Jag raljerar fritt #1 - animationsinflation

Dagens animationer är fantastiska. Det är väl en okontroversiell sanning. Precis allting kan man få se på film nuförtiden: Utomjordingar, superhjältar, monster, sagofigurer, dinosaurier. Och det på ett övertygande sätt - dessutom i 3D och till och med i viss mån i fullfjädrad VR.

Låt mig nu presentera vad vi hade i min barndom:

Draken Katla i filmatiseringen av Bröderna Lejonhjärta från 1977. (Här är en filmsnutt där man kan se henne röra sig.)

Riddjuret "Tauntaun" som man nyttjar på planeten Hoth i The Empire Strikes Back från 1980. Se härlig stop motion här (kring 0:59 fryser den ihjäl).

Falkor, lyckodraken i The Neverending Story från 1984. Musikvideon med filmens tema innehåller ett gäng godbitar med den tidens top-of-the-line-animationer.

Och nu pratar vi ju inte de datorritade animationer som vi är vana vid idag, utan på den tiden fick man taga det man havade i form av dockor och ge dem liv på det sätt man kunde. 

Ett exempel där en docka fungerade väldigt bra (även om det är viss muppvarning på honom) är ju Yoda i de gamla Star Wars-filmerna. Se här (kring 1:40).

Men sen hände det äntligen. 1993, när jag var nitton år, kom Jurassic Park, och allt förändrades i en handvändning. I och med att man ritade saker och ting på en dator så var saken biff, liksom. Vi var på riktigt alla lika chockade som Sam Neill här. Visst använde man i viss mån animatronics också, men på något sätt fungerade det i kombination, så att filmen än idag faktiskt går att se med viss behållning. Ja, om man bortser från själva handlingen och skådespeleriet och koncentrerar sig på dinosaurierna. Jag vill minnas att jag såg denna film på bio inte mindre än tre gånger, eftersom man äntligen - ÄNTLIGEN! - fick se dinosaurier i "verkligheten". Jag var helt fascinerad. Återigen, trots handlingen och skådespeleriet.

Men någonstans där satte också inflationen igång. Och det gick fort, upplevde jag det som. Vi vande oss nästan direkt vid att kunna få se allt, liksom. 

Exempelvis när Avatar kom 2009 och var typ det vackraste man sett (även denna gång, trots lite trött handling), så kände jag ändå att det var helt och hållet vad man kunde vänta sig. Med mindre än så hade jag inte nöjt mig.

Och då växte jag alltså ändå upp med Katla.