Jag tycker till #8 - Skam

Men det här var väl fantastiskt glädjande?! Att det plötsligt dök upp en ungdomsserie från ingenstans som liksom har alla rätt!

För det här är bra. Riktigt bra. På det där sättet man själv skulle vilja få till, som författare i ungdomsboksgenren (vilket fortfarande känns helt sjukt att jag kan kalla mig!). Man vill fånga sin tilltänkta publik på just det här viset. Bara sätta en krok av sympati med karaktärerna i själen på folk och inte släppa taget förrän boken är slut - och helst inte riktigt då heller, så klart.

Och, ojojojojoj, vad den där själskroken sitter i det här fallet. Man älskar dem allihop: Eva, Noora, Vilde, Chris och Sana. Man våndas med dem, och gläds, så klart, när det finns en liten ljusning i deras rätt så knepiga tillvaro. Det är i sanning inte lätt att vara tonåring - något vi alla kan relatera till - men i de här tjejernas fall så har de trots allt varandra, även om det inte sällan uppstår slitningar dem emellan. Och det är just den grundläggande tryggheten som ändå finns i tjejernas relation som gör att jag kan slappna av och låta mig dras med i alla svängningar, utan att själv gå sönder av smärtsamma igenkänningsminnen från min egen ungdom.

Att det ska behöva göra så förbannat ont att vara ung! Just när man är som mest sårbar. Kausaliteten går väl rimligtivs i allmänhet åt andra hållet - att man är sårbar när man är ung och det är därför det gör så ont - men det är lätt att tänka tvärtom och att det är någon sorts Murphys lag som är i farten.

Sedan all denna fysiska skönhet som slår emot det medelålders ögat. Vilka vackra unga människor! Och så VET man med nästintill absolut säkerhet att de går omkring och hatar sitt eget utseende. Jag vet hur jag avskydde hur jag såg ut, och jag vet hur jag idag baxnar när jag ser foton på mig själv från tjugofem år sedan - för jag var en blomstrande skönhet! Liksom i stort sett ALLA unga människor. Så förfärligt att tänka sig att de förmodligen ägnar en betydande mängd tid åt att plåga sig själva på obefintliga grunder. Det ska också sägas att jag tycker att serien är befriande fri från kroppsfixering! Anledningen till att jag kom in på någonting som tangerar detta är väl helt enkelt mina egna upplevelser från ungdomen. (F.ö. pekade min två och ett halvt år gamla dotter på den pausade skärmen, som just då visade en närbild på den rödlätta karaktären Eva, och sa "det är mamma". Lilla gullunge. Hon ser sin mamma genom ett kraftfullt kärleksfilter.)

Och William då. Hjälp. När jag ser den där blicken delas jag i två delar: Den vuxna delen skulle aldrig ta i pojken med tång, ens i teorin - jag är hjärtligt ointresserad av småpojkar - men den andra delen - tonårsflickan i mig som vägrar att helt ge upp andan - hon faller både hand- och hjälplöst.

Blicken som fäller tonårshjärtan (och vissa delar av medelålders sådana)

Nu vill jag skriva någonting lika bra som Skam. Men hur fan ska det gå till? Dessutom är jag lite nervös för att folk ska tro att jag rippat min egen karaktär Imane (bästis till min protagonist i En väktares bekännelser) från den här serien - hon är, liksom Sana, klok, rivig muslim i hijab.

Min rekommendation till alla är: Se den här serien! Den finns på SVT Play. Seså! Bara att sätta igång!

Jag tycker till #7 - Suicide Squad

Jag har funderat en del över varför vissa filmer fungerar och andra inte. Det är jag inte ensam om. Om man det visste så skulle väl alla filmer vara av den typen som fungerar. Vilket exempelvis denna film tyvärr inte är.

Men varför fungerar den inte? Det verkar vara så goda förutsättningar. Superhjältar - eller mest superskurkar - och CGI-upphottat glädjevåld brukar ju kunna bli hur bra som helst.

Till syvende och sist är det väl så att man måste gilla karaktärerna. Eller avsky dem. Eller någonting. Man kan inte bara inte bry sig, för då faller det platt.

Och så måste man fundera lite över hur man castar. Att ha Will Smith som hårding fungerar aldrig. Det bara går inte. Vi älskar honom för mycket och vet hur himla mysig han är. Nuförtiden kan man möjligen, möjligen få honom att se någorlunda vuxen ut - tills för några år sedan var även detta omöjligt - men det räcker ju inte.

Alltså, det går ju bara inte ...

Och att axla The Joker efter Jack Nicholson och Heath Ledger är ju också dessvärre nästan omöjligt. Jag tycker att de kanske har satsat åt rätt håll - med en komplett institutionsgalning - men det når inte hela vägen. Eller ens halvvägs.

Cuh-rayzee - men inte tillräckligt övertygande

Hans flickvän är väl den som funkar bäst. Även om jag är allergisk mot tjejer i tros-minimala shorts och hopplösa skor i superhjälte/-skurksammanhang. Eller i alla sammanhang, om jag ska vara ärlig. Men visst, hon är lite charmig på sitt sätt. Och hennes repliker är de som funkar bäst.

Okej, trots väldigt små byxor

För annars är replikerna också det som drar ned den här filmen. Om man ska ha oneliners så får man fantamej se till att de går hem. Nu kommer jag dessvärre inte ihåg tillräckligt från filmen för att kunna återge en enda replik, men oerhört fritt parafraserat så säger krokodilkillen (vad han nu hette) så här: "You are only guests underground, I live there" (detta strax innan han kastar sig ned i ett översvämmat tunnelbanesystem). Han säger också - apropå att till och med den undersköna tros-shorts-tjejen är "ugly on the inside" - att "I'm beautiful". Jag tror att vi förväntas tycka att det är charmigt.

Killer Croc, hette han visst - här iförd 70-talsbrun plyschhuva

När Will Smith sedan också påstår att han aldrig älskat någon, för någonting i stil med att "how could I do what I do if I had?" så vill vi bara stänga av filmen. För allvarligt talat, om inte Will Smith älskat någon, så har ingen av oss gjort det (för övrigt framgår det från första filmrutan att han älskar sin dotter över allt annat, och det är ju heller inte meningen att vi ska tro honom, men ändå).

I övrigt är det något trams med urgamla häxvarelser som ska ta över jorden. Språket de pratar är schysst. Punkt.

And the rest is silence (filmen dör en stilla död efter att indirekt ha uttalat denna berömda replik från Hamlet).

Middagslursgenusfunderingar

Mitt barn sover middag och jag passar på att kasta in ännu ett kort inlägg för att kompensera för radiotystnaden över julhelgen.

Tänkte vara lite genusmedveten och tipsa om denna artikel av Clara Lidström (tips om denna hittade jag själv här). För hon har ju rätt, inser jag när jag läser (läs själv, om du vill veta vad jag pratar om): Kvinnligt ses som just kvinnligt och inte allmänmänskligt. Jättekonstigt egentligen, när vi kvinnor utgör drygt(?) hälften av mänskligheten.

Googlade lite och upptäckte att 14 av totalt 113(?) utdelade Nobelpris i litteratur gått till kvinnor. 12%. Borde gå att balansera upp en aning. Noterade också att 12 av De Aderton är män.

Jag finns på Instagram!

Jojo, ingen kan komma och påstå att jag inte tar det här med sociala medier på blodigt allvar. När jag nu en gång - sist i Sverige - börjat synas ute i vimlet, så ska det genomföras tillfullo. Så nu finns jag alltså på Instagram. Jag vet ännu inte riktigt vad det är. Man lägger upp foton och följer folk till höger och vänster. Och lajkar. Men, vänta nu, är det inte det vi gör på Facebook?

Jag heter @safstromelin, tror jag.

Julledighet

Ett bombsäkert sätt att inte få någonting gjort ö.h.t. är att vara ledig över jul. Eftersom all vaken tid måste ägnas åt att försöka roa den uttråkade avkomman, så blir allting annat liggande. Ingenting blir skrivet, vare sig blogginlägg eller böcker. Lägg en lätt förkylning till detta så är stiltjen fullkomlig.

Jag skulle vilja skriva lite om Suicide Squad, som jag och maken såg igår när dottern äntligen hade somnat för natten. Möjligen gör jag ett försök i kväll. Om vi skulle ha sådan tur att hon återigen somnar utan att jag faller i dvala intill henne.

Urk, jag mår verkligen halvdant. Ont i kroppen.

Se där, nu slog jag mitt eget rekord i tråkigt inlägg.

Jag tycker till #6 - Rogue One

O, lycka! Där - som man säger - satt den! Den bästa Star Wars-filmen sedan ... någonsin?

Nej, nu ska vi inte förhasta oss. Allting bygger ju på att de tre originalfilmerna (episodes IV-VI) var revolutionerande fantastiska när de kom och har hållit makalöst väl genom åren, tack vare genomtänkt, genomarbetat världsbygge + hantverksglädje + hejdundrande jävla fantasifullhet.

Och låt mig göra en liten avstickare här och fundera över just detta med fantasifullhet. Har ni sett någon intervju med George Lucas? Slår han er som en festlig kille? Vill man - om man inte vet att han är pappa till ett av filmhistoriens x antal underverk - hamna bredvid honom under en längre middag? Är det bara jag som tänker att jag skulle somna med ansiktet i räkcocktailen? And yet, liksom. Han har tänkt ut - om inte allt - så det mesta av detta vidunderliga fenomen som är Star Wars.

Kul kille?

Åter till saken: Ingenting kan mäta sig med originalrullarna i fråga om genomslagskraft och paradigmskapande, men, oj, vad bra den här filmen var. Den var tamejfan helt jävla suverän!

Man har hållit vinkningarna till de gamla filmerna på en lagom nivå. Precis så mycket som man vill ha och inte mer. Med risk för SPOILERS så flashar saker förbi som vi alla som var med när det begav sig känner igen och kan le åt eller bara få gåshud av: R2-D2 och C-3PO (jepp, det är den stavning jag föredrar) är med i ganska exakt en sekund, ljuden är så starwarska att man får ståpäls och jag kan t.o.m. tycka att det är lite roligt när våra hjältar råkar gå in i just de fula fiskar som Luke sedan kommer att stöta på i Mos Eisley-cantinan.

Remember dessa styggingar?

Likaså har man hållit CGI:n till ett minimum ... Öh, nej. Rättelse: Man har hållit den uppenbara ful-CGI:n till ett minimum. Man har på ett charmigt sätt återgått till en hel del masker och i övrigt lågmälda bakgrundsanimationer vad gäller de olika rymdvarelser som förekommer. I stället för att låta stora, ritade vidunder trampa förbi i förgrunden bara för att "titta, vi kan animera!". (Och Sy Snootles originalframförande! Vad jag saknar det i den "förbättrade" Return of the Jedi!'' (Läs mer om denna tragik och se underbara filmsnuttar här.))

I stället för detta ...

... fick vi detta

Men animera kan de verkligen nuförtiden och - håll i er nu, för här kommer en bekännelse (samt SPOILER) av stora mått - jag hade alltså ingen aning om att Moff Tarkin var fucking animerad!! Jag är typen som absolut inte vill veta ett skit i förväg om en film, och detta hade alltså gått mig totalt förbi - och det FORTSATTE att gå mig förbi HELA filmen!! Visst, jag tänkte att de hade fräschat upp honom en aning i datorn och jag tyckte mig se någon form av neurologiskt problem med hans ansiktsmuskler ibland, vilket jag tillskrev hans framskridna ålder. Men, jesus, vad de lurade mig! Och det är ju fruktansvärt pinsamt, eftersom allt alla talar om är hur illa CGI:ad Tarkin är. Om jag hade tänkt efter i EN enda sekund, så hade jag ju fattat att han rimligen knappast ens kunde vara vid liv fyrtio(!) år after the fact (och Peter Cushing dog ju alltså mycket riktigt 1994), men jag är en extremt lättlurad åskådare och brukar helt enkelt inte tänka så klart när jag är inne i någonting.

The real thing? CGI? Fråga inte mig, tydligen

För här kommer det viktigaste: inne i det var just vad jag var. Från första stund, när Mads Mikkelsen stod där med sina läppar och bara var så himla Star Wars! Hela historien med (SPOILER) hans dotter som var tvungen att klara sig på egen hand var så himla gripande och hjärtskärande (särskilt för en förälder, vill jag påstå - jag som fortfarande är lite ny på den fronten). Och det var inte en massa trams. Det var blodigt allvar mest hela tiden. Missförstå mig inte nu - jag gillar ett gott skämt lika mycket som någon annan (har ni tänkt på att folk som säger så alltid ljuger?) - men jag tyckte att det räckte fantastiskt väl med den cyniske, fullständigt otöntige roboten K-2, som jag tokälskade!

Lång och cynisk (nej, inte John Cleese)

Hur var det med kvinnor i universum då? Fanns det några den här gången, förutom den vackra protagonisten? Nja, njo. Den där pottfrippade senatorn ("Many Bothans died to bring us this information") var ju med (ej CGI:ad, utan re-castad och - hör och häpna - föryngrad) och även en till rebelledare(?) av kvinnligt kön som hade några repliker. Dessutom hade rebellerna inte mindre än två kvinnliga stridspiloter (eller var det en och samma?). Annars var det faktiskt rätt tunnsått.

"Many Bothans died to bring us this information" no 1

"Many Bothans dies to bring us this information" no 2

Nej, hörni, mednördar. Nu slutar jag att skriva en massa tjafs om det här, så att ni i stället omedelbart kan rusa iväg och se filmen!

Musikbekännelse

Frozentjejerna sneglar på varandra

En lustig sak som händer mig i juletider är att jag blir extra mottaglig för smörig musik. Jag vill inget hellre än att spela sus-ackord och lagom mesjazziga arrangemang av gamla Disneydängor. Julmusik slinker också ned, så klart. Jag köper noter på Musicnotes och sitter med paddan vid pianot och smörar loss med exempelvis en mysharmoniserad variant av "Have yourself a merry little Christmas".

Min absoluta favorit just nu är "Do you want to build a snowman?" från Frozen. Gosse, är mitt ansikte rött. Men så är det i alla fall. Den där inledningen (som återkommer som en mellanspelsgrej också) är så himla musikalartat kletigt härlig att spela.