måndag 27 november 2017

Jag tycker till #16 - Storks


Min kombinerade läs- och filmtittarsvacka tycks ha lättat lite nu, efter det positiva beskedet från förlaget angående mitt manus (del 3 av En väktares bekännelser) och jag har idag med behållning börjat läsa min bloggkollegas (Louise Baumgärtner) debutroman, Skuggvinter.

Men hursomhelst, när jag nu varit i denna svacka har det visat sig att barnfilmer varit det enda som funkat för mig. Jag har med framgång kunnat se om filmer som t.ex. Trolls och Zootropolis/Zootopia och jag har konsumerat avsnitt efter avsnitt av Svampbob(!). Dessutom har jag sett en del nytt och då bland annat Storks (2016).

Och jag älskar den. Har faktiskt sett den två gånger på lika många dagar.

Först var jag inte helt såld, eftersom det klassiskt nog handlar om en film där karaktärerna utgörs till ca 95% av manliga varelser. Det hör till mina käpphästar och jag blir så otroligt irriterad av det.

Dock vann filmen till slut mitt hjärta, och mest av allt mitt modershjärta. För det här handlar om storkar som levererar bebisar - eller ja, när filmen börjar så har de egentligen slutat med det, men så blir en till i alla fall av misstag och då måste den också levereras (i lönndom). Och ett genomgående tema i filmen är att bebisar är underbara och alla som ser en sådan kommer att smälta ohjälpligt.

Jag hade inte fattat ett skit av detta innan jag blev mamma. Det hade gått över huvudet på mig totalt och jag hade undrat vad alla tramsade om. Men som det är nu tycker jag att det är så himla FINT! Just det faktum att bebisar - som vi alla vet är skitjobbiga och långt ifrån alltid helhjärtat önskade - visas som någonting superhärligt som visserligen kan vara besvärligt, men som man gladeligen lägger ned sitt liv för, det går hem hos mig. Idealiserat som satan, men ändå i grunden så himla SANT. Den här kärleken man känner som stundom hotar att vrida sönder hjärtat på en ... Att den får sådant fritt spelrum, det gör mig lycklig och gör att jag älskar filmen, trots extrem övervikt av manliga varelser.

I slutet - och det är inga major spoilers i detta, eftersom vi alla fattar vartåt det barkar från filmruta ett - så får ett gäng människor sina hett efterlängtade bebisar av storkarna, och här är det faktiskt plötsligt väldigt framåt och oinsnöat. Det förekommer klassiska kvinna-man-par så klart, men även ensamstående och samkönade par. Inte en dag för tidigt att det visas på ett naturligt sätt i en barnfilm.

Liksom många tecknade filmer, så är denna ännu bättre när man ser den en andra gång. Misstänker att jag kommer att se den fler gånger framöver.

7 kommentarer:

  1. Den har vi sett många gånger :) Jag satt och sur-mumlade först över alla karaktärer av manskön, men såg mig också besegrad till slut av bebis-grejen. Och sen konstaterar den egna bebisen (som hunnit bli fem år och nästan vuxen) att "fåglar KAN verkligen inte se glas!", och hjärtat blir ännu större. Det är en märklig och mäktig sak det här modershjärtat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad trevligt att du upplevt exakt detsamma. Och, ja, den egna bebisen, liksom ... Hjälp, vad det är stort.

      Radera
  2. Vad mysigt, finns så många bra barnfilmer! Gillar också Trolls men har helt missat denna med storkarna. Får det bli ändring på framöver! Men varför alla manliga karaktärer kan man undra?! Konstigt i den typ av film också men de kanske försöker väga upp allt gulligt/tjejigt/mammigt som det verkar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske det, men skumt är det. Och det blir lite trist också när man kollar på eftertexterna och inser att varenda upphovsman är just upphovsMAN. Någonstans vid castingen kommer första kvinnan, typ.

      Radera
  3. Få myskvällar blir så bra som när vi vet att vi ska titta på en bra barnfilm! Jag håller med om det manliga, absolut, vad det stör.. Det, och när det plötsligt ballar ur så att det bara blir action av alltihop. Skönt därför med filmer som Frost, Modig och Vaiana. Bloggkollega, så fint:)

    SvaraRadera