fredag 20 oktober 2017

Författarskola #42 - dramaturgikurs


I går var jag på en kurs i dramaturgi i Sveriges författarbunds underdivision BULTs regi. Jorå, fint skareva! Och fint VAR det! Jag var SÅ starstruck av att sitta där tillsammans med ett axplock av Sveriges mest framstående barn- och ungdomsförfattare. Eller vad sägs om Lisa Bjärbo, Ingrid Olsson, Elisabeth Östnäs och Eva Susso, för att bara nämna några? Och vem ledde kursen då? Ingen mindre än Alex Haridi.

Ni fattar. Vad gjorde jag där, liksom? Men jag VAR där och det var den BÄSTA kurs jag någonsin deltagit i.

Shit, vad bra han är, Alex! Han har så gedigen erfarenhet och förutom detta en sådan supersund inställning till det här med dramaturgi. Så här ser hans definition av begreppet ut:

Kloka ord av Alex Haridi (från kurskompendiet)

Det viktiga här är att han alltså inte säger någonting om vad man SKA eller MÅSTE göra, utan endast försöker att åskådliggöra det som redan finns på något sätt i vårt kollektiva medvetande. Trots detta var det nog fler än jag som satt och mentalt försökte pressa in våra redan utkomna böcker samt pågående projekt i modellen som han sedan beskrev i detalj (det är väl vad man kan förvänta sig av det kollektiva medvetandet hos en författarskara).

Och vad var det för modell då? Jo, det handlade främst om en klassisk modell (med ursprung i filmen) som man kan betrakta som tre akter eller åtta sekvenser (otippad matematik här, men det går faktiskt hyfsat jämnt upp).

Men om vi börjar med det han kallade för "skelettversionen" av klassisk struktur för en historia, så ser den ut någonting så här:

 Klassisk dramaturgisk struktur - skelettversionen (Alex Haridi, från kurskompendiet)

Han ritade även upp denna struktur i form av en något knölig "val":

Den dramaturgiska valen (Alex Haridi, från kursslidesen)

Här blir det i suddigaste laget kanske, men m.h.a. ovanstående punktlista bör det gå att dechiffrera även valen.

När man ska bena ut den här modellen i tre akter så går gränserna vid vändpunkterna. Då ser det ut så här:

Treaktsvalen (Alex Haridi, från kursslidesen)

Sedan delade han upp detta ytterligare i en akt 2a och akt 2b, så att vi fick fyra lika stora delar (jaha, tänker ni, varför kallar man det inte för "fyraktssystemet" rätt och slätt? Svar: Inte fan vet jag. Av gammal hävd, förmodar jag.):

I praktiken fyra akter (Alex Haridi, från kursslidesen)

Suddigt och svårt att se, men vi pratar fortfarande om samma hållpunkter som tidigare, så det går att gissa vad som står ganska bra.

När vi sedan vill dela upp det hela i våra åtta sekvenser, så är det inte speciellt svårt utifrån ovanstående:

Åtta sekvenser (Alex Haridi, från kursslidesen)

I samma andetag som den här modellen nämns, så måste sägas att Haridis ungdomsroman "Huset mittemot" enligt honom själv bygger strikt på denna. Jag har ännu inte läst boken, men det ska bli oerhört intressant att göra det, inte minst i studiesyfte.

Redan detta är rätt mycket att idissla, och jag har inte tänkt ta det längre än så idag. I stället tänkte jag att kommande författarskoleinlägg ska handla om valda punkter i detta/dessa schema(n).

Men stay tuned, för snart ska vi prata om detaljerna här.

måndag 9 oktober 2017

Språkporr #16 - Nobelprisvinnare på japanska

När jag läste nyheter på en sajt med sådana på lättläst japanska - as you do - så upptäckte jag någonting så hisnande intressant att jag baxnade. Det gjorde inte min make när jag berättade för honom. Han tyckte att det var bland det mest ointressanta han hört, tror jag. Men jag tänker skriva om det här ändå.

Som bekant så vann den brittiske författaren Kazuo Ishiguro årets Nobelpris i litteratur. Hans namn är japanskt, eftersom han faktiskt är född i japan och har japanska föräldrar. Han var hela fem år gammal när han flyttade med sin familj till Storbritannien.

MEN, här kommer det: När jag nu läste om exakt detta på japanska så upptäcker jag att de stavat Ishiguros namn med katakana-tecken! Katakana är det fonetiska alfabet som används i japanskan främst för att representera lånord från andra språk. Alltså, i stället för att skriva Kazuo Ishiguro med kanji (japanska - till ursprunget kinesiska - tecken), så skriver de namnet med fonetisk skrift, på samma sätt som de hade skrivit exempelvis ett engelskt namn! DESSUTOM så skriver de namnet i just den ordningen, alltså med förnamnet (Kazuo) först, följt av efternamnet (Ishiguro)! På japanska skriver man alltid efternamnet först och tilltalsnamnet efter detta (Ishiguro Kazuo).

På något sätt anses alltså herr Ishiguro ha avlagt sig sin japanskhet helt och hållet i japanernas ögon!

Hur hade man då skrivit hans namn på japanska, undrar ni av förklarliga skäl. Och svaret måste man älska: Det beror på. Efternamnet hade nog med säkerhet skrivits 石黒 (sten, svart), men vad gäller tilltalsnamnet kan man bara gissa. 和夫 (harmoni, man)? 一夫 (ett (räkneord), man)? 一雄(ett (räkneord), manlig)? Man hade också kunnat tänka sig ren hiragana, som är det fonetiska alfabet som används för inhemska ord: かずお.

Hur skrivs då namnet i ovan nämnda nyhetsnotis? Jo, カズオ・イシグロ, vilket alltså är katakana. Inte ett spår av det japanska ursprunget kan skönjas. Men, de slänger i alla fall på ett さん ("san" = herr/fru/fröken), vilket krävs i de allra flesta sammanhang, även med icke-japanska namn - något annat vore extremt ohyfsat.

Jag bara frågar: På vilket sätt skulle detta INTE vara intressant?

fredag 6 oktober 2017

Och Nobelpriset i litteratur går till ...

... en man.

Jaha.

Men det är klart, det brukar ju vara så.

Ok, men vadå då? Man kan väl inte hålla på och kvotera Nobelprisvinnare? Om Kazuo Ishiguro nu var den mest välförtjänte kandidaten så var han väl det?

Mm. Det är ett sätt att se på det. Personligen har jag en känsla av att det fanns ett gäng alldeles likvärdiga kandidater. Det finns nämligen jävligt många bra författare i världen att välja bland.

Jag skulle tro att väldigt många av dem är kvinnor.

Fjorton (14!) är antalet kvinnliga Nobelpristagare i litteratur sedan det första priset utdelades 1901. Hur många manliga pristagare? Hundra (100!).

That's right, gott folk. Någonting är en aning snett här.

Och en sak som stör mig redan innan det skett (och möjligen kommer vi aldrig dithän): Om det skulle vara uteslutande kvinnliga pristagare i tjugofem år framöver, så skulle det anses som någonting oerhört kontroversiellt, vinklat och pk. Hur många män i följd tror ni vann priset 1967-1990? Just det, tjugofem (25!) - för er som inte får ihop matematiken där så var priset delat (mellan två män) 1974.

Men det är klart. I vår fina, moderna, upplysta tid - säg fr.o.m. 1990, så har ju faktiskt åtta (8!) pristagare varit kvinnor - åtta av de fjorton det rör sig om totalt. Det måste väl vara ett steg i rätt riktning ändå?

Javisst, men under den perioden har tjugo (20!) män fått priset.

För vi vill ju inte att det ska gå alltför fort framåt. Nej, det ska mjukas upp med tiden. Är väl tanken.

Fy fan, säger jag.


torsdag 5 oktober 2017

Författarskola #41 - tre droppar Dahlgren


Orkidépojken av Helena Dahlgren är en sådan där bok som alla känt till innan den ens funnits att få tag i och folk har haft sjukt höga förväntningar på den från dag ett. När den äntligen kom ut var jag så pass otålig att jag inte - som jag annars plägar göra - väntade på e-bok eller att den skulle finnas tillgänglig på biblioteket, utan jag gick helt sonika till närmaste Akademibokhandel och köpte en pappersvariant (f.ö. mycket snyggt omslag, med orkidéer i relief).


Såsom varande författare, så vet jag att förväntningar kan hänga rätt tungt över en själv och ens alster, men i Helena Dahlgrens fall var det liksom inga problem: alla älskar boken! Så även jag.

Nu tänkte jag försöka klämma ut de där tre dropparna då. Vad gör författaren för att det ska bli så himla bra?

1. Stämningen. A och o i denna bok och en STOR talang hos författaren. Här är det så klart svårt att hitta exakt metod, men låt mig komma med ett litet exempel:

"Det är nu det börjar bli riktigt svårt att skriva. Allt buktar och skevar, jag vet inte om jag längre kan lita på mitt minne. Om jag vågar gå tillbaka." (Orkidépojken, sid 72)

Att föregripa handling på det här sättet - genom att i någon mån avslöja vad som komma skall, om än bara i ytterst vaga termer - är någonting jag aldrig gjort själv, och heller inte alltid uppskattar, men här är det så jävla suggestivt! Berättaren blir påtagligt närvarande och vi får den här meta-inblicken i hennes historia. Och "allt buktar och skevar" ... Det är perfekt - man fattar precis. Det är ingen hemlighet att boken är Twin Peaks-inspirerad till tusen (serien har också sin självklara plats i dess fiktiva universum) och det här med att verkligheten liksom blir svår att ta på, det känns så himla Lynchskt och schysst. Black Lodge-stämning till max.

2. Man behöver inte skriva kronologiskt. Det är väl inte helt ovanligt att man inte skriver alldeles i den ordning saker och ting sker, både tillbakablickar och olika parallella tidsplan finns lite här och där, men man kan ta det till ytterligare en nivå - vilket är vad Dahlgren gör. Alltså, det är inte så att tidslinjen inte finns där - det är inte rent surrealistisk absurdism vi talar om - både den och en linjär handling finns så klart, men det är på något sätt oviktigt, helt enkelt. Det är någonting jag aldrig ens tänkt på, att man faktiskt kan låta det flyta om man vill - det visar sig att det går precis hur bra som helst. Jag inser att jag är ute på lite tunn is här, eftersom jag knappt kan förklara vad jag menar, men jag vill liksom påminna mig själv om den här känslan i boken.

3. Man behöver inte få veta allt! Revolutionerande faktiskt, för mig. Vi får i Orkidépojken veta långtifrån allt, vilket bidrar starkt till stämningen (och därmed punkt 1). Det är fantamej ett alldeles lysande grepp, som jag tycker ofta saknas i skräck, både i bokform och på film. Jag älskar Stephen King, men han är ofta alldeles rasande explicit i sina beskrivningar av monster, och likmaskar i ögonhålor återkommer enligt mig i alltför hög grad. Dahlgren ger bara några små, korta detaljer av horrorkaraktär och de räcker så satans långt. Det ska sägas att jag inte skulle räkna Orkidépojken till skräcklitteraturen i första hand - och det är som jag förstår saken inte heller meningen - men inslagen finns där och förhöjer det hela ytterligare.

Jag känner att jag skulle vilja lägga till en punkt 4, om igenkänning i utanförskapet, den sköra osäkerheten i ungdomen, o.s.v. Men då tar väl det här inlägget aldrig slut.

Så där ja. Dags att gå till handgripligheter och börja stjäla friskt!

tisdag 3 oktober 2017

Den där arvedelen igen

Ja, just precis, ångesten. Min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen, som mr P. Lagerkvist så träffande uttryckte saken.

Jag vet att jag har skrivit om exakt det här förut, men hey, sedan när är det förbjudet att älta och upprepa sig lite på sin egen blogg?

Alltså, det rör sig mer exakt om prestationsångesten. Om det har gått någon förbi (med tanke på hur mycket jag tjatat om det här) så har jag fått fantamej lysande recensioner för Visheten vaknar. De flesta verkar tycka att den är snäppet bättre än En väktares bekännelser - vilket ju är fantastiskt! Men shit, vad det ställer det manus jag nu jobbar på (del 3) i ofördelaktig dager.

Jag är inte nöjd med min insats hittills. Inte alls. Jo förresten, jag är nöjd med att jag kommit så pass långt med mitt råmanus, men satan i gatan vad det behöver redigeras den här gången! Många vändor innan förlaget ens får se eländet. Tanken är att jag ska skriva "färdigt" i oktober och sedan ägna november åt redigering.

Yay.

Det går inte att kalla det jag upplever nu för skrivkramp, för även om varje tangentnedslag smärtar en aning, så går det ju ändå framåt(?). Tecken läggs till tecken, ord läggs till ord, scen läggs till scen, kapitel läggs till kapitel.

Ja ja, vi fattar!

Ok. Jag har tidigare i en av mina omistliga författarskolelektioner berättat hur jag tänker hantera det här: som om jag bara skrev för mig själv, utan att tänka så mycket på vad andra kan komma att tycka. Det är bara det att jag själv inte tycker att det går åt något vidare bra håll.

Jag stötte på Alex Haridi på bokmässan - han är framförallt tv-manusförfattare, men även mer klassisk författare - och han berättade att han fått ta bort sextio sidor från sitt manus för att han insåg att det hade gått åt fel håll. När jag har den känslan, så har jag en tendens att fortsätta åt det felaktiga hållet, rakt in i väggen. Och det är precis vad jag håller på med nu.

MEN! Jag får för mig att det är så här det fungerat med både En väktares bekännelser och Visheten vaknar. Och det gick ju ok ändå. I slutändan. Känslan är hisnande och skrämmande, liksom den avskyvärda "attraktionen" Fritt fall på Grönan (som jag vid något tillfälle av temporärt nedsatt omdöme åkte en gång), men möjligen är det helt enkelt på det sättet jag skriver.

Nå, det får i alla fall vara så den här gången. Nu åker vi!

lördag 30 september 2017

Efter Bokmässan

Jag strax nedanför mina böcker i Lilla Piratförlagets monter på bokmässan

Men det där var ju inte så dumt! Två dagar bokmässa, torsdag-fredag. Jag hade det verkligen superkul och träffade en massa trevliga människor. Inte minst stötte jag på ett helt gäng av alla dem jag haft någon sorts kontakt med via sociala medier. Riktigt roligt!

Jag träffade en massa författare irl för allra första gången: Mia Öström, Christin Ljungqvist, Anna Bågstam Ryltenius, Ann-Charlotte Ekensten, Helena Dahlgren, Christina Lindström, Anna Arvidsson, Anna Jakobsson LundMichaela von Kügelgenm.fl. Dessutom var Jennifer Niven där och deltog på förlagsmiddagen på kvällen. Trots att jag ännu inte läst något av henne (vilket jag ska ändra på snarast) så var jag något starstruck - vi pratar en kvinna med miljontals läsare världen över. Lite svindlande tanke.

Äntligen fick jag träffa genomtrevliga Ann-Charlotte Ekensten!

Sedan hade jag den stora glädjen att få träffa några av mina läsare. I synnerhet Elvira och Lexie är jag oerhört glad att jag fick träffa. Så himla mysiga tjejer båda två - och båda två äkta tonåringar (16 respektive 15, är jag hyfsat säker på). Det var verkligen kul att få se dem i verkligheten, inte minst eftersom jag haft en del kontakt med dem bägge via mail.

I övrigt fick jag äntligen träffa favvobloggaren David - det var inte en sekund för tidigt! Jag gillar verkligen honom och önskar att han bodde här i stan, så att jag kunde tvångsfika med honom åtminstone på veckobasis.

Jag och favvobloggaren, oarya, en aning suddiga i kanterna

Dessutom träffade jag Jonna Zeitler och Emma Kreü från Because You Know Wines och vi fann verkligen varandra på fredagseftermiddagen, då vi tog några glas skumpa ihop och gjorde en liten intervju. Jag hade gärna hängt med dem typ resten av mässan, men jag var tvungen att ta tåget hem bara några timmar senare.


Jag och BYKW-tjejerna minglar inför tillkännagivandet av Årets Bok 2017

Några av de snittar vi minglade i oss vid detta tillfälle

Annars tog jag underligt få bilder och de flesta har jag nog Instagrammat redan, men lite redundans har väl aldrig tagit död på någon, tänker jag:

Jag hittade knappt min egen röv på mässan (NOLL lokalsinne), men förvisso champagnebaren - på ren instinkt!

Mässans första glas på sagda champagnebar

Jag leker att jag är Kristina Olsson

Sängen där jag sov utan barn och som jag inte lämnade förrän jag kände att jag sovit färdigt!

Hoppsan, här har jag visst producerat ett inlägg av noll komma noll intresse för någon annan än för mig själv. Men det är ju min blogg, så jag tar mig den friheten:)

onsdag 27 september 2017

Bokmässan

Men hörni! Nu är det visst bokmässa strax. I morgon tar jag 5.51-tåget ned till Sveriges baksida (skämt! jag gillar Göteborg!). Sedan ska det minglas. Hoppas det går bättre att träffa folks händer den här gången (jfr detta).

För den som råkar befinna sig där nere ser mina planerade tider ut på följande sätt:

Torsdag 28 sept 12.15-12.25: Samtal om Visheten vaknar, Piratförlagets scen (B05:42)

Fredag 29 sept 17.30-17.40: Att skriva fantasy för barn och unga, Biblioteks- & berättarscenen (D02:01)

Efter grejen på fredagen måste jag rusa till taxin innan den blir en pumpa och kasta mig på tåget hem.

I övrigt fri lek. Jag ska träffa allt och alla. Och dricka vin. Och sova utan barn. Och vakna utan barn. Och äta hotellfrukost - utan barn!

Yay!

(Jag älskar min dotter över allt annat, men det har inte varit mycket barnfritt de senaste dryga tre åren.)

Jag känns igen på sjukt långt, platt och trist hår, samt vilt spejande blick, då jag gör mitt bästa för att a) hitta i en obekant miljö, b) hitta folk jag känner, samt c) hitta folk jag inte känner men gärna vill träffa lik förbannat.

Vi ses där!