tisdag 23 maj 2017

En liten ljusning i tillvaron

Nu har jag hämtat mig en aning från morgonens chock - i alla fall gråter jag inte längre. Och som ett litet plåster på de sår som egentligen inte är mina, utan andra, förtvivlade människors, så fick jag just ett brev i brevinkastet.

Lite suddigt kanske, men jag är alltså nu medlem i Författarförbundet

Jomän, nu är man officiellt författare.

Jag orkar inte

Unga flickor, barn, sprängda i bitar och nedtrampade av folk som flyr för sina liv. Jag vet inte om jag pallar mer. Och då är ändå min dotter i tryggt förvar på dagis, inte saknad eller bekräftad död, som många andra föräldrars barn just nu. Jag är glad att gärningspersonen i fråga är död. Jag önskar bara att han eller hon sprängt sig själv lite tidigare än planerat, någonstans där ingen annan befann sig i närheten. Jag vet inte vad som skapar den typen av monster. Just nu skiter jag i det. Jag bara hatar. Maktlös och så himla, himla ledsen.

söndag 21 maj 2017

Jag tycker till #13 - Skam igen!


Jag har tidigare skrivit om just Skam, men jag tycker inte att det gör serien rättvisa att bara ha ett ynka inlägg om den. Den är helt enkelt för makalös för det. Vi är just nu mitt uppe i säsong 4 och jag vet åtminstone en bloggare och författare som lever och andas denna serie, och jag tror inte att vi andra än långt efter.

Innevarande säsong handlar om Sana, den rivigaste och rejälaste av alla karaktärerna. Så himla bra att det handlar om henne den här gången! Hon är praktiserande muslim, vilket gör saker och ting komplicerade då och då, inte minst när alla omkring henne regelbundet dricker alkohol och har sex med allt och alla. Trots detta är hon alltså den kanske mest accepterande och fördomfria karaktären i hela serien. Vilket ju är så himla befriande bara det! I en islamofob värld kan det sannerligen vara på sin plats. I denna säsong får vi också möta hennes familj och även denna skildras nyanserat med vederbörlig respekt, trots att det faktiskt rör sig om en djupt troende, "aktivt" religiös familj. För mig känns det som om det är otroligt mycket på tiden. (Ni får ursäkta mig om det finns drivor av den typen av skildringar out there - jag hänger inte med så bra här i världen och för mig är det i alla fall nytt.)

Utmärkande för Skam är just att man undviker stereotypa karaktärer och schablonkonflikter och det är väl rimligen det som gör att man ÄLSKAR serien så reservationslöst. Jag får en känsla av att seriemakarna funderat ungefär så här: "Vad skulle ske nu enligt klassisk dramaturgi?" och sedan medvetet fimpat den varianten för att i stället tänka "Vad hade vanliga, vettiga människor gjort i verkligheten?" Jag kan inte sätta fingret på det riktigt - om jag det kunde skulle jag omedelbart skriva någonting Skam-likt och bli Sveriges mest ansedda ungdomsboksförfattare - men någonting gör att man bara ÄR där med karaktärerna.

Häromdagen när jag hade sett det senaste avsnittet gick jag omkring och kände mig deppig. När jag blev aktivt medveten om detta och frågade mig själv vad som var felet så insåg jag att det inte handlade om mig och mitt liv. Det var Sana jag kände med och det var det som gjorde mig så låg.

Ok, det är kanske inte världens roligaste att gå omkring och vara deppig, men vad säger det om serien?! Att den är helt fucking fantastisk! Kanske den bästa serie jag någonsin sett. Sida vid sida med Firefly. Möjligen.

Ett litet dilemma för mig är att jag själv i min egen "serie" En väktares bekännelser (det finns än så länge bara en del utgiven, men nästa kommer i september i år - alltså en bok, inte en tv-serie i detta fall) har en karaktär som också hon är en jordnära och vettig muslim i hijab, vilket gör att jag faktiskt måste vänta ut lite hur den här säsongen löper ut innan jag bestämmer hur kurvan ska se ut för min egen lilla figur framöver. Lite sjukt, men attributen tonårig muslim + hijab + klok- och rivighet är så sällsynta (vad jag vet) i kulturyttringar av olika slag (läs böcker, tv-serier, film) att det inte kan hjälpas att jag måste hålla min Imane ordentligt skild från Sana. Det känns verkligen så, även om de så klart för mig är två oerhört olika personer.

Men det är ju ganska ointressant för alla andra än för mig. Det viktiga här är att man genast måste se Skam om man inte redan har gjort det.

torsdag 18 maj 2017

Författarskola #34 - varsågod nästa!


Idag bestämde vi oss, jag och min redaktör, för att lämna manuset vidare till ... tryck? Icke sa Nicke. Till nästa redaktör är det rätta svaret. Jag har ingen aning om ifall det är så man brukar jobba på förlag, men på mitt är det i alla fall så det går till.

Nu har jag och redaktör nr 1 (Ada) stött och blött manuset till förbannelse och hon har lirkat och lirkat med mig och min text så att den ska vara någotsånär läslig och sammanhängande. Jag kan inte nog tacka henne för vad hon gjort denna gång. Vi bråkade runt även med det förra manuset, men den här gången var det fråga om ännu mer gapande brister i texten som vi var tvungna att få styr på. Jag vet inte hur många gånger nr 1 gav respons på en ny version med (de här parafraserade) orden "jättebra ändringar, men [något problem som vi redan pratat om] funkar inte riktigt än". I förekommande fall kvarstod exakt samma problem som hon påtalat redan i den tidigare omgången.

Men nu - hör och häpna - är vi någorlunda i hamn (försök att föreställa er den tyngsta emfas ni kan på ordet "någorlunda" här) och det är dags för stötnings- och blötningsvända 2.0. Nu är det redaktör nr 2 (Klara) som kommer att komma och peka på avgrundsglupande hål i storyn som på något sätt gått både mig och redaktör nr 1 förbi. Dessutom kvarstår några ställen där jag och nr 1 inte har kunnat komma överens och då är det nr 2 som får utslagsrösten, kan man väl säga. Så mycket gummihandsksarbete kvarstår, trots allt.

Dock är det tänkt att arbetet tillsammans med nr 2 faktiskt ska resultera i den färdiga produkten inom en snar(!) framtid. Det betyder att det är hon som också leder jakten på småfel språkligt och interpunktionsmässigt, och rent allmänt kommer att be mig omformulera fula passager där jag tomtat till det (som en gammal engelsklärare till mig skulle ha uttryckt saken - INGEN pun intended, tro mig!). Det kan vara nog så påfrestande, men det kommer inte i närheten av hur tungt det bitvis kan kännas att pilla i de stora dragen i berättelsen.

Men sedan har vi då sista korr-rundorna. När vi ska utrota allt som i trädgårdsvärlden skulle motsvaras av ogräs. Typos, upprepningar av ord o.s.v., och där vi dessutom har allra sista chansen att rätta till eventuella sakfel, såsom omöjliga tidsförhållanden och missuppfattade namn eller fenomen.

Låt mig vara tydlig med exakt hur jobbigt det är att komma till den punkt då man är beredd att säga att "okej, vi kör - skicka den till tryck!". Det är nästan så att den punkten inte infinner sig. Det som räddar situationen är förlagets deadline med tryckeriet. Jag minns hur jag vred och vände mig på natten efter att jag sagt "ok - ta den nu, innan jag ångrar mig!". Mailade nr 2 mitt i natten, har jag för mig, om någonting som hon sedan övertygade mig om att vi inte behövde ändra.

Hm, nu har vi kommit en bit ifrån ämnet och rusat lite i förväg. För den där slutvåndan kommer senare. Snart, men inte precis nu. Först ska nr 2 och jag slåss om saken i några ronder.

fredag 12 maj 2017

Jag tycker till #12 - Älvis och Elvy


Jag har lånat en barnbok på biblioteket för min treåriga dotters räkning och föll själv pladask för Älvis och Elvy: ett år i två liv av Charlotta Björnulfson (förlag Fimafeng, som möjligen tycks vara nedlagt sedan 2010 då boken kom?). Min dotter gillar den också förvånansvärt mycket med tanke på att den är avsedd för sex år och uppåt, och jag skulle vilja hävda att den förmodligen vinner på att man är en aning äldre än så.

Bokens två protagonister är älgtjuren Älvis och den ensamma stugdväljerskan Elvy, vilkas öden korsas av en slump en dag. De slår följe av och till och tar del av varandras liv, och det är bara så himla fint. För de går in med öppet sinne och fascineras av upplevelsen, även om de sedan finner aspekter av den andras tillvaro främmande och obekväma. Båda växer genom mötet med varandra och utvecklar nya sidor hos sig själva.

När man ser omslaget kan man lätt få för sig att det är en lustig berättelse, men det är verkligen inte dess främsta egenskap. Stämningen är snarast melankolisk och ensamheten har en stor roll i det hela. Språket är poetiskt vackert och rofyllt, och som språkivrare rent allmänt så blir jag väldigt lycklig över en barnbok där man ogenerat svänger sig med ord som skvattram, långkål och basthud.

Björnulfson står för både text och bild och ATT jag kommer att läsa allt annat hon skrivit/tecknat.

söndag 7 maj 2017

Författarskola #33 - skriv annat


Okej, det här är kanske inget generellt råd - liksom det mesta i den här pretentiöst benämnda "författarskolan" så handlar det om att jag resonerar med mig själv - men se gärna till att ha parallella skrivprojekt!

Så här tänker jag: Jag har ju min lilla bokserie på gång med utgivna En väktares bekännelser samt kommande uppföljare Visheten vaknar och jag håller dessutom på att skriva en trea. MEN, gott folk, det fnns ingenting som säger att mitt förlag vill fortsätta att ge ut bok efter bok om Tilda och hennes rådarrelaterade bekymmer. Därför är det en bra idé att ha lite annat på gång. Det är ju inte omöjligt att förlaget skulle vara intresserat av andra alster från min fantastiskt kompetenta penna (tangentbord, men ni fattar). Och även om just mitt förlag inte skulle vara på, så estimerar jag att mina chanser att få napp hos någon annan nu är på ett ungefär oändligt mycket större än innan jag var publicerad författare. Men då måste man ju ha något att komma med. Annars är man rätt körd.

Jag känner dessutom ett växande behov av att vidga mina vyer och skriva i en annan genre, med annan ton än den lättsamt pladdriga, lite småcyniska variant som jag gjort mig känd för (hahahaha! "gjort mig känd" - snälla, kom ned från hybrismolnen). Inte för att jag inte gillar min serie, genre eller  ton - för det gör jag - men för att variera sig lite. Det finns ju så mycket annat som jag gillar att läsa! Dessutom känner jag ett sug efter att (hör och häpna) utvecklas. Min "skrivstil" (tro mig, ordet kommer endast att ha betydelsen som här avses inom en generation) är så naturlig för mig att det nästan känns lite fuskigt, eller vad man ska säga.

Därför har jag följande sidoprojekt på gång: En animeinspirerad dystopi (15+), en relationsroman (också den 15+), en feelgoodig chicklitbok (avsedd för en vuxen läsarskara) samt en helt flippad fantasybok som jag ännu inte skrivit ett ord på och än så länge inte vet så mycket om (annat än att den kommer att påbörjas inom en överskådlig framtid).

Jag satsar självklart (lugn Ada och alla andra inblandade!) främst på trean i En väktares bekännelser-serien och har där en dagskvot av skrivna ord som jag endast ruckar på i nödfall. Men jag finner att ett eller ett gäng sidoprojekt inte stör nämnvärt, eftersom man går in i en helt annan värld, vilket gör att mängden text jag skriver på en dag kan öka avsevärt totalt sett. Det är som med efterrättsmagen (別腹 (betsubara - extramage - på japanska)), ni vet. Det går fanimej alltid att klämma ned en efterrätt, hur kräksmätt man än är.

Så skriv parallellt! Prova i alla fall. Det är mitt fina, initierade proffstips (oops! - hybrismolnen igen).

torsdag 4 maj 2017

Språkporr #15 - japanskan härmar ljud


Okej, det här inlägget börjar jag med ett pinsamt avslöjande: Jag vet inte vad substantivet till adjektivet onomatopoetisk är på svenska. På engelska hade jag sagt onomatopoeia. Därför lyckades jag inte riktigt med rubriken här (jag siktade på "japanskans onomatopoetik" eller något sådant), men jag hade ju för all del kunnat skriva "japanskans onomatopoetiska ord". Det fina i den s.k. kråksången är att fler förstår vad i helvete jag har tänkt raljera om här med befintlig rubrik.

För, ja, onomatopoetiska ord är ljudhärmande ord. Vi har det på svenska i form av exempelvis pang, bom, svisch, nöff och dylikt. I japanska är dessa ord mycket mer vanligt förekommande, och dessutom förekommer det att man "härmar" ljud som över huvud taget inte finns. How's that for a cliffhanger?

För först ska vi prata om de ord som verkligen gör ett försök att härma befintliga ljud. På japanska är orden i stort sett alltid "dubbla", d.v.s. på formen X-X, som exempelvis ワンワン (wanwan - voff voff), コロコロ (korokoro - rull rull), ゴロゴロ (gorogoro - muller muller) och ガブガブ (gabugabu - gulp gulp/glubb glubb). Jag har f.ö. här valt att skriva alla dessa ord med katakana, vilket är ett av japanskans tre "alfabet", som egentligen mest används till att skriva främmande ord, men som också har en tendens att användas i ljudhärmande sammanhang (t.ex. i manga). I de flesta fall kan man lika gärna - eller kanske rentav hellre - använda hiragana.

Det här med att härma djurläten har vi ju definitivt på svenska. Det är faktiskt bland det första barn lär sig, det uppenbarligen alldeles livsavgörande med att lammet säger bä och kon mu. På japanska benämns denna typ av ord 擬声語 (gisēgo - tecknen betyder i tur och ordning härma, röst och språk). Vi hade ovan exemplet ワンワン (wanwan), som alltså är vad en hund säger på japanska och ニャンニャン (nyannyan) är vad en katt säger. En japansk gris säger alls icke nöff nöff, utan ブウブウ (būbū).

När vi sedan går över till att härma andra sorters ljud så kallas det för 擬音語 (giongo - härma, ljud, språk). Här har vi exempelvis ゲラゲラ (geragera - hahaha!), ビショビショ(bishobisho - ljudet av någonting genomblött) och ovan nämnda コロコロ (korokoro - rull rull). Inga konstigheter här.

Men nu kommer vi till det riktigt roliga - och faktiskt den vanligaste varianten: 擬態語 (gitaigo - härma, uppträdande/läge/attityd, språk). Här härmar vi (det egentligen obefintliga) ljudet av en känsla eller en företeelse. Exempelvis "låter" det ニコニコ (nikoniko) när man ler på japanska, キラキラ (kirakira) när någonting glittrar och オタオタ (otaota) när man är mållös.

ワクワクするね?(wakuwaku suru ne? - nervkittlande, eller hur?)