noll action. Även om jag inte tänkte aktivt på det när jag skrev den (eller gjorde jag det?) så hade jag uppenbarligen en känsla för att jag kunde ta det väldigt mycket lugnare den här gången.

Av exemplen ovan tycker jag att vi kan lära oss att det i många fall - säkert i de allra flesta - är direkt omöjligt att i första stycket* låta läsaren veta exakt vad det är för berättelse de har att göra med, men vi kan i alla fall presentera en av de aspekter vi har tänkt trycka på lite extra. Man får helt enkelt välja vilken av dem man ska satsa på.

Ok, i det här läget så måste ni tänka följande tanke: "Öh? Ok. Du drar ohämmat slutsatser från ditt eget skrivande. Big deal. Jag trodde att vi skulle få ta del av någonting mer generellt."

Men låt oss kolla på det här då:

Mr and Mrs Dursley, of number four, Privet Drive, were proud to say that they were perfectly normal, thank you very much. They were the last people you'd expect to be involved in anything strange or mysterious, because they just didn't hold with such nonsense.
(Harry Potter and the Philosopher's Stone, J.K. Rowling)

Inledningen till världens bästa bokserie, m.a.o. Vad får vi veta här då? Främst, skulle jag säga, att det är en humoristisk bok vi har att göra med. Vi får också veta att någonting "strange or mysterious" är på gång - indirekt, men mycket tydligt - men det kommer, vill jag påstå, i andra hand. Faktum är att det fortsätter i den här stilen ganska länge. Inte förrän i sjätte stycket (om jag räknat rätt) får vi veta att Mr Dursley får syn på en katt som läser en karta.

Är det intresseväckande då? Försök att tänka som en som aldrig hört talas om Harry Potter. Jag tycker det personligen, eftersom jag gillar just det humoristiska anslaget. Det känns dessutom typiskt brittiskt på något sätt och jag är svag för precis den typen av humor ("thank you very much", "they just didn't hold with such nonsense").

Ska vi för skojs skull ta en titt på andra delen också och hur den börjar?

Not for the first time, an argument had broken out over breakfast att number four, Privet Drive. Mr Vernon Dursley had been woken in the early hours of the morning by a loud, hooting noise from his nephew Harry's room.
(Harry Potter and the Chamber of Secrets, J.K. Rowling)

Här jobbar Rowling framförallt med igenkänning, anser jag. Alla vet vid det här laget vem Vernon Dursley är, att han bor på number four, Privet Drive och vi kan alla ana vem det är som hoar i Harrys rum. Det är på så sätt ganska tydligt att det är en uppföljare, även om det så klart skulle kunna ha varit fråga om en helt fristående bok, där vi fått allting förklarat för oss så småningom.

Vi tar ett sista exempel. Från en ungdomsbok även denna gång, och faktiskt en sorts fantasy:

Jag sitter i skogen, bakom en stor sten. Jag klamrar mig fast vid den med händerna, lutar ansiktet mot den. Jag känner dess skrovliga, solvarma yta. Min mage mullrar och jag undrar om jag ska kräkas. Det smakar surt i munnen.
(Kungadottern - sagan om Turid I, Elisabeth Östnäs)

Tonen är allvarlig och stämningen är inte på topp direkt. Vi får känslan av att huvudpersonen gömmer sig (vilket hon faktiskt gör) eller åtminstone har dragit sig undan på något sätt, för att få vara i fred kanske. Vi är nära henne fysiskt. Skrovlig, solvarm sten. Illamående. Sur smak i munnen. Här är det inte mycket humor, utan vi fattar att vi kommer att få vara med om en högst personlig berättelse, där vi har tillgång till huvudpersonens inre liv. Det är rätt bra jobbat av Elisabeth (som jag är något, lite bekant med) att säga så mycket på så få rader.

Jag vill betona här att anslaget inte behöver vara exakt ett stycke långt - det kan jag inte tänka mig att någon har stipulerat på något sätt - men jag tyckte att det var en rimlig grej att kolla på.

Seså, titta nu på era egna manus och stäm av vad ni signalerar med era anslag!

*Ja, jag vet att det rör sig om två stycken i fallet med Visheten vaknar, but still ...


söndag 22 oktober 2017

En pojkes berättelse

Jag tänkte helt enkelt dela med mig av denna text, skriven av en pojke som kom till Sverige för inte alltför länge sedan. Det är en mänsklig skyldighet att ta del av den här typen av berättelser - just denna känns hoppfull och "slutar" lyckligt. Långt ifrån alla gör det.

Hej jag heter Mahmoud, För 6 år sedan, när jag var 11 år inträffade det en läskig och hemsk händelse som förändrade hela mitt liv.

Den syriska inbördeskriget hade redan påbörjats, Denna dag var jag i skolan, Kl 10.00 kom militären till min stad och i mosken ropade de att alla familjer som har barn skulle gå och hämta de, eftersom det var ett problem denna dag. Min pappa körde mot min skola för att hämta sig, men han blev stoppad av militären kontrollpunkt. Militären ville ha min pappas bil eftersom den var så stor. De grep min pappa och tog över hans bil.

Medans min pappa greps var jag fortfarande i skolan. Mina lärare sa till alla oss att vi kunde sluta skolan tidigare och gå hem. Jag gick hem med mina vänner som bodde på samma gata som mig. 

På vägen hem såg jag min pappa i handbojor. Jag började gråta och min pappa sa till mig att gå hem och hämta hans legitimation och pengar från min mamma. 

Jag sprang hem och berättade vad som hade hänt till min mamma, och jag fick pengarna och pappas legitimation från henne. Jag gick till min pappa och gav pengarna, samt hans legitimation till honom. 

Min pappa bad mig att gå hem. Efter att jag gick fyllde militären min pappas bil med olika personer och tvingade min pappa att köra de utanför vår stad. De riktade en pistol mot min pappa och sa att om han inte skjutsade de skulle de skjuta honom. Medans min pappa körde de slog de honom. 

De släppte min pappa klockan 8. Klockan 4 nästa morgon åkte vi direkt till Lebanon. Jag kunde inte ens säga hejdå till mina vänner

Vi tillbringade 2 år i Libanon. Vi bodde hos min mammas familj.
2013 åkte min storebror till Sverige med sina vänner. Han bodde fortfarande i Syrien medans vi var i Libanon, men det blev för farligt för honom eftersom ISIS tog över staden han bodde i. Ett år senare sa jag till min mamma att jag ville åka till min bror. Min mamma frågade då hur jag skulle ta mig till honom. Och jag svarade att jag skulle ta samma väg som min bror.

Min pappa fick reda på detta och därför köpte han 2 biljetter till Turkiet. Dagen innan jag och pappa skulle åka till Turkiet hade vi en stor fest, där alla våra släktingar kom och vi åt god mat och jag fick säga hejdå till alla mina nära och kära. Nästa dag åkte vi till flygplatsen och jag skulle säga hejdå till min mamma. Jag grät och hon grät med. Efter några timmar av flygande kom vi till Turkiet.
Vi bodde där i 19 dagar och varje natt försökte vi åka till Europa, men vi kunde inte. Det tog 3 till 4 timmar att åka buss, men om polisen såg dig så var det kört. Och du skulle hamna i fängelset. 
På den 19:de dagen lyckades vi och vi kunde åka. Vi åkte med en liten båt i början. Efter 4 timmar bytte vi båt och åkte en större båt. Till sist kom vi till en ännu större båt. Innan vi åkte delade smugglarna ut maten som vi skulle äta under resan. 

Vi kunde inte åka direkt eftersom vi var tvungna att vänta på en anna båt som skulle ta med sig mat och vatten till resan. Jag ville inte vänta, jag var rädd att vi skulle bli upptäckta och skickas tillbaka. Jag hade fjärilar i magen ända tills båten med mat kom. 

När den lilla mat båten kom ville kaptenen att vi skulle ta med oss 5 extra personer. Han sa att han inte hade maten med sig, men vi visste att han ljög eftersom vi hade sett maten tidigare. Det blev bråk och kaptenen lämnade ett barn som skulle åka med oss. Pappan till barnet åkte med den lilla båten och ville att hans son skulle åka med oss. 

Problemet var att vi var för många. Den gruppen jag hade rest med var cirka 250 personer, och det fanns 150 andra personer som väntade på oss vid den stora båten. 400 personer var tvungna att åka i samma båt och dela på vatten och mat. Efter 4 dagar fick vi slut på mat, och vi hade inte plats att byta kläder. Det var för trångt så jag och mina vänner fick sova på en tak. Det var kallt att sova där om nätterna. Ombord båten fick vi nöja oss med 5 dadlar och en flaska vatten som vi delade på 3 personer. Detta skulle hålla oss mätta i hela dagen.

Vi levde så här i 9 dagar, efter 9 dagar tog vår mat slut och vi  var tvungna att ringa till röda korset och be om hjälp. När vi berättade att vi var mitt i medelhavet utan vatten, sa dem att de skulle skicka hjälp. Några timmar efter att vi hade ringt kom två båtar med mat och hjälp. Alla vi ombord på båten blev glada och lättade när vi såg båtarna. 

Nästa morgon vaknade vi av att någon skrek. De läckte vatten in i båten. Kaptenen fick reda på detta och var tvungen att ringa röda korset igen. De skickade en stor båt som vi fick åka med till Italien

Jag och mina vänner hittade en plats i båten, och personalen kom och  gav oss mat, maten var riktigt gott. Vi bodde på båten i två dagar sedan  anlände vi i Italien.
När vi fick av båten möttes vi av många poliser och journalister som intervjuade oss. Sen fick vi mat och var tillåtna att ta en dusch.

Jag gick åka en buss till flygplatsen, utan mina vänner. Jag flög först till en stad som heter Sardinien där jag såg mina vänner. Sen flögs jag till Milano. Jag och mina två vänner planerade att ta en bil till danmark, Vi fick betala chauffören väldigt mycket,  men stoppades i Frankfurt av polisen. Polisen tog våra pass och vi fick stanna några timmar i polisstationen. Chauffören fick 1 års fängelse och polisen konfiskerade hans bil.
Efter några timmar släppte polisen oss och min bror åkte och hämtade upp oss vid stationen. Jag kramade min bror för första gången på länge, Direkt efter det köpte vi biljetter till Stockholm.
Sen åkte vi tåg hela vägen till stockholm.

Klockan 4, den 15 oktober 2014, anlände jag i Stockholm för första gången. Vi gick direkt till migrationsverket och gjorde fingeravtryck. Denna dag uppfyllde jag mitt mål efter ett mycket långt och tuff resa. 

Jag levde i stockholm under 1 år. Under denna tid mötte jag många nya människor som t.ex min brors bästa vän, som heter Peter, och Peters pojkvän. Peter hjälpte mig att lära mig att simma och han tog även med mig till gröna lund för första gången.

I Stockholm bodde jag hos två familjer. Först bodde jag hos en familj från Irak. Vi pratade samma språk och jag bodde där med mina två vänner som jag reste med. Jag bodde hos de i tre månader. 

Sedan bodde jag med en svensk kvinna i 7 månader. Hon lärde mig att prata svenska. Hon var en fantastisk person, men jag var tvungen att flytta i slutet. 

Jag flyttade med min storebror till Falköping. Det fanns inga lägenhet i början vi fick bo med min brors kompis. Men sen fick vi en jättefin lägenhet. 
Den 14 april 2017 kom min mamma och pappa och lillasyster till Sverige. De hade väntat på papper sedan jag kom till Sverige två och ett halvt år tidigare. Nu bor vi alla tillsammans, och mina föräldrar går i skola, och börjar lära sig svenska. Och min lilla syster har lärt sig mycket svenska nu. 
Som avslut vill jag bara säga, Jag har gjort något mycket svårt genom att komma till Sverige men jag är ändå glad att jag kunde och fick komma till Sverige. 
I början var det svårt att skaffa vänner eftersom jag inte kunde prata språket. Men nu har jag världens bästa vänner och jag spenderar nästan hela mitt fritid med.

Och innan jag kom till Sverige, kunde jag inte simma. Men nu är jag en av de bästa simmarna i hela Europa.

Så min historia bevisar att allt är möjligt. 

Tack för att ni lyssnade.

fredag 20 oktober 2017

Författarskola #42 - dramaturgikurs


I går var jag på en kurs i dramaturgi i Sveriges författarbunds underdivision BULTs regi. Jorå, fint skareva! Och fint VAR det! Jag var SÅ starstruck av att sitta där tillsammans med ett axplock av Sveriges mest framstående barn- och ungdomsförfattare. Eller vad sägs om Lisa Bjärbo, Ingrid Olsson, Elisabeth Östnäs och Eva Susso, för att bara nämna några? Och vem ledde kursen då? Ingen mindre än Alex Haridi.

Ni fattar. Vad gjorde jag där, liksom? Men jag VAR där och det var den BÄSTA kurs jag någonsin deltagit i.

Shit, vad bra han är, Alex! Han har så gedigen erfarenhet och förutom detta en sådan supersund inställning till det här med dramaturgi. Så här ser hans definition av begreppet ut:

Kloka ord av Alex Haridi (från kurskompendiet)

Det viktiga här är att han alltså inte säger någonting om vad man SKA eller MÅSTE göra, utan endast försöker att åskådliggöra det som redan finns på något sätt i vårt kollektiva medvetande. Trots detta var det nog fler än jag som satt och mentalt försökte pressa in våra redan utkomna böcker samt pågående projekt i modellen som han sedan beskrev i detalj (det är väl vad man kan förvänta sig av det kollektiva medvetandet hos en författarskara).

Och vad var det för modell då? Jo, det handlade främst om en klassisk modell (med ursprung i filmen) som man kan betrakta som tre akter eller åtta sekvenser (otippad matematik här, men det går faktiskt hyfsat jämnt upp).

Men om vi börjar med det han kallade för "skelettversionen" av klassisk struktur för en historia, så ser den ut någonting så här:

 Klassisk dramaturgisk struktur - skelettversionen (Alex Haridi, från kurskompendiet)

Han ritade även upp denna struktur i form av en något knölig "val":

Den dramaturgiska valen (Alex Haridi, från kursslidesen)

Här blir det i suddigaste laget kanske, men m.h.a. ovanstående punktlista bör det gå att dechiffrera även valen.

När man ska bena ut den här modellen i tre akter så går gränserna vid vändpunkterna. Då ser det ut så här:

Treaktsvalen (Alex Haridi, från kursslidesen)

Sedan delade han upp detta ytterligare i en akt 2a och akt 2b, så att vi fick fyra lika stora delar (jaha, tänker ni, varför kallar man det inte för "fyraktssystemet" rätt och slätt? Svar: Inte fan vet jag. Av gammal hävd, förmodar jag.):

I praktiken fyra akter (Alex Haridi, från kursslidesen)

Suddigt och svårt att se, men vi pratar fortfarande om samma hållpunkter som tidigare, så det går att gissa vad som står ganska bra.

När vi sedan vill dela upp det hela i våra åtta sekvenser, så är det inte speciellt svårt utifrån ovanstående:

Åtta sekvenser (Alex Haridi, från kursslidesen)

I samma andetag som den här modellen nämns, så måste sägas att Haridis ungdomsroman "Huset mittemot" enligt honom själv bygger strikt på denna. Jag har ännu inte läst boken, men det ska bli oerhört intressant att göra det, inte minst i studiesyfte.

Redan detta är rätt mycket att idissla, och jag har inte tänkt ta det längre än så idag. I stället tänkte jag att kommande författarskoleinlägg ska handla om valda punkter i detta/dessa schema(n).

Men stay tuned, för snart ska vi prata om detaljerna här.

måndag 9 oktober 2017

Språkporr #16 - Nobelprisvinnare på japanska

När jag läste nyheter på en sajt med sådana på lättläst japanska - as you do - så upptäckte jag någonting så hisnande intressant att jag baxnade. Det gjorde inte min make när jag berättade för honom. Han tyckte att det var bland det mest ointressanta han hört, tror jag. Men jag tänker skriva om det här ändå.

Som bekant så vann den brittiske författaren Kazuo Ishiguro årets Nobelpris i litteratur. Hans namn är japanskt, eftersom han faktiskt är född i japan och har japanska föräldrar. Han var hela fem år gammal när han flyttade med sin familj till Storbritannien.

MEN, här kommer det: När jag nu läste om exakt detta på japanska så upptäcker jag att de stavat Ishiguros namn med katakana-tecken! Katakana är det fonetiska alfabet som används i japanskan främst för att representera lånord från andra språk. Alltså, i stället för att skriva Kazuo Ishiguro med kanji (japanska - till ursprunget kinesiska - tecken), så skriver de namnet med fonetisk skrift, på samma sätt som de hade skrivit exempelvis ett engelskt namn! DESSUTOM så skriver de namnet i just den ordningen, alltså med förnamnet (Kazuo) först, följt av efternamnet (Ishiguro)! På japanska skriver man alltid efternamnet först och tilltalsnamnet efter detta (Ishiguro Kazuo).

På något sätt anses alltså herr Ishiguro ha avlagt sig sin japanskhet helt och hållet i japanernas ögon!

Hur hade man då skrivit hans namn på japanska, undrar ni av förklarliga skäl. Och svaret måste man älska: Det beror på. Efternamnet hade nog med säkerhet skrivits 石黒 (sten, svart), men vad gäller tilltalsnamnet kan man bara gissa. 和夫 (harmoni, man)? 一夫 (ett (räkneord), man)? 一雄(ett (räkneord), manlig)? Man hade också kunnat tänka sig ren hiragana, som är det fonetiska alfabet som används för inhemska ord: かずお.

Hur skrivs då namnet i ovan nämnda nyhetsnotis? Jo, カズオ・イシグロ, vilket alltså är katakana. Inte ett spår av det japanska ursprunget kan skönjas. Men, de slänger i alla fall på ett さん ("san" = herr/fru/fröken), vilket krävs i de allra flesta sammanhang, även med icke-japanska namn - något annat vore extremt ohyfsat.

Jag bara frågar: På vilket sätt skulle detta INTE vara intressant?

fredag 6 oktober 2017

Och Nobelpriset i litteratur går till ...

... en man.

Jaha.

Men det är klart, det brukar ju vara så.

Ok, men vadå då? Man kan väl inte hålla på och kvotera Nobelprisvinnare? Om Kazuo Ishiguro nu var den mest välförtjänte kandidaten så var han väl det?

Mm. Det är ett sätt att se på det. Personligen har jag en känsla av att det fanns ett gäng alldeles likvärdiga kandidater. Det finns nämligen jävligt många bra författare i världen att välja bland.

Jag skulle tro att väldigt många av dem är kvinnor.

Fjorton (14!) är antalet kvinnliga Nobelpristagare i litteratur sedan det första priset utdelades 1901. Hur många manliga pristagare? Hundra (100!).

That's right, gott folk. Någonting är en aning snett här.

Och en sak som stör mig redan innan det skett (och möjligen kommer vi aldrig dithän): Om det skulle vara uteslutande kvinnliga pristagare i tjugofem år framöver, så skulle det anses som någonting oerhört kontroversiellt, vinklat och pk. Hur många män i följd tror ni vann priset 1967-1990? Just det, tjugofem (25!) - för er som inte får ihop matematiken där så var priset delat (mellan två män) 1974.

Men det är klart. I vår fina, moderna, upplysta tid - säg fr.o.m. 1990, så har ju faktiskt åtta (8!) pristagare varit kvinnor - åtta av de fjorton kvinnliga pristagare det rör sig om totalt. Det måste väl vara ett steg i rätt riktning ändå?

Javisst, men under den perioden har tjugo (20!) män fått priset.

För vi vill ju inte att det ska gå alltför fort framåt. Nej, det ska mjukas upp med tiden. Är väl tanken.

Fy fan, säger jag.


torsdag 5 oktober 2017

Författarskola #41 - tre droppar Dahlgren


Orkidépojken av Helena Dahlgren är en sådan där bok som alla känt till innan den ens funnits att få tag i och folk har haft sjukt höga förväntningar på den från dag ett. När den äntligen kom ut var jag så pass otålig att jag inte - som jag annars plägar göra - väntade på e-bok eller att den skulle finnas tillgänglig på biblioteket, utan jag gick helt sonika till närmaste Akademibokhandel och köpte en pappersvariant (f.ö. mycket snyggt omslag, med orkidéer i relief).


Såsom varande författare, så vet jag att förväntningar kan hänga rätt tungt över en själv och ens alster, men i Helena Dahlgrens fall var det liksom inga problem: alla älskar boken! Så även jag.

Nu tänkte jag försöka klämma ut de där tre dropparna då. Vad gör författaren för att det ska bli så himla bra?

1. Stämningen. A och o i denna bok och en STOR talang hos författaren. Här är det så klart svårt att hitta exakt metod, men låt mig komma med ett litet exempel:

"Det är nu det börjar bli riktigt svårt att skriva. Allt buktar och skevar, jag vet inte om jag längre kan lita på mitt minne. Om jag vågar gå tillbaka." (Orkidépojken, sid 72)

Att föregripa handling på det här sättet - genom att i någon mån avslöja vad som komma skall, om än bara i ytterst vaga termer - är någonting jag aldrig gjort själv, och heller inte alltid uppskattar, men här är det så jävla suggestivt! Berättaren blir påtagligt närvarande och vi får den här meta-inblicken i hennes historia. Och "allt buktar och skevar" ... Det är perfekt - man fattar precis. Det är ingen hemlighet att boken är Twin Peaks-inspirerad till tusen (serien har också sin självklara plats i dess fiktiva universum) och det här med att verkligheten liksom blir svår att ta på, det känns så himla Lynchskt och schysst. Black Lodge-stämning till max.

2. Man behöver inte skriva kronologiskt. Det är väl inte helt ovanligt att man inte skriver alldeles i den ordning saker och ting sker, både tillbakablickar och olika parallella tidsplan finns lite här och där, men man kan ta det till ytterligare en nivå - vilket är vad Dahlgren gör. Alltså, det är inte så att tidslinjen inte finns där - det är inte rent surrealistisk absurdism vi talar om - både den och en linjär handling finns så klart, men det är på något sätt oviktigt, helt enkelt. Det är någonting jag aldrig ens tänkt på, att man faktiskt kan låta det flyta om man vill - det visar sig att det går precis hur bra som helst. Jag inser att jag är ute på lite tunn is här, eftersom jag knappt kan förklara vad jag menar, men jag vill liksom påminna mig själv om den här känslan i boken.

3. Man behöver inte få veta allt! Revolutionerande faktiskt, för mig. Vi får i Orkidépojken veta långtifrån allt, vilket bidrar starkt till stämningen (och därmed punkt 1). Det är fantamej ett alldeles lysande grepp, som jag tycker ofta saknas i skräck, både i bokform och på film. Jag älskar Stephen King, men han är ofta alldeles rasande explicit i sina beskrivningar av monster, och likmaskar i ögonhålor återkommer enligt mig i alltför hög grad. Dahlgren ger bara några små, korta detaljer av horrorkaraktär och de räcker så satans långt. Det ska sägas att jag inte skulle räkna Orkidépojken till skräcklitteraturen i första hand - och det är som jag förstår saken inte heller meningen - men inslagen finns där och förhöjer det hela ytterligare.

Jag känner att jag skulle vilja lägga till en punkt 4, om igenkänning i utanförskapet, den sköra osäkerheten i ungdomen, o.s.v. Men då tar väl det här inlägget aldrig slut.

Så där ja. Dags att gå till handgripligheter och börja stjäla friskt!

tisdag 3 oktober 2017

Den där arvedelen igen

Ja, just precis, ångesten. Min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen, som mr P. Lagerkvist så träffande uttryckte saken.

Jag vet att jag har skrivit om exakt det här förut, men hey, sedan när är det förbjudet att älta och upprepa sig lite på sin egen blogg?

Alltså, det rör sig mer exakt om prestationsångesten. Om det har gått någon förbi (med tanke på hur mycket jag tjatat om det här) så har jag fått fantamej lysande recensioner för Visheten vaknar. De flesta verkar tycka att den är snäppet bättre än En väktares bekännelser - vilket ju är fantastiskt! Men shit, vad det ställer det manus jag nu jobbar på (del 3) i ofördelaktig dager.

Jag är inte nöjd med min insats hittills. Inte alls. Jo förresten, jag är nöjd med att jag kommit så pass långt med mitt råmanus, men satan i gatan vad det behöver redigeras den här gången! Många vändor innan förlaget ens får se eländet. Tanken är att jag ska skriva "färdigt" i oktober och sedan ägna november åt redigering.

Yay.

Det går inte att kalla det jag upplever nu för skrivkramp, för även om varje tangentnedslag smärtar en aning, så går det ju ändå framåt(?). Tecken läggs till tecken, ord läggs till ord, scen läggs till scen, kapitel läggs till kapitel.

Ja ja, vi fattar!

Ok. Jag har tidigare i en av mina omistliga författarskolelektioner berättat hur jag tänker hantera det här: som om jag bara skrev för mig själv, utan att tänka så mycket på vad andra kan komma att tycka. Det är bara det att jag själv inte tycker att det går åt något vidare bra håll.

Jag stötte på Alex Haridi på bokmässan - han är framförallt tv-manusförfattare, men även mer klassisk författare - och han berättade att han fått ta bort sextio sidor från sitt manus för att han insåg att det hade gått åt fel håll. När jag har den känslan, så har jag en tendens att fortsätta åt det felaktiga hållet, rakt in i väggen. Och det är precis vad jag håller på med nu.

MEN! Jag får för mig att det är så här det fungerat med både En väktares bekännelser och Visheten vaknar. Och det gick ju ok ändå. I slutändan. Känslan är hisnande och skrämmande, liksom den avskyvärda "attraktionen" Fritt fall på Grönan (som jag vid något tillfälle av temporärt nedsatt omdöme åkte en gång), men möjligen är det helt enkelt på det sättet jag skriver.

Nå, det får i alla fall vara så den här gången. Nu åker vi!