tisdag 19 mars 2019

Författarskola #55 - hur jävla svårt kan det vara att skriva om ett manus?


Svaret på rubrikens fråga är ett rungande "hur jävla svårt som helst, uppenbarligen".

För det är det. Jag tror visserligen att jag faktiskt har koll på den nya handlingen och den tillåter mig att spara en jädrans massa av ursprungsmanuset, men jesus josef amanda, vad knepigt det är att hålla reda på en textmassa på (visserligen endast) 30.000 ord. Det är så himla stökigt när man håller på och rotar och drar i olika trådar. Vid en rejäl genomläsning kommer man dock förhoppningsvis att kunna gallra ut alla direkta felaktigheter - när man väl kommer så långt!

Hur hanterar man ett manus i gungning? Jag försöker att acceptera att jag inte kan skruva till allting på rätt sätt på en gång, försöker låta det hänga i luften och sväva omkring i limbo utan att för den skull få panik. Och paniken håller sig faktiskt inom rekommenderade gränsvärden, trots allt.

Det visar sig i stället att det är håglösheten som är min nemesis i detta fall. Tendensen att skjuta upp. Att inte orka ta tag i den mentala grepen och mocka ur texten, liksom. (Mockar man med grepar? Försök hålla dig borta från metaforer du inte behärskar, snälla människa!). Bara låta det ligga och gro. Om det ändå bokstavligen grodde av sig självt så hade väl det varit ok, men det gör ju inte det!

En annan sak som frustrerar mig är hur svårt det är att mäta framsteg med manuset. När jag skriver fritt på något nytt kan jag alltid räkna ord och känna mig produktiv vad det än är för ord, bara de är tillräckligt många. I det här fallet famlar jag i mörkret fullständigt.

Mötet med min förläggare kring detta manus var för tre månader sedan. Ett fjärdedels år! Hallå!

Nej, så här kan vi inte ha det.

Så planen är att inte tillåta mig själv att undvika att rota i det här. Det ska rotas varje dag! Om så bara en liten, liten stund. Det fina med små stunder är att de har en tendens att växa bara man tvingar dem att äga rum. Och även om de inte växer så har vi här många-bäckar-små-fenomenet att luta oss tillbaka på. Om jag faktiskt sitter med eländet vareviga jämrans dag, så kommer det till slut att bli färdigt. Om något år. Eller två. Men principen är fortfarande sund.

Jahapp, så är läget. Och detta var väl mitt tips till allmänheten kanske då: Just do it! (Kommer jag att bli stämd nu av skojätten?)

onsdag 6 mars 2019

Men vad fan hände här då?

Whut? (Källa)

Vart försvann kvinnan egentligen? Gick hon upp i rök helt och hållet? Vad hände?

Cellon hände. Absurt nog. Och den drog med sig pianot med full kraft.

Alltså, jag började ju spela cello för några månader sedan. Jag spelar fiol sedan tidigare, men det visade sig snart att det inte hjälpte särskilt mycket och jag kan fortfarande inte spela en vettig ton för att rädda mitt liv.

MEN, beroendet är nu fullt utvecklat. Jag är helt besatt av musik, på ett sätt jag inte varit på typ femton år. När jag inte spelar själv, så lyssnar jag. Och när jag lyssnar kan jag inte göra någonting annat, för så funkar jag. Jag vill ha noll input utöver musiken.

På cellon är det skalor som gäller och på piano spelar jag dels fyrhändiga Mozartsonater (tillsammans med min cellolärare som nu även är min pianolärare, för killen kan typ allting), dels en annan Mozartsonat. Och just nu är soundtracket i mitt liv en Dvořák-stråkkvintett. Jag lever och andas dessa stycken och då hamnar allt annat i bakgrunden.

Men hallå? Var inte du författare? Eller författar-wannabe i alla fall?

Jo, ja. Men det blev ju så svårt när En väktares bekännelser-serien fick sig ett slut(?) och jag började skriva annat som jag inte kände mig helt hemma med. Och så har jag en massa projekt som jag borde jobba på vid sidan av. Och synopsisar jag borde skriva till andra förlag för att försöka få fler bokkontrakt. Som ju en författare gör. Väl?

Så himla typiskt mig att då fly in i ett beroende. Vi får vara glada att det inte är alkohol eller heroin eller något.

Där har vi alltså läget och förklaringen till stiltjen på denna blogg.

Om ni nu undrade.

lördag 5 januari 2019

Men DN ännu en gång!!!

"Sällsynt rolig fantasy" (DN 2019-01-05)

Att hamna i DN inte mindre än två gånger inom loppet av en månad är helt sjukt - sjukt otippat och sjukt rolig (förstås). Den här gången är det Lotta Olsson som tipsar om nordisk fantasy. Åtta andra författare och deras verk omnämndes, bl.a. "Vattnet drar"-trilogin av Madeleine Bäck, "Ättlingarna" av Mats Söderlund och "Idjärvi"-trilogin av Charlotte Cederlund.

Det enda som utgör ett faktiskt omdöme är de första tre orden: "Sällsynt rolig fantasy". Och det var fanimej sällsynt roligt att få höra!

Så overkligt det här, när någon läser ens böcker som om de vore just riktiga böcker och inte bara en avancerad variant av "Mitt sommarlov".

torsdag 20 december 2018

Spökbok på g

Spökdags! (Källa)

Nu har min förläggare läst mitt spökmanus och dissat det mer eller mindre fullständigt - och vill gärna ge ut det! Faktum är att hon redan nu pratar om en ny serie.

Hur går detta ihop då? Jo, hon tyckte att storyn måste skrivas om rejält, men hon gillade karaktärerna, tonen och många delar av historien. Vi hade ett möte där hon berättade för mig var hon tyckte att det brast och vad hon tyckte att jag borde göra åt saken i svepande drag.

Jag älskar henne! Skitjobbigt att skriva om, men fanimej värre att släppa ifrån sig skräp.

Så luttrad är jag alltså som författare nuförtiden.

söndag 9 december 2018

Sömnernas sömn i DN

Min småleende nuna i DN

Döm om min överlyckliga förvåning när nu även Sömnernas sömn fått en halvsida i DN (liksom Visheten vaknar fick för drygt ett år sedan)! Återigen är det Steven Ekholm som varit framme. Jag älskar honom och vill föda hans barn.

Så här står det:

Bokrecension: Tomtarna invaderar Stockholm i ”Sömnernas sömn”

I tredje delen av Elin Säfströms serie om väktaren Tilda är det dags för tomteting i Stockholm, och konflikterna mellan tomtar och troll eskalerar.

Det är sannerligen ingen vila och ingen ro för Stockholms mest överarbeta(n)de tonåring. Elin Säfströms tredje bok om sextonåriga Tilda Modigh som tar ansvar för en frånvarande och dysfunktionell mamma, en mormor som försvunnit, komplicerade kompis- och kärleksrelationer, studier och en hund - och även jobbar heltid för att hålla ordning på världen. En ganska skrämmande bild av en ”duktig flicka” med alldeles för mycket ansvar och alldeles för stort sömnbehov. Men så är hon också Stockholms och hela mittsveriges enda väktare.

”Sömnernas sömn” är den tredje men knappast den avslutande delen om Stockholms många rådare - tomtar, troll och andra väsen som lever och verkar parallellt med oss vanliga mugglare, samt de få som har som uppgift att hålla ordning på dessa ostyriga figurer, väktarna. 

Det finns ytterst få väktare i Sverige och eftersom Tildas mormor, den verkliga väktaren tidigare försvunnit under dramatiska omständigheter, kanske död, men i alla fall borta, ligger nu allt ansvar att hålla ordning i den magiska världen i Stockholm på Tilda. Och likt en gång Harry Potter, visar det sig att vuxenvärlden hållit det mesta av uppdragets natur hemligt för Tilda.

När tomtarna invaderar Stockholm för sitt tomteting hettar det till mellan tomtar och troll och överträdelser sker gång på gång och av allt allvarligare karaktär. Tilda behöver hjälp och hjälp kommer, men kan den utarbetade och stressade sextonåringen lita på någon person alls?

Det är fortfarande det spänstiga och underhållande språket som lyfter böckerna om Tilda. Hennes Stockholmiana hade dock vunnit på att introducera lite fler miljöer i böckerna än de oftast återkommande; mormors lägenhet, tomtarnas pub och trollens sal - och möjligen även några fler magiska väsen (det finns ju en del att välja bland). 

Fast med det sagt, Säfström introducerar faktiskt en helt osannolik typ som helt enkelt måste få större utrymme i kommande böcker; den kortvuxna, skägglösa (!) tomten, Jeanette i dunjacka och Hello Kitty-keps. Helt klart en blivande favorit.


Steven Ekholm

Så, ok, han tycker att miljöerna inte varierar något vidare, vilket gör mig lite förvånad, för förutom de ställen han nämner ovan så förekommer även bl.a. Skansen, Stadshuset och Kungsträdgården i denna bok. Och som invändning betraktat så må det väl vara hänt - jag fick en fucking halvsida i DN IGEN!!!

tisdag 4 december 2018

Döden och flickan eller hur cellon fuckade upp mitt liv

Början på andra satsen av Schuberts stråkkvartett Der Tod und das Mädchen, violin 1

Jag älskar klassisk musik. Vilket är ett oerhört allmänt påstående och därmed inte riktigt sant: jag älskar framförallt stråkmusik, helst i form av kammarmusik (alltså i mindre ensemble, typ en stämma för varje enskilt instrument - inte stor och vräkig symfoniorkester).

När jag var femton började jag spela fiol. Vid det tillfället gjorde jag det för att jag var kär i en kille som spelade fiol, men det är mindre viktigt, för med tiden kom det att bli någonting helt annat och mycket större för mig. F.ö. ville jag på den tiden bli operasångerska, så det var liksom inte helt utanför mitt område.

Nå, jag gick hursomhelst in med den bestämda uppfattningen att det ändå var för sent för mig, jag som var femton(!) år - jag skulle inte ha en chans att någonsin bli bra. Numera vet jag att jag hade kunnat bli typ hur bra som helst, om än inte professionell solist, men det har i vilket fall som helst aldrig varit på tapeten. Trots detta har jag envetet fortsatt genom alla år, visserligen med låååååånga perioder av total avhållsamhet, men jag har alltid kommit tillbaka och alltid älskat att spela när jag väl gjort det - i synnerhet tillsammans med andra glada amatörer.

Enter the cello.

Alltså, när jag började spela cello - egentligen inte förrän för några veckor sedan - så trodde jag ju att det skulle vara som att spela fiol ungefär, vilket bara stämmer delvis. Det är faktiskt ganska annorlunda, även om det så klart inte är helt väsensskilt. Det jag INTE trodde var att mina första taffliga försök på cellon skulle TOTALT FUCKA UPP MITT FIOLSPEL.

Men det gjorde det. Häromdagen plockade jag fram fiolen för att spela en truddelutt. Noterna ovan utgör förstafiolstämman i början på andra satsen i Schuberts stråkkvartet "Der Tod und das Mädchen" (Döden och flickan) - detta kan vara min favoritkvartett, alla kategorier. Den börjar G-G-G-G. Alltså samma, på fiol mycket enkla, ton fyra gånger. Jag satte glad i hågen igång att spela dessa fyra toner.

Redan där upptäckte jag att någonting var seriöst fel. Fingrarna visste inte var tonen låg på strängen och i synnerhet stråken ville ingenting alls! Den gled förvirrat över på fel sträng och visste inte vart den var på väg. Och på den vägen fortsatte det. Som man ser (även om man inte kan läsa noter) så blir det värre längre fram i stycket och när jag väl kom till de partierna så hade jag liksom redan gett upp. Det. Lät. AS. Och det kändes på allvar som om jag aldrig hade hållit i en fiol förut.

Ok, min teori är att det här är ytterst tillfälligt och att jag med lite tålamod kommer att hitta tillbaka till det instrument som jag spelat till och från i trettio (30!) år. Men det var fan inte roligt.

Kuriosa: Strax efter detta fick jag ett mail där man undrade om jag kunde tänka mig att hoppa in på fiol på en liten informell konsert i ett kvartettsällskap där jag är medlem, OCH den person som hastigt hade insjuknat och därför behövde en ersättare var ingen mindre än mannen jag köpte min cello av. Jag kan säga att jag avböjde, vänligt men bestämt.

Nej, jag tänker inte ge upp cellon p.g.a. detta, men jag tänker definitivt ta fram fiolen lite oftare framöver. Dock svävar jag alltså för tillfället i limbo, utan tillgång till något stråkinstrument alls! D.v.s. jag kan inte spela någonting vettigt på vare sig cello eller fiol. Läskigt. 

Tur att jag även fulspelar piano, för annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till just nu.

tisdag 20 november 2018

Författarskola #54 - BULT-kväll för oss som då och då inte vet vad vi håller på med

Nu blir det skola igen! I dubbel bemärkelse.

Exempel på en författare som då och då inte vet vad hon håller på med (Foto: Ola Kjelbye)

Ibland gör jag författarbesök i skolor. Det är ingenting jag vet hur man gör egentligen. Jag bara liksom gör. För vad fan ska jag annars göra?

Men häromkvällen ställdes det till med ett lite möte kring just detta! Det var BULT, Författarförbundets barn- och ungsektion, som hade den goda smaken att uppmärksamma eventuellt behov av gemensam diskussion och idéutbyte när det gäller skrivarpedagogik och liknande.

Och det var ju inte så dumt. Det är alltid trevligt att träffa skrivande kolleger och i det här fallet kändes det otroligt skönt att få prata om de här sakerna som skavt någonstans i bakhuvudet. Vi diskuterade i grupp och gjorde själva en liten övning som innebar att vi fick klistra ihop varsin liten dikt med ord klippta ur tidningar. 

Det jag framförallt tog med mig var en medvetenhet om att ungdomarna måste aktiveras för att orka lyssna. Det var i sig ingen nyhet och jag gör absolut övningar med eleverna när jag är ute, men jag insåg plötsligt att det momentet måste komma mycket tidigare och sprängas in i allt prat lite då och då. Min känsla är att det skulle kunna vara nästan precis vad som helst, bara de får tänka till/skriva aktivt en kort stund då och då.

T.ex. är den lilla övning vi gjorde med den ihopklistrade dikten inte någon dum grej att köra en variant på, tänker jag. Tror att jag ska ta fasta på bl.a. den faktiskt, nästa gång jag är ute i skolorna.

I synnerhet tänker jag försöka att inte pressa in så mycket "nyttigheter" på mina lektioner, utan koncentrera mig på att inte tråka ut ungarna till döds. Då kanske de får för sig att böcker inte är tråkiga de heller, utan provar att plocka upp en någon gång.