tisdag 13 november 2018

Personal shopper

Min nya cello <3

Jag har varit ute och handlat cello. Ovan kan den ses i hela sin prakt. Den är ett fynd för endast 24 lök!

Ok, vad hände nu då? Jo, jag har ju en cello, som var ett impulsköp på nätet och det var liksom den som efter många års stirrande på mig från ett hörn här hemma fick mig att äntligen göra slag i saken och faktiskt ta fram eländet och försöka mig på att spela. Sedan hittade jag ju av en slump en lärare, som visade sig vara typ den bästa cellisten i världen - på riktigt! Så där satt jag plötsligt med min pisscello och min riktigt högklassiga lärare. Ingen bra matchning.

Till slut kände jag att, men det här GÅR ju inte längre och började fundera i banor av en ny cello. Problemet är att celli/cellor/cellosar (välj din favvo) är svindyra och dessutom är jag ännu så superusel att jag inte ens kan identifiera ett ok instrument.

Smarta, smarta jag använde mig då helt enkelt av en personal shopper - i detta fall min världsklasscellistlärare. Jag tog helt sonika med mig honom till en violinmakare och så fick han prova några nybörjarinstrument i tjugotusenkronorsklassen. 

Parentes här: Det går knappt att hitta en uthärdlig cello i en så låg(!) prisklass, tydligen. Men jag hade liksom ingen lust att hosta upp mer än typ 20 lax för någonting jag ännu inte riktigt vet om jag någonsin kommer att kunna göra någonting vettigt med.

Nå, tillbaka till köptillfället: Det var som att ha en supermodell som personal shopper! Alltså, allt kommer att se fantastiskt ut på henne, för hon är som gjord för alla moderiktiga kläder, men på mig kommer det att se jävligt skevt ut i vilket fall som helst:) Min lärare var liksom extremt överkvalificerad för jobbet. Återigen: kulturarbetarnas lott.

Nu är den i alla fall min, den här lilla ljuvligheten<3 Ok, i min värld en ljuvlighet - min lärare ba: "It's actually pretty nice. It's really hard to find a nice cello within this price range." Hans egen cello kostar tusentals och åter tusentals dollar. Han har faktiskt inte ens skeppat den till Sverige än, för det är så känsligt att frakta den. Han planerar att flyga hit den i januari. Och då kommer den alltså bokstavligen att ha en egen flygplansstol! Så himla roligt att tänka sig. Men den kommer i alla fall inte att behöva flyga alldeles själv, för dess husse kommer att sitta i stolen bredvid.

Och själva spelandet då? Jovars. Jag låter som ett sådant där klassiskt framförande med Kommunala musikskolan när jag sätter igång. Öronen ber om nåd, men jag lyssnar inte på det ... öh ... örat.

tisdag 6 november 2018

Krakow




Polen motsvarar förväntningarna

Förrförra veckan var jag på en liten resa för att delta i ett event arrangerat av Arbetsförmedlingen (av alla institutioner!). Destinationen var Krakow, Polen, och uppgiften bestod i att pitcha En väktares bekännelser för ett gäng polska förlag, i vag förhoppning om att sälja in boken.

Jag har många fördomar om Östeuropa. Bl.a. tror jag att det ser ut som på bilden ovan i samtliga förorter - och i just detta fall, på väg från flygplatsen in till Krakow, så motsvarade Polen mina förutfattade idéer.

Men så fort man kommer in i Krakow är det hur schysst som helst. Även detta motsvarade mina förväntningar.

Något som definitivt infriade mina fördomar var själva hotellet:




Jesus, liksom! Det var en skrubb! Med heltäckningsmatta och en ca 70 cm bred säng. Det luktade fuktigt också. Och minibaren var ekande tom och helt enkelt urkopplad. Annars hade jag möjligen tagit mig någonting stärkande och svindyrt därifrån.

Noggrant specad prislista i händelse av åverkan

Dock fick man röra sig oerhört försiktigt i detta fuktskadade rum, för priserna vid eventuell skadegörelse var inte nådiga. Det fanns alltså en lista!!! "Disturbing the silence night" sprang loss på 500 zloty (1 zloty = 2,5 SEK)! Och "Remaining the stains coming from body making impossible using the room for another guest (vomiting, blood, etc.)" ska vi inte tala om!

Men shit, vad trevligt jag hade ändå, när jag väl fick träffa de andra författarna. Vi åt middag första kvällen på ett ställe med typ sju meter i tak och väggarna täckta av tavlor. Förvånansvärt bra mat och helt sjukt roligt sällskap.


I Polen gillar man konst

Huvudrätt ...

... samt mina två efterrätter

Oj, vad servitören tyckte att jag var konstig när jag ville ha två efterrätter, men jag stod envist på mig. När de väl kom in förstod jag vad han menade - de var enorma båda två - men på rent pannben satte jag i mig rubbet. Jag gillar efterrätter och hatar känslan av att behöva missa någonting - jag lär väl aldrig besöka just denna restaurang igen, liksom!

Jag och Elin Boardy

Bland det enormt trevliga gänget författare fanns den genomhärliga Elin Boardy. Vi har träffats förr när jag i egenskap av ungdomsboksförfattare besökt ett bokkollo som (bl.a.) hon arrangerade i somras. Jag har dessutom läst hennes bok Tiden är inte än och glatt gett den en femma på Goodreads, för den är awesome! Hon är också begåvad nog att veta var man tittar när man tar en selfie (gud vet vad jag själv har fått för mig att man ska göra med blicken).

Elin var även rar nog att släpa omkring mig på stan morgonen efter, när min ursprungsplan var att ligga på mitt fuktosande hotellrum och läsa (ja, jag erkänner - det handlar om att jag äntligen får vara i fred!).

 Gravsten utanför synagoga

Alltså, Krakow ligger i närheten av Auschwitz-Birkenau. Det är så ofattbart att det var här det hände. När man börjar tänka i de banorna så är det nästan olidligt att gå på stadens gator. När vi besökte en synagoga och såg kyrkogården brast det lite för mig. Det liksom går inte att greppa, men heller inte att ignorera. En märklig känsla av att botten går ur en.

Betydligt muntrare motiv

Sedan är man ju som människa funtad så att man i nästa stund har hämtat sig och börjar fotografera klotter av den här typen. Men riktigt sig själv blir man inte på en bra stund.

Och så själva pitchen då. Den ägde rum på en bokmässa, där Sverige var någon sorts hedersgäst. En massa barn sprang omkring med svenska flaggor de fått i Svenska ambassadens monter. Hursomhelst, där i ett rum som hette typ Budapest (nej, jag tror inte att Budapest ligger i Polen, men det hette så i alla fall) skulle vi (ca 10 författare) hålla våra små presentationer om 8 minuter var.

Kerstin Lundberg Hahn och jag utanför mässan

Karta över mässan (grön cirkel = greenroom där vi satt och väntade, röd cirkel = rummet där vi gjorde våra små framträdanden)

Jag var först ut. Inte så dumt faktiskt. Jag tror att det kan ha varit ca 20 personer i publiken och det kändes helt ok, för rummet var inte speciellt stort. Självfallet började jag med att ursäkta mig för att jag inte talade polska, på polska:

Przepraszam ale nie mówię po polsku. Będę mówić po angielsku.

Denna fras hade en bekant till mig lärt mig, så jag tror att den stämmer. Google Translate var lite halvdant i det här fallet, visade det sig.

Sedan satte jag igång, på klingande amerikanska av alla varianter. Annars brukar jag prata utpräglat brittisk engelska, men jag tänkte att folk eventuellt har lättare att förstå den bräkande, amerikanska varianten och jag var inte säker på hur bra polacker klarar engelska i allmänhet (det visade sig f.ö. att de oftast är skitbra på engelska, så jag kunde nog ha kört min vanliga accent).

Det gick bra. Jag tappade inte bort mig eller så. Folk i publiken såg vänliga ut.

Men det var väl typ det, liksom. Alltså, endast två av de sex anmälda förlagen dök upp, tror jag, och de allra flesta som var där var översättningsstudenter. Himla udda. Ingen av oss författare fick något direkt napp. Dock har vi i efterhand fått information om både vilka som var där och vilka som inte var det, men som anmält sitt intresse. Så det är väl bara att kavla upp ärmarna nu.

Middagen med övriga författarkolleger var minst lika lyckad denna kväll. Elin och jag drog direkt efter mässan och drack champagne på en uteservering och sedan fortsatte det på den vägen. Verkligen supertrevligt!

Champagne med Elin

Mitt plan hem gick dock kl 5.40 på morgonen, vilket gjorde att jag efter några skakiga timmars nästan obefintlig sömn, befann mig i taxin på väg till flygplatsen kl 4.15. Shit vad jag var förstörd när jag kom hem.

Jag mellanlandar på flygplatsen i Warszawa. Svävar mellan liv och död.

Kontentan:
1. Det är roligt att umgås med andra författare.
2. Det är högst osäkert huruvida en sådan här grej någonsin kommer att ge någon konkret avkastning.
3. Ta det lugnt på hotellrummet i Krakow!



tisdag 23 oktober 2018

Förväntningar och that pesky verklighet

Ni vet den där av Bach som jag glatt tänkte spela första gången jag plockade fram cellon ...

Det tog mig inte många toner till att komma fram till att ovanstående var lite väl svår att få till när man aldrig spelat cello tidigare, även om man spelar fiol utan att någon omedelbart dör i akuta öronplågor.

Min cellolärare - som jag alltså träffat en gång - föreslog att jag skulle skaffa de första Suzuki-celloböckerna. Alldeles nyss damp de ned i brevlådan här hemma.

Verkligheten slår till!

I morgon har jag min andra lektion. Kanske får jag då gå loss på French Folk Song. Ska vara en svängig bit har jag hört.

torsdag 18 oktober 2018

Lovande rysningar

Gåshud (Källa)

Skrev just en av slutscenerna i mitt 9-12-manus - alltså inte absoluta slutscenen, men en ganska avgörande sådan - och jag fick själv rysningar. Det måste väl ändå vara ett gott tecken?

Om nu bara resten av manuset kunde hålla samma klass.


onsdag 17 oktober 2018

Öh, cello?

Övningsinstrument (Källa)

Jag har precis haft min första cellolektion. Eller vad vi ska kalla det.

Grejen är ju den att man inte bara kan sätta sig ned och spela hur som helst. Man måste hålla allting rätt, och sätta ned fingrarna på rätt sätt. Sådant. Det var ett jädrans pillande med stacklet, vinklande av cellokroppen och fipplande med båggreppet, utan att en ton blev spelad.

Eller, ok, jag fick dra stråken fram och tillbaka över alla strängar. Och jag fick spela pizzicato medan jag flyttade pekfingret längs greppbrädan.

Mest fick jag hålla en blyertspenna med fingerspetsarna och liksom jobba med fingrarna i det greppet.

Nu har jag köpt tre nybörjarböcker på nätet. Köp varm korv nästa. 

tisdag 16 oktober 2018

Biblioteksersättning

Men, ska lilla jag verkligen få biblioteksersättning?!

Biblioteksersättning utbetalas som någon sorts allmosa av Sveriges författarfond. Det är inga pengar som "finns" egentligen, utan bara något slags plåster på såren som någon har tyckt att de stackars utlånade upphovsmännen ska ha. Det är direkt relaterat till antal utlån och ersättningen för 2017 var 1,01 kr per utlån.

Så do the math. Jag är helt chockad faktiskt. För detta betyder att det rör sig om ganska exakt 4500 utlån av mina böcker (4456, om man ska vara petig) och det är ju fanimej helt otroligt!

Anna Jakobsson Lund tipsade mig på Instagram om att (för att få lite överblick) tänka mig detta som ett gäng skolklasser, alltså i grupper om 30 personer, där varje person håller min bok i handen. Det blir 148 och en halv klass i mitt fall. Det är en JÄVLA MASSA klasser.

Är man en riktig författare nu, när man bevisligen har flera tusen läsare? Jag tror fan det.

måndag 15 oktober 2018

Krakow nästa

Anyone for tomtar och troll? (Källa)

Jag tror att bilden ovan föreställer den polska staden Krakow. Det är i alla fall till Krakow jag ska åka om lite drygt en vecka och pitcha En väktares bekännelser för att förhoppningsvis få något polskt förlag att nappa. Fråga mig inte. Det är en lång historia som involverar Arbetsförmedlingen(!) och inte på något sätt mitt förlag.

Nå, jag talar inte polska. Inte ens lite. Så presentationen jag ska hålla inför de förhoppningsvis hänryckta förlagspolackerna måste vara på engelska.

Jag har själv inga problem med engelska, MEN jag föreställer mig att polackerna kan ha det lite till mans och kvinns. Vilket betyder att jag måste dra ned den språkliga nivån en aning. Och DET är svårt. För man tappar så mycket.

När jag pratar om mina böcker så brukar jag göra det i ungefär samma ton som jag har i själva texten: lite smålustigt (får jag för mig) och med språkligt schvung, liksom. Inte lite smålamt och konkret. Men om man ska få en publik som inte är jättebra på presentationsspråket att kunna ta till sig innehållet i presentationen, så är det A och O att bli förstådd.

Jag vet vad jag tänker trycka på ungefär: det exotiska i det hela (Sverige, tomtar och troll - kom och köp!). Men jag tycker fan att det är lite knepigt utan att använda mig av greppet språkliga finesser.

Ok, låt mig vidga detta, förresten. När jag talar inför folk över huvud taget, så jobbar jag i stort sett alltid med humor och språkliga finesser. Faktum är att humorn ligger mycket i hur jag använder språket. Att plötsligt prata enkelt och begripligt är helt enkelt lååååångt utanför min comfort zone.

Åtta minuter har jag på mig. Åtta minuter som ska fyllas med någonting lagom enkelt och samtidigt våldsamt intressant.

"Hello. My name is Elin Säfström. I have written av very funny and exotic book about gnomes and trolls in Sweden. Please, buy it!" (Läses med grav svensk brytning.)

Inte fullt åtta minuter än. Jobbar på det.