Dr Cox med armarna bakom huvudet på det där Dr Coxiga viset
Jag älskar Scrubs. Förmodligen ungefär på samma nivå som Johanna Lindbäck älskar Skam - d.v.s. skitmycket. Min favoritkaraktär, möjligen tillsammans med Elliot Reid, är Dr Cox. Så fort han dyker upp i rutan ler jag lyckligt och jag tycker att vartenda ord karlen häver ur sig är pure genious.
Kul. Men vadårå?
Jo, det finns ett problem med detta för själva skådisen John C. McGinley, som han tydligen heter - hade ingen aning förrän jag googlade nu. Och exakt det är problemet. Alltså, att jag inte visste vad skådisen hette, eftersom han för mig ÄR Dr Cox. Grejen är den, att jag någon gång sett honom flasha förbi i biroller i betydligt allvarligare sammanhang. Och vad händer då? Jo, jag ler lyckligt - i vanlig ordning - eftersom jag bara ser min älskade Dr Cox. Men strax efter övergår detta i besvikelse, eftersom han ju inte är det, tydligen, just nu i alla fall. Han är bara tråkig och birollig och jag vill inte att han ska vara sådan!
Inte förrän nu kommer jag till poängen: Jag är Dr Cox (hybris!). För den pyttelilla, fjuttfanbase jag har, så är jag rädd att ett avsteg från den smålustiga, pladdriga stilen i En väktares bekännelser-serien skulle innebära ett liknande dilemma. "Vad fan gör hon nu?" liksom. "Det här är ju inte alls kul."
Jag skulle ju vilja skriva så mycket annat, i en helt annan stil. Även om Tildas (huvudpersonen i EVB) röst är så oerhört naturlig för mig, och jag även tidigare i mina outgivna (tack gode gud!) feelgoodböcker hållit en liknande, lätt ironisk, självdistansierande ton, så vill jag inte finna mig själv fastcementerad där för all framtid.
Den stora, avgörande skillnaden mellan mig och Dr Cox är att jag möjligen, möjligen har några tusen läsare medan han alldeles garanterat har miljontals dyrkande fans världen över. Vilket är bra i detta fall, eftersom jag m.a.o. inte har något problem. Än. Men det tål att tänka på hursomhelst.
Argh, hade skrivit värsta långa inlägget här som jag lyckades stänga ner så att allt försvann istället för att publicera. Får försöka igen...
SvaraRaderaJo, älskar scrubs!! Hade alla boxarna (så gammalmodigt men på den tiden var det box som gällde om vi ville se någon serie...), tills det blev inbrott i förrådet i vår brf och de tog en hel flyttkartong med boxar. Känns också förlegat, tror knappast någon skurk skulle välja att släpa med sig dvd-kartongen idag... Har tom. en av huvudkaraktärerna i mitt livs första manus uppkallad efter Elliot, även om de i övrigt inte har något alls gemensamt...
Förstår känslan att inte vara begränsad att skriva den typ av texter som man alltid har gjort. Inte vara fast i ett ”fack”, vid så unga år dessutom ;) Det ena behöver nog inte heller utesluta det andra. De som gillar dina böcker (vilket väl rimligtvis borde vara typ alla ;) kommer nog knappast sluta gilla dem bara för att du skriver något annat. Men det känns nog mer osäkert att byta stil förstås eftersom det är svårare att veta hur den nya typen av böcker kommer tas emot. Men jag skulle säga att det är värt den risken och att den är ofrånkomlig om man ska fortsätta att utvecklas. Om andan faller på kan du ju alltid sticka emellan med en ny bok i serien senare (även om det säkert är lättare försäljningsmässigt att ge ut dem tätt). Det viktiga tror jag är att vara tydlig med att det nya som kommer är något helt annat så att alla intressenter har rätt förväntningar från början.
Haha! Ja, en tjuv som tar en låda med dvd:er!! Otroligt gammalmodigt:)
SvaraRaderaMen där har du ju sannerligen en poäng! Att vara tydlig med vad som gäller. Inte helt lätt kanske, men det är ju avgörande.
Rimligtvis typ alla - hehe! Tack!
:) nu hittade jag det gamla försvunna inlägget och kan lägga till det jag oxå hade skrivit där att det är ju väldigt få författare man som en enskild person gillar allt de skriver. För mig är det nog endast Håkan Nesser som jag tycker är så sjukt bra vad han än skriver. Men andra superförmågor som exempelvis Klas Östergren eller Stephen King så gillar jag vissa av deras böcker skarpt och andra inte alls. För att fortsätta jämföra dig med giganterna :)
SvaraRaderaHehe, ja låt oss forsätta hålla min fana högt! Nämen, visst är det så, det går ju inte att gilla allt. Om det inte är Fredrik Backman. Typ. (Fan, varför är alla vi nämner här män?!)
RaderaJag tolkar din stil som personlig, inte pladdrig eller till hundra procent förknippad med Tilda. Det är inte Bridget Jones, där snackar vi en skrivstil som inte går att göra något annat med. Jag skulle väldigt gärna läsa något annat av dig och går du mot vuxen så är det ju, iaf delvis, en annan målgrupp.
SvaraRaderaBlir väldigt nyfiken nu! Några knoppande planer? :)
Tack!! Och nej, jag kan nog skriva andra böcker på liknande sätt utan att vara Tilda - min (ickepublicerade) feelgood har alltid haft någonting som absolut liknar den tonen, och tonen här på bloggen för den delen. Men jag tänkte en mer finstämd ton, som inte nödvändigtvis bygger på underfundigheter hela tiden. Svårt för mig.
RaderaPlaner, nja, njo ... Det är ju min dystopi som ligger närmast till hands i så fall. Inte mycket skratt där hittintills. Och så har jag andra tankar, så klart, men inga ens påbörjade projekt.
Ja, jag kan se hur ditt sätt att skriva gör sig utmärkt i feelgood, men även spänning. Korrekturläser för övrigt en dystopi med mycket humor, så det finns plats för humor även i dystopier. Uppfattar även din humor som lite svart ibland ;)
RaderaHur som helst roligt att du ska skriva mer och även annat, är det planerat för en fyra om Tilda?
Lyllos den som fixar dystopi med humor - det bara funkar inte i mitt manus. Åtminstone inte som ett genomgående grepp.
RaderaÄnnu inte planerat någonting ö.h.t. bortom redigering/publicering av tredje boken:|
Klockren liknelse :)
SvaraRaderaJag skulle tippa att din fanbase läser vad än som ges ut och som har ditt namn på omslaget, oavsett vilken stil du väljer att skriva i. Du har ju hintat om dystopi tidigare, och min spontana reaktion på det är: iiiiiieh!
Eller hur?:)
RaderaAlltså, jag ångrar lite att jag använde ordet "fanbase" - snacka om pretto! Men, visst, det finns en handfull som faktiskt älskar EVB och VV och, jo, de skulle säkert läsa. Och i värsta fall ba: "Men hallå! Jag som log så lyckligt i början! Ska hon vara så här trist nu?"
Det gläder mig att du är pepp på min dystopi - liksom jag på din!
Jag tillhör den där handfullen, och betraktar mig som del av fanbase, ta det inte ifrån mig :-D
RaderaDu är så rar:)
RaderaJag tänker direkt på J.K. Rowling här. Kan inte påstå att jag gillade The Casual Vacancy så värst mycket, men jag respekterar henne något enormt för att hon vågade ta steget att skriva en icke-magisk vuxenbok. Och visst blev säkert en del fans besvikna, men nu när chocken lagt sig har hon ju friheten att skriva precis vad som helst, känns det som.
SvaraRaderaJavisst! Jag tog mig faktiskt inte ens igenom TCV! Jo, hon måste ju ha varit lite beredd på fallet, liksom. Om man nu kan tala om ett fall, när det gäller Rowling. Som sagt, det finns ju egentligen ingen riktig anledning att jämföra sig med giganterna - än - men man kan ju förbereda sig lite mentalt och ha en strategi någorlunda klar för sig. Inför tänkta framtida framgångar:)
RaderaHaha, jag kom inte heller längre än halvvägs. Men jag brukar låta det gå fem år eller så innan jag officiellt ger upp. Innan dess är boken bara pausad. :D
RaderaHehe, jag fattar. Har faktiskt inte givit upp riktigt jag heller, men jag måste börja från början igen då. Inte så lockande.
Radera