Idag var jag på banken - fysiskt! Hur ofta är man det nuförtiden? Jag är ju så pass till åren kommen att jag minns när man gick på banken och betalade räkningar, men nu är det ett antal år sedan jag hade anledning att besöka en dylik institution.
Tills i eftermiddags, alltså, när jag var tvungen att gå dit för att fixa ett mobilt bankid. Jag har nämligen köpt en ny telefon, med allt vad det innebär av övergångselände, och en av de (få!) saker som inte löste sig automatiskt var det här med det mobila bankid:t. När man skaffar ett nytt sådant, så hamnar man i ett moment 22, där det inte duger att beställa ett nytt genom att använda det gamla. Nix, man måste logga in på banken på annat sätt, i det här fallet med s.k. digipass eller bankid (då man pluggar in en autentiseringsdosa i datorn som läser ens bankkort). Och vem fan har koll på digipass eller bankid nuförtiden, när man har ett mobilt bankid?
Nå, jag gjorde ett seriöst försök, det gjorde jag. Jag letade efter digipasset - det var spårlöst försvunnet. Jag laddade hem programvaran och rotade fram den förbannade dosan ur någon gammal byrålåda - det sket sig, trots upprepade ominstallationer och omstarter.
Bara att släpa sig iväg alltså, till det fysiska bankkontoret.
På min tid brukade man fråga sig "Vad gör de på banken efter klockan tre?" (det har nämligen alltid varit så att banken stängt vid kyska kl 15 - även på den gamla goda tiden). Nuförtiden finns det väl all anledning att fråga "Vad gör de på banken före klockan tre?"
Svar 1: De betjänar folk födda på 1800-talet.
Svar 2: De hjälper folk som misslyckats med att autentisera sig på annat sätt och som desperat behöver ett nytt mobilt bankid.
Och jesus josef amanda, vad den osnutne praoeleven bakom disken fick mig att känna mig skum! Som han tittade på mig när jag kom med mitt lilla ärende. Och som han betraktade mitt körkort med illa dold misstänksamhet och dessutom avvek med det för att ringa något samtal och kolla att allt var ok. Det var det tydligen i alla fall, för sedan fick jag min kod. MEN, när jag trodde att allt var frid och fröjd och att jag skulle få lämna detta dödens väntrum, så var det dags för underskriften. En fysisk kråka på något jädrans papper. Jag fick en kopia, men jag vet fortfarande inte vad det var jag skrev på.
Jag vet bara att om jag hade haft min digipass någonstans på ett hittbart ställe så hade jag inte behövt skriva på någonting. Eller bli tittad på av en osnuten praoelev som redan bestämt sig för att "tanten är uppenbart kriminell".
fredag 23 februari 2018
måndag 19 februari 2018
Vabbning, känslor av otillräcklighet, men dock italienska
Ok, I feel a spretigt inlägg coming on. Förmodligen blir det inte speciellt intressant heller. Varning, typ.
Först och främst. VAB. Igen. Stackars sjuk liten människa behöver mig hela dagarna. Det drar ned all form av produktivitet till ett minimum. Det har dessutom råkat sammanfalla med manusredigering inför rejält omtag med min ena redaktör. Det har därför varit mer eller mindre katastrofalt. Jag har redigerat i små, hattiga inkrement och hela tiden tappat tråden, alternativt i längre sjok, när barnet sover och jag själv är så trött att jag håller på att dregla ned tangentbordet. Inte ideala förhållanden m.a.o.
Nåväl, manuset i övrigt, ja. Det är här känslorna av otillräcklighet kommer in. Jag vet att jag knappt skrivit om processen med det här manuset, men så här är det: Min förläggare gillade hela texten, förutom slutet. Som hon ogillade. Rätt starkt. Det var lite småpaniskt där ett tag, men jag gillade i alla fall sedan själv min lösning på det hela. Det gjorde inte hon. Inte så mycket i alla fall. Men grejen är typ att hon litar på mig och tänker att jag nog eventuellt vet vad jag håller på med. Det tänker inte jag.
Så där håller vi på. Och nu är jag i en liten dipp här. Tänker att det blir piss alltihopa. Önskar att jag skrivit en annan bok. En bättre.
Detta gör tydligen att jag återigen blir dålig på att tanka input i form av blogginlägg, böcker, filmer och serier. Trist. Orkar inte läsa eller titta. Bara små, små bitar i taget kan jag få ned.
Nå, då har vi den lilla ljusglimten här: italienskan. Min familj och en liten klick vänner ska hyra ett hus på Sicilien i sommar, och det gör det plötsligt legitimt för mig att göra någonting jag aldrig har gjort förut, nämligen plugga italienska.
Alltså, jag "kan" italienska, typ. Vad menar jag med det då? Jo, jag kan det passivt någotsånär. Jag kan läsa en bok på italienska, om än med viss möda. Men det lustiga är att jag faktiskt aldrig pluggat språket i fråga. På något vis har jag bara sugit upp det, via opera, via systerspråken franska och spanska (båda språk som jag är mycket bättre på och HAR pluggat någon gång i det förgångna), via vetefan. Eftersom jag är typen som gör allt på samma gång utan att det blir någon ordning alls, så hoppar jag i allmänhet planlöst från språk till språk och duttar här och där, bara för att det är så kul och för att det känns som om jag sviker alla andra språk om jag ägnar mig åt ett enda någon längre stund i stöten. MEN nu känns det som om jag har "rätt" att ägna mig aktivt åt italienskan - ohämmat! Tänk, så praktiskt om en av oss resenärer faktiskt kan TALA språket i fråga, och inte bara tolka tal (i rimlig hastighet) och skriven text. Det kan komma väl till pass när vi står där på restaurangen/i affären/vid biluthyrningen och personalen ser upprörd ut och börjar spruta ur sig rotvälska.
Därför ska jag nu hänge mig. Och det passar så fantastiskt bra, nu när jag uppenbarligen inte klarar av att ta in data av annat slag i min trötta stackars hjärna. För språk, det fixar jag att processa. En snuttefilt i den annars nästan totala mörkläggningen.
Först och främst. VAB. Igen. Stackars sjuk liten människa behöver mig hela dagarna. Det drar ned all form av produktivitet till ett minimum. Det har dessutom råkat sammanfalla med manusredigering inför rejält omtag med min ena redaktör. Det har därför varit mer eller mindre katastrofalt. Jag har redigerat i små, hattiga inkrement och hela tiden tappat tråden, alternativt i längre sjok, när barnet sover och jag själv är så trött att jag håller på att dregla ned tangentbordet. Inte ideala förhållanden m.a.o.
Nåväl, manuset i övrigt, ja. Det är här känslorna av otillräcklighet kommer in. Jag vet att jag knappt skrivit om processen med det här manuset, men så här är det: Min förläggare gillade hela texten, förutom slutet. Som hon ogillade. Rätt starkt. Det var lite småpaniskt där ett tag, men jag gillade i alla fall sedan själv min lösning på det hela. Det gjorde inte hon. Inte så mycket i alla fall. Men grejen är typ att hon litar på mig och tänker att jag nog eventuellt vet vad jag håller på med. Det tänker inte jag.
Så där håller vi på. Och nu är jag i en liten dipp här. Tänker att det blir piss alltihopa. Önskar att jag skrivit en annan bok. En bättre.
Detta gör tydligen att jag återigen blir dålig på att tanka input i form av blogginlägg, böcker, filmer och serier. Trist. Orkar inte läsa eller titta. Bara små, små bitar i taget kan jag få ned.
Nå, då har vi den lilla ljusglimten här: italienskan. Min familj och en liten klick vänner ska hyra ett hus på Sicilien i sommar, och det gör det plötsligt legitimt för mig att göra någonting jag aldrig har gjort förut, nämligen plugga italienska.
Alltså, jag "kan" italienska, typ. Vad menar jag med det då? Jo, jag kan det passivt någotsånär. Jag kan läsa en bok på italienska, om än med viss möda. Men det lustiga är att jag faktiskt aldrig pluggat språket i fråga. På något vis har jag bara sugit upp det, via opera, via systerspråken franska och spanska (båda språk som jag är mycket bättre på och HAR pluggat någon gång i det förgångna), via vetefan. Eftersom jag är typen som gör allt på samma gång utan att det blir någon ordning alls, så hoppar jag i allmänhet planlöst från språk till språk och duttar här och där, bara för att det är så kul och för att det känns som om jag sviker alla andra språk om jag ägnar mig åt ett enda någon längre stund i stöten. MEN nu känns det som om jag har "rätt" att ägna mig aktivt åt italienskan - ohämmat! Tänk, så praktiskt om en av oss resenärer faktiskt kan TALA språket i fråga, och inte bara tolka tal (i rimlig hastighet) och skriven text. Det kan komma väl till pass när vi står där på restaurangen/i affären/vid biluthyrningen och personalen ser upprörd ut och börjar spruta ur sig rotvälska.
Därför ska jag nu hänge mig. Och det passar så fantastiskt bra, nu när jag uppenbarligen inte klarar av att ta in data av annat slag i min trötta stackars hjärna. För språk, det fixar jag att processa. En snuttefilt i den annars nästan totala mörkläggningen.
måndag 12 februari 2018
När folk känner sig påhoppade
Matar på med mitt andra inlägg för dagen här. Jag var nämligen nyss med om en märklig grej.
Jag tänker köpa tårtor till ett litet 44-årskalas som jag ska ha (brukar inte ha kalas för mig själv, men min dotter tycker att det är så kul) och frågade därför per mail det tilltänkta bageriet, Thelins, om innehållsförteckning för deras tårtor. I detta mail framgick det tydligt att det handlade om att säkerställa att en ovo-laktovegetarian skulle kunna äta åtminstone någon av tårtorna.
Jag fick ett goddag yxskaft-svar på formen: Våra tårtor innehåller sockerkaksbotten, vaniljkräm, passionsmousse, o.s.v.
Jo, sa jag, det kan jag utläsa från er hemsida. Jag vill ha en innehållsförteckning där man kan se om det förekommer gelatin, lecitin, o.s.v. där någonstans.
Svaret: Det kan jag inte svara på, jag måste prata med bageriet. "Återkom gärna efter semmeldagen".
Ok, tänkte jag. Vad konstigt att ett så stort, väletablerat företag inte har några rutiner kring detta. De borde ha en pdf som de bara skickar direkt så fort någon undrar över någonting. Och kalla mig skitjobbig, men eftersom den här människan uppenbarligen inte hade någon aning om hur han skulle hantera dylika spörsmål, skrev jag något i stil med att "ok, jag fattar, men inför framtida frågor av denna typ kan ni kolla på den här broschyren från Livsmedelsverket, där det framgår tydligt vad ni är skyldiga att kunna informera konsumenten om." Självklart fattade jag att personen som svarade på mailet själv inte var ansvarig för någonting. Jag tänkte att han kunde göra det man gör som anställd: Skickar frågan vidare till någon som har högre lön. Och det var väl exakt vad som hände.
Svaret kom från en annan, förmodligen överordnad person denna gång:
Hej Elin,
Tack för ditt mail och uppläxning kring Livsmedelsverkets regler, reglerna gäller märkning – vår hemsida har ingen märkning.
Vi är väl bevandrade med reglerna kring våra skyldigheter gentemot våra konsumenter, är du missnöjd med något svar är du välkommen att kontakta mig per telefon.
Med vänliga hälsningar,
Och så namn och telefonnummer - som jag genast ringde.
En rasande människa svarade. Jag frågade - utan att på något sätt vara otrevlig eller påtala den mindre trivsamma tonen i hans mail, om det - om de alltså visste vad som gällde - i så fall fanns någon pdf som man kunde få. På detta svarade han att det fanns det visst det, men de hade ju i ett tidigare mail bett mig återkomma efter semmeldagen ... Och sedan ballade det ur på något sätt, så det sista som hände var att han fräste åt mig att "inga vegetarianer kan äta på våra konditorier, så du behöver inte återkomma alls!"
Shit, alltså. Jag har sällan blivit så illa bemött. Så här i efterhand kan jag tänka att jag borde ha varit tydligare med att "OM ni inte känner till detta - vilket ni säkert gör - så bifogar jag för säkerhets skull denna broschyr. Jag ber TUSEN GÅNGER om ursäkt ifall ni redan vet vad som gäller. Det är inte meningen att läxa upp någon." Men sanningen är att jag trodde att det var ett företag jag kommunicerade med, inte en lättstött människa som tog det hela som en personlig förolämpning.
Och för er som tror att jag är ett as som går igång på att plåga servicepersonal: Jag är faktiskt extremt snäll - alltid. Det grövsta jag kan göra mig skyldig till - liksom inträffade ovan - är att jag uppenbarligen inte på alla sätt säkerställer att inget av det jag skriver kan tas som en personlig förolämpning.
Möjligen köper jag mina tårtor någon annanstans i framtiden.
Jag tänker köpa tårtor till ett litet 44-årskalas som jag ska ha (brukar inte ha kalas för mig själv, men min dotter tycker att det är så kul) och frågade därför per mail det tilltänkta bageriet, Thelins, om innehållsförteckning för deras tårtor. I detta mail framgick det tydligt att det handlade om att säkerställa att en ovo-laktovegetarian skulle kunna äta åtminstone någon av tårtorna.
Jag fick ett goddag yxskaft-svar på formen: Våra tårtor innehåller sockerkaksbotten, vaniljkräm, passionsmousse, o.s.v.
Jo, sa jag, det kan jag utläsa från er hemsida. Jag vill ha en innehållsförteckning där man kan se om det förekommer gelatin, lecitin, o.s.v. där någonstans.
Svaret: Det kan jag inte svara på, jag måste prata med bageriet. "Återkom gärna efter semmeldagen".
Ok, tänkte jag. Vad konstigt att ett så stort, väletablerat företag inte har några rutiner kring detta. De borde ha en pdf som de bara skickar direkt så fort någon undrar över någonting. Och kalla mig skitjobbig, men eftersom den här människan uppenbarligen inte hade någon aning om hur han skulle hantera dylika spörsmål, skrev jag något i stil med att "ok, jag fattar, men inför framtida frågor av denna typ kan ni kolla på den här broschyren från Livsmedelsverket, där det framgår tydligt vad ni är skyldiga att kunna informera konsumenten om." Självklart fattade jag att personen som svarade på mailet själv inte var ansvarig för någonting. Jag tänkte att han kunde göra det man gör som anställd: Skickar frågan vidare till någon som har högre lön. Och det var väl exakt vad som hände.
Svaret kom från en annan, förmodligen överordnad person denna gång:
Hej Elin,
Tack för ditt mail och uppläxning kring Livsmedelsverkets regler, reglerna gäller märkning – vår hemsida har ingen märkning.
Vi är väl bevandrade med reglerna kring våra skyldigheter gentemot våra konsumenter, är du missnöjd med något svar är du välkommen att kontakta mig per telefon.
Med vänliga hälsningar,
Och så namn och telefonnummer - som jag genast ringde.
En rasande människa svarade. Jag frågade - utan att på något sätt vara otrevlig eller påtala den mindre trivsamma tonen i hans mail, om det - om de alltså visste vad som gällde - i så fall fanns någon pdf som man kunde få. På detta svarade han att det fanns det visst det, men de hade ju i ett tidigare mail bett mig återkomma efter semmeldagen ... Och sedan ballade det ur på något sätt, så det sista som hände var att han fräste åt mig att "inga vegetarianer kan äta på våra konditorier, så du behöver inte återkomma alls!"
Shit, alltså. Jag har sällan blivit så illa bemött. Så här i efterhand kan jag tänka att jag borde ha varit tydligare med att "OM ni inte känner till detta - vilket ni säkert gör - så bifogar jag för säkerhets skull denna broschyr. Jag ber TUSEN GÅNGER om ursäkt ifall ni redan vet vad som gäller. Det är inte meningen att läxa upp någon." Men sanningen är att jag trodde att det var ett företag jag kommunicerade med, inte en lättstött människa som tog det hela som en personlig förolämpning.
Och för er som tror att jag är ett as som går igång på att plåga servicepersonal: Jag är faktiskt extremt snäll - alltid. Det grövsta jag kan göra mig skyldig till - liksom inträffade ovan - är att jag uppenbarligen inte på alla sätt säkerställer att inget av det jag skriver kan tas som en personlig förolämpning.
Möjligen köper jag mina tårtor någon annanstans i framtiden.
Att tvingas gå i sin egen skola
En av alla de saker som är bra med att ha barn är att man är så illa tvungen att lyssna på vad man säger till dem. I alla fall då och då går någonting av det jag predikar för min dotter in hos mig själv. Och eftersom barn lyssnar så svampigt uppsugande på allt man säger, så får man verkligen vakta sin tunga.
Idag frågade min dotter "tycker du att du är fin?". Jag svarade tveklöst: "Ja, det tycker jag." Först på rutin, eftersom jag tycker att det är så viktigt att hon lär sig tycka om sig själv - eller snarare aldrig upphör att tycka om sig själv - men sedan hörde jag vad jag sa, och lyssnade till och med. Och, ja, det jag sa stämmer (om än eventuellt inte utan en viss reservation), eftersom jag äntligen - även detta mycket tack vare mitt barn - insett det idiotiska i att gå omkring och ogilla saker hos mig själv.
Förmodligen har jag nu levt ungefär halva mitt liv (om jag inte skulle drabbas av någonting särskilt livsförkortande) och det kan verkligen vara nog med inre negativitet. Andra halvlek vill jag inte under några omständigheter pissa bort genom att gå omkring och ogilla mig själv. Det blir så tydligt när jag ser det utifrån mitt barn. Varför gå en enda sekund och vara missnöjd med den man är? Hur skulle jag känna om hon var det?
Det här gäller också hela min inställning till vad jag kan och inte kan. Om man frågat mig innan jag fick barn om vad jag "kunde", så hade svaret blivit någonting i stil med "typ ingenting". Detta eftersom jag hade en fyrtioårig vana av att gå omkring och tycka att jag borde vara bättre på allting. Bättre än jag var, bara. Punkt. Så om jag inte var bäst, så var det samma sak som att inte kunna alls.
Så himla dumt. Jag kan en jävla massa saker.
Men ännu viktigare än detta är följande insikt, som även denna kommer sig av moderskapet: Man behöver inte kunna någonting. Det är en fördel om man klarar av att försörja sig på något uthärdligt sätt och ett plus om man fixar sin egen hygien, men annars så är det ok att bara vara.
Att livet sedan är fullt av så mycket roliga grejer att man inte hinner med att göra en bråkdel av det man skulle vilja, det är bara en bonus.
"Jaha, men vad fint att du går omkring och har en sådan härlig inställning till livet då. Grattis."
Så klart inte. Man har sitt bagage, sina käpphästar och alla de där skeletten i garderoben.
Men dessa stunder av klarsynthet har blivit så många fler! Sedan mitt älskade barn kom till världen och visade mig vad som spelar roll här i livet.
Idag frågade min dotter "tycker du att du är fin?". Jag svarade tveklöst: "Ja, det tycker jag." Först på rutin, eftersom jag tycker att det är så viktigt att hon lär sig tycka om sig själv - eller snarare aldrig upphör att tycka om sig själv - men sedan hörde jag vad jag sa, och lyssnade till och med. Och, ja, det jag sa stämmer (om än eventuellt inte utan en viss reservation), eftersom jag äntligen - även detta mycket tack vare mitt barn - insett det idiotiska i att gå omkring och ogilla saker hos mig själv.
Förmodligen har jag nu levt ungefär halva mitt liv (om jag inte skulle drabbas av någonting särskilt livsförkortande) och det kan verkligen vara nog med inre negativitet. Andra halvlek vill jag inte under några omständigheter pissa bort genom att gå omkring och ogilla mig själv. Det blir så tydligt när jag ser det utifrån mitt barn. Varför gå en enda sekund och vara missnöjd med den man är? Hur skulle jag känna om hon var det?
Det här gäller också hela min inställning till vad jag kan och inte kan. Om man frågat mig innan jag fick barn om vad jag "kunde", så hade svaret blivit någonting i stil med "typ ingenting". Detta eftersom jag hade en fyrtioårig vana av att gå omkring och tycka att jag borde vara bättre på allting. Bättre än jag var, bara. Punkt. Så om jag inte var bäst, så var det samma sak som att inte kunna alls.
Så himla dumt. Jag kan en jävla massa saker.
Men ännu viktigare än detta är följande insikt, som även denna kommer sig av moderskapet: Man behöver inte kunna någonting. Det är en fördel om man klarar av att försörja sig på något uthärdligt sätt och ett plus om man fixar sin egen hygien, men annars så är det ok att bara vara.
Att livet sedan är fullt av så mycket roliga grejer att man inte hinner med att göra en bråkdel av det man skulle vilja, det är bara en bonus.
"Jaha, men vad fint att du går omkring och har en sådan härlig inställning till livet då. Grattis."
Så klart inte. Man har sitt bagage, sina käpphästar och alla de där skeletten i garderoben.
Men dessa stunder av klarsynthet har blivit så många fler! Sedan mitt älskade barn kom till världen och visade mig vad som spelar roll här i livet.
fredag 9 februari 2018
Jag tycker till #18 - Altered Carbon
En härlig vy över en framtida stad
Altered Carbon, ja. Netflix nya stora seriesatsning. En dystopi där man kan köpa sig en ny kropp (sleeve) och implantera sitt medvetande (lagrat i en enhet som kallas stack) i denna. Detta gör så klart att rika människor kan leva för evigt, medan fattiga människor har det minst lika eländigt som alltid.
Detta är förutsättningarna.
En ytterligare förutsättning är förresten Joel Kinnaman. Nu lika deffad som Alexander Skarsgård inför Tarzanrollen. Är han cool och stenhård? Jovars. Ser han bra ut? Ja. Alltså, JA. Jesus, ja.
Hur ser människan ut egentligen? Här visserligen en aning kladdig efter upptinandet, men ändå! Jesus, vilken hunk.
Jfr. vår andra Hunk med stort H. Tänk vilka vikingar vi har exporterat till Hollywood ändå!
Men räcker det med att karlen ser ut som en gud? Nja. Visserligen är jag rätt immun mot att charmeras av utseende (jag är en brain girl alla gånger!), men jag tror att även andra skulle hålla med om att det är lite tunt som enda kvalifikation hos en tv-serie.
För någonstans misslyckas man med den här serien, trots frimodiga sci-fi-tag. Jag älskar skitig, lite depraverad framtid, men jag älskar ändå inte det här. Kanske är det att handlingen är så rörig att jag inte riktigt hänger med. Fast jag är nästan alltid mer eller mindre borta när jag kollar på serier (p.g.a. monumentalt dåligt minne) och det brukar inte hindra mig från att uppskatta upplevelsen ändå.
Är det den ständiga, supertrista sexfixeringen? Det är bra mycket naket och en massa tröga scener på typ strippklubbar och sådant. Jag har så SVÅRT för den där typen av syndiga miljöer/scenarier. Det tråkar verkligen ut mig aktivt. Jag måste vara extra känslig på något sätt, eftersom jag tycker att sex i film och böcker i stort sett alltid med fördel kunde strykas oavkortat. Det låter som om jag är pryd, men det är inte det det handlar om. Nej, det är bara någonting som jag inte är det minsta intresserad av i "konstnärlig" form. Hehe, clean teen passar mig utmärkt:)
Jag vet fan inte. Men det når i alla fall inte hela vägen. Dock finns detaljer som är bra och på det hela taget blir jag inspirerad till att själv skriva. För mig räcker det ganska långt.
torsdag 8 februari 2018
VAB
Shit, alltså. Lite urlakad här. För att inte säga helt jävla slutkörd. Jag har vabbat hela veckan.
VAB. Det mest utmattande man kan ägna sig åt.
Och jag har kämpat och varit en idealmamma på olika sätt. Två museer har vi klämt: Bergrummet (leksaksutställning) och Tekniska museet. För något måste man göra, när barnet inte är så sjukt att hon är beredd att bara sitta i soffan och titta på Daniel Tiger, men heller inte riktigt friskt nog att gå på dagis.
Bergrummets leksaksmuseum är inte någon barnvänlig historia. Leksakerna är till största delen uråldriga och man får under inga omständigheter röra vid dem. Det är skumt belyst och dessutom jobbar man med läskiga ljud i högtalarna. Min dotter höll mig i handen precis hela tiden, vilket hon aldrig gör annars.
I ett litet rum med madrasserade väggar fick man leka med grejerna. Två, eller var det tre, mjukisdjur. Yay. Min dotter var måttligt imponerad.
Tekniska museet fick dock klart godkänt. Vi var där idag från klockan 11 till 17 då det stängde. Treåringen tyckte att det var toppen att springa omkring bland slitna, urplockade, mer eller mindre experimentella lekarrangemang. På ett ställe skulle man göra bilar av magnetiska klossar, men det fanns bara ett enda hjul i det sorgliga lilla materialutbud som erbjöds. På ett annat ställe kunde man låta en liten bil rulla i en bana, där den stannade upp på flera ställen, p.g.a. bristande energi.
Jag kunde relatera.
Men, som sagt, dottern skulle absolut stanna till det bittra slutet. Vid det laget hade jag för länge sedan dött en inre död till följd av akut tristess.
Men nu tror jag att vabbningen är över för denna gång. I morgon, ljuvlig stillhet framför datorn.
VAB. Det mest utmattande man kan ägna sig åt.
Och jag har kämpat och varit en idealmamma på olika sätt. Två museer har vi klämt: Bergrummet (leksaksutställning) och Tekniska museet. För något måste man göra, när barnet inte är så sjukt att hon är beredd att bara sitta i soffan och titta på Daniel Tiger, men heller inte riktigt friskt nog att gå på dagis.
Bergrummets leksaksmuseum är inte någon barnvänlig historia. Leksakerna är till största delen uråldriga och man får under inga omständigheter röra vid dem. Det är skumt belyst och dessutom jobbar man med läskiga ljud i högtalarna. Min dotter höll mig i handen precis hela tiden, vilket hon aldrig gör annars.
I ett litet rum med madrasserade väggar fick man leka med grejerna. Två, eller var det tre, mjukisdjur. Yay. Min dotter var måttligt imponerad.
Tekniska museet fick dock klart godkänt. Vi var där idag från klockan 11 till 17 då det stängde. Treåringen tyckte att det var toppen att springa omkring bland slitna, urplockade, mer eller mindre experimentella lekarrangemang. På ett ställe skulle man göra bilar av magnetiska klossar, men det fanns bara ett enda hjul i det sorgliga lilla materialutbud som erbjöds. På ett annat ställe kunde man låta en liten bil rulla i en bana, där den stannade upp på flera ställen, p.g.a. bristande energi.
Jag kunde relatera.
Men, som sagt, dottern skulle absolut stanna till det bittra slutet. Vid det laget hade jag för länge sedan dött en inre död till följd av akut tristess.
Men nu tror jag att vabbningen är över för denna gång. I morgon, ljuvlig stillhet framför datorn.
måndag 29 januari 2018
Författardagen 2018 - mitt lilla bidrag
Nämen, hörni. Jag kan väl för fasen skriva lite om vad jag stod och raljerade om på Författardagen. En liten rapport är väl ändå det minsta man kan begära när jag nu tog mig friheten att gnälla i förväg här på bloggen.
Vi var alltså totalt sexton författare som var och en höll ett miniframträdande om 10-12 minuter. Jag hade dessvärre inte möjlighet att närvara längre än mitt eget pass där fyra författare (däribland jag) höll låda. Dock tänker jag inte försöka återge vad Åsa Hellberg, Bengt-Erik Engholm eller Mikaela Bley pratade om, för det skulle jag inte göra på något bra sätt i alla fall, men de var alla mycket spännande att lyssna på. Jag tänker vist hålla mig till att prata om vad jag själv hade för rafflande saker att berätta.
Det första som hände var dock att jag tappade rösten. På riktigt! Totalt. Vid två eller tre tillfällen och harklade mig ljudligt i myggan som jag bar. Faktum är att jag haft problem med rösten ända sedan min dotter föddes för drygt tre år sedan, men så HÄR illa brukar det inte vara. Nå, när jag väl kom igång - till allas stora lättnad - så var det här mitt ämne:
"Varför det är så himla roligt att skriva En väktares bekännelser-serien."
Det var faktiskt väldigt intressant att själv få tänka till kring detta, och skälen var ganska många faktiskt. Jag tror att jag destillerade det till fem(-ish?) punkter:
1. Det är extremt tillfredsställande att få placera ut dessa sagoväsen i Stockholm, där jag är född och uppvuxen och där jag bott (i stort sett) hela livet. Att plantera ut älvor i Vasaparken och tomtekrogen på Österlånggatan i Gamla stan ger helt enkelt ett nytt skimmer åt allt det välkända, vardagliga.
2. Det är förbannat roligt att få ta på sig Tildas röst och vända och vrida språket to within an inch of its life. I och med att hon är en tonåring som har bra koll på svenskan, men som blandar högt och lågt på ett sätt som en vuxen berättarröst kanske inte hade gjort. Och hennes extrema metaforer och liknelser är något alldeles underbart för mig, och endast i undantagsfall något som mina redaktörer försöker begränsa:)
Jag läste ett exempel ur En väktares bekännelser. Det är första gången vi får möta Hakim, killen som Tilda är kär i. Han har bruna ögon och Tilda är rätt fixerad vid de där ögonen. I första versionen av texten hade jag skrivit typ "han har världens brunaste ögon", och jag minns att Ada (min redaktör) inte riktigt var nöjd med att adjektivet brun användes i superlativ - det är ju inget absolut fenomen. Jag tyckte att det var väldigt petigt, men jag skrev om och skrev långt:
Han är så jävla irriterande snygg. Svart, tjockt hår, kritvita tänder och ögon så bruna att man vill kräkas. Hur bruna kan ett par ögon bli, liksom? Hans är brunare än brunast. Omöjligt bruna. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Knallbruna. Illbruna. Så bruna att alla andra bruna ögon går och ställer sig i ett hörn och skäms över sin bristande brunhet.
(EVB, sid 22)
Typiskt Tilda och skitroligt för mig att få bre på.
3. Sedan pratade jag om det allmänna fenomenet med att man som författare kan ge sken av att vara snabbtänkt, fast man, i mitt fall, är direkt trög irl. Det här med att ge svar på tal är inte mitt forte, men det är väldigt tillfredsställande att mina karaktärer kan få göra det med framgång.
Här gav jag ett exempel med Tildas bästa kompis Imane, som är muslim och bär hijab. När hon för första gången träffar Tildas mammas pojkvän Stefan - som är en idiot - så ska de precis gå på ett flygplan tillsammans för att åka till Norrland:
”Och du är Imane, förstår jag.” Han ler brett. ”Hoppas att du inte tänker spränga flygplanet.”
Jag ville så gärna att Imane skulle få svara någonting riktigt dräpande på detta otroligt plumpa uttalande. Det ska inte stickas under stol med att jag fick fundera en stund. Det blev så här:
”Hoppas du lever ett meningsfullt liv trots hjärnskadan”, säger Imane och ler lika brett hon.
(VV, sid 120)
Vi var alltså totalt sexton författare som var och en höll ett miniframträdande om 10-12 minuter. Jag hade dessvärre inte möjlighet att närvara längre än mitt eget pass där fyra författare (däribland jag) höll låda. Dock tänker jag inte försöka återge vad Åsa Hellberg, Bengt-Erik Engholm eller Mikaela Bley pratade om, för det skulle jag inte göra på något bra sätt i alla fall, men de var alla mycket spännande att lyssna på. Jag tänker vist hålla mig till att prata om vad jag själv hade för rafflande saker att berätta.
Min enda Powerpointbild under framträdandet
Det första som hände var dock att jag tappade rösten. På riktigt! Totalt. Vid två eller tre tillfällen och harklade mig ljudligt i myggan som jag bar. Faktum är att jag haft problem med rösten ända sedan min dotter föddes för drygt tre år sedan, men så HÄR illa brukar det inte vara. Nå, när jag väl kom igång - till allas stora lättnad - så var det här mitt ämne:
"Varför det är så himla roligt att skriva En väktares bekännelser-serien."
Det var faktiskt väldigt intressant att själv få tänka till kring detta, och skälen var ganska många faktiskt. Jag tror att jag destillerade det till fem(-ish?) punkter:
1. Det är extremt tillfredsställande att få placera ut dessa sagoväsen i Stockholm, där jag är född och uppvuxen och där jag bott (i stort sett) hela livet. Att plantera ut älvor i Vasaparken och tomtekrogen på Österlånggatan i Gamla stan ger helt enkelt ett nytt skimmer åt allt det välkända, vardagliga.
2. Det är förbannat roligt att få ta på sig Tildas röst och vända och vrida språket to within an inch of its life. I och med att hon är en tonåring som har bra koll på svenskan, men som blandar högt och lågt på ett sätt som en vuxen berättarröst kanske inte hade gjort. Och hennes extrema metaforer och liknelser är något alldeles underbart för mig, och endast i undantagsfall något som mina redaktörer försöker begränsa:)
Jag läste ett exempel ur En väktares bekännelser. Det är första gången vi får möta Hakim, killen som Tilda är kär i. Han har bruna ögon och Tilda är rätt fixerad vid de där ögonen. I första versionen av texten hade jag skrivit typ "han har världens brunaste ögon", och jag minns att Ada (min redaktör) inte riktigt var nöjd med att adjektivet brun användes i superlativ - det är ju inget absolut fenomen. Jag tyckte att det var väldigt petigt, men jag skrev om och skrev långt:
Han är så jävla irriterande snygg. Svart, tjockt hår, kritvita tänder och ögon så bruna att man vill kräkas. Hur bruna kan ett par ögon bli, liksom? Hans är brunare än brunast. Omöjligt bruna. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Knallbruna. Illbruna. Så bruna att alla andra bruna ögon går och ställer sig i ett hörn och skäms över sin bristande brunhet.
(EVB, sid 22)
Typiskt Tilda och skitroligt för mig att få bre på.
3. Sedan pratade jag om det allmänna fenomenet med att man som författare kan ge sken av att vara snabbtänkt, fast man, i mitt fall, är direkt trög irl. Det här med att ge svar på tal är inte mitt forte, men det är väldigt tillfredsställande att mina karaktärer kan få göra det med framgång.
Här gav jag ett exempel med Tildas bästa kompis Imane, som är muslim och bär hijab. När hon för första gången träffar Tildas mammas pojkvän Stefan - som är en idiot - så ska de precis gå på ett flygplan tillsammans för att åka till Norrland:
”Och du är Imane, förstår jag.” Han ler brett. ”Hoppas att du inte tänker spränga flygplanet.”
Jag ville så gärna att Imane skulle få svara någonting riktigt dräpande på detta otroligt plumpa uttalande. Det ska inte stickas under stol med att jag fick fundera en stund. Det blev så här:
”Hoppas du lever ett meningsfullt liv trots hjärnskadan”, säger Imane och ler lika brett hon.
(VV, sid 120)
4. I övrigt berättade jag om kontrasterna i böckerna. Hur jag gillar att få blanda diskbänksrealism och saga. Jag tycker om allvaret - som faktiskt finns där - men jag gillar också att få bryta det helt och hållet med det otroliga och osannolika.
5. Jag avslutade med att erkänna att jag är svag för att försätta Tilda i situationer där hennes två liv - tonårslivet och väktarskapet - krockar och gör det jobbigt för henne. Här återgav jag följande stycke (i något förkortad form utifrån boken) där Tilda är ute i Vasaparken för att samla hundbajs till en trolldryck och Hakim plötsligt står där när hon precis plockat upp en rykande hög:
”Vad gör du?”
”Inget särskilt”, säger jag och känner hur den varma plastpåsen
som hänger från min hand liksom blinkar rött, så iögonfallande
känns den.
Hakim ler plötsligt och ögonen glittrar (jag svär!).
”Är det ditt miljöprojekt igen?”
Jag nickar stumt och känner hur rodnaden på mina kinder
pulserar i takt med den blinkande påsen i min hand.
”Du är lite skum, vet du det?”
Han säger det inte elakt. Inte alls. Bara som om jag verkligen
var en varelse från en annan planet och han fascineras av mina
gröna tentakler.
Det här är officiellt den värsta dagen i mitt liv.
(EVB, sid 82)
Det var mitt spirituella lilla bidrag i korta drag. Så behöver ni inte känna er ledsna för att ni inte var där och kunde uppleva det hela i 3D.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)