Språkporr #8 - jag ser han därna

Ja, rubriken är felaktig svenska. Men det som för mig låter som ekensnack/grov stockholmska, har fornnordiska rötter.

På isländska heter pronomenet han just hann i ackusativ, vilket är det kasus som någonting man ser hamnar i. "Ég sé hann" är fullständigt korrekt isländska, medan "Ég sé honum" (dativ) är felaktigt.

Därna finns det väl ingen människa som säger längre, men när jag var ung var det hyfsat vanligt. Det låter ganska illa i mina öron, men på isländska är det både korrekt och vackert (allt är nämligen vackert på isländska). "Ég sé hann þarna" är faktiskt här den enda möjligheten, även om þar också finns. þarna används uteslutande som demonstrativt pronomen, medan þar är ett adverb.

Det motsvarande paret hér och hérna finns också, men till skillnad från dess systerpar, är dessa helt ömsesidigt utbytbara.

Intressant? Så man bara smäller av, tycker jag.

Jag raljerar fritt #2 - julpynt

Jag älskar julen. Älskar den! Jag har så höga förhoppningar och goda intentioner varje år, men eftersom jag inte blir yngre, så går tiden fortare och fortare, och ofta missar jag julen helt och hållet. Mer eller mindre.

Men nu har jag en två-och-ett-halvt-åring, så nu ska här julas! Ohämmat. Vi har redan börjat här hemma, trots att vi inte är inne i december än.

Titta här på min innerstads-chica adventsljusstake (från Granit).

"Vi tar bara lite korrugerad plåt och slänger ihop till en opretto stake."

Dekorerad med väldoftande grejs

Jag är särskilt nöjd över grejerna jag petat ned. Okej, det är inte min idé - redan i skylten på Granit hade de stoppad ned en massa stjärnanis - men jag har utvecklat den en aning. Jag har hällt ned: kaffebönor, stjärnanis, kryddnejlikor, kanelstänger och valnötter. Shit, jag är huslig. Och två-och-ett-halvt-åringen har redan stoppat det mesta i munnen och sedan lagt tillbaka det i staken.

Sedan ska det ju pysslas också, och det började vi med redan i morse före dagis. Jag hade tänkt ut att vi skulle göra små pappersgranar och "klä" dem med små klistermärken, sätta alltihop på en bricka täckt med bomull och sedan strö diverse julrelaterat krafs däromkring.

Min dotter hade en helt annan idé. Hon dissade omedelbart granarna såsom varande "strutar" och sedan började hon klistra klistermärkena över hela sig samt köksbordet. Till slut hjälpte hon till lite med att sprida julkrafset - dock inte förrän hon vederbörligen dekapiterat och lemlästat tomten.

Så här blev det:

Granar i snö med julkrafs

Likdelar

Ursprungstomte

Dottern har dekorerat köksbordet

Nu ska jag bara köpa en härligt tacky julgrupp också. Älskar julgrupper! Gärna med så mycket bling de bara kan pressa in på en begränsad yta. Tycker det verkar vara dåligt med tackyheten i år. Dessa kandidater har jag hittat:

Love the fejkäpple

 Klassiskt yet horrible

 Tomte med mössa som täcker ögonen - plus i kanten!

Skumma bollar med en sprejmålad fetbladsväxt i

Oidentifierbar, vagt granliknande växt, fejksnösprejad och med både bollar och rosetter

Kan de verkligen inte bättre än så? Gör en kombo av alla dessa, så kan vi börja snacka.

Jag tycker till #4 - Independence Day: Resurgence

Where to start, liksom? Det här är en riktigt trött film. Problemen med den hopar sig och blir till en enda gröt, så det är svårt att bena ut det. Dessutom är det knepigt att komma ihåg någonting om den över huvud taget så här någon dag i efterhand. Den lämnar inte direkt några minnen för livet.

Apropå det, så förväntas man i denna film komma ihåg saker från den tjugo år gamla föregångaren. Och det gör man ju inte. Annat än att det då fortfarande (jfr detta inlägg) var så COOLT när rymdskeppen täckte hela himlen. För det var första gången vi såg det. Ingen kan glömma när Will Smith var ute och hämtade tidningen och sakta höjde blicken (och det är ju inte bara för att pojken var vacker som en sommardag).

Vacker som den sommardag som omger honom här

Men ingenting annat kommer vi ihåg. Varför skulle vi? Dock förväntas vi även känna igen skådisar som var med förra gången - trots att de i förekommande fall anlagt skägg.

Det här förväntas vi ta med en gång

Jeff Goldblum känner man ju igen, så klart, eftersom Jeff Goldblum alltid är Jeff Goldblum och aldrig någon annan än just Jeff Goldblum. Och han är SÅ Jeff Goldblum även i denna film. Det är som om han blir bättre och bättre på det med åren (lite som Per Oscarsson som alltid spelade Per Oscarsson och bodde in denna roll mer och mer, allteftersom åren gick).

Hur mycket Jeff Goldblum kan man bli?

Den här gången är förresten skeppet större. Det är unbelievably fucking humongous! Jag parafraserar en dialog rörande detta:
"It's gonna land in the Atlantic."
"What part of the Atlantic?"
"All of it."
Men det räcker ju inte, tyvärr. Det kan komma ett skepp stort nog att sluka hela jordklotet. Ingen i salongen drar efter andan.

Det är också ett annat rymdskepp inblandat. Från en annan planet. Det är klotrunt och alla som var med förra gången det begav sig typ drömmer om det. Eller ritar det på väggen. Ni fattar läget. Det skjuts också ned så fort det dyker upp. Och det går alldeles utmärkt, helt enkelt eftersom det skulle vi aldrig ha gjort (SPOILER ALERT: Det tillhör godhjärtade fiender till de andra alienserna).

En av mina favoriter är skeppet med försupna sjömän någonstans i utkanten av Atlanten (uppenbarligen det enda skepp som överlevt landningen) som engageras av USAs försvarsmakt för att hålla koll på hur det går när aliensarna (SPOILER ALERT) borrar hål i jorden för att kunna suga ut dess inre och ha som bränsle till sitt skepp. På något sätt får de på denna båt upp en skärmbild med en schematisk illustration över hur långt man kommit med borrningen och exakt hur lång tid det är tills jordens kärna är nådd. När saker och ting löser upp sig, har jag för mig att det är två minuter kvar.

Ett helt gäng människor är huvudpersoner och man kunde inte bry sig mindre om dem. Jag kommer inte ihåg vilka som överlevde eller dog. De flesta överlevde, tror jag. Men det gjorde mig detsamma. De enda som var lite småintressanta, var ett äldre par, varav den ena dog - och där grät jag den enda tår filmen framkallade hos mig (jag som annars gråter så fort förtexterna drar igång) - som hade en rätt rar relation med kärleksbevis i form av orkidéer och misslyckade stickningsprojekt.

Nu minns jag ingenting mer. Filmen liksom löses upp i mitt sinne allteftersom jag försöker berätta om den. Jo, en sak: Framemot slutet galopperar aliensarnas drottning (stor som Empire State Building) över Area 51 (och då har man inte kunnat låta bli att slänga in en skolbuss full med barn i hennes väg) och man beskjuter henne från alla håll och kanter. Men det är inte så mycket mer med det. Jag har bara aldrig tidigare sett exakt detta förr på film.

Här kommer aliendrottningen rusande i full fart

Jag kom förresten på en annan grej vi minns från första filmen, trots alla år som gått: De planterade ett datorvirus i moderskeppets system. Med en Mac. Jesus. Alltså, okej, man skulle kunna förstöra alienteknologi genom fysisk åverkan, det är jag med på, men att ens komma på tanken att försöka interfejsa mellan en Mac och ett vilt främmande, utomjordiskt datasystem. Det går ju för fan knappt att koppla ihop en Mac med en Windowsmaskin! Och progressbaren (eller, som min man kallar det, "framfartsribban")!! DEN glömmer vi aldrig!

"Uploading virus"!!!

Jag tycker till #3 - Breakfast at Tiffany's

Frukost vid Tiffany's, bokstavligen

Jag har länge tänkt att jag borde se denna film, men av någon anledning tog det alltså fyrtiotvå år innan jag gjorde slag i saken.

Bilden är från första scenen i filmen, och den visar mycket riktigt huvudpersonen Holly Golightly (Audrey Hepburn) när hon äter medhavd frukost på stående fot utanför juvelaffären Tiffany's i New York. Helt klart ett plus i kanten att vi redan här, innan ens förtexterna rullat förbi, får förklaringen till titeln, som jag alltid har undrat över.

Och vad handlar filmen om i övrigt då? Jo, om en ung kvinna som lever på ett gäng sugar daddies och om hur hon träffar en fattig, lätt uppgiven författare, Paul Varjak (George Peppard), som lever på en sugar mama - det är ju lite jämlikt och fint. De blir grannar och lär känna varandra huvudsakligen genom att klättra upp och ned till varandras fönster via brandtrappan på utsidan av huset. Needless to say, så blir de så småningom kära, men hon visar sig mycket svårare än han när det gäller att bejaka detta.

Vad tyckte jag? Jovars. Inte så dum på sina ställen. Och ett underhållande tidsdokument.

Exempelvis får vi uppleva ett dekadent party à la 60-tal, där det släpps lös på ett gäng sätt. Bland annat får man se en kvinna framför en spegel som först står och skrattar mot sig själv och lite senare får man se samma kvinna stå och gråta och banka på spegeln. Hepburn sätter eld på en stor lila hatt genom att röka med en halvmeterlång cigaretthållare (se bilden, där det tyvärr inte framgår att hatten är bjärt lila). Det dansas och kryps på golvet (och vi får se att en kvinna har något så cuhraaazy som en fotledsklocka) och kvinnor slänger sig upp på olika män och blir lyfta hit och dit, samtidigt som spriten flödar och det skriks och skrattas. Till slut ringer den japanske hyresvärden polisen som kommer och avslutar partyt (men då har båda våra huvudpersoner redan smitit iväg åt varsitt håll).

Dekadensen vet inga gränser

Paul undersöker fotledsklockan han upptäcker medan han kryper på golvet å det dekadentaste

Den "japanske" hyresvärden är f.ö. ett kapitel för sig. Det är Mickey Rooney som man stoppat in stora löständer i käften på och hoppats att det på något sätt ska göra honom etniskt övertygande. För att ro hem poängen har de även gett honom risväggar, en futon, en kort replik på japanska ("Urusai!" = "Bullrigt/Bråkigt/Störande/Håll tyst!") och ett japanskklingande namn som jag inte kan dra mig till minnes just för tillfället. Sedan får han vid upprepade tillfällen stå och hojta argt till sina hyresgäster och slå sig på olika slapstick-vis. Ett underligt inslag i en annars tillbakalutat småhumoristisk film och en intressant inblick i vad som ansågs okej på 60-talet.

Mickey Rooney är "japan"

Vi får också uppleva hattar (utöver den som stacks i brand). Och det är ju faktiskt värt det att se filmen bara av den anledningen.

Sombrero

Irriterande fjädrar som måste vibrera strax i utkanten av hattbärarens synfält

Svamp? Klocka? Roadkill?

Som sagt, filmen är ett barn av sin tid. Det röks naturligtvis ohämmat och oavbrutet. Inte minst sängröks det, vilket med dagens ögon ser direkt häpnadsväckande vidrigt ut. I en scen är fröken Golightly tillsammans med Paul på en sorts stripp-pub. Hon är heller inte den enda kvinnan där, utan det sitter ett gäng uttråkade, välklädda damer bland alla män. Och under filmens gång dyker Golightlys ex-make upp och berättar glatt att han tog hand om den stackars flickungen när hon var föräldralös och övergiven och att han sedan, när hon skulle fylla fjorton, friade till henne. Han kan väl vara i femtiofemårsåldern, så rimligen var han kring fyrtio vid det tillfället ... Ingen reagerar på detta.

Brandfarligt, men läckert(?)

Stripp-pubben

Ex-maken vill ha tillbaka sin barnbrud

Även besöket på biblioteket där de ska ta sig en titt på Pauls enda utgivna roman (här kan jag själv känna igen mig i hundraåttio!) är intressant, främst genom att man påminns om hur det var innan datorkatalogiseringen på bibblan. Jag hittade aldrig någonting på den tiden (det såg ju likadant ut när jag var ung, även om vi då nått 80-/90-tal).

Den bästa scenen i hela filmen är nog när de båda huvudpersonerna besöker Tiffany's (på mer normalt vis) och försöker hitta någonting att köpa för max 10 dollar. Det är fint på något sätt. Mannen bakom disken visar sig vara så sympatisk.

Mannen bakom disken på Tiffany's är oväntat rar

Men behöver man se filmen efter att ha läst det här och sett bilderna? Nej. Nej, det kan man nog hoppa över.

Jag raljerar fritt #1 - animationsinflation

Dagens animationer är fantastiska. Det är väl en okontroversiell sanning. Precis allting kan man få se på film nuförtiden: Utomjordingar, superhjältar, monster, sagofigurer, dinosaurier. Och det på ett övertygande sätt - dessutom i 3D och till och med i viss mån i fullfjädrad VR.

Låt mig nu presentera vad vi hade i min barndom:

Draken Katla i filmatiseringen av Bröderna Lejonhjärta från 1977. (Här är en filmsnutt där man kan se henne röra sig.)

Riddjuret "Tauntaun" som man nyttjar på planeten Hoth i The Empire Strikes Back från 1980. Se härlig stop motion här (kring 0:59 fryser den ihjäl).

Falkor, lyckodraken i The Neverending Story från 1984. Musikvideon med filmens tema innehåller ett gäng godbitar med den tidens top-of-the-line-animationer.

Och nu pratar vi ju inte de datorritade animationer som vi är vana vid idag, utan på den tiden fick man taga det man havade i form av dockor och ge dem liv på det sätt man kunde. 

Ett exempel där en docka fungerade väldigt bra (även om det är viss muppvarning på honom) är ju Yoda i de gamla Star Wars-filmerna. Se här (kring 1:40).

Men sen hände det äntligen. 1993, när jag var nitton år, kom Jurassic Park, och allt förändrades i en handvändning. I och med att man ritade saker och ting på en dator så var saken biff, liksom. Vi var på riktigt alla lika chockade som Sam Neill här. Visst använde man i viss mån animatronics också, men på något sätt fungerade det i kombination, så att filmen än idag faktiskt går att se med viss behållning. Ja, om man bortser från själva handlingen och skådespeleriet och koncentrerar sig på dinosaurierna. Jag vill minnas att jag såg denna film på bio inte mindre än tre gånger, eftersom man äntligen - ÄNTLIGEN! - fick se dinosaurier i "verkligheten". Jag var helt fascinerad. Återigen, trots handlingen och skådespeleriet.

Men någonstans där satte också inflationen igång. Och det gick fort, upplevde jag det som. Vi vande oss nästan direkt vid att kunna få se allt, liksom. 

Exempelvis när Avatar kom 2009 och var typ det vackraste man sett (även denna gång, trots lite trött handling), så kände jag ändå att det var helt och hållet vad man kunde vänta sig. Med mindre än så hade jag inte nöjt mig.

Och då växte jag alltså ändå upp med Katla.

Tandläkartofflor

Jag har just varit hos tandläkaren och där noterade jag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, att alla tofflor som erbjuds (eftersom man förväntas ta av sig ytterskorna) är i storlek 37 eller 41, förutom två par rejäla doningar som är i storlek 45. Själv har jag storlek 38-39, liksom gissningsvis 90% av Sveriges kvinnliga befolkning. Och visst är det väl ändå så att de flesta män har mellan 42 och 44 i skor?

Jag har tre teorier:

1. Dessa storlekar har varit på rea vid köptillfället, just eftersom ingen vill köpa dem.

2. Tandläkarpatienterna stjäl tofflor som korpar, så att de enda som blivit kvar är de i mindre populära storlekar.

3. Tandläkarna själva har tagit hem de användbara tofflorna, liksom vi kontorsråttor har en tendens att på något vis få med oss pennor och post-it-block från jobbet.

Författarskola #6 - klimax and beyond

Nu är jag äntligen där, i mitt manus till andra delen av En väktares bekännelser: Klimax. Jag befinner mig precis på backkrönet. Jag har bäddat för upplösningen och min huvudperson sitter just för tillfället i den fullkomliga skiten.

Men eftersom jag vet vart jag ska, så är det på sätt och vis bara att rulla nedför backen på andra sidan nu. Det här är alltid den del av en bok som går snabbast för mig. Det rör sig förmodligen bara om några dagar.

Och bara för att hålla vad jag lovat så ska jag berätta hur mitt eget tips till mig själv i det här inlägget fungerade. Jovars. Jag läste igenom hela manuset igen, och det var helt klart en bra idé. Sedan såg jag över alla karaktärernas individuella kurvor och det var också välbehövligt. Det här med att sedan göra en kapitelsynopsis ända till det bittra slutet fungerade väl mindre väl, men det var en bra hjälp att på allvar försöka. Sedan kom de faktiska kapitlen inte att se ut som jag hade planerat, men det var ju heller inte det som var det viktiga, utan att alls komma framåt.

Så rätt höga poäng på mitt eget tips - bra där, jag!

Men än är vi inte ute ur skogen och det återstår mycket finlir för att få ihop allting. Först ska jag ju knyta ihop alla trådar, och ett första utkast av detta kommer alltså troligen att gå fort, men sedan börjar det oändliga pillandet för att schyssta till, balansera upp, förkorta, elaborera, slipa bort knaggligheter, få bort rena felaktigheter, bemöta alla de kommentarer jag frimodigt bestrött hela Word-dokumentet med ...

Och det är ju bara en början att göra detta för egen del. Sedan ska ju redaktörerna på förlaget säga sitt. Jag vet nu av erfarenhet hur mycket manuset kommer att stötas och blötas. Min förhoppning är att jag denna gång i slutändan ska känna mig mer färdig med boken när den väl är klar rent formellt. Men det kanske ligger i sakens natur att man alltid känner att man kunde/borde ha gjort mer för texten, på något sätt.

Jaha, vad var kontentan av dagens "lektion" då? Svårt att säga. Att man inte ska tro att man är hemma bara för att man (nästan) tagit sig igenom hela manuset? Så är det förvisso. Kanske bra att påminna sig själv om denna självklarhet.