Så var det dags igen att påminna sig själv om hur det går till när man börjar skriva en bok - eller i alla fall hur det brukar gå till när jag börjar skriva på en bok. Detta med anledning av att jag nu - förutom att jag är i slutfasen av att skriva färdigt andra delen av En väktares bekännelser - har tänkt påbörja en ny bokserie för en något äldre läsekrets.
Allra, allra först brukar det vara inspiration som gäller. En liten tanke bara. En idé. Kanske uppkommen i samband med att jag läst någonting, sett någonting på tv eller bara funderat fritt. Det måste för mig finnas ett frö som känns rätt och spännande, så att jag känner att jag vill umgås med detta frö och dutta med det i ett år eller längre - det går sällan snabbare än så för mig att få till ett färdigt manus.
Låt oss för enkelhetens skull anta att mitt inspirationsfrö utgörs av tanken "hur skulle det vara om man tappade minnet och var tvungen att hitta tillbaka till sitt eget liv?" Bra så långt, men sedan följer för mig en oerhört osexig, ofta skrämmande oinspirerad process. Jag sätter mig med ett tomt Word-dokument och stirrar på det. Word-dokumentet stirrar tillbaka. Så sitter vi så, tills jag till slut, i ren frustration, slänger ned en mening av typen "En tjej som tappat minnet." Så stirrar vi en stund på varandra igen. "Hon har en pojkvän", skriver jag desperat. Sedan går jag och gör kaffe.
Det kan faktiskt vara så att detta är allt som händer vid det där första tillfället då man bestämt sig för att äntligen konkretisera sitt uppslag. Eller så tar jag min kaffekopp och drämmer ned den vid datorn, fast besluten om att inte ge mig utan strid.
"Hon är kär i en annan än pojkvännen. Han är kär i henne också. Pojkvännen är psykopat." Där fick Word-dokumentet så det teg!
Sedan läser jag igenom det jag producerat och konstaterar att Word-dokumentet vunnit. Det blir ingenting mer och det jag skrivit hittills är kliniskt skräp.
I det här läget brukar jag känna mig gråtfärdig och tänka att idén inte var någonting att hänga i julgran, trots allt. Men sedan påminner jag mig om att det alltid känns så här i början och om att det enda riktigt bergsäkra sättet att inte skriva en bok - och följaktligen garanterat inte få den publicerad - är att ge upp redan på det här stadiet, och bara inte skriva eländet.
Och det är här det tvångsmässiga i mig tar vid. Det som inte tillät mig att sluta skriva under hela den långa tid då mina manus bara var ensliga, olästa filer i min dator. Jag tvingar mig själv att fortsätta min stand-off med Word-dokumentet och försöker att censurera mig själv så lite det bara går. Jag hastskriver ned mina idéer - råa, kantiga och fula som de är. Ut med dem bara. Låt dem stå där, i all sin skriande brist på fantasi.
För det är ok att det inte känns bra. I mitt fall känns det aldrig bra på det här stadiet. Det finns inga garantier för att det blir någon bok, men jag vet att jag om jag envist fortsätter att pressa mig själv på idéer så kommer det så småningom att utkristallisera sig någonting som jag känner att jag kan börja jobba med.
Så där. Då vet jag det. Bara att kavla upp ärmarna, alltså, och gå och stirra skiten ur det där Word-dokumentet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar