onsdag 26 april 2017

Bokmässan 2017

Den här kontroversen som pågår kring bokmässan i Göteborg i höst gör ju ingen människa glad. Det är inga trevliga saker det rör sig om och jag önskar lite naivt att problemet över huvud taget inte existerat. Men nu står den där, elefanten i rummet. Öh, fast då en elefant som precis alla talar om, snarare än tvärtom. Men ni fattar.

Hur ska man göra då? Bojkotta eller ej? 

En massa författare har ju valt att avstå ifrån att delta så länge som Nya Tider är välkomna och jag förstår dem verkligen. Nya Tider är ingenting man vill vara i närheten av, och att de oaptitliga åsikter som får utrymme där hotar att normaliseras i och med att tidningen får vara med och ställa ut på mässan håller jag med om.

Däremot är jag inte säker på att jag vill ge dem detta. Alltså ge Nya Tider min - allas vår - bokmässa. Det känns inte rimligt att det är jag som ska behöva flytta på mig när det inte är jag som har associationer till nynazistiska rörelser. Jag förstår varför man bojkottar - man vill utöva kännbar påtryckning för att tvinga fram ett beslut från arrangörernas sida om att porta ett skrämmande, hatfyllt element - och jag kan självfallet sympatisera även med denna tanke.

Jag lutar dock själv åt att vara där. Vara där och genom min närvaro försöka väga upp lite för det hatfyllda. Jag tänker att jag kanske på något sätt kan neutralisera en av tidningens sympatisörer, liksom en elektron neutraliserar en proton. Lite som jag tänker när jag går och röstar - för det gör jag alltid, även om jag ofta inte riktigt vet vem jag ska rösta på eller varför - att en röst från mig i alla fall i någon mening neutraliserar en röst på Sverigedemokraterna.

Kanske kan jag stryka förbi Nya Tiders lilla monter och säga saker som att "ni är ute och cyklar i ert tänkesätt, för hat har aldrig någonsin lett till någonting bra". Eller något annat som kan låta tandlöst, men som är sant. Jag känner mig inte rustad att skälla ut dem - då kommer jag att misslyckas i min retorik för att jag blir så upprörd - men jag kan påminna om att vänlighet och lite vanlig hyfs är ganska starka krafter. Liksom de där grässtråna som tvingar sig upp genom asfalten.

Men det krävs satans många grässtrån av den typen för att hålla de onda krafterna i samhället stångna. Och jag vill vara ett av dem. Ett retfullt litet grässtrå av vänlighet och vanlig hyfs i ansiktet på NT.

Så, jag har ju uppenbarligen bestämt mig: Jag åker till mässan även i år.


måndag 24 april 2017

Bitchy resting face

Min man frågar mig då och då om jag är arg. Bara så där, ur det blå. Men det är jag oerhört sällan, eftersom jag just nu är mitt uppe i den lyckligaste perioden av mitt liv.

Jag tror helt enkelt att det är medelåldern som gör sin grej. Hela ansiktet har ju liksom hasat ned en aning och ser lite urholkat ut, trots att jag är ganska stadig i övrigt. Och jag är högst medveten om att allting kommer att fortsätta halka nedåt allteftersom åren har sin gång. Det är sannerligen inte hela världen, men sant är att jag inte ser så spontant gladlynt ut längre som jag eventuellt gjorde när jag var yngre.

Så, om du ser mig på stan, please excuse my bitchy resting face. Det är bara medelåldern som spökar.

torsdag 20 april 2017

Författarskola #32 - be om råd


Nu ska jag tjata lite om det här med att citera andras texter i sin egen igen (se tidigare inlägg här och här), men bara som en bisak i förhållande till det ämne jag tänkte orera om idag (nej då - det här blir ett superkort inlägg, jag lovar!).

Så här är det: Författarförbundet är en fantastisk resurs för författare - både medlemmar och icke-medlemmar! Jag är ännu inte medlem, även om jag har en ansökan på g, men när jag vände mig till denna organisation för juridisk rådgivning angående det här med citaträtt (se länkarna ovan) så fick jag inte bara svar, jag fick det inom en timme och svaret var dessutom sjukt utförligt och bra.

Jag upprepar: Jag fick relevant juridisk rådgivning, inom en timme. Och inte vet jag, det kanske dimper ned en faktura så småningom, men jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att jag fick gratis, ovärderlig hjälp.

Det svar jag fick bekräftade för övrigt det jag redan "visste" (se här återigen): Man kan inte hålla på och citera och plädera citaträtten - det flyger inte. Men ni fattar vad tryggt att få en second opinion av någon som kan sina saker.

Jag tror att Författarförbundet kan bistå med råd exempelvis när man skriver kontrakt med ett förlag, så hör med dem innan du skriver över ditt hus och din förstfödda på någon som är beredd att ge ut din bok!

söndag 16 april 2017

Författarskola #31 - redaktören har alltid rätt #2


Tänk att jag ännu inte riktigt fattat det här, trots att jag hela tiden får nya bevis på det och dessutom skrivit om det här: Redaktören HAR alltid rätt. Ok, det kan väl vara en sanning med modifikation, men en tillräckligt huvudsaklig regel för att man ALLTID ska vara beredd att lyssna på sin redaktör. Hon vet vad hon pratar om, hon har varit med förr.

I responsen från min redaktör på den senaste versionen av mitt manus (uppföljaren till En väktares bekännelser) så hade hon en synpunkt på mitt första kapitel som jag till en början tyckte var mest lite jobbig och onödig. Hon hade formulerat sig ungefär "jag har tänkt på det här, men se vad du tycker och gör som du vill", vilket gjorde att jag tänkte i banor av "jomen, jag vet ju hur jag har tänkt här och det är bra som det är och hon säger ju att jag får göra som jag vill, så jag låter det vara". Med detta ämnade jag alltså vifta bort det hela.

Men allteftersom tiden gått och jag åtgärdat andra, mer akuta delar av manuset, så har det där stört mig mer och mer. Och vis(!) av erfarenhet(!) släppte jag mina försvar och tänkte efter. Jag tillät hennes tankar att få spelrum. Och vips, så var det inte bara för hennes skull jag trots allt gick in och ändrade en hel del, utan helt enkelt för att det blev bättre så.

Därmed inte sagt att jag köper allt det hon säger/tycker rakt av. Det behöver man inte göra, tycker jag - det är ju ändå jag som ska föreställa författaren. Men när hon funderar över någonting, så är det garanterat värt att fundera över. Så man får ta en vända med öppet sinne.

Påminn mig om detta nästa gång jag trilskas, är ni rara.


onsdag 12 april 2017

Korttoaletter

Idag sitter jag på biblioteket och jobbar med mitt manus. Inte så dumt faktiskt, både att kunna ägna sig helhjärtat åt manuset och att göra det med något strippade distraktionsmoment (även om barnavdelningen, som ligger precis i närheten av där jag sitter, är ganska livlig).

En sak jag oroade mig en aning för innan jag kom hit idag var eventuella toalettbesök, eftersom det är betaltoaletter här. Med sådana där myntinkast. D.v.s. man måste ha faktiska, fysiska mynt för att komma åt faciliteterna.

Vem har faktiska, fysiska mynt på sig nuförtiden? Vem har kontanter på sig ö.h.t.? Vad mig anbelangar skulle man kunna eliminera kontanter helt. Jag använder enbart kort - och har så gjort i åtminstone tio år. Jag är inte ens säker på vilka kontantvalörer som är i omlopp nuförtiden. Jag har en vag aning om att femtioöringen är borta och att det införts en tvåhundring. Möjligen.

Absolut enda gången jag brukar kontanter är när jag ska använda en offentlig toalett. Det är rent absurt hur en fysisk femma kan utgöra sådan hårdvaluta, men följden blir för mig att detta mynt känns mer värt än en hundring. En hundring kan man ju faktiskt plocka ut ur ett hål i väggen om det kniper, men för att få tag i en femma måste man trixa och fixa och köpa någonting väl avvägt med den där hundringen. När jag någon gång kommer över en femkrona så håller jag så hårt i den att knogarna vitnar. Förvarar den omsorgsfullt i plånboken inför eventuella toalettsituationer. Och jag använder den inte i första taget, kan jag säga. Om jag ö.h.t. kan hålla mig så gör jag det.

Men nu till den glada nyheten: När jag kom hit till biblioteket och passerade betaltoaletterna, kunde jag till min stora lättnad och glädje konstatera att de installerat någon sorts kortbetalningsenhet, bredvid myntinkasten.

Civilisationen har nått bibliotekstoaletterna

Min kontantlöshet kommer alltså inte att utgöra något problem för mig!

Tills jag återigen står där, i något gudsförgätet köpcentrum. Men den dagen, den sorgen.

söndag 9 april 2017

Sorgesång #8 - om livets skörhet igen


Mitt förra sorgesångsinlägg var relaterat till terroristattacken i London, när en man körde över folk med en bil och knivhögg ytterligare en människa. Nu är det i stället relaterat till den liknande attacken i Stockholm.

I samband med att mannen kapat lastbilen och kört längs Drottninggatan och mejat ned människor kom det en rapport om skjutningar vid Fridhemsplan. Jag och min dotter befann oss i en affär på Fridhemsplan vid detta tillfälle och personalen låste dörren till butiken med oss kunder kvar. Först visste jag ingenting om vad som pågick, men när jag började ana var det mycket obehagligt att sitta där tillsammans med min dotter. Jag hade koll på nödutgången och såg till att vi befann oss så nära den som möjligt, men vetskapen om hur svårt det hade varit att skydda min dotter i en skarp situation var helt fruktansvärd.

Nu var det tydligen ingenting alls som hände vid just Fridhemsplan, men det var ingen rolig upplevelse.

Så i stället igår, när allt var lugnt och stilla omkring oss, höll min dotter och jag på att verkligen skada oss på allvar. Jag körde barnvagnen uppför en rulltrappa och när vi kom till krönet, så tog det plötsligt stopp med hjulen vid kanten längst upp. Jag tappade balansen helt och hållet. Jag - och min dotter i barnvagnen - hade ramlat handlöst, om inte min makes i det närmaste superhjältestarke vän stått precis bakom oss och med en hand på mig och en på vagnen hållit oss upprätta.

Efter det var jag seriöst skärrad. Och är lite fortfarande. För det finns hot utifrån omöjliga att skydda sig emot och det finns andra vardagssituationer som på någon sekund kan urarta ohjälpligt. Jag är ingen katastroftänkande människa normalt sett, men just precis nu känner jag att livet verkligen hänger på en skör tråd.

Och åtminstone en mamma förlorade sin dotter i fredags. Smärtan går inte att föreställa sig. Jag är så outsägligt tacksam över att den där sköra tråden håller hittills.

onsdag 5 april 2017

Författarskola #30 - att köpa sig fri


Detta är en liten uppdatering till inlägget Författarskola #28 - citaträtt och handlar om att jag i mitt manus använder mig av delar av en låttext. Det visar sig att citaträtten inte (som jag hade hoppats) täcker detta, men att det går att lösa i alla fall.

Det var faktiskt Annika (tack, Annika!) som rådde mig att vända mig till Stim, vilket visade sig vara en mycket bra idé. Jag var inte säker på hur samarbetet med rättigheter fungerade internationellt och visste inte om jag var tvungen att börja jaga rätt på dem som äger rättigheterna i USA, men där hade Stim så klart stenkoll. Av dem fick jag veta att jag skulle vända mig till Sony/ATV som i Sverige representerar den låt jag vill använda mig av. Sony/ATV skickade mig sedan vidare till Notfabriken, som uppenbarligen sköter deras tryckupplåtelser.

Och nu har jag, baserat på omfånget av utdraget ur låttexten samt planerad upplaga av boken, fått en offert från dem på det högst överkomliga priset 500 pix. Det måste visst gå via förlaget, d.v.s. det är Lilla Pirat/Gilla böcker som faktureras och som får licensen, och jag har faktiskt inte pratat med dem om saken än eftersom de alla just nu befinner sig på barnboksmässan i Bologna, men jag kan ju säga att jag med glädje betalar ur egen ficka ifall det skulle vara så.

Så här enkelt var det alltså att på ett "säkert" sätt använda sig av en del av en låttext i en roman:

1. Ta reda på vem som representerar låten - fråga Stim.
2. Vänd dig till av Stim angiven organisation.
3. Motta från denna organisation ett kostnadsförslag baserat på upplaga och omfång av citatet.

Alla jag mailade var extremt snabba och professionella i sina svar. Det kunde inte ha varit smidigare.

Sedan ska man ha klart för sig att det blir dyrare ju större upplaga det är fråga om, så om man exempelvis behöver trycka till tiotusen exemplar (I wish!) så skulle det kosta drygt en tusenlapp till. Det är väl lugnt så länge vi inte pratar hundratusentals ex, men värt att tänka på.

Säkert blir det knepigare om du har lyckan att bli översatt och få din bok utgiven i ett annat land än Sverige, men då får du leva med det och undersöka saken själv.