Att backa bandet tjugo år

Mitt band och jag i min ungdoms (blonda) blomma

Ibland känner man åren som gått alldeles extra tydligt. I morgon kommer det att vara så för mig, för jag ska då ha en liten revival-spelning med mitt gamla band, Två fisk och en fläsk (ja, jag vet - don't ask).

Så här är det nämligen, att en av våra gamla trummisar (som dessvärre inte är med på denna bild) fyller 60 år och ska ha en liten fest på temat "52 år bakom trummorna", där han bl.a. drar ihop några av sina gamla band. Min spontana reaktion när han frågade oss om vi ville köra ett gäng låtar var: "aldrig i helvetet!". Men det sa jag inte. Jag sa: "självklart, när kan ni repa?" För man vill ju inte vara den som pajar saker och ting för andra. Och allvarligt, jag kan liksom göra det här med vänsterhanden - det är inga problem! Jag ser bara ingen som helst anledning för min egen del.

Dessutom är det ju alltså det här med åren. Det känns bara inte lika charmigt att hoppa omkring på en scen längre. Det var ingen stor grej när jag var 20-25. Eller snarare, jag var ett omoget litet as som ville ha allt ljus på mig precis hela tiden, och därför passade det mig utmärkt. Nuförtiden är jag lite trevligare och har inget större rampljussug. Jag lever heller inte i något parallellt universum där jag tror att andra har någon betydande glädje av att höra mig yla och se mig stuffa loss på scen. Att jag inte är så ung och underskön som jag en gång var är ett mindre problem.

Vi har repat en enda gång och det räcker gott och väl, för det rullade i princip på av sig självt - vi har gjort det här så himla många gånger och under så varierande grad av nykterhet att det knappt går att misslyckas. Det var intressant att träffa alla igen - i förekommande fall har vi verkligen inte setts på typ tjugo år! Den främsta skillnaden var dock några gråa hår här och lite mognare hudtyp där, och man vande sig i stort sett direkt vid alla dessa medelålders människor som det plötsligt rörde sig om. Vi lät fanimej exakt som för tjugo år sedan.

Så i morgon kväll blir det en liten promenad down Memory Lane för mig - i högst fysisk bemärkelse.