lördag 9 december 2017

I en annan del av Sverige

Igår var jag på julfest hos Författarförbundet, BULT-sektionen (barn och ungdomslitteratur). Och JA, jag VET! Där satt liksom jag och fraterniserade med en massa RIKTIGA FÖRFATTARE! Det är så förbannat jävla roligt!!

Men nu var det inte det jag främst tänkte tjata om här, utan om en sak som en av dessa riktiga författare berättade för mig.

Jag tänker inte nämna några namn, eftersom det ändå var ett privat samtal och det då känns underligt att blogga loss med alla detaljer. Inte för att jag kan tänka mig att hon skulle misstycka, men ändå. Jag väljer att kalla henne A.

A kommer långt norrifrån. Jag tror att det var Övertorneå, men jag kan verkligen ha fel. Nå, vi pratade om hur annorlunda det sociala spelet fungerar där, jämfört med i Stockholm.

Hon berättade hur hennes make en gång när de hälsade på i As barndomshem, fick lite av en chock när han tillfälligt var ensam i huset och det plötsligt satt en farbror i köket. En granne som tittat förbi, helt enkelt. Och gått in själv, utan att ringa på eller något - för så gör man tydligen. Man kliver på i stugan liksom. Varvid man (den som bor där) förväntas bjuda på kaffe. Och konversationen tycks ofta vara ganska begränsad. Det är helt ok att sitta tyst där i grannens kök och sörpla i sig sitt kaffe.

Ni förstår. Den stackars oförberedda stockholmsmaken blev rätt ställd. Han lyckades tydligen bjuda på det där kaffet och sedan kan man bara föreställa sig hur han desperat försökte fylla tystnaden med småprat. Herrejävlar, vad jag själv hade pladdrat!

Och vi i Stockholm då, hur gör vi? Om ni i Övertorneå skulle undra.

1. Vi kommer ALDRIG någonsin förbi oannonserade - det MÅSTE vara vederbörligen avtalat.
3. ALDRIG någonsin skulle vi bara gå in hos någon, utan att ringa på.
3. Vi är ALDRIG tysta.

A berättade även att hon under sin första tid i Stockholm konverserat med okända människor på buss och tunnelbana - det tog vi nollåttor raskt ur henne så klart, för det är ett big no-no här i stan.

Huvudregel: Blicken rakt fram, ingen ögonkontakt. Låtsas inte om någon annan människa ö.h.t. ifall det inte är en tydlig servicesituation - då är det faktiskt kutym att både le och säga tack.

Jag skulle tro att vi är typ värst i världen vad gäller detta avståndstagande, möjligen med undantag av Ryssland och dyl(?!), där det visst anses falsk att le mot någon i ett opersonligt sammanhang. Och där toppar de ju faktiskt oss i så fall.

10 kommentarer:

  1. Låter som hämtat från min barndom i Norrbotten (i Arvidsjaur, mååånga mil från Övertorneå). Men nu är seden helt på utdöende, och där jag bor nu (Västerbotten) har jag ett par nära vänner som då och då dyker upp oannonserade med den skillnaden att alla (inklusive gulliga sexåriga granntjejen) ringer på och väntar snällt utanför tills någon öppnar. Det skulle anses som HELT galet att bara stövla in, om det inte är hos typ föräldrar eller syskon. Konversation krävs endast om man känner för det ;-)
    Som introvert och extremt busy (eh...) så glädjer jag mig i smyg åt att seden håller på att förpassas till det förflutna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad intressant. Särskilt det där med konversationen. Lustigt att vi stockholmare som ALDRIG småpratar med folk vi inte känner, ALDRIG slutar prata när vi väl träffar någon vi känner.

      Radera
    2. Haha, jag ser en fantastisk roman(novell?)idé här, där en stockholmare och en person från norr isoleras någonstans. Skulle bli nyskapande ensidig dialog, där den tystas ’svar’ vid hälften av tillfällena endast förekommer som tankar och reflektioner inombords!

      Radera
    3. Ja, det vore definitivt underhållande:)

      Radera
  2. För mig gick det åt andra hållet när jag flyttade till England, för det går liksom inte att leva där utan att kunna småprata med folk på bussen. Det var något av en omställning kan jag säga (och då kommer ju jag ändå från en mindre ort och är alls ingen stockholmare). Däremot skulle jag inte kunna vänja mig vid att folk dök upp oannonserade i mitt hem.

    Låter som en väldigt fancy fest. Hur många är ni på de där tillställningarna?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, vad spännande. Jag har knappt satt min fot i England, men det verkar så trevligt.

      Hm, kan vi har varit ett sextiotal personer på julfesten? Något sådant. Fancy vet jag inte, men extremt fina lokaler och extremt trevliga, i någon mening likasinnade människor.

      Radera
  3. Lite mer i obygden funkar det definitivt så där. Jag red i Sveriges minsta kommun en gång i tiden, i en by som var en avstickare längs en lång väg. Där prenumererade granngubben på en köksstol på vilken han satt och tittade ut genom fönstret och drack ur sin mugg (han hade alltså en egen mugg i huset). De kände honom egentligen inte, men han hade alltid suttit där och kom liksom inpå köpet. Han vile aldrig ha mat och aldrig prata, bara sitta och vara med.
    Där jag bor längs kusten är det dödsstraff på spontanbesök, i stort sett :D Att prata med okända kan vara okej, dock inte på kollektivtrafik, bara om ni möts med hundar eller det är vackert alternativt dåligt väder.
    Kul med författarträff, måste vara bra för dig att hänga med dina gelikar ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så intressant att du har erfarenhet av detta - låter väldigt likt det min bordsgranne berättade om. Även i Stockholm kan hundägare lugnt prata med varandra:)

      Radera
  4. Vilken tillställning, trevligt det lät! Jag skulle inte gilla spontanbesök, född i Stockholmstrakten som jag är. Annat än från bästa vännerna. Men grannarna, hua. De håller jag mig på avstånd från i regel. Annars skulle man aldrig få en lugn stund, vi bor så tätt inpå varandra här och börjar man umgås är det svårt att hålla det på en lagom nivå med grannar enligt min erfarenhet. Blir oftast allt eller inget, typ. Men brukar relativt ofta bli konverserad i lokaltrafiken vilket jag tycker är trevligt faktiskt. Har alltid varit så att folk börjar prata med mig på tåg/bussar. Måste se ut som att jag är pratsugen eller nåt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen exakt, man vill inte få grannarna på halsen liksom, därför tvekar jag i det längsta. Jag tror att jag ser lika osugen ut på att prata som jag är, tack och lov.

      Radera