Så här står det till med mitt aktuella manus (En väktares bekännelser del tre): Jag har skrivit 34242 ord. Bevisligen - för det säger Word, och har Word sagt det så är det så. Det borde betyda att jag kommit ungefär halvvägs - jag har för mig att En väktares bekännelser ligger på ca 65000 ord och Visheten vaknar på drygt 70000.
Men betyder det verkligen det? Jag vet fan inte. För det är lite limbovarning här. Manuset befinner sig i ett obestämt tillstånd, som gör att det är svårt att veta ifall det verkligen någonsin kommer att bli ett fullständigt manus, och om det i så fall kommer att ha så väldigt mycket att göra med det som är skrivet i dagsläget.
Jag har medvetet skrivit lite "lösare" denna gång än jag gjort med tidigare manus. Detta eftersom jag vet hur mycket man kommer att behöva pilla med alltihop under redigeringen i vilket fall som helst. Så min tanke har varit att lämna mer öppet för den processen redan från början. Men ok, skillnaden är inte jättestor, eftersom jag alltid skriver lite på känn, snarare än enligt en förbestämd synopsis. Däremot känner jag att jag är ute och cyklar nu mer än någonsin tidigare. Utan stödhjul och offpist. "Hjälp" är ordet som spontanbildas i min lätt panikslagna hjärna - ni vet lite så där som det i skräckfilm kan uppstå sår formade som bokstäver på den demonbesattas hud: HELP ME
Jag har ju ännu inte fått så mycket reaktioner på Visheten vaknar, eftersom den faktiskt inte kommit ut än, men de få jag tagit del av har varit av positiv karaktär, så där vet jag att jag inte misslyckats fullständigt i precis allas ögon. Det är väl därför som all prestationsångest nu riktats om till innevarande projekt. Och det gör mig i sin tur ännu coolare i min inställning inför mottagandet av Visheten vaknar: "Jaså, du gillade inte Visheten vaknar? Nähäru. Då ska du se trean! Där kan vi snacka bottenlös katastrof."
Men vad gör man nu då, när man känner paniken fladdra i maggropen och demonbokstäverna ligga och bränna precis under epidermis?
Här är mitt förslag: Skriv på. Skriv "färdigt". Hantera kaoset när det väl finns en stomme att stå på. Var inte rädd för att behöva skriva om rubbet, för rubbet kommer sannolikt inte att vara rubbet - inte egentligen. Att flytta om, ta bort, lägga till, fila och dutta kan räcka rätt långt. Och se till att det viktigaste finns med, d.v.s. att karaktärerna känner någonting och har relationer sinsemellan. Det är ändå mycket viktigare än dramaturgisk kurva och trovärdig handling, anser jag. Fantasy och fantastik i all ära, men om man inte har några personer som står mitt i alltihopa och känner sig otillräckliga på olika sätt, så har man liksom ändå ingenting att komma med.
Oh, jag är fullkomligt överens med dig här! Jag ser det hela tiden både bland utgivna författare och de manus jag läst - man bränner (minst) 102% av sitt krut på att joxa med sitt världsbygge och magisystem och glömmer bort karaktärerna och deras relationer mellan varandra.
SvaraRaderaEller hur? Jag kan sluka en i princip handlingsmässigt stillastående roman, bara känslorna är på plats.
RaderaAlltså, jag vet en tjej i nedre tonåren som ropade YES! när jag nyss berättade att du skrev på del tre:) Så det du skriver är bra och fängslande, även i Visheten vaknar! Men innan det är klart; kaos och ångest. Det är väl en del av processen helt enkelt men det är minst sagt lite slitigt;)
SvaraRaderaNämen gud! Så GLAD jag blir!! Vilken grej! Tack för att du berättar! Och för allmän pepp:)
RaderaVad härligt att du kan ersätta släppångesten med lite skaparångest istället, haha.
SvaraRaderaKan komma med en - förhoppningsvis - ångestdämpande rapport: just nu läses En väktares bekännelser i Umeå, Hörnefors och Nordmaling. Det går att utröna av bibliotekets statistik. Och två bibliotekarier har skrivit artiklar och tipsat om din bok.
En skriver: "Jag gillar den här boken för att den är spännande, rolig och väldigt originell." Den andra skriver: "En väktares bekännelser är en riktig bladvändare, en spännande urban fantasy i Stockholmsmiljö. Nordisk mytologi med humor och vardagsgrubblerier i fin blandning, som håller hela vägen. Härlig läsning helt enkelt."
Du har dessutom 4/5 i betyg, vilket är mycket bra i jämförelse med andra böcker.
Hoppas det kan var lite pepp i ditt skapande :)
Jamen, så roligt att höra! Och obegripligt. Boken lever sitt eget lilla liv. Tack för rapporten😊🌸
RaderaDin sista mening, om personer som står mitt i allt och känner sig otillräckliga på olika sätt, kommer jag att ta med mig. Eventuellt det bästa skrivrådet ever.
SvaraRaderaÅh!! Eventuellt den bästa komplimangen ever❤️
RaderaBra råd att man ska skriva "färdigt" och sedan lösa alla problem efter det. Mitt råmanus blev bara 50 000 ord långt, så jag har mycket utfyllnad att greja med just nu. Sen håller jag med om att relationerna är viktiga. Det måste kännas äkta på något vis.
SvaraRaderaFast 50000 ord behöver ju inte vara något problem i sig. Men att fylla ut kan ju vara lättare än att korta ned i alla fall (tycker jag själv). Ja, det är svårt att känna med folk som inte känner, liksom.
RaderaDu har så rätt i att man ska skriva på och sedan se vad man har att ta itu med. Skriv hellre än inte alls. Det är min devis också. Förhoppningsvis har man fått mycket gott att arbeta med då. :)
SvaraRaderaTack för denna bekräftelse på min teori:) Känner mig då och då lite orolig att det bara ska bli värre och värre ju mer jag skriver:|
RaderaJag håller så himla mycket med om att karaktärerna måste vara mänskliga, snarare än pappdockor som kastas runt i handlingen. Om du någon gång vill skriva lite mer om hur du arbetar med det, skulle jag läsa med tacksamhet. :)
SvaraRaderaOj, jag vet inte om jag har något vettigt att säga om det😬 Men hela den här grejen med s.k. "författarskola" är ju lite förmätet ändå bara det😊 Även om den mest är riktad till mig själv.
Radera