Författarskola #48 - tre droppar Lindbäck

Häromnatten läste jag äntligen ut Johanna Lindbäcks nya bok Karta för förälskade och andra vilsna. Jag började på den för någon vecka (eller två?) sedan och läste några sidor, men eftersom det i det här fallet rör sig om ett fysiskt pappersexemplar som jag plockat hem från förlaget (jomen, vi ligger på samma förlag - det är så SJUKT!) så tog det en stund innan jag kom igång med en andra lässession. Det är så bökigt bara det där med att fixa tillräckligt med ljus för mina skumma gamla ögon! Men, denna andra lässession slutade inte förrän jag var så illa tvungen att avrunda p.g.a. att boken tog slut!

Jag älskar Lindbäcks böcker! De är så himla lagom lugna och fina och handlar mest om inre konflikter och vardagligt mellanmänskliga problem - i allmänhet av tonårsförälskelsenatur - och de är dessutom så himla roliga på ett tillbakalutat, stillsamt sätt. När jag nyss upplevde min lilla actionkris så tipsade oarya om just denna bok (som jag alltså så smått börjat läsa redan vid det tillfället) och han har ju så rätt (som vanligt, typ): När man inte vill ha action, men däremot en massa mys och pirr, så ska man läsa Johanna Lindbäck.

Trevlig är hon dessutom. Jag kommer ihåg när jag precis hade läst några böcker av henne för första gången och letade upp henne på en förlagsfest för att berätta hur mycket jag gillade dem. Hon satt i ett avskilt rum med ett gäng andra, i förekommande fall mycket namnkunniga författare, och när jag vände mig till henne och sa att jag verkligen gillade det hon skrev så liksom pekade hon på sig själv och ba: "Johanna Lindbäck?" Inte som i att hon undrade vad hon själv hette, men som i att hon funderade på om det verkligen var henne jag avsåg. Och senast igår så svarade hon mig snällt och relevant på några frågor jag hade kring Författardagen (som jag ska medverka på nästa fredag).

Låt oss heller inte glömma att det är hon som tillsammans med Lisa Bjärbo har den utmärkta podden Bladen brinner! Där slår de verkligen ett välbehövligt slag för barn- och ungdomslitteraturen.

Nå, nu ska ju detta inte främst handla om Lindbäcks personliga förtjänster, utan mer om hennes författarskap och vad som gör hennes böcker så himla, himla mysiga. I vanlig ordning tänker jag försöka destillera det hela till tre droppar, eftersom det brukar vara ungefär vad jag klarar av att klämma fram när jag ska göra någonting så svårt som att försöka förstå varför en författare är bra.

1. Hon låter oss frossa i känslor. Den som minns hur det var att vara förälskad när man var tonåring, vet att det kunde uppta precis hela ens liv. Hur kropp och själ uppslukades. Och Lindbäck låter detta få plats. I stället för att visa vid ett tillfälle hur det känns i en person, så kommer det tillbaka, om och om igen. Hon fokuserar på detaljer. Hur händer ser ut. Ett lår mot ett annat lår. Suget efter att luta sig den där sista biten mot någon, in i en kyss, fast man håller emot.

2. Hon kan verkligen vara så himla rolig. Ett icke-spoiligt smakprov från Karta för förälskade och andra vilsna när det talas om vad folk i fantasy brukar heta: "lord ... Craven ... dark ... Aslan-någonting". Jag tycker att det är lysande! Och när en av huvudpersonerna upptäckt att den andra skelar: "Igår när de stått på stranden hade hon slagits av snyggheten i just såna skelningar. Inte fattat hur hon kunnat missa den asheta detaljen hela sitt liv." Det är så himla välfunnet.

3. Ja, nummer 3 får väl bli lugnet då. Att det faktiskt inte "händer" så mycket. Det är ingen hemlighet att Lindbäck är kanske världens största Skam-fan, och det handlar väl bland annat om att serien i så många avseenden påminner om hennes böcker. De i någon mening små tingen får ta stor plats, helt enkelt. Känslor i centrum (se punkt 1). Otroligt befriande när man är riktigt, riktigt trött på stora, tillsynes oöverstigliga problem.

Om du inte har läst någonting av Johanna Lindbäck, så börja för all del med Karta för förälskade och andra vilsna.