Författardagen 2018 - mitt lilla bidrag

Nämen, hörni. Jag kan väl för fasen skriva lite om vad jag stod och raljerade om på Författardagen. En liten rapport är väl ändå det minsta man kan begära när jag nu tog mig friheten att gnälla i förväg här på bloggen.

Vi var alltså totalt sexton författare som var och en höll ett miniframträdande om 10-12 minuter. Jag hade dessvärre inte möjlighet att närvara längre än mitt eget pass där fyra författare (däribland jag) höll låda. Dock tänker jag inte försöka återge vad Åsa Hellberg, Bengt-Erik Engholm eller Mikaela Bley pratade om, för det skulle jag inte göra på något bra sätt i alla fall, men de var alla mycket spännande att lyssna på. Jag tänker vist hålla mig till att prata om vad jag själv hade för rafflande saker att berätta.

Min enda Powerpointbild under framträdandet

Det första som hände var dock att jag tappade rösten. På riktigt! Totalt. Vid två eller tre tillfällen och harklade mig ljudligt i myggan som jag bar. Faktum är att jag haft problem med rösten ända sedan min dotter föddes för drygt tre år sedan, men så HÄR illa brukar det inte vara. Nå, när jag väl kom igång - till allas stora lättnad - så var det här mitt ämne:

"Varför det är så himla roligt att skriva En väktares bekännelser-serien."

Det var faktiskt väldigt intressant att själv få tänka till kring detta, och skälen var ganska många faktiskt. Jag tror att jag destillerade det till fem(-ish?) punkter:

1. Det är extremt tillfredsställande att få placera ut dessa sagoväsen i Stockholm, där jag är född och uppvuxen och där jag bott (i stort sett) hela livet. Att plantera ut älvor i Vasaparken och tomtekrogen på Österlånggatan i Gamla stan ger helt enkelt ett nytt skimmer åt allt det välkända, vardagliga.

2. Det är förbannat roligt att få ta på sig Tildas röst och vända och vrida språket to within an inch of its life. I och med att hon är en tonåring som har bra koll på svenskan, men som blandar högt och lågt på ett sätt som en vuxen berättarröst kanske inte hade gjort. Och hennes extrema metaforer och liknelser är något alldeles underbart för mig, och endast i undantagsfall något som mina redaktörer försöker begränsa:)

Jag läste ett exempel ur En väktares bekännelser. Det är första gången vi får möta Hakim, killen som Tilda är kär i. Han har bruna ögon och Tilda är rätt fixerad vid de där ögonen. I första versionen av texten hade jag skrivit typ "han har världens brunaste ögon", och jag minns att Ada (min redaktör) inte riktigt var nöjd med att adjektivet brun användes i superlativ - det är ju inget absolut fenomen. Jag tyckte att det var väldigt petigt, men jag skrev om och skrev långt:

Han är så jävla irriterande snygg. Svart, tjockt hår, kritvita tänder och ögon så bruna att man vill kräkas. Hur bruna kan ett par ögon bli, liksom? Hans är brunare än brunast. Omöjligt bruna. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Knallbruna. Illbruna. Så bruna att alla andra bruna ögon går och ställer sig i ett hörn och skäms över sin bristande brunhet. 

(EVB, sid 22)

Typiskt Tilda och skitroligt för mig att få bre på.

3. Sedan pratade jag om det allmänna fenomenet med att man som författare kan ge sken av att vara snabbtänkt, fast man, i mitt fall, är direkt trög irl. Det här med att ge svar på tal är inte mitt forte, men det är väldigt tillfredsställande att mina karaktärer kan få göra det med framgång.

Här gav jag ett exempel med Tildas bästa kompis Imane, som är muslim och bär hijab. När hon för första gången träffar Tildas mammas pojkvän Stefan - som är en idiot - så ska de precis gå på ett flygplan tillsammans för att åka till Norrland:

”Och du är Imane, förstår jag.” Han ler brett. ”Hoppas att du inte tänker spränga flygplanet.”

Jag ville så gärna att Imane skulle få svara någonting riktigt dräpande på detta otroligt plumpa uttalande. Det ska inte stickas under stol med att jag fick fundera en stund. Det blev så här:

”Hoppas du lever ett meningsfullt liv trots hjärnskadan”, säger Imane och ler lika brett hon. 

(VV, sid 120)

4. I övrigt berättade jag om kontrasterna i böckerna. Hur jag gillar att få blanda diskbänksrealism och saga. Jag tycker om allvaret - som faktiskt finns där - men jag gillar också att få bryta det helt och hållet med det otroliga och osannolika.

5. Jag avslutade med att erkänna att jag är svag för att försätta Tilda i situationer där hennes två liv -  tonårslivet och väktarskapet - krockar och gör det jobbigt för henne. Här återgav jag följande stycke (i något förkortad form utifrån boken) där Tilda är ute i Vasaparken för att samla hundbajs till en trolldryck och Hakim plötsligt står där när hon precis plockat upp en rykande hög:

”Vad gör du?”

”Inget särskilt”, säger jag och känner hur den varma plastpåsen

som hänger från min hand liksom blinkar rött, så iögonfallande

känns den.

Hakim ler plötsligt och ögonen glittrar (jag svär!).

”Är det ditt miljöprojekt igen?”

Jag nickar stumt och känner hur rodnaden på mina kinder

pulserar i takt med den blinkande påsen i min hand.

”Du är lite skum, vet du det?”

Han säger det inte elakt. Inte alls. Bara som om jag verkligen

var en varelse från en annan planet och han fascineras av mina

gröna tentakler.

Det här är officiellt den värsta dagen i mitt liv. 

(EVB, sid 82)

Det var mitt spirituella lilla bidrag i korta drag. Så behöver ni inte känna er ledsna för att ni inte var där och kunde uppleva det hela i 3D.