Författarskola #41 - tre droppar Dahlgren

Orkidépojken av Helena Dahlgren är en sådan där bok som alla känt till innan den ens funnits att få tag i och folk har haft sjukt höga förväntningar på den från dag ett. När den äntligen kom ut var jag så pass otålig att jag inte - som jag annars plägar göra - väntade på e-bok eller att den skulle finnas tillgänglig på biblioteket, utan jag gick helt sonika till närmaste Akademibokhandel och köpte en pappersvariant (f.ö. mycket snyggt omslag, med orkidéer i relief).

Såsom varande författare, så vet jag att förväntningar kan hänga rätt tungt över en själv och ens alster, men i Helena Dahlgrens fall var det liksom inga problem: alla älskar boken! Så även jag.

Nu tänkte jag försöka klämma ut de där tre dropparna då. Vad gör författaren för att det ska bli så himla bra?

1. Stämningen. A och o i denna bok och en STOR talang hos författaren. Här är det så klart svårt att hitta exakt metod, men låt mig komma med ett litet exempel:

"Det är nu det börjar bli riktigt svårt att skriva. Allt buktar och skevar, jag vet inte om jag längre kan lita på mitt minne. Om jag vågar gå tillbaka." (Orkidépojken, sid 72)

Att föregripa handling på det här sättet - genom att i någon mån avslöja vad som komma skall, om än bara i ytterst vaga termer - är någonting jag aldrig gjort själv, och heller inte alltid uppskattar, men här är det så jävla suggestivt! Berättaren blir påtagligt närvarande och vi får den här meta-inblicken i hennes historia. Och "allt buktar och skevar" ... Det är perfekt - man fattar precis. Det är ingen hemlighet att boken är Twin Peaks-inspirerad till tusen (serien har också sin självklara plats i dess fiktiva universum) och det här med att verkligheten liksom blir svår att ta på, det känns så himla Lynchskt och schysst. Black Lodge-stämning till max.

2. Man behöver inte skriva kronologiskt. Det är väl inte helt ovanligt att man inte skriver alldeles i den ordning saker och ting sker, både tillbakablickar och olika parallella tidsplan finns lite här och där, men man kan ta det till ytterligare en nivå - vilket är vad Dahlgren gör. Alltså, det är inte så att tidslinjen inte finns där - det är inte rent surrealistisk absurdism vi talar om - både den och en linjär handling finns så klart, men det är på något sätt oviktigt, helt enkelt. Det är någonting jag aldrig ens tänkt på, att man faktiskt kan låta det flyta om man vill - det visar sig att det går precis hur bra som helst. Jag inser att jag är ute på lite tunn is här, eftersom jag knappt kan förklara vad jag menar, men jag vill liksom påminna mig själv om den här känslan i boken.

3. Man behöver inte få veta allt! Revolutionerande faktiskt, för mig. Vi får i Orkidépojken veta långtifrån allt, vilket bidrar starkt till stämningen (och därmed punkt 1). Det är fantamej ett alldeles lysande grepp, som jag tycker ofta saknas i skräck, både i bokform och på film. Jag älskar Stephen King, men han är ofta alldeles rasande explicit i sina beskrivningar av monster, och likmaskar i ögonhålor återkommer enligt mig i alltför hög grad. Dahlgren ger bara några små, korta detaljer av horrorkaraktär och de räcker så satans långt. Det ska sägas att jag inte skulle räkna Orkidépojken till skräcklitteraturen i första hand - och det är som jag förstår saken inte heller meningen - men inslagen finns där och förhöjer det hela ytterligare.

Jag känner att jag skulle vilja lägga till en punkt 4, om igenkänning i utanförskapet, den sköra osäkerheten i ungdomen, o.s.v. Men då tar väl det här inlägget aldrig slut.

Så där ja. Dags att gå till handgripligheter och börja stjäla friskt!