Tåtrampningar

En sak jag lärt mig när jag nu ändå är publicerad författare är att det är hemskt lätt att råka trampa folk på tårna. Det som gått i tryck är oåterkalleligt och om jag skrivit något dumt/oöverlagt/feltolkningsbart så är det bara att leva med det.

Det är tack och lov inga grova grejer som folk hakat upp sig på, men jag har fått erfara principen och det är något jag tacksamt tar med mig i framtiden. Så att jag förhoppningsvis inte behöver klanta till det alltför mycket framöver och hamna i något sorts mordhotsläge.

Med En väktares bekännelser har jag lyckats uppröra två bloggare på följande sätt:
1. Falsk reklam på omslaget.
2. 08:igt ihopklumpande av Norrland.

Den första bloggaren hade identifierat gatan på bokens omslag såsom varande Bangatan i Lund och hon blev besviken på att handlingen aldrig rörde sig utanför Stockholms innerstad. Jag hade själv inte en aning om varifrån bilden kom, men nu när jag vet kan jag förstå att det känns skitskumt. Lite som tekedjan i Kina som använder sosserosen som logga.

Den andra tyckte, med rätta, att jag klumpat ihop Norrland till en stor oformlig massa norr om Stockholm. Och jag erkänner mig sannerligen skyldig till den klassiska stockholmssjukan, där ens närmaste världsbild består av huvudstaden i absoluta mitten, med Norrland som en suddig aning om vildmark uppåt och med allting söderut som en ressträcka ned till kontinenten. Sedan handlar det ju just i det här fallet även om att min femtonåriga huvudperson, stockholmstjejen Tilda, om möjligt, har en ännu snävare bild av världen än jag.

Det här är i vilket fall som helst sådant jag absolut kan leva med, men det har fått mig att tänka över vad i övrigt som skulle kunna uppröra, och det finns en del grejer faktiskt som är potentiellt känsliga.

Till exempel börjar boken med att ett hemlöst troll säljer Situation Stockholm vid Fridhemsplans tunnelbanestation. I min fiktiva värld fungerar det så att människor, om de ser rådare ("sagoväsen" som tomtar och troll) över huvud taget, gör det på ett förvridet sätt, på så vis att de ser vad de tror sig se, snarare än det som verkligen är framför dem. Detta skulle kunna tolkas som att alla hemlösa som säljer Situation Stockholm "egentligen" är troll. Och låt mig understryka här att det INTE är så jag menar. Jag har försökt att i texten förmedla respekt för hemlöshet och människor som sitter i denna oerhört svåra situation, men jag inser att det ändå kan vara en öm punkt. Jag hoppas innerligt att ingen misstolkar detta inledande stycke i boken.

En annan sak som jag tror alltid är känsligt är religion och uttryck som människors tro tar sig. I boken är Tildas bästa vän muslim och har slöja över håret (hajib). Det problematiseras så tillvida att det nämns att hon brukar få kommentarer av folk på grund av detta. Denna flicka har även en ganska extremt sträng pappa och det kan uppfattas som väl stereotypt. Jag nästan förväntar mig att någon kommer att ha synpunkter på detta förr eller senare.

I övrigt kan jag själv tycka att Tilda uttalar sig väl fördomsfullt om olika rådare, men till hennes försvar kan sägas att hon har rätt mycket ansvar på sina axlar och att dessa skilda väsen har en tendens att göra livet surt för henne. Och hon drar i alla fall alla över en kam, får man väl säga. Hon särbehandlar inte någon och favoriserar inte.

Det finns säkert mer saker att irritera sig på, men det här är det jag kan identifiera själv just nu.

Hjälper det om jag säger att jag menar väl?