torsdag 26 oktober 2017

Författarskola #44 - ett dinosaurieskelett


Jag hade egentligen tänkt skriva om nästa steg - presentationen - i den klassiska dramaturgikurva som jag tog del av häromveckan när jag gick en kurs som handlade om just dramaturgi.

Men nu blir det dinosaurieskelettet i stället. För jag har svårt att se bortom det just nu. Det upptar helt enkelt hela mitt synfält.

Jag pratar förstås om mitt manus. Som jag skrev "färdigt" idag. Kacklade till på ett oroväckande sätt här just nu när jag skrev '"färdigt"', för trots citationstecknen så är det så långt ifrån sanningen att det är löjligt.

För vad har jag? Jo, ca 67500 ord. Och visst, det finns en viss korrelation mellan dessa och till och med en handling med början, slut och ett väl tilltaget Great Swampy Middle emellan. Men något "färdigt" finns inte på kartan.

Nej, det jag har är ett dinosaurieskelett. Jag har grävt upp en massa ben. Jag har tur, för de ligger i någorlunda rätt ordning, tror jag. Det ser ut så just nu i alla fall. Men skelettet är inte på något sätt fullständigt. Dessutom har jag inte kunnat bestämma art än. Och jag undrar om det inte låg ett annat skelett där och skräpade och kontaminerade mitt målexemplar.

Nu kommer jag att få göra samma sak som de allra flesta paleontologer före mig har gjort: lappa, laga, skapa proteser i gips, montera enligt någorlunda kvalificerade gissningar och - sist men inte minst - bluffa: "Jodå, så här såg djuret ut. Ingen tvekan om saken."

Låter det hopplöst? Ja, för mig också. I princip.

Men här kommer den glada nyheten och även dagens s.k. lektion: Det är mitt skelett. Jag gör vad fan jag vill med det. Och jag får det att funka till slut. Om jag så ska bygga kraniet själv i papier maché och lappa med gaffatejp! Det kommer att bli presentabelt i slutändan.

I know, för jag har gjort det förr. Visheten vaknar var i samma totala kaosläge och den kom på något sätt ut på andra sidan - inte minst tack vare mina duktiga och tålmodiga redaktörer. Och boken har fått strålande recensioner. På Goodreads fick den sitt bottenbetyg hittills igår: en trea - dess första trea. Det sänkte snittet till 4,27 (22 betyg totalt bara, men ändå).

Så jag vet att det går. Ibland. Kanske. En gång gick det i alla fall.

8 kommentarer:

  1. Grattis vad skönt! Är ändå ett stort steg att ha skrivit igenom det en gång. Så kan man börja med det ordentligt sedan! Bra jobbat! Gick det inte relatovt snabbt ändå, eller är det kanske bara för att jag själv går så långsamt nu som det känns så?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jo, det är ett stort steg. Det gick rätt snabbt för att vara jag - jag var helt enkelt tvungen för att ha en chans att hålla ett jämnt flöde i utgivningen (en del per år). Om detta nu går att bygga ihop tillräckligt väl för att förlaget ö.h.t. ska förbarma sig ...

      Radera
  2. Vilken bra liknelse med dinosaurieskelett! Känner särskilt igen mig i det där att ett annat skelett ligger och skräpar och visar sig inte ens tillhöra samma som jag jobbar med... Pust. Skönt att du är på g i alla fall!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen eller hur? Så mycket skräp, liksom!

      Tackar.

      Radera
  3. Ja men det här är ju stort, det finns ett råmanus! Låter så skönt att ha redaktörer (i plural!) att förlita sig på, jag menar för att slippa känna sig helt ensam i eländet. Älskar dinosauriegrejen, och om all else fails så kan du alltid köra fiberfix runt hela benranglet, manstejpen som får gaffa att blekna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fiberfix, säger du? Får nog bli sådan:|

      Redaktörer är guld.

      Radera
  4. Oh, bra jobbat! Det är inte alla som mäktar med att frilägga ett dinosaurieskelett – eller ens hittar det ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är faktiskt sant. Det var inte speciellt lätt heller, kan jag tala om.

      Radera