Jag tycker till #11 - Miss Peregrine's Home for Peculiar Children

SPOILER ALERT rakt igenom! Läs inte om du inte vill veta något om boken/filmen!

När jag började läsa Miss Peregrine's Home for Peculiar Children av Ransom Riggs blev jag helt betagen. Jag visste absolut noll om handlingen - precis som jag vill ha det - och jag älskade att dras med in i det okända. Fotona som är en integrerad del av boken gav mig gåshud, trots att jag då inte visste att det rörde sig om "äkta" foton, som för författaren legat till grund för hela berättelsen.

Dock upplevde jag att boken tappade allteftersom saker och ting förklarades och handlingen liksom definierades. Och sanningen är att jag ännu inte (efter många månader) kommit mig för att avsluta bok två (Hollow City). Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som fick mig att tappa intresset, men lite hade det att göra med att jag fick reda på det här med fotona och vartefter de presenterades i bok två, så kändes det så himla krystat att storyn byggde på dem. Det började helt enkelt lukta skoluppsats. Fast det är inte hela sanningen, i och med att jag faktiskt tappade sugen lite grann redan i första boken.

Jag förstår om folk som älskade boken blir direkt upprörda av Tim Burtons filmatisering, för han har sannerligen tagit sig friheter. Det flippar ur mer och mer, med större och större avsteg från boken allteftersom filmen lider. Men jag blev i alla fall glad. Jag tyckte på allvar att det funkade bättre som en galen Burtonfilm än som bok. Jag kunde släppa mina reservationer kring handlingen och bara låta det vara vansinnig freakshowromantik.

Särskilt mycket gillade jag Eva Greens Miss Peregrine. Jag fick aldrig någon känsla alls för denna kvinna i boken, men här tyckte jag att hon fick en rejäl personlighet. Och snygg frisyr.

Om jag använde mig av en betygskala så skulle nog denna film få i.a.f. 7 av 10.

Manus inskickat

Det händer inte så vansinnigt mycket på den här bloggen just nu, kan man lugnt påstå. Det har varit manushets här hemma, men nu har jag i alla fall lyckats få iväg en ny version till min redaktör.

Med blandade känslor, ska understrykas. Jag har verkligen jobbat om ganska stora delar (tycker jag själv) och det har blivit bättre än det var, det har det. Men är det tillräckligt?

Fick senast igår frågan ifall det skulle komma en uppföljare - från en som gillade En väktares bekännelser, alltså. Och när man tänker på saken så är det lite jobbigt. För den som gillade den första boken kanske blir oerhört besviken på den som vi håller på att färdigställa nu.

Välkommen till författaryrket, m.a.o. Det var detta jag ville, till varje pris.

Författarskola #21 - manuskväljningar

Ni som skriver vet jag vad pratar om när jag säger "manuskväljningar". Man tittar på sin text och mår fysiskt illa över hur bristfällig den är. Jag är där nu. Jag kräks på eländet.

Man ska dock försöka komma ihåg att man har en annan relation till manuset än andra människor. Ingen kommer någonsin att hata det lika mycket som man själv gör i sina svartaste stunder. Om man dessutom - som jag - har ett förlag i ryggen som är berett att ge ut det i bokform, så kan man vara ganska säker på att det inte är fullt så uruselt som man får för sig just för tillfället.

För min del är det nog dags att låta manuset vila för dagen, även om jag har lovat min redaktör att hon ska få det i morgon. När det känns så här är det ändå ingen idé att försöka åtgärda de där skriande bristerna man ser överallt.

Kontentan: När det känns alltför blä, lägg undan manuset en stund och vila. Ta itu med det igen när du känner dig lite gladare och en aning mer hoppfull.

Att klä på barn

Overall (och diverse tillhörande plagg) utan barn i

Så här ser det ju alltsomoftast ut när man försöker klä på ett barn. Overallen ligger där, utan ett spår av barn i sig. Oftast har både barnet och den vuxna hunnit bli svettiga, arga och ledsna långt innan overallen sitter på plats. Varför måste det vara så?

Jag tänker ofta att jag ska vara en harmonisk zen-mamma som med oändligt tålamod lirkar med barnet tills hon själv accepterar att det är dags att klä på sig. I praktiken blir jag mycket, mycket oftare precis den monstermamma jag hade bestämt mig för att aldrig bli. Jag blir argare än jag någonsin blivit på en vuxen människa och jag låter det synas också. Jag ryter och svär och tvingar till slut på overallen med våld vid behov.

Eftersom alla (?) barn fungerar så här så måste det ju röra sig om ett beteende som är alldeles avgörande för att man ska kunna bli en självständig, så småningom vuxen individ. Det försöker jag också tänka på i stridens hetta. Mitt barn behöver krångla med det här, tänker jag. I flera sekunder. Och sedan skriker jag åt henne och beter mig precis lika tvååringsbarnsligt som tvååringen själv.

Det måste finnas ett bättre sätt. Men jag har ingen aning om vilket det skulle vara.

Författarskola #20 - tre droppar Arvidsson

Dags igen att försöka suga ut någonting matnyttigt ur vad en annan författare skrivit. Den här gången har det kommit till Anna Arvidsson som nyligen debuterade med Ordbrodösen (ifall detta på något magiskt sätt undgått någon). Vad kan vi lära oss av henne? Vad är det hon gör så rätt? Inte vet jag, men jag gör ett försök till att bena ut det.

Som vanligt, viss SPOILER ALERT, men inte så jättefarligt, tror jag.

1. Alltså, titeln, ordet "ordbrodös" ... Hur bra är det inte i sig? Och jag tror mig veta att Arvidsson började just med ordet. Jag får för mig (orkar inte googla just nu medan jag försöker tänka) att hon hittat på det i samband med någon skrivövning och att hon sedan inte riktigt kunde släppa det. Och det ledde alltså till denna historia, denna bejublade debut. Så himla schysst att tänka sig! Och det är en bra ingång att försöka sig på. Jag tänker i alla fall prova själv och se hur det faller ut.

2. Hon låter ett mysterium nystas upp. Det är ingenting originellt i sig, men oj, vilken bra grej att göra. Man ska inte glömma hur intressant man själv tycker det är att följa ledtrådar i ett mysterium. Och att pytsa ut dem i lagom takt är så himla mycket a och o. Men låt också "svaret" på mysteriet vara någonting "tungt", på något sätt. Naivt av mig kanske, men jag blev påmind om den här grundläggande byggstenen när jag läste Ordbrodösen.

3. Bilderna. Hon har ett antal superschyssta bilder i texten, så att man bara ryser - så himla visuellt triggande. Det där provet, när examinatorerna går emot ordbrodösen som genomgår provet. Någonting med hur de kommer emot henne och hur de nästan bildar en sorts vägg i sin mörkklädda enhetlighet - det är fantastiskt. Och hela grejen med provet, att man måste ha svart på sig, som en säkerhetsåtgärd, eftersom en gång den som undergick provet fortsatte att skriva på sina vita kläder när hon blev fråntagen blocket. Även bilden av hur den historiska ordbrodösen rider in mitt under häxbränningen med bar överkropp där hon skrivit sina order till folket är otroligt fantasieggande.

Jag blev av denna bok inspirerad att skriva någonting nytt. Någonting helt olikt allt det jag skrivit hittills. Och det måste väl ändå vara ett väldigt högt betyg.

Jag tycker till #10 - The OA

Tyvärr kan jag inte säga så mycket om den här Netflix-serien, för den gör sig bäst om man inte vet någonting alls om den. Men jag kan tycka till.

Och, oj, vad jag gillar! Gillar, gillar, gillar!!! Löv, löv, löv!!!

Den är så himla oförutsägbar. Och mystisk. Och skådisarna är briljanta. Och ser ut som vanliga människor. Nästan. I alla fall många av dem.

Snacka om suggestiv stämning! Och trådar som får ligga lite halvt orörda. Men inte på ett jobbigt sätt.

Tydligen har de två personer som står bakom serien, Brit Marling och Zal Batmanglij(sic!), gjort två andra produktioner tillsammans tidigare - dessa måste jag nu se! Det kommer också en säsong 2 av The OA, och jag kommer att se även denna, även om risken är att det på något sätt skiter sig i och med detta.

Men alltså, jag kan inte nog prisa denna serie. Se den, för jösse namn!

Språkporr #13 - språkljud

En sak som jag då och då försöker tänka på när jag vältrar mig i något av de nio språk jag absolut inte kan, men som jag älskar att plugga: Språk utgörs främst av ljud. Alltså, det här med det skrivna språket är ett relativt nytt fenomen och jag är i mångt och mycket en "skriftmänniska" (vad jag nu menar med det), men språket låter sig inte fångas så lätt. Någonting så enkelt som ett vokalljud kan skilja sig oerhört från språk till språk.

Låt oss exempelvis fundera över bokstaven e. Den kan uttalas på så många olika sätt. Eller, rättare sagt, den får i skrift representera ett gäng olika ljud, som ofta, men inte alltid, approximerar varandra. Vi har det långa, svenska e-ljudet, som i ek och detta är mycket likt tyskans e i Esel (åsna), men det är inte samma ljud om man lyssnar noga. I italienska har det långa e-ljudet en distinkt öppenhet/"ä-ighet" (primavera (vår)) som inte påminner särskilt mycket om svenskans eller tyskans.

De korta e-ljuden ligger i allmänhet tillsynes(?) närmare varandra de olika språken emellan, men det finns olikheter, för den som är beredd att verkligen lyssna. Ofta är det oerhört subtilt, men skillnaden finns där. Tänk t.ex. på svenskans sett och jämför med engelskans set. E-ljuden skiljer sig åt. Samma sak om vi jämför med tyskans setzen. Alla tre e-ljuden skiljer sig åt en aning. De gör faktiskt det, även om vi då är inne på finlir.

Sedan får ju e representera rejält avvikande ljud, såsom engelskans i-ljud (första e:t i even), engelskans nästan helt svalda ö-ljud (andra e:et i even, även känt som "schwa"), och franskans långt mer markerade ö-ljud (le (best. art. mask.)). Dock får e helt annat uttal i franska när man slänger på en grav eller akut accent (chère ((fem.) dyr, kär) respektive répondre (svara)), varvid det drar åt ä-hållet respektive det flata svenska e-ljudet, och om man sätter det framför exempelvis ett n så kommer det att resultera i en av de berömda franska nasalvokalerna (envahir (invadera)).

I ryska heter bokstaven e ye och uttalas även så, med det där lilla inledande y-ljudet insmuget i stort sett överallt. Faktum är att e diftongeras även i isländska till ett sorts ye, men har då en akut accent (hér) - det räknas nog faktiskt som en separat bokstav och heter just ye även på isländska.

När man transkriberar japanska (romaji) och kinesiska (pinyin), d.v.s. representerar orden med våra vanliga, latinska bokstäver i stället för de inhemska tecknen, så kommer e att representera ytterligare andra ljud. I japanska har man ett kort e-ljud och ett långt, båda är relativt öppna och det känns inte konstigt att skriva dem med e, men i kinesiskan så drar det representerade ljudet åt ö-hållet.

Vad försöker jag säga med det här då? Jo, man ska inte stirra sig blind på hur ord stavas i andra språk. Glöm inte att blunda och lyssna också.

Hallå? Du har väl inte somnat?