Alla bloggar utom jag

Okej, nu ska här bloggas! Kvinnan på bilden ovan är jag, Elin Säfström, nyutgiven debutantförfattare. Boken jag håller upp med ett fånigt leende på läpparna är boken jag helt osannolikt lyckats få publicerad, En väktares bekännelser. Som man kan se är jag mäkta stolt.

Och allvarligt talat, det kan jag gott vara, tycker jag. Såsom jag kämpat för att bli utgiven författare. Jag har skrivit och skrivit och skrivit, utan att någon velat veta av det jag med sådan möda producerat. Men, efter tio års träget plitande fick jag äntligen napp hos Lilla Piratförlaget/Gilla böcker.

Nu ska inte den här bloggen handla om precis just bara det - för det ändamålet har jag en hel hemsida (envaktaresbekannelser.se) och även en blogg (En väktares bekännelser) där jag uteslutande tjatar om denna bok och mina framgångar och misslyckanden kring den.

"Jaha, varför vill du blogga då?", undrar den vetgirige. Svar: För att alla andra gör det.

Nja, det är väl inte hela sanningen, men det känns faktiskt lite så.

Jag har i alla år skytt allt vad sociala medier heter. Jag finns inte på Facebook, Twitter eller Instagram och jag kommunicerar med mina vänner via WhatsApp och sms. Saken är den att jag tyckt att det känts lite väl privat att basunera ut detaljer om mitt liv på nätet.

Samtidigt saknar jag min ungdoms dagbok, som visserligen var ytterst privat - komplett med ett litet hänglås på (som dock gick att dyrka upp med en nagel) - men där jag fick chansen att älta ett och annat utan att köra slut på mina vänners tålamod.

Och det är väl det som är tanken här. Att jag ska kunna älta och fundera i det oändliga. Och att jag plötsligt, efter alla dessa skygga år, gör det offentligt är väl för att jag då åtminstone kan föreställa mig en empatisk, vänligt inställd själ som läser det jag skriver och nickar förstående och lite moderligt så där: "Jag känner med dig, du okända kvinna."

Risken är väl att man i stället blir utsatt för det berömda näthatet. Då slutar jag nog omedelbart. Eller så håller jag huvudet högt och bloggar vidare, fast besluten om att inte låta någon trycka ned mig i skorna. Vi får se.

Det allra mest sannolika, förstås, är att ingen människa någonsin hittar hit till mitt lilla krypin. Det finns ju en del annat att läsa på nätet, om man ska vara lite litotesig.

Så mest av allt skriver jag till mig själv. Hej, jag, och välkommen till bloggosfären (eller vad det heter)!