lördag 28 april 2018

Sorgesång #11 - Syrien


Idag har jag pratat med en av mina allra bästa vänner, vars gode vän, B, genomlever helvetet just nu. B kom hit som flykting från Syrien för flera år sedan och för honom själv har det gått väldigt bra, tack och lov. Han hade en tillräckligt attraktiv utbildning för att t.o.m. Sverige skulle vilja dra nytta av den - något som ju annars är väldigt ovanligt här. Så B själv, och faktiskt hans närmaste familj också, har det bra.

Men nu, när Ryssland gått in i Ruhaiba har B haft kontakt med släktingar och vänner som är kvar där. De har nu att välja på att evakueras med buss till gud vet vart och att själva kriga på Rysslands sida. Folk ringer B och ber desperat om råd hur de ska göra. Ska de gå på någon av bussarna som leder "till olika ställen" eller ska de stanna?

Jag föreställer mig hur det skulle vara att höra ifrån släkt och vänner i ett krigsdrabbat land och försöka råda i en fullständig katastrofsituation. Man tänker ju att det rimligen är bättre att evakueras än att aktivt delta i krig, men vi har ju varit med om tvångsevakueringar förr här i världen. T.ex av judar under Andra världskriget. Hur ska man veta vad som väntar?

fredag 27 april 2018

Författarskola #49 - författarbesök i skolan


Då ska jag ge mig på att berätta lite sanningar om hur det ligger till här i världen igen. Den här gången tänkte jag ta upp en aspekt av författandet som är frikopplat från själva skrivandet, nämligen författarbesök i skolan.

Jag förutsätter att det är mest barn- och ungdomsboksförfattare som gör författarbesök just i skolan, så detta är förmodligen helt irrelevant för vuxenboksförfattare. Just sayin'.

Den officiella målgruppen för mina böcker är ungdomar i åldrarna 12-15 år och därför träffar jag i allmänhet åk 6-9. Och ojojojoj, hörni, det är en tough crowd. De har inga socialt finslipade manér, utan har de tråkigt så får man veta det. Och tråkigt har de ganska lätt dessutom. Man får komma ihåg att de inte är i skolan frivilligt och att en skrämmande stor andel av dem aldrig plockat upp en bok frivilligt heller.

Men det är ok, tänker jag. Jag väljer ändå att hålla en ganska hög nivå. Jag råkar veta ganska bra vad jag pratar om (har jag äntligen förstått) så jag pressar lite och hoppas att någonting av det jag säger ska fastna på vägen, medan det släntrar in genom ena örat och sedan lite stillsamt glider ut genom det andra.

Dock, apropå just detta med att många aldrig läst en bok frivilligt: Jag har först nu förstått hur avancerade mina egna böcker är för den ovana läsaren. Faktum är att det är ett rent under att någon i den avsedda målgruppen läser dem över huvud taget. De ÄR för svåra för de allra flesta. Sjukt att äntligen fatta det i det här läget, liksom. Men jag är väldigt glad att jag fick veta det, för det finns ju åtgärder att vidta. Som att skriva för lite äldre ungdomar eller rentav vuxna. Alternativt skala ned på den rappa språkekvilibrismen (det ni, det är hybris på hög nivå!), och eventuellt på blotta omfånget, eftersom det som jag uppfattar som en normaltjock roman tydligen är en tegelsten för många ungdomar. Jag har definitivt insett vidden av behovet av lättlästa böcker, även om jag inte tror att jag ska ge mig på att skriva sådana själv.

Nå, men när man står där då och stirrar ett gäng åttondeklassare i vitögat, hur gör man, liksom? Tja, jag vet ju bara hur jag gör, men jag väljer att behandla dem som vanliga, tänkande människor. Det händer att jag förklarar ord som de kanske inte känner till p.g.a. begränsad livslängd, men annars talar jag som till vuxna. TROTS att dessa åttor i inte sällan förekommande fall bokstavligen ligger med halva kroppen över bänken med pannan i bordsskivan, och alldeles uppenbart inte KUNDE vara mer uttråkade och ointresserade utan att vara kliniskt döda. Jag kan liksom inte trolla fram ett intresse där noll intresse finns, så jag väljer att satsa på dem som faktiskt eventuellt vill lära sig något.

Man skulle ju kunna tänka sig att man i stället försöker roa. Alltså, det är ju ett författarbesök, inte en vanlig lärarledd lektion. Men faktum är att jag a) inte vet hur man roar tonåringar (oroväckande med tanke på den avsett humoristiska tonen i mina böcker), och b) inte gör det här till följd av något sorts ekonomiskt incitament, utan helt enkelt eftersom jag vill säga någonting vettigt. I synnerhet till nästa generation författare, som ju rimligen sitter där någonstans, men också till andra som är beredda att lyssna på hur jävla fantastiskt det är att läsa och skriva, men att man måste öva upp förmågan för att bli bra på det.

Faktiskt så vet jag att de sitter där någonstans, de blivande författarna. Jag träffade en tjej igår som jag är ganska säker på kommer att bli författare. Jag sa det till henne och jag hoppas att det fastnade. Eller jag sa så här: "Du kan bli författare." Så sa jag. Eventuellt borde jag ropa glatt att "alla kan bli författare!", men det brukar jag inte göra. Och detta var dessutom efter lektionen när hon satt ensam utanför klassrummet, så jag dissade liksom inte någon annan implicit. Dock blev det lite lustigt på själva lektionen, eftersom hon frivilligt läste upp sina grejer när vi gjorde skrivövningar, vilket ledde till att ingen annan vågade läsa upp det de skrivit.

För jo, jag gör små skrivövningar i allmänhet. Under så avslappnade former det bara går, tycker jag själv. Jag är noggrann med att poängtera att ingen måste läsa upp/lämna in det de skrivit, och faktiskt så måste de ö.h.t. inte vad mig anbelangar göra övningarna, men JAG gör dem i alla fall, brukar jag säga (och det gör jag också). Det är faktiskt ganska fantastiskt hur många som ändå brukar haka på och hur många som trots allt är beredda att läsa upp inför klassen efteråt. Skitkul. Om ingen vill läsa upp, brukar jag läsa mina egna fina alster för dem, men egentligen finns det inte så stor poäng med det. Det är ju det de gör för sig själva som är grejen, och när deras gelikar väljer att läsa upp så ser de att det är ok om det inte är fantastiskt. Det jag skriver under dessa övningar kan ju eventuellt verka skrämmande "skolat", men även där brukar jag understryka att jag har övat SÅ mycket och SÅ länge.

Bl.a. låter jag eleverna fortsätta på en "känd" text. Jag har glatt stulit inledningar från några böcker (det får man tydligen göra i dessa sammanhang och jag anger naturligtvis titel och författare) och så får de skriva fortsättningen på två(!) minuter. Det blir så klart inte så mycket, och förmodligen inte så fantastiskt heller, men det är förvånansvärt ofta det faktiskt BLIR. Man hinner inte tänka, inte censurera. Det är tanken i alla fall. Sedan får de veta hur fortsättningen faktiskt lyder, bara för att, liksom. Inte som ett facit, bara som ett exempel bland deras egna på något vis.

Övningarna brukar jag f.ö. vänta lite med, eventuellt tills halva lektionen har gått. Jag bedömer att de pallar att lyssna ungefär så länge, sedan behöver de få göra någonting själva. Även om de så klart ofta stånkar och stönar något oerhört när jag säger att de ska få skriva lite. De små liven.

Jag är i vilket fall som helst väldigt glad över att få den här chansen att träffa äkta ungdomar och få se lite vad det är som gäller. Om de vet vem Harry Potter är (jo, det brukar i alla fall många veta), om de vet vad Narnia är (det förvånar mig att de oftast vet!), om de har hört talas om Stephen King (jo, vissa, i alla fall om man nämner den nya filmatiseringen av It), sådant. Ja, och vilka appar som gäller så klart. Snapchat tycks regera fortfarande.

måndag 23 april 2018

Fotboll för fyraåringar

Jag har fått ett brev hem från någon sorts fotbollsklubb där man erbjuder knatteträning för barn födda 2014. Mitt barn är fött 2014. Hon är flicka. OCH DET SPELAR TYDLIGEN ROLL!!!

Jag har lagt upp bilderna från brevet i så stort format att det buggar ur hela bloggen, men ni måste få läsa detta.

 Finn fem fel

Någon har försökt uttrycka varför de gör denna uppdelning i pojkar och flickor

Vi talar om fyraåringar här. De är barn, liksom. Punkt slut. Min dotter har fortfarande endast lite lös koll på pronomina "han" och "hon". Av det röriga raljerandet som ska ursäkta det hela förstår jag att det finns någon sorts "yttre" omständigheter som krånglar till det hela. Min favorit är dock "Mixar man grupperna så är det svårt att veta vilka föräldrar som tillhör vilka barn". The ramblings of a madman, liksom.

Grejen är den att jag ÄNDÅ funderar över att anmäla min dotter till detta, helt enkelt eftersom jag vill att hon ska få prova på olika sorters lekar/aktiviteter. Fotboll är något som både jag och min man avskyr, men jag tror att hon kan tänkas gilla det. Problemet är då att ingen av de tider då flickor är tillåtna(!) är ideal. Tisdagar funkar inte och 16.45 en fredag blir lite sent för henne.

Får tänka lite. Men blä.

fredag 20 april 2018

Mama Said


Ok, det här är helt sjukt. Jag visste inte att filmen fanns eller (av naturliga skäl) vad den handlade om, men nu vet jag det och tänker aldrig i helvetet se den.

Jag talar om filmen I Feel Pretty. Eftersom Emily, som gav oss Tarzanrecensionen, har sett den så kan man helt enkelt nöja sig med att läsa detta.

År 2018. I den värld där MITT BARN VÄXER UPP. Fy faan, säger jag.

onsdag 18 april 2018

Litteraturveckan i Göteborg

Jag har haft extremt låg actionnivå här på bloggen på sistone. Det har till viss del berott på att jag verkligen haft annat för mig än att sitta och raljera ohämmat om mig själv och mitt liv.

Förra veckan, t.ex., var jag i Göteborg, på den årligt återkommande Litteraturveckan, där författare från alla landsändar samlas och bombarderar skolorna där med författarbesök. Jag var en av dessa författare och jag bombarderade personligen fem skolor med sammanlagt arton (18!) lektioner.

Ojojoj, säger jag bara. Det var jätteroligt, men det var också väldigt intensivt. Jag är definitivt inte van vid att stå och prata mellan tre och fyra timmar non-stop om dagen. Det blir lite tröttande att höra sin egen röst så mycket. Och ungdomarna i de här åldrarna (11-15 år) kan vara en aning ... okoncentrerade ibland, om vi säger så. De allra flesta elever var exemplariskt tålmodiga, men då och då kunde man skönja en viss otålighet. "Vem är tanten och vad fan är det hon snackar om?" var känslan ibland. Och det kan man ju relatera till.

En annan sak som var fantastiskt rolig var att träffa alla dessa kolleger (jojo!). Jag hade närkontakt med bl.a. Moa Eriksson Sandberg, Christina LindströmAnn-Charlotte Ekensten och Bengt-Erik Engholm - alla mycket trevliga människor.

Moa förbarmade sig över mig första kvällen (åkte ned redan på söndagen) och tittade snällt på när jag åt middag. Hon är så himla trevlig!

Moa och jag har det lite cozy

Christina och jag hade tidigare bara hälsat på varandra som hastigast på Bokmässan, men nu tog vi en helkväll tillsammans. Och alltså, hjälp, vad vi båda kan pladdra. Att vi fick i oss någon mat ö.h.t. är obegripligt. Jag läste f.ö. hennes senaste bok, Finns det björkar i Sarajevo?, på tåget ned och den måste ni absolut läsa allihopa för den är - i vanlig ordning - fantastisk. Hon kan skriva, denna kvinna.

Jag och Christina Lindström partar loss

Ann-Charlotte är en otroligt varm och härlig människa, som jag visserligen bara sett svischa förbi tidigare, men som det känns som att jag redan känner. Det var vansinnigt roligt att få se mer av henne denna gång.

Bengt-Erik har jag träffat tidigare i samband med Författardagen i år och nu slumpade det sig så att vi skulle till samma skola en dag, så vi hamnade på spårvagnen tillsammans. Det var rena turen att jag råkade kolla på den blå pluppen på iPhonen när vi plötsligt befann oss på vår destinationshållplats, för annars hade vi pratat oss förbi den.

Ann-Charlottes bild av mig, henne själv och Bengt-Erik (hoppas det är ok att jag använder den här ...)

I övrigt hade vi något som kallades Utbudskväll, där alla medverkande författare fick en chans att presentera sig själva och sina böcker (eller göra vad som helst egentligen) på fyra minuter. Det var riktigt roligt att få se och höra så många kända och (för mig) okända ansikten/röster. Bl.a. så pratade Charlotta Björnulfsson om sin senaste bok Sommarlovet och där var jag verkligen superstarstruck, för hon har skrivit den bästa barnbok jag läst: Älvis & Elvy som jag skrivit om här.

Veckan var överlag fantastisk och jag är jätteglad över att jag fick vara med. Nästa år tror jag dock att jag begränsar antalet dagar (om jag alls får vara med - det är inte säkert), helt enkelt eftersom jag är lite gammal och trött, OCH inte minst för att jag inte vill vara borta från min dotter längre än nödvändigt (som det var nu blev min familj närmast tvungen att komma ned och vara med fr.o.m. onsdagen vilket var trevligt, men lite opraktiskt).

En annan figur jag stötte på i Göteborg, på Naturhistoriska museet, som jag besökte med min dotter

Slut på trist rapport!

söndag 15 april 2018

Ett pissigt litet pris

Det här med Svenska Akademien. Det är fanimej en skamfläck på hela tillvaron. Det är så sorgligt och PINSAMT med självgoda gamla gubbar som anser sig ha rätt att suga sig kvar vid sina positioner som stora, osmakliga blodiglar.

Men ok, om det nu inte blir bättre än så här, då tycker jag att vi bojkottar den där jädrans institutionen. Nobelpriset i litteratur tappade precis ALL status för mig. Det har även tidigare irriterat mig att se övervikten av manliga pristagare, men nu är vi på en helt ny nivå.

Jovisst, prissumman är väl förmodligen inte att förakta (har noll koll), men utöver det så har Nobelpriset degraderats till ett pissigt litet pris. Ingenting att eftertrakta.

Det vore helt rimligt om varenda framtida pristagare gjorde en Dylan och bara ignorerade hela skiten.