torsdag 30 mars 2017

Språkporr #14 - första person pluralis


Nej, hörni, dags att prata om elefanten i rummet: verb i presens indikativ första person pluralis i indo-europeiska språk - alltså verb i vi-form. Alla är nämligen så rörande överens, känns det som. Om världen kunde vara lite mer som presens i första person pluralis så skulle allting säkert ordna upp sig till det bästa.

Vi börjar väl med de latinska språken. Och jag tror att vi bör hålla oss till regelbundna verb för att inte krångla till det i onödan. Vi kör på verbet tala, vilket lustigt nog brukar vara ganska regelbundet. Det heter parler, hablar samt parlare på franska, spanska respektive italienska.

I första person pluralis presens heter det så här:
nous parlons (franska)
nosotros hablamos (spanska)
noi parliamo (italienska)

Öh, säger någon med alla hjärnceller i behåll, det var ju inte speciellt likt. Men det ÄR det! Trust me on this. -ons (uttalas med nasalt o-ljud, inget s hörs), -mos (i många dialekter nästan helt svalt s) och -mo är liksom samma ändelse. På latin heter det (och tala är ett knepigare verb än man skulle kunna tro på latin, men låt oss köra på dicere) dicimus.

Och grejen är att vi på isländska och gammal svenska har samma:

við tölum (isländska)
vi talom (gammal svenska)

Nämen, hur kan -um och -om vara samma som -ons, -mos, -mo och -mus?

Det bara är det, ok! Jag är ingen lingvist, bara en glad amatör i ordets urpsrungliga bemärkelse.

Sedan stämmer även grekiskan och ryskan in i detta samfälliga mönster:

εμείς μιλούμε (emís milóume (vet inte hur man brukar transkribera detta) - grekiska)
мы говорим (mi gavarim - ryska)

Men nu är du ju ute och cyklar fullständigt! -oume och -im? Och dessutom klumpar du ihop grekiska och ryska av någon anledning.

Tyst! Det var av praktiska skäl. Jag vet vad jag pratar om. Och exempelvis det oregelbundna мы живём (mi zhivyom - vi bor) illustrerar det kanske ännu bättre.

Jaha, men engelska då? Och tyska för den delen?

Ja, fråga mig inte vad de håller på med. Engelskan har ju i stort sett gett upp personböjda verb och tyskan har ju ett presens första person pluralis som sammanfaller med infinitiv, men kolla här vad jag hittade i en bok i bokhyllan (Old English and its Closest Relatives, Robinson):

nimam, lagjam ((vi) tar respektive lägger (gissar jag vilt - fanns ingen översättning vad jag kunde hitta på fem sekunder) - germanska)

-am. Jojo, I rest my case. Och var glada att jag inte börjar tjata om dualis här också!

Cue allmänt höjda ögonbryn från dem som eventuellt läst så här långt.

tisdag 28 mars 2017

Vad hände?

Min dotter kan gunga hur länge som helst. Högt vill hon gunga. "Mera fart!" Sedan när hon ändå på något sätt landar på jorden igen så fladdrar hon mellan lekparkens olika attraktioner som en fjäril från blomma till blomma.

Själv vill jag bara sitta still. Helst med en kopp kaffe eller kanske ännu hellre en trevlig cocktail framför mig.

När hände det? Jag utgår ifrån att även jag en gång i världen tyckte att gungorna var det schysstaste som fanns, men i dagsläget - OM man nu på något sätt skulle kunna klämma in sitt med råge fullvuxna arsle i lämplig gunga - skulle jag bara be om nåd och sedan förmodligen kräkas ymnigt.

Och det måste ju ha funnits något mellanting, inser jag. Jag har en vag aning om att jag i tonåren hängde med min bästis i typ lekparker och så, och att man kanske satt på en gunga och smågungade medan man pratade om ... killar? Skolan?

Jag har aldrig varit speciellt fysiskt aktiv, men nuförtiden är det tamejfan läskigt hur mycket hellre jag sitter stilla än exempelvis tar en promenad. Tur att både min inre storasyster och min dotter tvingar ut mig med regelbundenhet.

söndag 26 mars 2017

Författarskola #27 - manus i gungning


Nu, vill jag lova, är det ostadigt under fötterna här. Manuset är just nu som ett sådant där uppblåsbart hoppslott med en flock sexåringar i. Och det är jag som är sexåringarna. Jag hoppar runt, bankar, rycker och drar, helt hämningslöst.

Jag har troligen i och med detta sytt ihop en liten grej på hyfsat tillfredsställande vis. Frågan är bara vad jag lämnar efter mig i form av gapande hål och luckor i min hårt manglade historia.

Tidslinjen har jag tillfälligt tappat greppet om också. Jag måste mödosamt gå igenom kapitel för kapitel och se om det jag gjort alls är möjligt i tiden.

Men jag har ju en massa gamla versioner kvar, i olika stadier av kaos. Någon av dem bör väl gå att utgå ifrån om jag skulle behöva backa det här, men samtidigt vilja behålla vissa grejer. I praktiken är det alltså olika spår jag har att göra med nu igen (ett gäng sådana den här gången), även om jag är ganska säker på att jag kommer att köra på den allra senaste versionen.

Det här med versionshantering. Shit, alltså. Hade det rört sig om kod (ni vet sådan som finns i datorer) så hade min panik nu varit total, för garanterat ingenting - ingenting! - hade fungerat vid det här laget. Men a) nu rör det sig om en så plastisk sak som en påhittad historia, så man kan leva med några luckor som man sedan jobbar sig igenom på känn, och b) hade det varit kod hade det garanterat funnits vettig versionshantering, så situationen hade aldrig uppstått (annat än i mina jobbrelaterade mardrömmar).

Och jag har lovat min redaktör att hon ska ha en ny version på skrivbordet i morgon.

Men det är ok. För om hon gillar det där lilla nya som eventuellt funkar i hoppslottet nu, så löser jag resten. Om jag så ska behöva bända själva rumtiden efter min vilja.

Sensmoral? Nja. Det är ok att det gungar ibland? Möjligen.

fredag 24 mars 2017

Sorgesång #7 - om livets skörhet


Terrordådet i London, så klart. Jag tänker på hur hårfin den är, gränsen mellan liv och död. Och hur små, små val och små, små slumpmässigheter kan leda till ofattbar katastrof.

Jag vet inte så mycket om det som hände, för jag undviker att läsa om det, men jag vet tillräckligt för att fundera över hur det hade varit om exempelvis den amerikanske turisten på bröllopsdagsresa hade stannat till några sekunder och tittat ut över vattnet. Då kanske inte just han blivit ett av offren. Hans fru som ligger på sjukhus med diverse (icke livshotande) skador måste tänka på det varje sekund. "Om bara ..." Säkert hade någon annan dött om inte just han gjort det och det vore inte ett dugg bättre. Men ändå, detta "om bara", som alla anhöriga till dem som dog måste gå omkring med som ett malande, tuggande, nedbrytande mantra i huvudet.

Och monstret själv då? Som inte var något monster, utan en människa som blivit tillräckligt vidrigt sjuk i huvudet att han ville skada till varje pris. Vad hände? Hur blev det så? Vad gör en människa till ett monster? Med all sannolikhet ett fruktansvärt liv. Tänk om ingen behövde ha ett fruktansvärt liv, då skulle nog antalet monster här i världen reduceras till nära nog noll.

Jag försöker inte ursäkta honom på något sätt. Det är varje människas skyldighet att hålla monstret i sig stånget. Hur jävligt man än har haft det.

onsdag 22 mars 2017

Författarskola #26 - när problemen kvarstår


Nu har jag precis fått tillbaka mitt manus (uppföljare till En väktares bekännelser) efter att det legat på entreprenad hos min redaktör på förlaget i några veckor. Jag hade gjort ganska genomgripande ändringar (tyckte jag) enligt hennes önskemål (trodde jag) och upplevde själv att manuset hade vunnit på detta och blivit mycket bättre.

Det upplevde inte hon. Eller, rättare sagt, hon tyckte att många saker var bättre och t.o.m. jättebra, men hon tyckte också att grundproblematiken kvarstod ganska oförändrad: Det måste bli mer spännande tidigare i boken.

Fick jag panik? Jovars, en liten stund. Men sedan skedde någonting magiskt: Jag tänkte att "det här fixar jag". Alltså, det är STORT för mig! Något så in i. För jag får ju ALLTID panik för minsta grej och tänker att hela storyn kommer att upplösas som ett sandslott av vågorna om jag ändrar någonting.

Hur tänkte jag nu då, mer specifikt? Jo, jag funderade lite och trodde mig identifiera vad min redaktör avsåg och hur vår syn på spänning skiljer sig åt. Jag tycker att det är spännande när det hela tiden händer grejer och man kontinuerligt matas med ny info; hon tycker att det är spännande när det gäller liv och död. Och grejen är att hon har RÄTT! Hon har erfarenheten. Hon vet vad läsare vill ha och förväntar sig, i mycket högre grad än jag. Jag är ju bara en läsare liksom. Dessutom en som föredrar mindre dramatik av det klassiska slaget. Med det menar jag att jag blir oerhört stressad exempelvis av böcker där huvudpersonen blir jagad genom hela storyn. Jag vill ha mycket annat, i form av t.ex. relationer, humor och fantasieggande bilder/scener.

Och kommer jag att kunna ordna situationen med mitt manus? Med all sannolikhet ja. Det jag vet nu, som jag inte visste förut, är att en historia är oändligt mycket mer formbar än jag tidigare trott. En historia vill liksom hålla ihop, så det är lite som att den löser saker och ting åt en om man är där och pillar i något hörn eller rentav drar okänsligt i någon tråd som känns aja-baja att röra. Man frågar sig "men hur hänger allt det här ihop om det är så där nu helt plötsligt?", och så berättar historien det för en förr eller senare. Strikt talat är det ju ens egen hjärna som gör jobbet, men det är för att den är så himla inställd på att en historia ska hänga ihop. Den mänskliga hjärnan letar efter sammanhang hela tiden - det är nästan vad den gör allra bäst. Om det inte finns något sammanhang, ja då skapar den ett sådant.

Och det är min smala lycka. Så när nu problemen kvarstår, så är det bara att - än en gång - rulla upp ärmarna, ta på sig gummihandskarna och ta itu med eländet.

tisdag 21 mars 2017

Omslag

Alltså, det är ju någonting alldeles speciellt med att se omslaget till sin egen bok. Det är då det känns som om det är på riktigt för mig.

Idag fick jag ett första förslag på omslag till del två i En väktares bekännelser-serien från förlaget och jag ÄLSKAR det!! Jag kan inte visa det här - det kan jag inte tänka mig att jag får göra - men tro mig när jag säger att det är UNDERBART! Suggestivt, vackert, t.o.m. roligt på sätt och vis. Och när jag säger roligt, tänk tomten som släntrar över gatan på ettans omslag - jag tycker att den är underbar.

Detta är alltså INTE det nya omslaget.

Jag vet faktiskt inte ens om jag får avslöja titeln på del två, så jag gör inte det helt enkelt. Men det kommer i alla fall att handla om Tilda. Och rådare. Så mycket kan jag tryggt offentliggöra:)

Idag fyller f.ö. En väktares bekännelser ett halvår (sedan utgivning, alltså - i min hjärna och min dator har den levt mycket, mycket längre).

Hörde jag ett fyrfaldigt leve?

måndag 20 mars 2017

Författarskola #25 - varje dag och hela tiden


Jaha ja. Här sitter jag och försöker skriva lite på del tre av En väktares bekännelser ... Det går trögt. Trögt, trögt, trögt.

Nämen satt ... Annars då? Bilen går bra?

Läste just en intervju med Elisabeth Östnäs (Sagan om Turid) och hon svarade så här på frågan om hon hade några råd till aspirerande författare:

Att skriva varje dag och hela tiden. Att inte fundera ett halvår på en bra historia utan skriva tills det blir en vana.

Huvudet på spiken. Jag kan inte låta trögheten hindra mig, för då blir det aldrig någonting alls. Faktum är att jag får skriva mig ur detta. Om jag så ska behöva gå emellan med något av mina tre(?) övriga manus som jag har på gång.

Skriv varje dag och hela tiden, skriv varje dag och hela tiden, skriv varje dag och hela tiden ...

Mitt nya mantra, helt klart.

torsdag 16 mars 2017

Författarskola #24 - första scenen


Här kommer en absolut sanning: Det är viktigt att en bok börjar bra. Gärna med en actionscen, om genren tillåter. En actionscen kan ju se ut på himla olika sätt, i och för sig, och det går ju att ha någonting motsvarande även i ett stillsamt relationsdrama. Nå, faktum kvarstår, det ska fanimej vara intressant att läsa på ett eller annat sätt, annars är man lätt lite körd.

Här kommer en annan absolut sanning: Mitt senaste manus börjar inte bra. Det rör sig om del tre i En väktares bekännelser-serien och jag är själv förvånad över hur svårt det är att få till det. För jag känner ju min värld och jag har en hel del att jobba med, tänker jag.

Så det är möjligt att jag helt fimpar de 1500 ord jag skrivit (och skrivit om) hittills, för jag kanske är inne på helt fel spår helt enkelt. Återstår bara att hitta rätt spår.

När jag var grönare föll jag gärna in i absoluta no-no-zonen: Huvudpersonen vaknar och ställer sig och tittar sig i spegeln och funderar över sitt liv, typ. Kanske inte fullt så klassiskt uruselt, men någonting åt det hållet. Och framförallt om man vill ta sig förbi första hindret hos en förläggare så får man akta sig för den typen av öppningar.

Nu har jag ju ett förlag i ryggen och de är nog villiga att se förbi ett och annat i ett första råmanus, men de kommer garanterat att styra upp situationen med järnhand ifall jag klantar till början. Eller, rättare sagt, de kommer med järnhand se till att jag själv styr upp situationen. Så jag vet att jag inte kan komma undan i längden ändå. Lika bra att få till det från den bittra början.

Varför är det så tomt i mitt författarhuvud ibland?

måndag 13 mars 2017

En glad kväll

I lördags gjorde jag tre saker jag aldrig annars gör. Min kväll såg ut så här:

Vi träffades ett gäng på Haymarket (gamla PUB vid Hötorget, numera ett Art Deco-hak) och drack fördrink (klassisk champagne i mitt fall). Det hör definitivt till det jag normalt gör, men det var alltså bara början.

Haymarket. Jag försöker göra öron på mig själv med fingrarna, men missar. (Jag kan inte vara 100%-igt säker på att dessa människor vill synas på samma bild som jag, så jag tar det säkra för det osäkra.)

Sedan promenerade vi över till ett laserdomeställe (fråga mig inte exakt var, men det var i närheten) och krigade i grupp mot okända människor med laserpistoler. Det här hör till det jag garanterat aldrig varit i närheten av att göra förut. Det var roligare än jag trodde. Och svettigare. Jag var ofattbart usel på det. Sämst av tjugo(?) deltagare, faktiskt. Båda omgångarna. Jag hade en träff-rate på 6%.

Jag (Lightning) ska kriga och lyckas bättre med öronen den här gången.

Efter detta fortsatte vi till Ett ställe (jo, det heter så) på Söder. Där åt vi trerätters mellomeny omgivna av tv-skärmar där vi kunde avnjuta själva schlagerfestivalen (så hette det faktiskt på min tid!) med burkigt ljud som gjorde att jag aldrig riktigt uppfattade låtarna och därför mest gick på scenshowen i min bedömning (gillade rullbanden, så jag var ok med vinnaren). Det är en grov litotes att påstå att jag aldrig hade kommit på tanken själv att tillbringa en kväll på detta sätt.

Trodde att jag hade ett autentiskt foto från middagen, men det får bli ett på rullbandskillen i stället.

Sist, men sannerligen inte minst, hamnade vi i karaokebaren på Gröne jägaren (I kid you not!). Jag hann faktiskt med att skriva upp mig på listan med sikte på att sjunga skiten ur Diamonds are a girl's best friend, innan jag insåg att klockan hunnit bli nästan halv tolv(!) och att min vagn strax skulle bli en pumpa igen. Jag rusade därifrån och lämnade efter mig en halvdrucken Brooklyn Lager som en sorts glassko och ingen fick uppleva det som med all säkerhet skulle ha blivit ett oförglömligt nummer.

Så här hade jag troligen sett ut på scen.

Ok, det här med karaoke hade kunnat inträffa även under normala omständigheter. Möjligen. But still. Ovanlig kväll för en som föredrar stillsamma pianobarer med fruktansvärt dyra cocktails framför tjo och tjim.

fredag 10 mars 2017

Författarskola #23 - att hitta tonen


Jag har ett litet sidoprojekt som jag skriver på parallellt med det som jag pompöst tänker kalla för En väktares bekännelser-serien. Det rör sig i detta fall om fantasy med dystopitoner, och det är helt nytt för mig. Jag har hittills bara skrivit i den (fantastiskt underhållande och tillika fulländade) något humoristiska ton som faller sig naturligt för mig. Alltså, jag bara tar det sätt jag normalt pratar och skriver på och skruvar upp det några watt och då funkar det hyfsat bra, men det cementerar också ramarna för inom vilka genrer jag kan röra mig. Jag älskar feelgood och allmänt vansinniga texter, så jag är ok med det i stort, men man är onekligen litterärt fjättrad.

Den här gången vill jag alltså göra någonting helt annat. Men fixar jag det? Svaret är än så länge (ca 10000 ord inne i historien) ett rungande näppeligen. Jag har försökt att hitta en fungerande ton, men det är märkligt svårt att inte kunna ta till de bekanta, mjukisbyxbekväma greppen. Det ska väl gå att låta lite humor sippra in på väl valda ställen, men lejondelen måste berättas på ett annat sätt.

Den ton jag (inte) får till än så länge gör karaktärerna, och inte minst huvudpersonen, frustrerande platta och intetsägande. Jag använder mig i vanlig ordning av första person, där jag trivs som allra bäst, men jag kan inte få min jag-person att leva ordentligt. Hon bara tröskar på, utan att riktigt vara någon. Det är ingen rolig känsla.

Min strategi just nu är dock att strunta i det så länge och skriva ändå. Att jag identifierat problemet måste ändå vara en bit på vägen till att hitta någonting som funkar. Jag koncentrerar mig på handlingen och så får karaktärerna vara hur papperstunna och flimsiga de vill så länge.

Det får bli en redigeringsfråga, helt enkelt. En rätt saftig sådan, men värre problem har väl folk haft, tänker jag.

tisdag 7 mars 2017

Vädertabu

WTF?

Nu blev det visst vinter igen. Vad är det för fel på mig som inte misstycker? Jag blev glad, om än en aning förvånad, när det började yra snö omkring oss här i stan.

Jag är också en sådan som gillar regn. Det FÅR man inte göra. Folk blir på riktigt upprörda när man tycker om när det regnar. Jag har tidigare begått misstaget att visa lite regnglädje i fikarummet på jobbet, men nu har jag gett upp detta. I stället nickar jag socialt skolat medkännande när folk klagar över det dåliga vädret.

Men min ovädersfröjd begränsar sig inte till regnväder, utan jag älskar grå himmel i alla former. Det får gärna blåsa lite stormvindar (så länge det inte är på Katrinanivå så att folk blir lidande på allvar). Då trivs jag. Jag är som ett mumintroll som känner mig vild och fri i naturdramatiken, men dock gärna från den egna härden.

För det är inte så att jag känner något stort behov av att gå ut i ovädret. Nej tack, jag avnjuter det helst på lite avstånd.

söndag 5 mars 2017

Författarskola #22 - att tänka framåt


Jaha ja. Så var det dags att börja tänka på tredje delen i En väktares bekännelser-serien. Tvåan är långt ifrån färdig, men det finns ett fullständigt manus, en titel och en plan för utgivning i höst. Som det ser ut nu så får jag rätta mig lite efter min redaktör och jobba med boken när hon har läst den senaste versionen.

Men, som sagt, ingen rast, ingen ro. Om jag ska ha en chans att ha en tredje del på bokmässan 2018 så är det hög tid att börja nu. Och jag vet ganska väl vad den ska handla om, men det känns ändå som ett något övermäktigt projekt. Det gör det alltid innan jag börjar skriva på en bok. Även om det är mycket, mycket lättare när världen, huvudkaraktärerna och en pågående bakgrundsstory redan finns.

Det kan t.o.m. vara ganska mysigt att liksom ikläda sig sin fantasivärld igen och bara spinna vidare. Bara man inte tänker alltför mycket på att folk kanske ska läsa eländet så småningom.

Mysigt eller ej så är det ändå ett jädrans jobb att få ihop det, även om idéerna finns där. Om jag jobbar stenhårt så tar det kanske ett halvår. Om jag tar det lite piano kan det ta ett eller två år. Ibland känns det en aning frustrerande att ägna sig åt någonting som tar sådan tid att producera och som går så oerhört fort att konsumera. Fast det måste väl vara värre att ägna sig åt filmproduktion i så fall. Nåväl, still.

Så här ser det ut i alla fall. Om man vill vara författare så kan man inte vila på sina lagrar (om man nu har några sådana), utan man måste ständigt blicka framåt mot nästa projekt. För man vill ju vara en människa som skriver böcker, inte bara en som skrivit en eller flera böcker. Det är ju faktiskt skrivandet som är själva grejen, för mig i alla fall. Jag vill uppleva orimliga, galna, eller bara uppåttjackiga historier och ständigt få veta vad som händer härnäst. Och det vet jag ju inte om jag inte skriver vidare.

fredag 3 mars 2017

Språkporr #13 - syntettal


På min tid - d.v.s. 80- och 90-talet - när jag fortfarande hade en någorlunda fräsch och plastisk hjärna mottaglig för att lära sig exempelvis nya språk - så var det lögn i helvete att få tag i exempel på det talade språket man var intresserad av. Det fanns liksom inget internet. Kan ni föreställa er detta? Hur - jag frågar HUR - får man tag i någonting över huvud taget utan internet?!

Det är klart att det fanns ljudband (vad fan är det, undrar ni) att tillgå exempelvis för språklärare, som komplement till läroboken, men som vanlig, dödlig elev kunde man bara drömma om att få lyssna på detta mer än en gång på någon särskilt lyxig lektion.

Jag började plugga franska på högstadiet (på den tiden kunde man välja mellan tyska och franska - det var agony att behöva välja för mig, men det blev alltså franska) och då tänkte jag så här: Tänk, snart kan jag franska också. För jag kunde ju engelska, och nu skulle jag lära mig ett till språk.

Ack, stackars trettonåriga lilla jag! Vad lite jag visste om livet. Man lär sig nämligen inte ett språk genom att gå på några lektioner och skandera "Un bon vin blanc!" i kör. Och man lär sig garanterat ALDRIG ett språk om man aldrig får lyssna på det. Never. Ever. Punkt.

Jag kommer ihåg hur jag gick på biblioteket (något annex intill Stadsbiblioteket hade böcker på franska och däribland några enstaka ljudböcker på kassettband) och lånade Zolas Thérèse Raquin i både bok- och kassettform och skulle plåga mig igenom dessa parallellt, men inte ens jag pallade med detta någon längre stund, så det rann ut i sanden.

Jodå, kottar och pinnar var det som gällde. Men nu ... Alltså, titta på vad som finns att tillgå nu! Den språkliga världen ligger för ens fötter.

Bland annat kan jag varmt rekommendera Yabla, som har material i form av (i stor utsträckning) autentiska tv-program textade både på originalspråk och engelska, samt lite annat smått och gott (jag prenumererar på deras franska, spanska, tyska, kinesiska och italienska tjänster). Annars finns FluentU (där prenumerar jag på den japanska tjänsten).

Vad gäller kinesiska och japanska så använder jag mig också av ChineseClass101 och JapanesePod101, som är helt fantastiska i fråga om det erbjudna materialet - men varning för en massa påflugen, högst oseriös reklam från dessa! Ge dem en mailadress som ni aldrig använder annars.

Men, nästan det bästa av allt, och någonting jag har haft fantastiskt stor glädje av, är Quizlet. Här kan man - förutom att man kan ladda ned andras flashcards - göra sina egna studieset och sedan, för ett helt gäng språk, få texten uppläst med syntetiskt tal. Kvalitén varierar från språk till språk, men alla som jag provat har varit användbara. Vi har kommit en bra bit ifrån Stephen Hawkings talsyntes (som han visst envisas med mest eftersom det blivit "hans röst"). Det är alltså möjligt att få en mycket god uppfattning om hur ett språk verkligen låter på det sättet. Kinesiskan exempelvis (mandarin) är fullständigt ovärderlig och ger en möjlighet att öva de fruktade tonerna på ett ytterst strukturerat sätt.

Rekommendation alltså: Syntetiskt tal åt folket!