Jag tycker till #16 - Storks

Min kombinerade läs- och filmtittarsvacka tycks ha lättat lite nu, efter det positiva beskedet från förlaget angående mitt manus (del 3 av En väktares bekännelser) och jag har idag med behållning börjat läsa min bloggkollegas (Louise Baumgärtner) debutroman, Skuggvinter.

Men hursomhelst, när jag nu varit i denna svacka har det visat sig att barnfilmer varit det enda som funkat för mig. Jag har med framgång kunnat se om filmer som t.ex. Trolls och Zootropolis/Zootopia och jag har konsumerat avsnitt efter avsnitt av Svampbob(!). Dessutom har jag sett en del nytt och då bland annat Storks (2016).

Och jag älskar den. Har faktiskt sett den två gånger på lika många dagar.

Först var jag inte helt såld, eftersom det klassiskt nog handlar om en film där karaktärerna utgörs till ca 95% av manliga varelser. Det hör till mina käpphästar och jag blir så otroligt irriterad av det.

Dock vann filmen till slut mitt hjärta, och mest av allt mitt modershjärta. För det här handlar om storkar som levererar bebisar - eller ja, när filmen börjar så har de egentligen slutat med det, men så blir en till i alla fall av misstag och då måste den också levereras (i lönndom). Och ett genomgående tema i filmen är att bebisar är underbara och alla som ser en sådan kommer att smälta ohjälpligt.

Jag hade inte fattat ett skit av detta innan jag blev mamma. Det hade gått över huvudet på mig totalt och jag hade undrat vad alla tramsade om. Men som det är nu tycker jag att det är så himla FINT! Just det faktum att bebisar - som vi alla vet är skitjobbiga och långt ifrån alltid helhjärtat önskade - visas som någonting superhärligt som visserligen kan vara besvärligt, men som man gladeligen lägger ned sitt liv för, det går hem hos mig. Idealiserat som satan, men ändå i grunden så himla SANT. Den här kärleken man känner som stundom hotar att vrida sönder hjärtat på en ... Att den får sådant fritt spelrum, det gör mig lycklig och gör att jag älskar filmen, trots extrem övervikt av manliga varelser.

I slutet - och det är inga major spoilers i detta, eftersom vi alla fattar vartåt det barkar från filmruta ett - så får ett gäng människor sina hett efterlängtade bebisar av storkarna, och här är det faktiskt plötsligt väldigt framåt och oinsnöat. Det förekommer klassiska kvinna-man-par så klart, men även ensamstående och samkönade par. Inte en dag för tidigt att det visas på ett naturligt sätt i en barnfilm.

Liksom många tecknade filmer, så är denna ännu bättre när man ser den en andra gång. Misstänker att jag kommer att se den fler gånger framöver.

Glädjetjut #6 - förlaget gillar!

Ett högst personligt och oaltruistiskt litet tjut av lika delar glädje och lättnad idag: Min förläggare har läst råmanuset till tredje delen av En väktares bekännelser-serien - och hon gillar!

Jag citerar ohämmat ur mailet: "jag är så impad! Det är så spännande! Och så väl uppbyggt!

Åh, vad du har tagit till dig av det vi har pratat om. Bra jobbat!"

Puh! Har verkligen varit ur gängorna i väntans tider. Behöver bara hämta mig lite även från detta positiva besked, känner jag.

Totalblockering

Ok, det är inte bara min läsning som är totalt uppfuckad, nu klarar jag inte att kolla på serier heller. Eller film. Jag orkar knappt plugga japanska och då är tamejfan botten nådd.

MEN, jag tror att jag identifierat grundproblemet. Så här är det: Råmanus till min tredje del(?!) i En väktares bekännelser-serien ligger hos förlaget och väntar på sin dom. Leva eller dö? Vinna eller försvinna? Alltså, jag har ju ändå slitit lite med även detta manus (litotesfestival här tydligen) och jag har INGEN ANING om huruvida förlaget kommer att vilja ta i det med plasthandskar eller ej.

Därför har min hjärna kopplat ned. Bommat till butiken och satt upp en skylt: "Stängt tillsvidare"

Återkommer när jag återfått livsgnistan. Eller möjligen tappat den helt.

Författarskola #46 - störning

Då hade jag tänkt gå vidare lite med den här dramaturgikurvan som den rutinerade manusförfattaren Alex Haridi berättade om på Författarförbundets kurs för någon månad sedan. Vi har hunnit till moment nummer tre: störningen.

Jaha ja, man kan ju gissa rätt bra vad det handlar om. Vi har ju alltså anslag samt presentation under bältet och nu känns det inte helt orimligt att någonting kommer in och stör historien en aning. Nästan undantagslöst är det ju så i böcker/filmer/tv-serier att det händer något skit, som liksom utgör handlingen, eller vad man ska säga. Jag vet inte om jag uppfattat saken rätt, men jag tror att störningen generellt är exakt den konflikt vi i någon mening kommer att röra oss omkring framöver.

Låt oss fundera över vad i hela friden det kan handla om i praktiken. Redan här börjar jag tappa bort mig och har en känsla av att jag kan svara "fel". Men vi gör ett försök. Jag grottar i vanlig ordning ned mig i mina egna böcker, eftersom jag kan dem utan och innan.

I En väktares bekännelser - där min huvudperson, Tilda, är ensam med väktaransvaret i stan, eftersom mormor rest bort - tror jag att störningen utgörs av att hennes frivillige informatör, tomten Knappeman, kommer till hennes skola och säger till henne att det ryktas om att det finns en häxa i stan som håller på med någonting otillåtet (kapitel 3). Ryktet är lite väl löst för att riktigt oroa Tilda, men det är faktiskt fröet till bokens huvudsakliga "problem".

I Visheten vaknar anser jag nog att störningen kommer i och med att både Knappeman och mormor oberoende av varandra säger till Tilda att det är något på gång med trollen (kapitel 4). Tilda har själv upplevt avvikande beteende hos trollen redan i första kapitlet, men det hade lätt kunnat röra sig om en engångsföreteelse. Här vid tillfället för störningen får vi reda på att det är någonting mer allmänt i görningen.

"Yay! Vad härligt att vi får veta saker om dina böcker som vi inte har läst och inte får någon vidare lust att läsa heller av vad vi har hört hittills."

Ok. Men Harry Potter då? Hm, det var faktiskt ett tag sedan jag läste The Philiosopher's Stone senast, så jag kommer inte riktigt ihåg. Är det när ormen pratar med Harry och sedan slipper lös ur sitt terrarium? Jag får för mig det. Det är väl första indikationen på att Harry besitter någon sorts förmåga bortom det normala? Eller så har jag helt fel.

Någonting i den här stilen tror jag att störningen kan utgöras av - OM jag fattat någonting rätt. Under kursen så fick vi bl.a. lyssna på en kort radiopjäs av Alex Haridi själv och sedan försöka bena ut de olika dramaturgiska momenten. Gissa vem som inte klarade av den lilla övningen. Jag tycker helt enkelt att det är skitsvårt att tänka på/se de här sakerna.

Men så har vi ju det här alldeles avgörande med att vi inte pratar om någon exakt vetenskap, så det finns väl, strikt talat, inga absolut rätta svar. Vilket är lite trösterikt ändå, om man klarar av den typen av rörelsefrihet. Det kan ju också kännas lite stressande för någon, men jag tror faktiskt att jag hör till dem som snarare blir lite lugnad av tanken.

Som vanligt tror jag att man gör klokast i att bara vara medveten om teorin bakom hantverket och sedan följa slaviskt/strunta helt i det (eller något mellanting var som helst på skalan) utefter vad man själv känner att man mår bäst av. När man själv mår bra, så mår historien bra, får jag för mig.

Läskramp

Nu har jag problem här, det är alldeles tydligt. Jag läser inte. I alla fall inte böcker.

Böcker är väl ändå min hjärnas favoritflyktväg? Vad är problemet? Vill den inte fly helt plötsligt?

Jo, det vill den så klart. Men det är tydligen svårare att plocka upp och läsa en bok än att stirra på någon tv-serie, vad skit som helst, just nu.

Lite har det väl med den översvämmande läskön att göra. Eller mycket kanske. En känsla av hopplöshet lägrar sig över mig när jag tänker på allt som borde läsas. Som om det vore en plikt och inte det bästa jag vet.

Dessutom har jag samvetskval. Jag är en slalomläsare av rang och det resulterar allt som oftast i böcker som blir lämnade någonstans mitt i och som sedan ligger och skaver på mitt lässamvete. Jag vet att om jag ska ta mig an dessa böcker igen så borde jag verkligen börja om från början, eftersom jag har noll minne, men det känns som "slöseri med tid".

Ursäkta? Är DET slöseri med tid? Ok, men timmarna som tillbringas framför inte överdrivet sevärda tv-serier med något hundratal avsnitt vardera, är inte det slöseri?

Mm.

Inte för att jag blir mer lässugen av det lilla argumentet.

Min kloka redaktör, Ada, har någon gång rått mig att läsa om någonting som jag verkligen gillar - typ Harry Potter - för att bryta igenom lässvackan (nix, det var inte så länge sedan jag hade samma problem som nu). Men förutom att DET om något känns som slöseri med tid, så vill jag inte ens läsa någonting jag gillar.

Jag orkar helt enkelt inte läsa.

Stört.

Jag tycker till #15 - 3%

Ok, lägg ned allt ni håller på med och se den här serien omedelbart! På riktigt. Det är Netflix och den heter 3%. Finns inget att vänta på! Sjas!

Men ok, ifall du vill höra lite om vad den handlar om samt min personliga upplevelse av den så kan du väl hänga kvar en stund.

Jag är oerhört misstänksam mot serier som heter någonting med siffror. Jag har blivit besviken alltför många gånger. Sense8. The 4400. The 100. The 142.57. (Ok, den sista var påhittad.) Därför var jag extremt osugen på den här. Jag kommer faktiskt inte ihåg varför jag ens klickade på den, men jag är glad att jag gjorde det. För den är fantastisk!

I korthet handlar det om att den största delen av befolkningen lever i misär i en enorm kåkstad, medan - just det - tre procent bor på en ö, Maralto, där samhället ser helt annorlunda ut och där alla lever i harmoniskt välstånd. För att få en chans att hamna på Maralto så måste man genomgå "processen", vilket man i så fall gör en enda gång, när man är 20 år gammal - endast tre procents genomströmning på den uttagningen, som man kan gissa. Sedan finns det naturligtvis en grupp rebeller som kallas för "a Causa" och som vill störta hela denna samhällsordning.

Här kommer listan med anledningar till att se serien:

1. Det är en dystopi av hög klass.
2. Den är brasiliansk.
3. De goda är inte så förbannat goda och de onda är inte så förbannat onda.
4. Det handlar - liksom alla de bästa dystopierna - om en uttagning.
5. Kvinnor får finnas och vara aktiva.

Punkt 1: Förutsättningarna sitter där, även om världen känns väldigt liten och begränsad (liksom i The Hunger Games, och det hindrar ju inte den från att vara skitbra). Dessutom är det riktigt bra skådespeleri, med visserligen presentabla, men inte undersköna skådisar. Man tror på det, liksom.

Punkt 2: Tack gode, gode gud att vi slipper det amerikanska bräkandet för en gångs skull! Det är extremt exotiskt i sig att det utspelar sig någon annanstans i världen än där vi är vana. Det bidrar också till att det känns mer genuint.

Punkt 3: Shit, vad huvudpersonen och övriga "goda" karaktärer beter sig illa. De skyr inga medel för att gå vidare i processen.  Och hjälp, vad de "onda" karaktärerna har sympatiska, förmildrande sidor.

Punkt 4: Åh! Uttagningar! Jag ÄLSKAR dem! Jag kan avslöja att mitt eget dystopiprojekt handlar om just en uttagning. Jag får aldrig nog av dem. Att utsätta folk för olika sjuka tester, fysiska och psykologiska. För mig är det höjden av spänning.

Punkt 5: Och kvinnorna då. Är de snyggare än genomsnittet? Jepp, men det är väl även männen i så fall. Finns det kvinnor som är onödigt mycket uppdollade? Nja, njo. Det finns en, men jag tycker hon funkar skitbra precis på det sättet. OCH, tjejerna är verkligen inga mesar. Långt därifrån. Den tyngsta i hela bunten är en kvinna. Och man spelar heller inte på kvinnornas sexuella framtoning. Inget trams, liksom. Det förekommer i alla fall en sexscen (möjligen flera?) och då är det den coolaste kvinnan som driver det hela och allt sker på hennes villkor. En ovanlig detalj är f.ö. att tjejerna i uttagningen inte har några bh:ar, vilket jag tycker är befriande. Det innebär bl.a. att den coolaste tjejens bröst INTE sitter någonstans uppe vid nyckelbenen, utan där bröst normalt faktiskt sitter(!). (Sedan kan eventuellt någon tycka att just precis bh-friheten är utmanande på ett typiskt objektifierande vis, men jag håller inte med.)

Där har ni det. Bara att se den så fort ni får en 8 x 45 min-lucka i era scheman.

Is the dark side stronger?

Jag är så trött på att folk överlag har så lätt att välja att härda sitt hjärta och slå ifrån sig när en medmänniska behöver hjälp. Ska det vara så satans svårt att se att det hade kunnat vara DU? Det hade kunnat vara DU som flytt från krig och kaos. Det hade kunnat vara DU som fått ditt hem sönderbombat. Det hade kunnat vara DU som sett din mamma/ditt barn/din vän skjuten på gatan.

Så innan du röstar på Sverigedemokraterna eller sitter och ondgör dig över invandringsproblemet på nästa jobbfika, snälla, TÄNK lite! Tänk efter en gång till.

Det är så förbannat lätt att välja the dark side. Så förbannat svårt att känna någonting för folk utanför den egna sociala kontexten.

Men jag hoppas att Yoda har rätt. Jag hoppas att vanlig jävla mänsklig hyfs är det som vinner i längden.