torsdag 16 november 2017

Läskramp

Nu har jag problem här, det är alldeles tydligt. Jag läser inte. I alla fall inte böcker.

Böcker är väl ändå min hjärnas favoritflyktväg? Vad är problemet? Vill den inte fly helt plötsligt?

Jo, det vill den så klart. Men det är tydligen svårare att plocka upp och läsa en bok än att stirra på någon tv-serie, vad skit som helst, just nu.

Lite har det väl med den översvämmande läskön att göra. Eller mycket kanske. En känsla av hopplöshet lägrar sig över mig när jag tänker på allt som borde läsas. Som om det vore en plikt och inte det bästa jag vet.

Dessutom har jag samvetskval. Jag är en slalomläsare av rang och det resulterar allt som oftast i böcker som blir lämnade någonstans mitt i och som sedan ligger och skaver på mitt lässamvete. Jag vet att om jag ska ta mig an dessa böcker igen så borde jag verkligen börja om från början, eftersom jag har noll minne, men det känns som "slöseri med tid".

Ursäkta? Är DET slöseri med tid? Ok, men timmarna som tillbringas framför inte överdrivet sevärda tv-serier med något hundratal avsnitt vardera, är inte det slöseri?

Mm.

Inte för att jag blir mer lässugen av det lilla argumentet.

Min kloka redaktör, Ada, har någon gång rått mig att läsa om någonting som jag verkligen gillar - typ Harry Potter - för att bryta igenom lässvackan (nix, det var inte så länge sedan jag hade samma problem som nu). Men förutom att DET om något känns som slöseri med tid, så vill jag inte ens läsa någonting jag gillar.

Jag orkar helt enkelt inte läsa.

Stört.

onsdag 15 november 2017

Jag tycker till #15 - 3%


Ok, lägg ned allt ni håller på med och se den här serien omedelbart! På riktigt. Det är Netflix och den heter 3%. Finns inget att vänta på! Sjas!

Men ok, ifall du vill höra lite om vad den handlar om samt min personliga upplevelse av den så kan du väl hänga kvar en stund.

Jag är oerhört misstänksam mot serier som heter någonting med siffror. Jag har blivit besviken alltför många gånger. Sense8. The 4400. The 100. The 142.57. (Ok, den sista var påhittad.) Därför var jag extremt osugen på den här. Jag kommer faktiskt inte ihåg varför jag ens klickade på den, men jag är glad att jag gjorde det. För den är fantastisk!

I korthet handlar det om att den största delen av befolkningen lever i misär i en enorm kåkstad, medan - just det - tre procent bor på en ö, Maralto, där samhället ser helt annorlunda ut och där alla lever i harmoniskt välstånd. För att få en chans att hamna på Maralto så måste man genomgå "processen", vilket man i så fall gör en enda gång, när man är 20 år gammal - endast tre procents genomströmning på den uttagningen, som man kan gissa. Sedan finns det naturligtvis en grupp rebeller som kallas för "a Causa" och som vill störta hela denna samhällsordning.

Här kommer listan med anledningar till att se serien:

  1. Det är en dystopi av hög klass.
  2. Den är brasiliansk.
  3. De goda är inte så förbannat goda och de onda är inte så förbannat onda.
  4. Det handlar - liksom alla de bästa dystopierna - om en uttagning.
  5. Kvinnor får finnas och vara aktiva.
Punkt 1: Förutsättningarna sitter där, även om världen känns väldigt liten och begränsad (liksom i The Hunger Games, och det hindrar ju inte den från att vara skitbra). Dessutom är det riktigt bra skådespeleri, med visserligen presentabla, men inte undersköna skådisar. Man tror på det, liksom.

Punkt 2: Tack gode, gode gud att vi slipper det amerikanska bräkandet för en gångs skull! Det är extremt exotiskt i sig att det utspelar sig någon annanstans i världen än där vi är vana. Det bidrar också till att det känns mer genuint.

Punkt 3: Shit, vad huvudpersonen och övriga "goda" karaktärer beter sig illa. De skyr inga medel för att gå vidare i processen.  Och hjälp, vad de "onda" karaktärerna har sympatiska, förmildrande sidor.

Punkt 4: Åh! Uttagningar! Jag ÄLSKAR dem! Jag kan avslöja att mitt eget dystopiprojekt handlar om just en uttagning. Jag får aldrig nog av dem. Att utsätta folk för olika sjuka tester, fysiska och psykologiska. För mig är det höjden av spänning.

Punkt 5: Och kvinnorna då. Är de snyggare än genomsnittet? Jepp, men det är väl även männen i så fall. Finns det kvinnor som är onödigt mycket uppdollade? Nja, njo. Det finns en, men jag tycker hon funkar skitbra precis på det sättet. OCH, tjejerna är verkligen inga mesar. Långt därifrån. Den tyngsta i hela bunten är en kvinna. Och man spelar heller inte på kvinnornas sexuella framtoning. Inget trams, liksom. Det förekommer i alla fall en sexscen (möjligen flera?) och då är det den coolaste kvinnan som driver det hela och allt sker på hennes villkor. En ovanlig detalj är f.ö. att tjejerna i uttagningen inte har några bh:ar, vilket jag tycker är befriande. Det innebär bl.a. att den coolaste tjejens bröst INTE sitter någonstans uppe vid nyckelbenen, utan där bröst normalt faktiskt sitter(!). (Sedan kan eventuellt någon tycka att just precis bh-friheten är utmanande på ett typiskt objektifierande vis, men jag håller inte med.)

Där har ni det. Bara att se den så fort ni får en 8 x 45 min-lucka i era scheman.

måndag 13 november 2017

Is the dark side stronger?


Jag är så trött på att folk överlag har så lätt att välja att härda sitt hjärta och slå ifrån sig när en medmänniska behöver hjälp. Ska det vara så satans svårt att se att det hade kunnat vara DU? Det hade kunnat vara DU som flytt från krig och kaos. Det hade kunnat vara DU som fått ditt hem sönderbombat. Det hade kunnat vara DU som sett din mamma/ditt barn/din vän skjuten på gatan.

Så innan du röstar på Sverigedemokraterna eller sitter och ondgör dig över invandringsproblemet på nästa jobbfika, snälla, TÄNK lite! Tänk efter en gång till.

Det är så förbannat lätt att välja the dark side. Så förbannat svårt att känna någonting för folk utanför den egna sociala kontexten.

Men jag hoppas att Yoda har rätt. Jag hoppas att vanlig jävla mänsklig hyfs är det som vinner i längden.

söndag 12 november 2017

Saker som jag accepterar såsom varande sanning men som jag inte kan tro på

Lång titel, kort inlägg. Eftersom jag är i en smärtsam redigeringsfas med aktuellt manus så blir det visst inga fantastiskt inspirerande och givande författarskolelektioner om delar av den dramaturgiska kurvan, utan här kommer bara några hastigt nedklottrade tankar.

Saker som jag accepterar såsom varande sanning men som jag inte kan tro på:

  1. Jorden har svävat omkring i världsrymden i sin nuvarande form i mer än fyra miljarder år, och den har ännu inte kallnat rakt igenom! Hallå! Över fyra miljarder år i nästintill absolut nollpunkts-temperatur! Och skiten brinner fortfarande i mitten!
  2. Den mänskliga hjärnan, med allt vad den innebär av medvetande och i vissa fall extrem begåvning eller rentav savantism (ja, vad heter det då?), är ett system som spontanuppstått genom evolution. (Som av en händelse under samma period då jorden INTE HUNNIT KALLNA!)
  3. Kvantfysik. Punkt.
  4. Flygplan. D.v.s. plåtskal som flyger i luften. Med folk i. Fast vi alla fattar att det inte är rimligt!
  5. Pi. Vadå liksom? Cirkeln FINNS ju. Så varför går det inte att uttrycka i ett tal med ett ändligt antal decimaler. Ok, jag fattar att det är talsystemet som är begränsat. But still.
Det får räcka så länge. Manuset kallar!

torsdag 2 november 2017

Sorgesång #9 - döden


Min väns vän, J, dog igår. Hon hade under många år kämpat mot bröstcancer och denna övergick sedan i sekundär skelettcancer. Sekundär skelettcancer är en av de där riktigt elaka cancerformerna som nästan alldeles säkert är en dödsdom, med i snitt 2-3 år kvar att leva för den drabbade. Jag vet inte exakt hur länge J levde efter att hon fick diagnosen, men det var inte längre än så.

Hon lämnar två barn och make efter sig. En familj som levt under den ständiga skuggan av hennes sjukdom under så lång tid. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att leva så.

Det är så himla sorgligt och orättvist och jag vill bara vrida världen rätt igen, men det kommer ju inte att hända. Så i stället tänker jag vara glad att jag lever. Aktivt glad. Strunta i småsaker som eventuella dåliga recensioner eller andra pluttiga små korn av obehag i mitt liv.

Jag lever. Min familj lever. Mina vänner lever.

Hur jävla mycket tur har jag inte?

onsdag 1 november 2017

Författarskola #45 - presentation


Jamen, ska vi ta och gå vidare då, i den dramaturgiska kurvan - eller den dramaturgiska valen, om man så vill. I Författarskola #43 raljerade jag om det s.k. anslaget, vilket alltså är den absoluta början på en bok (det gäller så klart även andra berättande konstformer, liksom film, men jag är författare, så jag håller mig till den aspekten). Den här gången tar vi oss ett steg framåt, till presentationen.

Rent fysiskt befinner vi oss förmodligen några stycken in i texten, och nu är det dags att lära känna huvudpersonen lite grand, sätta bakgrunden, o.s.v. Här är det t.ex. ok att gå ned i intensitet, ifall anslaget varit av det dramatiska, actionfyllda slaget.

Det är med andra ord, känner jag, ett slags andrum. Vi kan berätta i lugn och ro och breda ut oss lite. Var befinner vi oss? Vilken tid pratar vi om ungefär - är det ett historiskt drama, nutida, eller sci-fi? Är det fantasy eller diskbänksrealism? Vem är det historien handlar om? Vad bryr hon sig om just nu? Vad har han för omedelbara bestyr på gång? Vad tänker hon på?

Har vi någon viktig bakgrundshistoria att redogöra för, gör vi det lämpligen här. Vi lägger grunden till hela berättelsen. Inte själva konflikten - den kommer senare - men vi presenterar liksom en situation som vi sedan kan ställa till, eller vad man ska säga.

Eftersom jag skriver mina egna böcker (en tautologi av rang) så tänker jag även denna gång i första hand leta lite i dem efter detta dramaturgiska element.

I En väktares bekännelser har jag en jädrans massa bakgrund att redovisa, så grundligt som möjligt, utan att därför bli tråkig och Wikipediamässig. Min huvudperson, Tilda, är "väktare" och jag behöver redogöra för vad det är. Ett rimligt grepp är att visa det, i stället för att berätta, och det är precis vad jag gör. I första kapitlet räddar hon en stackars hund från att bli uppäten av ett troll. Medan jag visar detta, ser jag till att presentera detaljerna att a) hundens husse inte kan se att trollet är just ett troll, förrän det liksom är för sent (jag introducerar begreppet "vändsyn"), b) Tilda har något som heter "väktarröst" som får trollet att lyda henne mot sin vilja, och c) Tilda har en sång ("glömskevisan") som hon kan sjunga för att göra en människa medgörlig och lättpåverkad. Samtidigt visar jag genom Tildas attityd att hon är a) extremt van vid den här typen av situationer, b) extremt trött på den här typen av situationer, c) förmodligen är rätt ung, eftersom hon tycker att det är pinsamt att sjunga glömskevisan.

Sedan gör jag någonting som man i allmänhet ska akta sig för, tror jag. Jag låter Tilda presentera sig själv och berätta om sitt liv som väktare. Det kan väldigt lätt bli fel, föreställer jag mig, eftersom det är en extremform just av att berätta och inte visa - och vi vet ju alla att det är "show don't tell", som gäller. Här gör jag alltså precis det motsatta. Men jag har redan visat en hel del av det jag sedan berättar om, vilket möjligen kan vara en förmildrande omständighet. Anledningen till att jag ändå berättar på det här viset, är för att det är en väldigt ovanlig situation/värld som ska etableras.

Efter det beskrivande/berättande stycket (inte att förväxla med ett skrivtekniskt stycke i det här fallet), går jag tillbaka till den actionscen jag lämnade Tilda i tidigare.

Presentationen i En väktares bekännelser är superlång. Shit, vad lång den är! Det tar fanimej ages innan det händer någonting jobbigt som uppenbart har med Tilda att göra. Härmed bryter jag mot alla konstens regler. Det är nämligen meningen att det ska komma en "störning" härnäst, som ställer allting på ända och gör att huvudpersonen får problem av något slag. Tilda har visserligen ett problem redan från början i och med att mormor, som normalt fungerar som hennes trygga punkt i tillvaron, är bortrest och hon är ensam med ansvaret - vilket jag f.ö. presenterar redan i anslaget. Dock, ska också sägas, så har jag i stället ett gäng småstörningar, i form av lösa rykten, en jordvätteinvasion och pinsamma möten med Tildas stora förälskelse. Och hela tiden - i många, många kapitel - fortsätter jag att presentera den komplicerade, obekanta världen.

I Visheten vaknar går jag mer direkt på sak. Eftersom jag lite smått räknar med att man läst En väktares bekännelser så behöver jag inte hålla på att tjata sönder de omkringliggande omständigheterna, utan jag kan köra på bara. Redan i första kapitlet beter sig trollen ovanligt illa och lyckas paja Tildas dejt. Det rör sig om huvudkonflikten i boken, som alltså tar sin början redan här. Samtidigt försöker jag pressa in en massa info för att fräscha upp läsarens minne av världen, alternativt försöka ge en läsare som inte läst första delen en chans att hänga med.

Och sedan då? Jo, jag gör det igen. I kapitel två låter jag Tilda berätta om sitt liv. Det kändes som om det fortfarande var en nödvändig sak att göra. Kanske redundant - jag vet inte. Men gjort är gjort.

I övrigt sätter jag så klart - i båda böckerna - tonen för berättelsen. Tildas ofta ironiska/sarkastiska berättande utgör en humoristisk (hoppas jag) grund som genomsyrar hela boken. Jag låter det också framgå sådana saker som att det förmodligen är nutid, att vi befinner oss i Stockholm, samt att det är ganska kallt (höst i EVB, vinter i VV).

Nå. Detta är alltså någonting om presentationen i mina egna två utgivna böcker. Hyperintressant för gemene man, m.a.o. Eller inte, typ. Det är bara det att jag känner mina egna texter så väl att jag kan hitta och beskriva detaljerna i det jag bygger upp. För att stolpa upp det i någon annans text krävs mycket mer. Bl.a. tid som jag inte riktigt har.

Tänk i stället själva på det här nästa gång ni börjar läsa en bok. Och kolla ditt eget manus. Vad får du med? Hur visar du det? Är du alltför förklarande (som jag)? Är det någonting mer du borde försöka pressa in?

Typ så.

torsdag 26 oktober 2017

Författarskola #44 - ett dinosaurieskelett


Jag hade egentligen tänkt skriva om nästa steg - presentationen - i den klassiska dramaturgikurva som jag tog del av häromveckan när jag gick en kurs som handlade om just dramaturgi.

Men nu blir det dinosaurieskelettet i stället. För jag har svårt att se bortom det just nu. Det upptar helt enkelt hela mitt synfält.

Jag pratar förstås om mitt manus. Som jag skrev "färdigt" idag. Kacklade till på ett oroväckande sätt här just nu när jag skrev '"färdigt"', för trots citationstecknen så är det så långt ifrån sanningen att det är löjligt.

För vad har jag? Jo, ca 67500 ord. Och visst, det finns en viss korrelation mellan dessa och till och med en handling med början, slut och ett väl tilltaget Great Swampy Middle emellan. Men något "färdigt" finns inte på kartan.

Nej, det jag har är ett dinosaurieskelett. Jag har grävt upp en massa ben. Jag har tur, för de ligger i någorlunda rätt ordning, tror jag. Det ser ut så just nu i alla fall. Men skelettet är inte på något sätt fullständigt. Dessutom har jag inte kunnat bestämma art än. Och jag undrar om det inte låg ett annat skelett där och skräpade och kontaminerade mitt målexemplar.

Nu kommer jag att få göra samma sak som de allra flesta paleontologer före mig har gjort: lappa, laga, skapa proteser i gips, montera enligt någorlunda kvalificerade gissningar och - sist men inte minst - bluffa: "Jodå, så här såg djuret ut. Ingen tvekan om saken."

Låter det hopplöst? Ja, för mig också. I princip.

Men här kommer den glada nyheten och även dagens s.k. lektion: Det är mitt skelett. Jag gör vad fan jag vill med det. Och jag får det att funka till slut. Om jag så ska bygga kraniet själv i papier maché och lappa med gaffatejp! Det kommer att bli presentabelt i slutändan.

I know, för jag har gjort det förr. Visheten vaknar var i samma totala kaosläge och den kom på något sätt ut på andra sidan - inte minst tack vare mina duktiga och tålmodiga redaktörer. Och boken har fått strålande recensioner. På Goodreads fick den sitt bottenbetyg hittills igår: en trea - dess första trea. Det sänkte snittet till 4,27 (22 betyg totalt bara, men ändå).

Så jag vet att det går. Ibland. Kanske. En gång gick det i alla fall.