Nu är jag äntligen där, i mitt manus till andra delen av En väktares bekännelser: Klimax. Jag befinner mig precis på backkrönet. Jag har bäddat för upplösningen och min huvudperson sitter just för tillfället i den fullkomliga skiten.
Men eftersom jag vet vart jag ska, så är det på sätt och vis bara att rulla nedför backen på andra sidan nu. Det här är alltid den del av en bok som går snabbast för mig. Det rör sig förmodligen bara om några dagar.
Och bara för att hålla vad jag lovat så ska jag berätta hur mitt eget tips till mig själv i det här inlägget fungerade. Jovars. Jag läste igenom hela manuset igen, och det var helt klart en bra idé. Sedan såg jag över alla karaktärernas individuella kurvor och det var också välbehövligt. Det här med att sedan göra en kapitelsynopsis ända till det bittra slutet fungerade väl mindre väl, men det var en bra hjälp att på allvar försöka. Sedan kom de faktiska kapitlen inte att se ut som jag hade planerat, men det var ju heller inte det som var det viktiga, utan att alls komma framåt.
Så rätt höga poäng på mitt eget tips - bra där, jag!
Men än är vi inte ute ur skogen och det återstår mycket finlir för att få ihop allting. Först ska jag ju knyta ihop alla trådar, och ett första utkast av detta kommer alltså troligen att gå fort, men sedan börjar det oändliga pillandet för att schyssta till, balansera upp, förkorta, elaborera, slipa bort knaggligheter, få bort rena felaktigheter, bemöta alla de kommentarer jag frimodigt bestrött hela Word-dokumentet med ...
Och det är ju bara en början att göra detta för egen del. Sedan ska ju redaktörerna på förlaget säga sitt. Jag vet nu av erfarenhet hur mycket manuset kommer att stötas och blötas. Min förhoppning är att jag denna gång i slutändan ska känna mig mer färdig med boken när den väl är klar rent formellt. Men det kanske ligger i sakens natur att man alltid känner att man kunde/borde ha gjort mer för texten, på något sätt.
Jaha, vad var kontentan av dagens "lektion" då? Svårt att säga. Att man inte ska tro att man är hemma bara för att man (nästan) tagit sig igenom hela manuset? Så är det förvisso. Kanske bra att påminna sig själv om denna självklarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar