Ditt och datt (bland annat Paris)

Jag har varit i Paris. Jag drack champagne. Nähä?!

Paris är ju faktiskt inte så dumt, blev jag akut påmind om när jag var där förrförra helgen. Jag och två medelålders tanter (å det positivaste!) till. Det var vin, vin, vin och så mycket sightseeing vi orkade med. Helt perfekt.

Himla roligt också att upptäcka att franskan funkar så bra. Alltså, jag lyckas säkert klämma in fem fel i en mening om lika många ord, men jag KAN föra en konversation. I stort sett utan praktiska problem eftersom jag även - och det här är det knepiga med franskan - förstår vad de säger! Jag får (än en gång) tacka mig själv för min egen envishet här, för det var fanimej inte lätt att ta sig dit: jag fick lyssna på obegriplig fransk radio till förbannelse innan jag började kunna urskilja någonting alls av vad de sa.

Här följer några bilder från Paris:

Eiffeltornet är ju ändå Eiffeltornet

Även Triumfbågen är ju ändå Triumfbågen

Louvren begick vi inte misstaget att försöka besöka - köerna är skrämmande

Det är ju så stört vackert med Seine om natten

Det ofattbara i att Notre-Dame faktiskt brann

Jag drack även rödvin i Paris (och jag tycker spontant att det låter som en palindrom, men det är det ju inte)

Jaha, annars då?

Jo, jag var med om någonting oväntat och väldigt trevligt häromkvällen. Jag var på 16-årskalas för min makes kusinbarn och pratade bl.a. med kusinens frus brors fru (finns det ett ord för den relationen? dubbelpyssling eller något?) och det visade sig att hon jobbade på ett förlag som ger ut studentlitteratur (kommer inte ihåg vad det hette nu). Vi kom in på att jag är författare och denna kvinnas tolvåriga(?) dotter satt bredvid. Flickan läste mycket, sa hon - oerhört glädjande i sig. Jag började fråga vilka böcker hon läst och vi gick igenom Ingelin Angerborn, Kristina Ohlsson, o.s.v. - hon hade läst rubbet. Hennes mamma frågade mig vad jag hade skrivit och jag svarade som vanligt i undvikande ordalag: "Äsch, det är bara några böcker. Ingenting någon känner till." Typiskt mig. Till slut när man pressade mig klämde jag fram att första boken heter "En väktares bekännelser". Då utbrister (ja, faktiskt, fast jag aldrig använder det ordet annars) flickan: "De är jättebra!"

Lång, raljerande historia, men för mig var det alldeles fantastiskt, för det var första gången jag varit med om något sådant. Jag blev alldeles starstruck - ja, av flickan, alltså, inte mig själv.

I övrigt tröskar jag på med mitt skrivande. Det bör, som sagt, i alla fall bli två böcker under 2020. Spökmanuset ska skrivas om en gång till och kommer med all sannolikhet ut hösten 2020. Den lättlästa - vars titel nu tycks bli "När jag vågar" - kommer i januari.

Jag skriver också på ett tävlingsmanus som känns ganska lovande, faktiskt. Alltså, inte så att jag tror att jag har en chans att vinna, men jag gillar själv historien och tänker att mitt förlag nog kommer att plocka upp den så småningom. Det fina med att det är en tävling är att manuset kommer att bli klart (så klart det nu kan bli innan fullskalig redigering inför utgivning) till deadline som är 3 januari.

Ja, det var nog allt just för tillfället.