torsdag 15 mars 2018

Nyfallen snö

Jaha ja. Så var jag där igen. Jag ska precis baxa mitt aktuella manus den sista biten - alltid den tyngsta! - och känner att jag knappt kommer att palla. Fast jag vet att jag kommer att göra det, på ett eller annat sätt - för det är så det går till om man någonsin vill se en färdig bok med sitt namn på.

Men, vad händer inom mig i detta läge? Jo, en sprillans ny idé börjar ta form. En som jag verkligen gillar och tror på. Det bara kliar i händerna efter att få börja skriva, även om jag vet att jag måste vänta lite tills berättelsen har något litet rangligt skelett att bekötta (what?). Men ojojojojoj, vad jag vill ägna mig åt detta nya, fräscha, i stället för det kaos som är mitt huvudmanus i nuläget.

Jag vet att jag pratat om detta fenomen förut och jämfört det med nyfallen snö: Det där manuset som inte ens är påbörjat. Som fortfarande är jungfruligt och hägrande. Än så länge helt fritt från skavanker och knöligheter. Fritt från text! Det är ju alltid texten som ställer till det och förstör ens fina idéer.

Men nu får den nyfallna snön vänta lite, för jag har en massa gammal slaskig, pissgul modd att skotta mig igenom först.

15 kommentarer:

  1. Ibland drar jag mig från att sätta tänderna i en bra idé, bara för att den ska få fortsätta vara just bra. Senaste projektet baseras på en idé jag sparat i tjugo år...
    (Och: Bekötta, ja. Ja!! Exakt just så.)
    Best of luck till dig, antar att det här är trean vi har att se fram emot?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, vad spännande med någonting som legat och grott så länge.

      Tack. Jo, det är trean som är smärtsam just nu.

      Radera
  2. Ah, frestelsen att släppa det trasselsudd till manus man för tillfället tampas med, för att istället kasta sig över den där nya, fräscha, felfria idén... känner ingen det. Men håll ut! Och ja, "bekötta" - hur har vi klarat oss utan det begreppet ända till nu..?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst, suck. Ja, jag håller ut, för jag vet att jag måste. Hehe, ett bra ord:)

      Radera
  3. Ja det är ju alltid lockande att börja nåt nytt hellre än att avsluta något gammalt a la klassisk flyktinstinkt. Så märkligt att det är så, egentligen borde man ju brinna för att någon gång bli färdig och kunna lägga det bakom sig.

    Men vad spännande med nytt projekt. Uppföljare eller nåt annat?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen, eller hur? Man borde ha ett större sug efter att få uppleva ett fullföljande av det man kämpat med så länge.

      Detta är någonting helt annat än tomtar och troll:)

      Radera
  4. Härligt, aktuell liknelse :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. En vacker tanke, eller hur. Verkligen synd hur den bilden smutsas ned så fort man skriver den första meningen.

      Radera
  5. Håller med; fin liknelsen med snön. Och oj, vad nyfiken jag blir på din nya idé!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den har morfat lite nu, faktiskt, p.g.a. att den visade sig vara lite tagen redan ... Men I fix👍🏻

      Radera
  6. Katarina Persson18 mars 2018 19:30

    Gud vad jag känner igen mig i den där känslan, att skrivandet förstör perfectly good ideas :D
    Själv blev jag precis idag klar med mitt senaste manus, ett som jag jobbat på i ett år ungefär (råmanuset!!) och nu börjar den långa mödosamma redigeringen men efter detta känns det nästan som rena semestern :)
    Skriv ner lite stolpar på din nya idé tycker jag och allt bra du kommer på som får den att kännas awesome. Och låt den mulla i bakhuvudet medan du jobbar klart den andra :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen, så fantastiskt med ett färdigt råmanus. Det är förhållandevis sällan man får uppleva ett sådant😊 Redigering upplever jag kanske inte som semester, men det är alltod skönt att ha den fullständiga manusklumpen att utgå ifrån. Så grattis!

      Jadå, min idé behöver ändå jäsa en stund.

      Radera
  7. Jag VÄGRAR att tro att bok tre är pissgul snömodd. Sådeså.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, du är alltför rar, David. Och exemplariskt förtröstansfull!

      Radera