Hello World!

Klassisk första kod för programmerarrookies - här i Basic som är motsvarigheten till T Rex i ålderdomlighet (Källa)

Men så har man vant sig lite då. Vid corona. Social isolering. Sådant.

Min tidigare coronadeppighet har övergått i ett slags lugn som inte är helt ovälkommet. (Nej, jag vill inte att corona ska finnas. Nej, jag vill inte att folk ska dö. Nej, jag vill inte att folks ekonomi ska krascha.) Det är vilsamt att inte ha alternativet att umgås med folk.

Jag gillar folk, det gör jag verkligen. I förekommande fall. Men de tar tid och kraft om man ska ha med dem att göra. Ett kärt besvär förvisso. But still.

Jag är nu mer lik mitt gamla vanliga jag, d.v.s. mitt pre-författarjag. Innan jag hittade alla dessa underbara, litteraturrelaterade människor var jag en enstöring av rang. Nu får jag vara den personen igen. Det är lite skönt.

Fast det är också skönt att corona inte kom 1990, eller ens 2006 eller så, innan vi hade tillgång till vettig videokommunikation. Min dotters far- och morföräldrar kan träffa henne virtuellt. Alla fyra deltog via iPad vid påsklunchen i påskas. Jag har videofikat med flera av mina vänner. Dotterns pianolektioner kan fortgå, eftersom vi kör digitalt.

Lugnet har dock medfört att jag halkat av sociala medier i allmänhet lite grand. Kanske ingen helt negativ grej. Det krävs tid och kraft även för att hålla sig à jour med sina flöden featuring alla dessa vänner och bekanta som man faktiskt vill ha lite koll på. En avvägningsfråga, så klart.

Skrivandet får faktiskt ta plats nu, på ett annat vis än för bara några veckor sedan. Det är en bra sak.

Så hej världen igen, fast på ett lite nytt sätt.

Deppiga coronatider

Blott ett skal av mig själv

Det här med coronaviruset/covid-19, det är ju typ det deppigaste som har hänt i modern tid. Det var vi inte beredda på. Klimatkrisen kändes överhängande nyss, men den påverkade inte våra liv varje dag på samma handgripliga sätt.

Alltså, det är klart att klimatkrisen fortfarande är överhängande, men den är även tillfälligt överskuggad. Dock har det ju omedelbart visat tydliga tecken på förbättrad miljö när man i praktiken stängt ned hela länder. Det är ju bra, men jag tror dessvärre inte att det kommer att ha någon större inverkan. När vi tar oss ur det här så småningom (peppar, peppar) så kommer ekonomin vara katastrofal och jag tror att industrier kommer att poppa upp som svampar och besudla planeten som aldrig förr.

I det lilla - d.v.s. för mig här hemma - innebär ju viruset att jag för det mesta håller mig hemma med min familj. Visserligen älskar jag att sitta hemma och dutta med böcker och studier, men jag har också en social sida som börjar bli lite trött på att man inte kan gå ut och ha det lite trevligt med folk. Eller ens träffa sina vänner i hemmets lugna vrå.

Faktum är att jag har deppat ihop ganska rejält. En oväntad och ganska sund bieffekt är att jag inte vill ha champagne(!). I synnerhet är det alkoholen jag inte vill ha, eftersom jag tror att den skulle dra ned mig ännu djupare i glädjelösheten. Igår köpte jag faktiskt en flaska Rickard Juhlins avalkoholiserade bubbel, för smaken av champagne saknar jag, men det var naturligtvis bara sött och trist. Fick i mig ett enda glas. Bättre än ingenting, eventuellt.

En lite bra sak är att jag har blivit mycket försiktigare med att slänga mat. Jag sparar rester och använder dem i något nytt dagen därpå. Mycket vegetariskt blir det också. Varför? För att jag tänker att det här så småningom verkligen kan påverka livsmedelstransporter på ett sätt som märks.

Toapappret är jag dock inte orolig för. Är det något vi har här i Sverige så är det träd.