Min väns vän, J, dog igår. Hon hade under många år kämpat mot bröstcancer och denna övergick sedan i sekundär skelettcancer. Sekundär skelettcancer är en av de där riktigt elaka cancerformerna som nästan alldeles säkert är en dödsdom, med i snitt 2-3 år kvar att leva för den drabbade. Jag vet inte exakt hur länge J levde efter att hon fick diagnosen, men det var inte längre än så.
Hon lämnar två barn och make efter sig. En familj som levt under den ständiga skuggan av hennes sjukdom under så lång tid. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att leva så.
Det är så himla sorgligt och orättvist och jag vill bara vrida världen rätt igen, men det kommer ju inte att hända. Så i stället tänker jag vara glad att jag lever. Aktivt glad. Strunta i småsaker som eventuella dåliga recensioner eller andra pluttiga små korn av obehag i mitt liv.
Jag lever. Min familj lever. Mina vänner lever.
Hur jävla mycket tur har jag inte?
Men, så sorgligt att höra. Bra inställning att tänka på dessa mörka höstdagar. Att ta vara på och försöka stanna upp och njuta av de dagar man har. I helgen hoppas jag få tid att gå till kyrkogården också, titta på alla ljusen och skicka några tankar till de som inte längre får vara med oss.
SvaraRaderaJa, eller hur? Jag vill försöka komma ihåg att göra det varje dag - stanna upp och njuta.
RaderaJag har inte så mycket mer att säga än jävla cancer. Fan för att det finns och att det drabbar personer som är mitt i livet och borde ha haft många år kvar.
SvaraRaderaIdag ska jag också se till att uppskatta mitt liv lite extra.
Ja, jävla cancer. Så orättvist.
RaderaSå hemskt, hjärtat gråter och allt man kan göra är att precis som du se till att leva.
SvaraRaderaJa, det finns ju ingenting annat vettigt att göra åt saken:(
RaderaSorgligt och tråkigt. Som du säger, det gäller att uppskatta det en har. Jag är så tacksam för att jag är född till den jag är, med den kropp jag har och det liv jag fått.
SvaraRaderaJa, det är jag med!
RaderaUsch så sorgligt, den där jävla sjukdomen!
SvaraRaderaDet gäller att ta vara på tiden vi har, för den är kort som den är och ingenting säger att den inte blir kortare ändå. Att glädjas åt det liv vi har är inte alltid lätt, men det kan göras.
Ja, jag tror också att det kan göras, även om det kräver en viss medveten ansträngning.
RaderaJag håller med och försöker tänka på det sättet så mycket som möjligt. Jag har en familj, vi är friska och oftast glada. Vi bor i ett land som är ett paradis jämfört med många andra ställen på jorden. Vad mer kan vi ha som verkligen räknas? Inte mycket. Man blir väldigt påmind om det vid ett blogginlägg som detta. Förstår verkligen att du blir berörd.
SvaraRaderaJa, det gäller att försöka ta med sig någonting positivt från fruktansvärda händelser - det går inte att ändra på det som hänt, men man kan i bästa fall påverka sin egen inställning i nuet.
RaderaÅ vad sorgligt. Båda mina morbröder har ganska nyligen gått bort i olika former av aggressiv cancer, det är en så fruktansvärd sjukdom. Men som du skriver, det får en att inse vad man har, och känna sig otroligt tacksam. Det perspektivet är ändå viktigt att ha med sig, oavsett hur ont det gör.
SvaraRaderaMen så hemskt! Du har alltså haft det nära inpå dig. Själv har jag aldrig varit i första ledet, eller vad man ska säga - jag har bara upplevt detta med vänners vänner. Illa nog.
RaderaJa, man får ta med sig det positiva man kan.