fredag 20 oktober 2017

Författarskola #42 - dramaturgikurs


I går var jag på en kurs i dramaturgi i Sveriges författarbunds underdivision BULTs regi. Jorå, fint skareva! Och fint VAR det! Jag var SÅ starstruck av att sitta där tillsammans med ett axplock av Sveriges mest framstående barn- och ungdomsförfattare. Eller vad sägs om Lisa Bjärbo, Ingrid Olsson, Elisabeth Östnäs och Eva Susso, för att bara nämna några? Och vem ledde kursen då? Ingen mindre än Alex Haridi.

Ni fattar. Vad gjorde jag där, liksom? Men jag VAR där och det var den BÄSTA kurs jag någonsin deltagit i.

Shit, vad bra han är, Alex! Han har så gedigen erfarenhet och förutom detta en sådan supersund inställning till det här med dramaturgi. Så här ser hans definition av begreppet ut:

Kloka ord av Alex Haridi (från kurskompendiet)

Det viktiga här är att han alltså inte säger någonting om vad man SKA eller MÅSTE göra, utan endast försöker att åskådliggöra det som redan finns på något sätt i vårt kollektiva medvetande. Trots detta var det nog fler än jag som satt och mentalt försökte pressa in våra redan utkomna böcker samt pågående projekt i modellen som han sedan beskrev i detalj (det är väl vad man kan förvänta sig av det kollektiva medvetandet hos en författarskara).

Och vad var det för modell då? Jo, det handlade främst om en klassisk modell (med ursprung i filmen) som man kan betrakta som tre akter eller åtta sekvenser (otippad matematik här, men det går faktiskt hyfsat jämnt upp).

Men om vi börjar med det han kallade för "skelettversionen" av klassisk struktur för en historia, så ser den ut någonting så här:

 Klassisk dramaturgisk struktur - skelettversionen (Alex Haridi, från kurskompendiet)

Han ritade även upp denna struktur i form av en något knölig "val":

Den dramaturgiska valen (Alex Haridi, från kursslidesen)

Här blir det i suddigaste laget kanske, men m.h.a. ovanstående punktlista bör det gå att dechiffrera även valen.

När man ska bena ut den här modellen i tre akter så går gränserna vid vändpunkterna. Då ser det ut så här:

Treaktsvalen (Alex Haridi, från kursslidesen)

Sedan delade han upp detta ytterligare i en akt 2a och akt 2b, så att vi fick fyra lika stora delar (jaha, tänker ni, varför kallar man det inte för "fyraktssystemet" rätt och slätt? Svar: Inte fan vet jag. Av gammal hävd, förmodar jag.):

I praktiken fyra akter (Alex Haridi, från kursslidesen)

Suddigt och svårt att se, men vi pratar fortfarande om samma hållpunkter som tidigare, så det går att gissa vad som står ganska bra.

När vi sedan vill dela upp det hela i våra åtta sekvenser, så är det inte speciellt svårt utifrån ovanstående:

Åtta sekvenser (Alex Haridi, från kursslidesen)

I samma andetag som den här modellen nämns, så måste sägas att Haridis ungdomsroman "Huset mittemot" enligt honom själv bygger strikt på denna. Jag har ännu inte läst boken, men det ska bli oerhört intressant att göra det, inte minst i studiesyfte.

Redan detta är rätt mycket att idissla, och jag har inte tänkt ta det längre än så idag. I stället tänkte jag att kommande författarskoleinlägg ska handla om valda punkter i detta/dessa schema(n).

Men stay tuned, för snart ska vi prata om detaljerna här.

måndag 9 oktober 2017

Språkporr #16 - Nobelprisvinnare på japanska

När jag läste nyheter på en sajt med sådana på lättläst japanska - as you do - så upptäckte jag någonting så hisnande intressant att jag baxnade. Det gjorde inte min make när jag berättade för honom. Han tyckte att det var bland det mest ointressanta han hört, tror jag. Men jag tänker skriva om det här ändå.

Som bekant så vann den brittiske författaren Kazuo Ishiguro årets Nobelpris i litteratur. Hans namn är japanskt, eftersom han faktiskt är född i japan och har japanska föräldrar. Han var hela fem år gammal när han flyttade med sin familj till Storbritannien.

MEN, här kommer det: När jag nu läste om exakt detta på japanska så upptäcker jag att de stavat Ishiguros namn med katakana-tecken! Katakana är det fonetiska alfabet som används i japanskan främst för att representera lånord från andra språk. Alltså, i stället för att skriva Kazuo Ishiguro med kanji (japanska - till ursprunget kinesiska - tecken), så skriver de namnet med fonetisk skrift, på samma sätt som de hade skrivit exempelvis ett engelskt namn! DESSUTOM så skriver de namnet i just den ordningen, alltså med förnamnet (Kazuo) först, följt av efternamnet (Ishiguro)! På japanska skriver man alltid efternamnet först och tilltalsnamnet efter detta (Ishiguro Kazuo).

På något sätt anses alltså herr Ishiguro ha avlagt sig sin japanskhet helt och hållet i japanernas ögon!

Hur hade man då skrivit hans namn på japanska, undrar ni av förklarliga skäl. Och svaret måste man älska: Det beror på. Efternamnet hade nog med säkerhet skrivits 石黒 (sten, svart), men vad gäller tilltalsnamnet kan man bara gissa. 和夫 (harmoni, man)? 一夫 (ett (räkneord), man)? 一雄(ett (räkneord), manlig)? Man hade också kunnat tänka sig ren hiragana, som är det fonetiska alfabet som används för inhemska ord: かずお.

Hur skrivs då namnet i ovan nämnda nyhetsnotis? Jo, カズオ・イシグロ, vilket alltså är katakana. Inte ett spår av det japanska ursprunget kan skönjas. Men, de slänger i alla fall på ett さん ("san" = herr/fru/fröken), vilket krävs i de allra flesta sammanhang, även med icke-japanska namn - något annat vore extremt ohyfsat.

Jag bara frågar: På vilket sätt skulle detta INTE vara intressant?

fredag 6 oktober 2017

Och Nobelpriset i litteratur går till ...

... en man.

Jaha.

Men det är klart, det brukar ju vara så.

Ok, men vadå då? Man kan väl inte hålla på och kvotera Nobelprisvinnare? Om Kazuo Ishiguro nu var den mest välförtjänte kandidaten så var han väl det?

Mm. Det är ett sätt att se på det. Personligen har jag en känsla av att det fanns ett gäng alldeles likvärdiga kandidater. Det finns nämligen jävligt många bra författare i världen att välja bland.

Jag skulle tro att väldigt många av dem är kvinnor.

Fjorton (14!) är antalet kvinnliga Nobelpristagare i litteratur sedan det första priset utdelades 1901. Hur många manliga pristagare? Hundra (100!).

That's right, gott folk. Någonting är en aning snett här.

Och en sak som stör mig redan innan det skett (och möjligen kommer vi aldrig dithän): Om det skulle vara uteslutande kvinnliga pristagare i tjugofem år framöver, så skulle det anses som någonting oerhört kontroversiellt, vinklat och pk. Hur många män i följd tror ni vann priset 1967-1990? Just det, tjugofem (25!) - för er som inte får ihop matematiken där så var priset delat (mellan två män) 1974.

Men det är klart. I vår fina, moderna, upplysta tid - säg fr.o.m. 1990, så har ju faktiskt åtta (8!) pristagare varit kvinnor - åtta av de fjorton det rör sig om totalt. Det måste väl vara ett steg i rätt riktning ändå?

Javisst, men under den perioden har tjugo (20!) män fått priset.

För vi vill ju inte att det ska gå alltför fort framåt. Nej, det ska mjukas upp med tiden. Är väl tanken.

Fy fan, säger jag.


torsdag 5 oktober 2017

Författarskola #41 - tre droppar Dahlgren


Orkidépojken av Helena Dahlgren är en sådan där bok som alla känt till innan den ens funnits att få tag i och folk har haft sjukt höga förväntningar på den från dag ett. När den äntligen kom ut var jag så pass otålig att jag inte - som jag annars plägar göra - väntade på e-bok eller att den skulle finnas tillgänglig på biblioteket, utan jag gick helt sonika till närmaste Akademibokhandel och köpte en pappersvariant (f.ö. mycket snyggt omslag, med orkidéer i relief).


Såsom varande författare, så vet jag att förväntningar kan hänga rätt tungt över en själv och ens alster, men i Helena Dahlgrens fall var det liksom inga problem: alla älskar boken! Så även jag.

Nu tänkte jag försöka klämma ut de där tre dropparna då. Vad gör författaren för att det ska bli så himla bra?

1. Stämningen. A och o i denna bok och en STOR talang hos författaren. Här är det så klart svårt att hitta exakt metod, men låt mig komma med ett litet exempel:

"Det är nu det börjar bli riktigt svårt att skriva. Allt buktar och skevar, jag vet inte om jag längre kan lita på mitt minne. Om jag vågar gå tillbaka." (Orkidépojken, sid 72)

Att föregripa handling på det här sättet - genom att i någon mån avslöja vad som komma skall, om än bara i ytterst vaga termer - är någonting jag aldrig gjort själv, och heller inte alltid uppskattar, men här är det så jävla suggestivt! Berättaren blir påtagligt närvarande och vi får den här meta-inblicken i hennes historia. Och "allt buktar och skevar" ... Det är perfekt - man fattar precis. Det är ingen hemlighet att boken är Twin Peaks-inspirerad till tusen (serien har också sin självklara plats i dess fiktiva universum) och det här med att verkligheten liksom blir svår att ta på, det känns så himla Lynchskt och schysst. Black Lodge-stämning till max.

2. Man behöver inte skriva kronologiskt. Det är väl inte helt ovanligt att man inte skriver alldeles i den ordning saker och ting sker, både tillbakablickar och olika parallella tidsplan finns lite här och där, men man kan ta det till ytterligare en nivå - vilket är vad Dahlgren gör. Alltså, det är inte så att tidslinjen inte finns där - det är inte rent surrealistisk absurdism vi talar om - både den och en linjär handling finns så klart, men det är på något sätt oviktigt, helt enkelt. Det är någonting jag aldrig ens tänkt på, att man faktiskt kan låta det flyta om man vill - det visar sig att det går precis hur bra som helst. Jag inser att jag är ute på lite tunn is här, eftersom jag knappt kan förklara vad jag menar, men jag vill liksom påminna mig själv om den här känslan i boken.

3. Man behöver inte få veta allt! Revolutionerande faktiskt, för mig. Vi får i Orkidépojken veta långtifrån allt, vilket bidrar starkt till stämningen (och därmed punkt 1). Det är fantamej ett alldeles lysande grepp, som jag tycker ofta saknas i skräck, både i bokform och på film. Jag älskar Stephen King, men han är ofta alldeles rasande explicit i sina beskrivningar av monster, och likmaskar i ögonhålor återkommer enligt mig i alltför hög grad. Dahlgren ger bara några små, korta detaljer av horrorkaraktär och de räcker så satans långt. Det ska sägas att jag inte skulle räkna Orkidépojken till skräcklitteraturen i första hand - och det är som jag förstår saken inte heller meningen - men inslagen finns där och förhöjer det hela ytterligare.

Jag känner att jag skulle vilja lägga till en punkt 4, om igenkänning i utanförskapet, den sköra osäkerheten i ungdomen, o.s.v. Men då tar väl det här inlägget aldrig slut.

Så där ja. Dags att gå till handgripligheter och börja stjäla friskt!

tisdag 3 oktober 2017

Den där arvedelen igen

Ja, just precis, ångesten. Min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen, som mr P. Lagerkvist så träffande uttryckte saken.

Jag vet att jag har skrivit om exakt det här förut, men hey, sedan när är det förbjudet att älta och upprepa sig lite på sin egen blogg?

Alltså, det rör sig mer exakt om prestationsångesten. Om det har gått någon förbi (med tanke på hur mycket jag tjatat om det här) så har jag fått fantamej lysande recensioner för Visheten vaknar. De flesta verkar tycka att den är snäppet bättre än En väktares bekännelser - vilket ju är fantastiskt! Men shit, vad det ställer det manus jag nu jobbar på (del 3) i ofördelaktig dager.

Jag är inte nöjd med min insats hittills. Inte alls. Jo förresten, jag är nöjd med att jag kommit så pass långt med mitt råmanus, men satan i gatan vad det behöver redigeras den här gången! Många vändor innan förlaget ens får se eländet. Tanken är att jag ska skriva "färdigt" i oktober och sedan ägna november åt redigering.

Yay.

Det går inte att kalla det jag upplever nu för skrivkramp, för även om varje tangentnedslag smärtar en aning, så går det ju ändå framåt(?). Tecken läggs till tecken, ord läggs till ord, scen läggs till scen, kapitel läggs till kapitel.

Ja ja, vi fattar!

Ok. Jag har tidigare i en av mina omistliga författarskolelektioner berättat hur jag tänker hantera det här: som om jag bara skrev för mig själv, utan att tänka så mycket på vad andra kan komma att tycka. Det är bara det att jag själv inte tycker att det går åt något vidare bra håll.

Jag stötte på Alex Haridi på bokmässan - han är framförallt tv-manusförfattare, men även mer klassisk författare - och han berättade att han fått ta bort sextio sidor från sitt manus för att han insåg att det hade gått åt fel håll. När jag har den känslan, så har jag en tendens att fortsätta åt det felaktiga hållet, rakt in i väggen. Och det är precis vad jag håller på med nu.

MEN! Jag får för mig att det är så här det fungerat med både En väktares bekännelser och Visheten vaknar. Och det gick ju ok ändå. I slutändan. Känslan är hisnande och skrämmande, liksom den avskyvärda "attraktionen" Fritt fall på Grönan (som jag vid något tillfälle av temporärt nedsatt omdöme åkte en gång), men möjligen är det helt enkelt på det sättet jag skriver.

Nå, det får i alla fall vara så den här gången. Nu åker vi!

lördag 30 september 2017

Efter Bokmässan

Jag strax nedanför mina böcker i Lilla Piratförlagets monter på bokmässan

Men det där var ju inte så dumt! Två dagar bokmässa, torsdag-fredag. Jag hade det verkligen superkul och träffade en massa trevliga människor. Inte minst stötte jag på ett helt gäng av alla dem jag haft någon sorts kontakt med via sociala medier. Riktigt roligt!

Jag träffade en massa författare irl för allra första gången: Mia Öström, Christin Ljungqvist, Anna Bågstam Ryltenius, Ann-Charlotte Ekensten, Helena Dahlgren, Christina Lindström, Anna Arvidsson, Anna Jakobsson LundMichaela von Kügelgenm.fl. Dessutom var Jennifer Niven där och deltog på förlagsmiddagen på kvällen. Trots att jag ännu inte läst något av henne (vilket jag ska ändra på snarast) så var jag något starstruck - vi pratar en kvinna med miljontals läsare världen över. Lite svindlande tanke.

Äntligen fick jag träffa genomtrevliga Ann-Charlotte Ekensten!

Sedan hade jag den stora glädjen att få träffa några av mina läsare. I synnerhet Elvira och Lexie är jag oerhört glad att jag fick träffa. Så himla mysiga tjejer båda två - och båda två äkta tonåringar (16 respektive 15, är jag hyfsat säker på). Det var verkligen kul att få se dem i verkligheten, inte minst eftersom jag haft en del kontakt med dem bägge via mail.

I övrigt fick jag äntligen träffa favvobloggaren David - det var inte en sekund för tidigt! Jag gillar verkligen honom och önskar att han bodde här i stan, så att jag kunde tvångsfika med honom åtminstone på veckobasis.

Jag och favvobloggaren, oarya, en aning suddiga i kanterna

Dessutom träffade jag Jonna Zeitler och Emma Kreü från Because You Know Wines och vi fann verkligen varandra på fredagseftermiddagen, då vi tog några glas skumpa ihop och gjorde en liten intervju. Jag hade gärna hängt med dem typ resten av mässan, men jag var tvungen att ta tåget hem bara några timmar senare.


Jag och BYKW-tjejerna minglar inför tillkännagivandet av Årets Bok 2017

Några av de snittar vi minglade i oss vid detta tillfälle

Annars tog jag underligt få bilder och de flesta har jag nog Instagrammat redan, men lite redundans har väl aldrig tagit död på någon, tänker jag:

Jag hittade knappt min egen röv på mässan (NOLL lokalsinne), men förvisso champagnebaren - på ren instinkt!

Mässans första glas på sagda champagnebar

Jag leker att jag är Kristina Olsson

Sängen där jag sov utan barn och som jag inte lämnade förrän jag kände att jag sovit färdigt!

Hoppsan, här har jag visst producerat ett inlägg av noll komma noll intresse för någon annan än för mig själv. Men det är ju min blogg, så jag tar mig den friheten:)

onsdag 27 september 2017

Bokmässan

Men hörni! Nu är det visst bokmässa strax. I morgon tar jag 5.51-tåget ned till Sveriges baksida (skämt! jag gillar Göteborg!). Sedan ska det minglas. Hoppas det går bättre att träffa folks händer den här gången (jfr detta).

För den som råkar befinna sig där nere ser mina planerade tider ut på följande sätt:

Torsdag 28 sept 12.15-12.25: Samtal om Visheten vaknar, Piratförlagets scen (B05:42)

Fredag 29 sept 17.30-17.40: Att skriva fantasy för barn och unga, Biblioteks- & berättarscenen (D02:01)

Efter grejen på fredagen måste jag rusa till taxin innan den blir en pumpa och kasta mig på tåget hem.

I övrigt fri lek. Jag ska träffa allt och alla. Och dricka vin. Och sova utan barn. Och vakna utan barn. Och äta hotellfrukost - utan barn!

Yay!

(Jag älskar min dotter över allt annat, men det har inte varit mycket barnfritt de senaste dryga tre åren.)

Jag känns igen på sjukt långt, platt och trist hår, samt vilt spejande blick, då jag gör mitt bästa för att a) hitta i en obekant miljö, b) hitta folk jag känner, samt c) hitta folk jag inte känner men gärna vill träffa lik förbannat.

Vi ses där!

måndag 25 september 2017

När man börjar städa garderoben ...

... vet man att skrivflytet inte riktigt vill infinna sig. Man kan dessutom ana att paniken ligger på lur. För varför skulle man annars börja ta i någonting som man avskyr att hålla på med och som man med framgång ignorerat i drygt tre år? Sedan min dotter föddes har jag blundat för det växande kaoset i garderoben och bara dragit igen skjutdörren, medan jag med ena handen hållit emot allt det som varit på god väg att välla ut.

Panik är kanske inte riktigt ordet för den molande oro som ligger och mal i kroppen, det rör sig om en lägre intensitetsnivå. Men obehaget finns definitivt där, hela tiden.

Jag tror att det brukar vara lite så här för mig i det läge jag befinner mig nu, då jag skrivit ca två tredjedelar/tre fjärdedelar av ett manus: Jag ifrågasätter precis allting och vet inte hur jag någonsin ska komma i mål. Och jag har ju kommit i mål tidigare. Det har jag bevis för, i form av två utgivna böcker.

Ok, så jag kommer förmodligen att slutföra projektet, så tillvida att det kommer att finnas ett färdigt råmanus. Men sedan då? Går det att redigera upp till någonting någotsånär läsbart?

Tiden får utvisa.

Men det fina med det här är i alla fall att garderoben blivit typ tjugo kilo lättare.

tisdag 12 september 2017

Författarskola #40 - att hantera framgång


Shit, vad jag tog i här i rubriken. Men för mig var det onekligen en hittills ojämförlig framgång att bli så synnerligen positivt recenserad i DN. Och jag blev så klart helt sjukt glad!! Världens lyckligaste!!

MEN ... Det kommer förstås ett "men" här, som ni förstår, i form av "Jag kommer aldrig mer att kunna leva upp till det här. Mitt nuvarande manus suger ju! Det är i fullständigt kaos! Gud, vad dum jag kommer att känna mig när alla blir djupt besvikna på nästa del!"

Mm. Ni ser. Aldrig nöjd. Jobbig människa.

Javisst. Jobbig och osäker. Needy, som de flesta(?) författare och konstnärer i stort. Antar jag.

Men vi skiter en stund i alla mina många personliga tillkortakommanden och frågar oss i stället: Hur gör man då? För att fortsätta skriva, för att inte oroa sig sönder och samman över det manus man har på gång, utan låta det växa fram på liknande sätt som de första två i serien.

You tell me, liksom. Men på något sätt ska jag ha ett råmanus klart inom mindre än två månader, har jag tänkt. Detta för att hinna göra en egen grovredigering innan jag lämnar in det till förlaget och hoppas att de kan tänka sig att nådigast göra ett försök att förädla det så pass att det kvalar in för utgivning.

Då är vi tillbaka i "skriv bara!" Och det är nog typ det enda jag kan göra. En del av mig vill sätta mig och skriva en detaljerad synopsis från punkten där jag befinner mig nu, men resten av mig vet vid det här laget att det är rätt så dödfött. Jag kommer på det allra mesta just genom att skriva. Det är möjligt att jag skulle kunna utveckla ett annat sätt att skriva med tiden, men att försöka göra det nu i vild panik, känns inte spontant som någon bra grej.

Så här är min plan: Jag tänker än så länge låtsas att manuset inte kommer att bli utgivet. Jag skriver för mig själv, för att få veta hur det går för Tilda. Blir det sedan tillräckligt bra, så att jag - och förlaget - tror att någon annan skulle kunna ha glädje av det, blir det kanske en bok av det. Jag har inte skrivit något kontrakt och behöver inte strikt talat komma med en del tre av "En väktares bekännelser" ö.h.t. (Sedan är det ju rätt bra för min relation till förlaget om det blir så, men de vet allt - föreställer jag mig - om projekt som bara inte riktigt vill lyckas.)

Så la-la-la-la-la, nu skriver jag för mig själv ... Bara myspys här ...

Och vet ni vad, vad gäller "Visheten vaknar" så känns det som om jag inte behöver oroa mig längre (i den mån jag nu gjort det). En skitbra recension i DN trumfar liksom allt på ett effektivt sätt:) Så kom igen, såga mig! Lite försiktigt och snällt i alla fall.

Nu fortsätter jag med mitt manus här. Det är bara mitt manus. La-la-la-la-la ...

lördag 9 september 2017

I DN igen!!

"Världsklass"

Idag ägnar jag mig hundraprocentigt åt narcissism. Jag blev så lycklig över att ovanstående recension av "Visheten vaknar" återfanns i dagens DN. Jag har även denna gång haft snortur med recensenten - Steven Ekholm fullkomligt älskar.

Världsklass. Vanligt tonårsliv med vättar, tomtar, älvor och troll

“Visheten vaknar” är den någorlunda fristående fortsättningen på Elin Säfströms lyckade och roliga debutbok, “En väktares bekännelser”. Böckerna är skrivna i jagform och berättas av huvudpersonen, Tilda Modigh, en femtonårig Stockholmstjej som kunde ha varit en väldigt vanlig tonårstjej i en väldigt vanlig tonårsbok; första kyssen, vem är jag egentligen kär i?, vem (ingen!) är kär i mig? ständiga missförstånd med bästa vännen, jobbig morsa, ut med hunden, und so weiter. Men Tilda är nu ingen vanlig tonårsbokstjej.

Tilda är nämligen en av Sveriges ytterst få väktare, människor som både kan se och har som grannlaga uppgift att hålla ordning på Stockholms många rådare. Rådare är bland annat troll, tomtar, vättar och andra väsen som till och från begår överträdelser som rubbar den bräckliga balansen mellan människor och rådare. Väktarna ser till att vi människor inte kan se rådarna och har även som uppgift att se till att rådarna håller sig i skinnet. Men detta är nu lättare sagt än gjort för Tilda som förutom att hantera sin ovan beskrivna vardag med skola, vänner, kärlek, frånvarande morsa och hund, även måste ge sig ut på kvällar och nätter och se till att Stockholms gator är lugna. Dessutom utan att någon får veta.

Oftast är överträdelserna av rätt harmlös karaktär. De flesta rådare är trots allt ganska charmiga eller ännu oftare bara korkade och går att prata till rätta. Men det finns undantag, och det finns varelser som väktarens krafter inte rår på. I ”Visheten vaknar” börjar plötsligt trollen bete sig oregerligt. Efter en del efterforskningar får Tilda och hennes mormor, som också är väktare, reda på att Trollkungen kommer att vakna efter mer än fyra hundra år, och enligt traditionen kräver han ett jungfruoffer. Tiden är knapp och Tilda och hennes mormor arbetar förtvivlat för att kunna stoppa denna mytiska varelse samtidigt som resten av trollen skapar oreda.

Svenska sagovarelser har fått ett rejält uppsving i litteraturen de senaste åren. Moderna, det vill säga snälla rädda-världen-häxor har kompletteras med fler svenska originalväsen. Och det är ju visserligen kul men inte alltid så lätt att få till. Det Elin Säfström dock gör, och dessutom väldigt bra, är att inte porträttera de många olika varelserna till något enbart skrämmande och hotfullt. I hennes Stockholm lever människor och rådare sida vid sida (även om de flesta människor inte har den blekaste om just detta), Stokholmstomtarna hänger på sin hemliga pub, Den Överflödande Bägaren i Gamla stan, älvorna dansar som de alltid har gjort i Vasaparken och trollen käkar sopor. Business as usual alltså. Säfströms böcker är ett slags vänligare hybrid av Buffy och Pax-böckerna, där vardag, skola och ganska trasiga familjer ropar på uppmärksamheten i den större fantasykontexten. Eller möjligen tvärtom.

Det som imponerar på mig allra mest är Elin Säfströms rappa, vassa, härligt halvsarkastiska, associativa, ja helt enkelt väldigt roliga språk, något som verkligen hittat sin form i ”Visheten vaknar”. Det finns ett oförglömligt parti i boken då Jävla-Stefan-jävel, Tildas pillerknaprande mammas nya friluftslivstaliban till kille bjudit dem och Tildas två bästa vänner på en överlevnadshelg i det bortre av Lappland – tänk lavsoppa och bivack. Ja, det är bland det smärtsamt roligaste jag läst på länge. Kommer att bli en klassiker i vad-gör-jag-inte-för-stackars-mamma-som-varit-ensam-i-femton-år-genren. Världsklass!

Steven Ekholm

Alltså, vad säger man? "Tack, Steven" känns inte tillnärmelsevis tillräckligt.

söndag 3 september 2017

Författarskola #39 - halvvägs eller i limbo?


Så här står det till med mitt aktuella manus (En väktares bekännelser del tre): Jag har skrivit 34242 ord. Bevisligen - för det säger Word, och har Word sagt det så är det så. Det borde betyda att jag kommit ungefär halvvägs - jag har för mig att En väktares bekännelser ligger på ca 65000 ord och Visheten vaknar på drygt 70000.

Men betyder det verkligen det? Jag vet fan inte. För det är lite limbovarning här. Manuset befinner sig i ett obestämt tillstånd, som gör att det är svårt att veta ifall det verkligen någonsin kommer att bli ett fullständigt manus, och om det i så fall kommer att ha så väldigt mycket att göra med det som är skrivet i dagsläget.

Jag har medvetet skrivit lite "lösare" denna gång än jag gjort med tidigare manus. Detta eftersom jag vet hur mycket man kommer att behöva pilla med alltihop under redigeringen i vilket fall som helst. Så min tanke har varit att lämna mer öppet för den processen redan från början. Men ok, skillnaden är inte jättestor, eftersom jag alltid skriver lite på känn, snarare än enligt en förbestämd synopsis. Däremot känner jag att jag är ute och cyklar nu mer än någonsin tidigare. Utan stödhjul och offpist. "Hjälp" är ordet som spontanbildas i min lätt panikslagna hjärna - ni vet lite så där som det i skräckfilm kan uppstå sår formade som bokstäver på den demonbesattas hud: HELP ME

Jag har ju ännu inte fått så mycket reaktioner på Visheten vaknar, eftersom den faktiskt inte kommit ut än, men de få jag tagit del av har varit av positiv karaktär, så där vet jag att jag inte misslyckats fullständigt i precis allas ögon. Det är väl därför som all prestationsångest nu riktats om till innevarande projekt. Och det gör mig i sin tur ännu coolare i min inställning inför mottagandet av Visheten vaknar: "Jaså, du gillade inte Visheten vaknar? Nähäru. Då ska du se trean! Där kan vi snacka bottenlös katastrof."

Men vad gör man nu då, när man känner paniken fladdra i maggropen och demonbokstäverna ligga och bränna precis under epidermis?

Här är mitt förslag: Skriv på. Skriv "färdigt". Hantera kaoset när det väl finns en stomme att stå på. Var inte rädd för att behöva skriva om rubbet, för rubbet kommer sannolikt inte att vara rubbet - inte egentligen. Att flytta om, ta bort, lägga till, fila och dutta kan räcka rätt långt. Och se till att det viktigaste finns med, d.v.s. att karaktärerna känner någonting och har relationer sinsemellan. Det är ändå mycket viktigare än dramaturgisk kurva och trovärdig handling, anser jag. Fantasy och fantastik i all ära, men om man inte har några personer som står mitt i alltihopa och känner sig otillräckliga på olika sätt, så har man liksom ändå ingenting att komma med.

fredag 1 september 2017

Författarskola #38 - mingel


Igår var det dags för förlagsfest på Pirat/Lilla Pirat. Glad i hågen och utstyrd i den blåaste outfit man ö.h.t. kan tänka sig, gav jag mig iväg för att mingla skiten ur folk.

I'm talking seriously BLÅ här!

Det här inlägget hade f.ö. kunnat gå under etiketten "Jag raljerar fritt", men jag tänker att det är nog så instruktivt för aspirerande författare att få höra lite hur det går till på en sådan här fest. Alltså, det går ju till som på vilket annat mingelparty som helst, så klart. Ok, det här ÄR ingen klockren lektion, och ok, jag raljerar fritt, men nu orkar jag inte ändra titeln.

Jag anlände hursomhelst ca tio minuter efter formell starttid, och redan i porten i huset där förlaget har sina lokaler hörde man att det hunnit dra igång rätt bra däruppe. I dörren stod förlagsägarna och tog alla artigt i hand. Jag känner ju, som sagt, knappt igen mig själv i spegeln, men Jan Guillou känner jag definitivt igen och Liza Marklund kunde jag i sammanhanget identifiera med ganska stor säkerhet - i synnerhet eftersom hon presenterade sig som just "Liza" (även om z:t så klart inte hördes). Jag började med att påtala för henne hur LÅNG hon är - 181 cm, visade det sig. Sedan gick jag raskt över till att missa Guillous hand när han försökte skaka min - vi liksom krockade med händerna i fel position. Så inleder ett proffs sitt minglande!

Sedan började det för mig rätt krävande arbetet att försöka känna igen mindre allmänt kända människor, men som jag träffat tidigare på förlagsfesterna. Det är fan inte helt lätt. Folk byter ju hår, t.ex. En tjej som jag träffat flera gånger och är vän med på Facebook kände igen mig och hälsade, och inte förrän då förstod jag vem det var, eftersom hon ÄNDRAT HÅRET! Man kan inte gå omkring och ändra håret och tro att jag ska hänga med i svängarna. Dessvärre har PR-ansvarig på förlaget en vana att byta både frisyr och hårfärg, och detta gör att jag aldrig känner igen henne direkt - inte heller denna gång. Alltså, på riktigt, vi har träffats vid kanske ett tiotal tillfällen! Och VARJE gång sträcker jag osäkert fram handen och undrar i bästa fall försiktigt om det möjligen kan röra sig om Christina - vilket det ju gör, VARJE gång. Hon måste tycka att jag är jordens drygaste idiot.

Jordens drygaste idiot eller ej, så inledde jag i alla fall själva bufféplockandet med att tappa en liten "båt" fylld med någon sorts nudelsallad och i samband med detta skvätta ut hela innhållet ur mitt rödvinsglas över buffébordet. Då hade jag alltså ännu inte hunnit få i mig många droppar av detta vin. Så det började fint även på den fronten.

Jag fortsatte storslaget med att sätta mig vid samma bord som Kristina Ohlsson och Sara Lövestam utan att hälsa ordentligt på dem, eftersom det är så självklart för mig vilka de är - för jodå, DEM känner jag igen utan problem. Sedan började jag pressa Kristina på detaljer kring hur hon kan vara så himla produktiv och huruvida hon skriver synopsis innan hon börjar skriva en bok på allvar, o.s.v. Hon var mycket vänlig och svarade snällt på mina frågor - verkligen en himla rar tjej.

Sedan var det dags för idoldyrkan. Jag gick fram till Lena och Olof Landström och började tjata öronen av dem om sådant de gjorde för närmare ett halvt sekel sedan, d.v.s. Kalles klätterträd, Farbrorn som inte vill va' stor, o.s.v. Men de var så himla gulliga och lät mig pladdra om hur mycket jag älskar de där filmerna än idag och hur även min man och min treåring(!) tycker att de är geniala rakt igenom. De hade själva inte sett dem på länge. "Håller de fortfarande?" frågade Olof ... Så himla mysiga människor.

Steget därifrån till rena stalkerfasoner var inte långt, visade det sig. En ny debutant på förlaget är Johan Ehn med sin bok Down under, som är en berättelse av självbiografisk karaktär. Jag har läst denna bok, och eftersom den bygger på hans eget liv, så tror jag efter detta att jag känner Johan. Han är f.ö. mycket lätt att känna igen av någon anledning och jag kastade mig över honom som en long lost bästis. Han hanterade detta på det allra mest godmodiga sätt.

Bland de mer positiva, ego-boostande upplevelserna igår var ju helt klart när folk faktiskt vid flera tillfällen kom och sa att de läst En väktares bekännelser och att de tyckt om den. I synnerhet en kvinna som hade en barnbokhandel på Söder verkade verkligen jätteförtjust i boken och berättade f.ö. att hon sålt många exemplar. Det är så himla SJUKT att tänka sig. Att någon KÖPER ens bok. Och LÄSER den. Och att åtminstone denna kvinna (Caroline hette hon) verkligen ÄLSKADE den. It boggles the mind.

Och att dessutom se sina egna böcker - både En väktares bekännelser och Visheten vaknar - lite varstans på hyllorna där i förlagets lokaler ... Obegripligt.

Jag träffade även fantastiska Johanna Lindbäck (Bokhora och Bladen brinner). Och Sara Gimbergsson, som skrivit böcker min dotter älskar. Och Pija Lindenbaum, som ju är överbegåvad på alla sätt och vis. Och skittrevliga Mikael Bergstrand. Och lilla ofattbart unga Karl Modig, som alltid livar upp stämningen. Och ett helt gäng andra människor som jag inte vet namnet på, men som det var superintressant att prata med.

Men ok, om det här nu var en författarlektion trots allt, så får vi väl försöka pressa ut någon liten lärdom ur det hela. Hm, kanske att försöka sikta ordentligt när du ska skaka hand med den som äger ditt förlag? Jo, vi säger så. Over and out.

tisdag 29 augusti 2017

Det här med ansikten

Välkommen till min värld (Källa)

Att gå vägen till och från dagis när jag lämnar min dotter på morgonen är ett riktigt gatlopp för mig. Jag måste hela tiden vara uppmärksam och försöka snegla lagom mycket på varenda människa jag möter för att avgöra ifall jag borde känna igen personen i fråga. Är det en förälder som just lämnat sitt barn? Det är faktiskt något enklare när barnet är med, för av någon anledning känner jag ofta igen dagisbarnen (om de inte är i full vintermundering) - fast det är klart att det inträffar att jag hälsar på folk med barn som inte går på just vårt dagis. Men föräldrar utan barn ... Helt omöjligt. Så jag får vackert snegla och försöka avgöra på den andra personens beteende ifall det är lämpligt att hälsa eller inte.

Detsamma gäller naturligtvis i resten av mitt liv också, men det blir extra tydligt när jag vandrar denna dagliga lilla väg. På jobbet brukar det gå lite bättre, eftersom jag för folk jag ser varje dag börjar utveckla en instinkt som sällan slår helt fel.

Och fester ... Don't get me started. Att hälsa på folk på ett sätt som inte avslöjar ifall jag tror att det är första gången vi träffas, det är fan inte lätt. Man får försöka se tillräckligt engagerad och glad ut för att det ska kunna tolkas som ett kärt återseende. Bättre att hälsa alltför hjärtligt än alltför lamt. 

Om det sedan visar sig att vi verkligen har träffats förr - dagisföräldrar eller festdeltagare - så gäller det att lirka försiktigt för att inte visa HUR fullständigt jag glömt bort tidigare konversationer vi haft. Jag kommer ju aldrig ihåg någonting.

För grejen är denna: Folk måste ju tro att min glömska beror på bristande intresse för deras personer, men så är det INTE. Faktiskt inte alls. Jag är jätteintresserad av människor och allt de har att berätta - det är jag verkligen! Det rör sig helt enkelt om begränsad hjärnkapacitet alternativt någon form av hjärnskada/-missbildning. Jag är helt borta! Det händer även när jag pratat med en god vän om någonting viktigt att jag glömmer bort vad det var. Och det gäller i allra högsta grad när jag t.ex. försöker följa en TV-serie. Jag kan sträckkolla på en hel säsong och ändå missa stora delar av handlingen eftersom jag har noll arbetsminne och inget vidare permanent sådant heller.

Jag försöker då och då föra minnesanteckningar när jag träffat vänner eller varit på fest - helt sjukt men sant. Jag skriver ned sådant vi pratat om och hur läget ser ut i folks liv. Det är ofattbart att det ska behövas, men faktiskt ett bra handikapphjälpmedel. Jag borde vara mer konsekvent när det gäller detta och verkligen sätta det i system, för det är inte rimligt att människor ska behöva berätta samma sak för mig om och om igen.

Du som läser det här och eventuellt träffar mig i något sammanhang och sedan en gång till: Förlåt mig för att jag beter mig som om den andra gången vore den första. Det är en liten störning jag har och jag tror att den förmodligen är värst för mig själv.

onsdag 23 augusti 2017

En man som heter Fredrik

Foto: Henric Lindsten (Källa)

Alltså, vad är det med denne man som heter Fredrik? Han är tamejfan ett geni. Igårkväll lyssnade jag sent omsider på hans sommarprat i P1 och det var ju så inihelvete inspirerande! Allt han säger går att ta till sig och göra till sitt eget, på något vis. Och även om man när någon sorts fruktlös önskan om att skriva exakt som han gör, så lyckas han förmedla att det inte är det det handlar om, utan att skriva precis det man själv vill/kan/känner.

Och även om han inte är ensam om att säga det, så är det väldigt upplyftande att höra någon som rönt sådana enorma framgångar säga att det inte går att veta vad som funkar och kommer att slå. Om och om igen hamrar han in att han skrev om "en femtionioårig man som bor i ett radhus". Och det är ju sant! Det finns noll epikfaktor i En man som heter Ove, och den har visst legat på NY Times bestsellerlista i ett år.

Nu handlar inte författandet för mig i första hand om att röna enorma framgångar - det är mest min make som undrar när miljonerna ska börja trilla in, och det vore ju i och för sig roligt att kunna uppfylla hans dröm. Själv lever jag redan nu min dröm: Jag är utgiven författare med hyfsat stora chanser att få ännu en bok publicerad. Och sedan förhoppningsvis ännu en, och sedan ännu en, o.s.v. Men det är ändå underbart att på något sätt få bekräftat att man är inne på "rätt" spår när man skriver det man vill skriva, snarare än det man tror att andra vill läsa. Det är ok att skriva knäppa böcker om tomtar och troll och en vilsen tonåring, även om töntighetspotentialen är ett faktum.

Backman tar också ned det här med framgång ett par snäpp. Han berättar om den svindlande känslan av att se sitt eget porträtt upphängt bland en massa storheter som man själv beundrar, men i samma andetag också om hur livet går sin vanliga lunk, trots detta. Han betonar dock att det gäller att passa på och njuta så gott man kan, när det verkligen går bra, i stället för att fästa sig vid sin egen ångest och känslor av otillräcklighet.

Och det man framförallt bär med sig - som jag bär med mig - efter att ha lyssnat på hans sommarprat, är känslan av att det är ok, allting. Bara man inte låter sig tryckas ned, bara man GÖR i stället för att fundera över att eventuellt göra någon gång i framtiden. Jag minns inte ens vem det var han citerade (någon framgångsrik företagare?), men han sa så här: "Börja där du är. Ta vad du har. Gör allt du kan."

Och jag ba: "Jag lovar, Fredrik!"

(Se f.ö. mina inlägg om Backman här, här och här.)



onsdag 16 augusti 2017

BTJ gillar Visheten vaknar!


Bibliotekstjänst recenserar alltid(?) böcker före officiellt recensionsdatum, så idag fick jag deras recension av Visheten vaknar. Återigen är det Gull Åkerblom - som var den som recenserade En väktares bekännelser för BTJ:s räkning - som skrivit. Och hon ÄLSKAR den!! Jippi!!!

Det går ju verkligen inte att veta ifall man "lyckats" med sin uppföljare förrän folk som läst den första boken börjar tycka till. Sedan kommer vissa självfallet att bli besvikna och såga jämsmed fotknölarna, men det är skönt att se att det faktiskt finns de som gillar den. Och - allvarligt talat - den här gången känner jag mig mycket coolare inför eventuella recensioner. Folk får tycka vad de vill - bara NÅGON gillar. Typ. Lätt att säga nu, kanske.

tisdag 15 augusti 2017

Jag tycker till # 14 - The Handmaid's Tale


Nu när semestern äntligen är slut och jag åter är tillbaka på mitt oförskämt fria jobb, så har jag återigen tid att dela med mig av mina högintressanta tankar och funderingar om stort och smått. [Allmänt jubel.]

Så nu är det väl dags att prata om den bästa bok jag läst efter Björnstad och, i samma andetag, serien som bygger på denna: The Handmaid's Tale. Både boken och serien har varit SÅ mycket i ropet på sistone (och jag räknar kallt med att alla som eventuellt läser det här inlägget känner till handlingen på ett ungefär), men jag har i det längsta undvikit dem eftersom jag helt enkelt var rädd. Rädd, eftersom det rör sig om en dystopi som känns alldeles för nära verkligheten. Det finns redan ställen i världen idag där situationen liknar den som Atwood målar upp och ingenting säger att det inte skulle kunna hända någonting liknande även i den "fria" världen. Jag tänker t.ex. på Trumps utspel angående transsexuella inom försvaret - för det är exakt så det börjar, tänker jag mig, när man går åt helt fel håll i ett samhälle.

Till sist läste jag i alla fall boken. Och läste. För jag kunde inte sluta. Den är så fantastisk, helt enkelt. Och sättet varpå handlingen och backstoryn rullas upp genom jag-personan Offred är verkligen skickligt. Man vill bara läsa lite till för att få veta vad i helvete det är som hänt och hur de kunnat hamna i den här situationen. Jag har aldrig tidigare läst någonting av Atwood, men jag är helt fascinerad av hennes språk. I normala fall har jag rätt svårt för en stil som börjar tangera den "litterära", men det är bland annat just denna stil som förhöjer den här texten.

Serien är också riktigt, riktigt bra. På vissa sätt kanske ännu mer intressant, eftersom man inte är helt begränsad till huvudpersonens jag och man får tillgång till andras bakgrundshistorier, och den är lika svindlande suggestiv som boken. Dock finns det i boken en mycket mer påtaglig instängdhet och skräck, som jag på vissa ställen kan sakna i serien. Känslan av att man inte vågar tala med någon och av att vara ständigt, fullständigt övervakad. Offred i serien kan komma undan med vissa saker som inte hade kunnat ske i boken och hon kan vid vissa tillfällen vara mer frispråkig. Dessutom finns det omkring henne personer som känns som vänligt inställda, åtminstone potentiella bundsförvanter. I boken är det förbannat tunnsått med sådana. Serien känns också helt enkelt mer hoppfull - som om det möjligen skulle kunna lösa sig i slutändan, i alla fall för Offred och hennes närmaste. Så inte i boken.

Ibland förekommer rena fadäser i serien, som när vi får veta att Offred endast en gång i månaden får raka benen, då bakom en stängd dörr, med övervakning utanför denna. Så många saker är fel här. För det första: Raka benen?! Som om det vore en livsnödvändighet! Och tänk att bara få göra det en gång i månaden! För det andra: Att en handmaid ("tjänarinna" på svenska?) skulle bli lämnad ensam med ett rakblad, även om bara en så lång stund som krävs för att raka benen. Man skulle väl i detta osannolika fall se till att det sker under aktiv övervakning. Det finns fler exempel på detaljer i serien som helt strider mot känslan i boken, där Offred bland annat då och då gömmer undan lite smör i ett papper i skon för att kunna smörja ansiktet ... Men i stort är även serien helt strålande och jag ser verkligen fram emot nästa säsong, även om det per definition rör sig om ett rejält avsteg från den ursprungliga berättelsen.

En sak stör mig väldigt mycket, på ett oerhört obehagligt sätt. Det är nämligen så - både i boken och ännu mer uttalat i serien - att bara man kommer över gränsen till Kanada så ordnar sig allting. I serien får vi se ett organiserat och välkomnande mottagande av flyktingar. Det svider verkligen, eftersom man vet att det i verkligheten väldigt sällan går till på det sättet. De allra första flyktingarna brukar väl bli hyfsat väl emottagna, när omvärlden fortfarande bryr sig och ännu inte tycker att de utgör ett stort besvär eller rentav ett hot. Sedan hårdnar inställningen fort och klimatet kallnar exponentiellt. I verkligheten hade det alltså i praktiken varit så att man varit långtifrån trygg bara i och med att man lyckats fly till ett annat land. Risken att bli hemskickad igen hade varit överhängande. Det är så jävla läskigt att tänka på.

Men hur det än är med den saken så tycker jag att man bör våga läsa och se den här fantastiska berättelsen. Den är väl värd det.

tisdag 8 augusti 2017

Visheten vaknar, råttor och en inbjudan

Här är jag med mitt första fysiska ex av Visheten vaknar

Det här semesterrelaterade blogguppehållet tycks aldrig ta slut. Jag lyckas inte ens lägga upp inlägg om milstolpshändelser såsom den ni kan beskåda ovan. Man får vara glad om man orkar slänga upp en bild på Instagram (vilket jag också gjort i detta fall).

Boken är i alla fall här nu och även om känslorna är blandade (har ännu inte riktigt kommit över det stadiet efter intensiv redigering då man helhjärtat avskyr vartenda ord i manuset) så är den starkaste förnimmelsen helt klart av glädjekaraktär.

Den här veckan var det även meningen att jag skulle få lite annat gjort. Typ skriva på bok nr 3 och så. Men se det blev ingenting av med det. Mitt barn hade endast varit på dagis en liten stund igår när vi föräldrar fick ett meddelande om att råttor flyttat in i förskolans lokaler under sommaren (de hittade bl.a. en död råtta typ mitt på golvet) och att man därför måste begränsa verksamheten så mycket det bara går under denna vecka. Så jag hämtade så tidigt jag kunde igår och idag var hon bara där (i parken - inte i råttboet) två timmar medan jag och min man jobbade undan det nödvändigaste. Resten av veckan blir det full ledighet för min dotters räkning - så ej för hennes mor.

Men en annan trevlig sak som fungerar som lite plåster på såren är att jag idag fick en inbjudan i brevlådan.

Jag får vara med!

Alltså, det är någonting med det här som känns helt magiskt. Det kan tyckas som en fjantig liten sak att man blir bjuden på fest på sitt förlag, men grejen är att man HAR ett förlag. Som vill veta av en! Så många år kändes förlagen som en närmast fientligt inställd, ansiktslös massa, men nu känner man en massa folk och får vara med när det händer grejer! Av någon anledning är det lättare för mig att liksom med hjärtat förstå att jag blivit bjuden på fest, än att riktigt inse att jag blivit utgiven. Eller hur man ska uttrycka det.

Men nu hinner jag fan inte sitta här och raljera längre.

Vi hörs!

fredag 28 juli 2017

Författarskola #37 - att semesterskriva


Jag tycker att det är helt sjukt svårt att skriva på semestern när dottern är ledig från dagis och maken går omkring och stökar här hemma. Jag känner ett krav på mig att vara ständigt närvarande för utflykter av diverse slag varvat med i längden rätt så påfrestande konceptlekar - alltså sådana lekar som min treåring vill leka om och om igen (just nu är det mest kejsarsnitt, där hon själv föds ur min mage). Detta i kombination med ett manus som milt uttryckt ligger och flyter i limbo, gör skrivandet torftigt och knepigt att få till över huvud taget.

Till saken hör att jag har ett väldigt fritt jobb där jag i allmänhet har möjlighet att ta mig värdefull skrivtid i lugn och ro mitt på dagen och därför slår just "ledigheten" så hårt mot mitt skrivande. Shit, vad gnälligt att ens prata om det här, när jag förstår att de allra flesta måste klämma in sitt skrivande på små tidssnuttar som med stor möda mejslas fram ur vardagen.

Och så den kloka reflektionen då (som vissa av mina inlägg i den här kategorin ändå gör anspråk på att innehålla): Ge inte dig själv alltför mycket slack bara för att det känns tungt och svårt att få till kvalitetsskrivtid, för då står det ju garanterat still. Skriv, någorlunda regelbundet om än inte så himla mycket åt gången.

Min egen plan är att låta storyn balla ur lite som den vill just nu. Jag vill ha ett råmanus färdigt att lirka med inom en överskådlig framtid - inte minst eftersom förlaget måste få lite tid på sig att fundera på ifall det är någonting värt att satsa på till hösten 2018. Jag kan inte komma dragande med mitt manus till jul och hoppas att den varianten ska funka en andra gång. Någon liten gnutta professionalism kan ju en medlem av författarförbundet förväntas uppvisa.

måndag 17 juli 2017

Så kallad semester

Här trodde jag att jag var tillbaka, mer eller mindre, i bloggosfären samt sociala medier. Men icke sa nicke. För nu, visar det sig, infaller semestern. Det innebär att jag har barnexercis exakt hela tiden, samt en make som vakar över mig som en hök för att jag inte ska försvinna in i mitt skärmberoende. När jag hinner smita i väg till datorn en liten stund måste jag ovillkorligen skriva på mitt huvudmanus (En väktares bekännelser #3).

Det är tre veckor kvar på semestern och jag är redan helt slut.

lördag 8 juli 2017

Författarskola #36 - redigeringskoma och det bittra slutet


Jodå, nog har jag varit avskärmad från världen i allmänhet på sistone. Det har liksom inte funnits utrymme för annat än det allra mest grundläggande. Och manuset då (Visheten vaknar, uppföljare till En väktares bekännelser - ifall jag inte tjatat tillräckligt ihärdigt om det). Det har varit manuset, manuset och manuset, för absolut hela slanten. Jag är nu i ett läge där jag inte tål att se en mening i sagda manus. Jag vill aldrig mer läsa eländet, thank you very much.

Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är dåligt. Jag är nog själv ganska nöjd på ett teoretiskt plan. Tror jag. Det är svårt att avgöra i detta läge, då blotta titeln sätter igång kräkreflexen.

Det här med att låta sitt manus gå till tryck, det är faktiskt lite traumatiskt. För till tryck måste det gå, men jag föreställer mig att jag hade kunnat lägga in mitt veto ifall jag verkligen, verkligen hade velat hejda det hela en stund till. Så, jo, jag har låtit det gå till tryck. I någon mening.

Detta föregicks naturligtvis av ett gäng redigerings- samt korrundor (svårläst ord, men tänk till så fattar du). Ändlösa rundor. Mycket värre än förra gången. Hela arbetet med den här boken har överlag varit mycket större än med En väktares bekännelser. Mina redaktörer har fått göra ett digert, för att inte säga övermäktigt jobb. Shit, vad vi har flyttat runt saker, dubbelkollat och skruvat till. Och hade det inte varit för mina redaktörer, så hade det över huvud taget inte blivit någon bok. För råmanuset var fan inte bra.

Min tacksamhet vet inga gränser. Och här är dagens lektion: Det är fantastiskt att inte vara ensam om ett manus. Släpp in redaktörerna och låt dem pressa dig lite till, trots att du egentligen vill lägga dig ned och självdö för att slippa gå in och pilla i manuset igen. Och när det bara står still, fimpa stoltheten och ta deras förslag rakt av. Jag har gjort det vid upprepade tillfällen den här gången, när jag helt enkelt inte kommit någonvart själv.

Bristerna i manuset är dock mina, och enbart mina. Ingen av mina två underbara redaktörer har producerat halvmesyrer, utan i mån av förekomst så är de egenhändigt skapade av yours truly.


tisdag 4 juli 2017

Plötslig manusdöd

Nu är jag tillbaka. Ganska. Tror jag.

Men det är inga glada känslor just idag. Jag har nämligen en plötslig manusdöd att hantera. Fick just reda på att Moa Herngren kommer ut med en bok som heter Tjockdrottningen. Den handlar om en överviktig kvinna som är med i en dokusåpa. Jag har (hade) ett manus på gång som heter "Fläskön". Gissa vad den handlar om ...

Det här var riktigt smärtsamt och oväntat. Ämnet är lite för smalt för att det ska funka att ha två romaner utgivna inom samma tioårsperiod i alla fall.

Absolut ingen skugga ska falla över Moa Herngren!! Att vi hade samma idé betyder förmodligen att idén är bra! Och hon har med all säkerhet genomfört den bättre än jag skulle ha gjort.

För tack och lov är mitt manus inte i närheten av färdigt. Det ligger på blygsamma 14 000 ord. Men jag kände mig så pepp på det!

Aj, mitt författarhjärta. Det är inte omöjligt att jag sätter i mig en massa socker idag. Min tröstdrog of choice.

måndag 12 juni 2017

Paus

Ursäkta, alla bloggare vars bloggar jag vill, men inte hinner, läsa. Just nu finns det ingen lucka för att vare sig läsa eller skriva blogginlägg.

Det är därför jag kan upplevas som lite tystlåten för tillfället.

Återkommer.

fredag 9 juni 2017

Författarskola #35 - land i sikte!


Idag hade jag förmodligen mitt sista redigeringsmöte för Visheten vaknar. Det är redaktör nr 2 (Klara) som tagit över stafettpinnen från redaktör nr 1 (Ada). Efter detta är det meningen att vi ska klara oss rätt bra på mailkontakt fram till deadline för ny version av manuset 21 juni. Efter det är det ren korrekturläsning i avsikt att utrota direkta fel och åtgärda endast sådana klumpigheter i språket (upprepningar, o.s.v.) som vi dittills missat, och bara inte kan leva med när vi väl upptäckt dem.

Sedan går boken till tryck. Svindlande nog.

Min redaktör gav mig idag en bibba fysiska papper (manuset) med korrigeringar samt en liten guide till korrekturtecken, för att jag jag ö.h.t. ska kunna utläsa vad hon avser med sina digra anteckningar i marginalen. Dessa korrigeringar är alltså någonting utöver korrläsning i vanlig bemärkelse och handlar om att hon styr upp mitt språk i största allmänhet. Det rör sig om omformuleringar samt strykningar av sådant som är onödigt eller överanvänt. Liksom alla (?) författare har jag saker jag hela tiden hemfaller åt, i form av småord ("liksom", "ju", "alltså"). Jag har också andra, mer betydelsebärande ord/ordled/stående formuleringar, som jag har en tendens att gödsla med (exempelvis vet jag att jag måste ta det lite lugnt med efterledet -artad och det finns mer sådant where that came from). Dessutom är jag kanske lite väl förtjust i uppfinningsrika (hybris!) liknelser/metaforer. Sådana saker fångar redaktören upp åt mig, och utgör på så sätt ett skyddsnät som jag är gråtmilt tacksam över.

Utöver språket så har även redaktör nr 2 en del tankar om innehållet och förslag på sådant hon vill ändra/förtydliga/tona ned o.s.v. Det är egentligen det som är den potentiellt plågsamma biten och det som gjorde att det var med viss vånda jag tog mig till förlaget idag. Jo, hon hade tankar, och vissa av dessa av den obekväma typen som jag instinktivt sparkar bakut emot. Men, vis av erfarenhet så tog jag det lugnt och öppnade mitt sinne - hur zen som helst - med mantrat "redaktören har alltid rätt" ekande i mitt inre. Och nog fan hade hon det, insåg jag till slut. Hon hade verkligen rätt. Så himla skönt att vara i så goda händer!

Återstår alltså nu att redigera allt från pappersbibban in i datorn och lösa olika problem, språkliga och innehållsmässiga. Och som det är nu känns det inte ens speciellt jobbigt. Jag fixar det, är min försiktiga övertygelse (om en sådan alls är möjlig).

Slutet är nära och Visheten vaknar finns i förlagets höstkatalog, så det är inte läge att backa.

söndag 4 juni 2017

Sjukdom, kärlek och ork

Back from the dead. Åtminstone nästan. I alla fall så fantastiskt mycket mer vid liv än på typ en vecka. Jag har varit helt golvad av min lilla dust med streptokockerna, med en toppnotering på 39,2 i temperatur - så sjuk har jag inte varit på ca tio år.

Och vad glad man blir då, när man känner att orken börjar komma tillbaka. Man blir verkligen som en mer hoppfull 2.0-version av sig själv överlag. Förmodligen som en jag-överlevde-en-bilolycka light (alltså verkligen light, men ändå). Jag känner mig entusiastisk vad gäller mina olika skrivprojekt och befriande teflonig mot eventuell framtida kritik mot den kommande Visheten vaknar. You don't like? Inga problem. Life is good.

Dessutom finner jag mig själv övermannad av kärleken till mitt barn. Hon har varit underbar genom hela min sjukdom, men stora delar av mig har önskat att jag fick ligga och dö en smula i frid och ro. Nu kopplas den seriösa orkkärleken på igen och jag blir alldeles yr av att titta på henne. Lilla ljuvlighet! Ljuvligheters ljuvlighet! Hur kan någon vara så perfekt? Och fin, finare, finast!

Jag är inte frisk än, men jag ligger mentalt i startgroparna och bara studsar av förväntan inför ett fullständigt tillfrisknande. Känslan är att jag kommer att kunna uträtta underverk. Skriva färdigt fem romanprojekt, spela fiol- och pianostämman samtidigt i den Haydnsonat jag håller på med, samt äntligen bemästra de där nio språken.

Kanske kommer jag t.o.m. städa lägenheten. Vem vet?

onsdag 31 maj 2017

Skit i dem!

Vilka ska vi skita i, undrar ni. Svar: Alla andra.

Och så kommer vi till den utförliga modifikationen av uttalandet: Självfallet ska man inte skita i andra - tvärtom! Det är bra att skita så lite i varandra som möjligt! Man måste bry sig, annars blir man bara en konstig ö mitt i tillvaron. Ingen vill vara det.

Vi pratar här egentligen om att skita i vad andra tycker/tänker/säger om ens person och/eller ens skapande. DET ska man verkligen skita i så långt det bara går. För folk kommer i förekommande fall att varken gilla en själv eller det man med sådan möda har producerat (t.ex. musikstycken, statyer, mimföreställningar och - host host - böcker). Deal, bara. Och det ideala är om man verkligen lyckas med att inte låta det bekomma en i någon högre grad - eller alls, egentligen.

Sitter jag nu och pladdrar om det här för att jag är så himla bra på det och vill agera föredöme för andra? Nja. Inte direkt. Om man jämför med den sköra, bekräftelsetörstande, allmänt outhärdliga person jag var när jag var ung, så ja. Definitivt ja. Vid en sådan jämförelse får man nog säga att jag är riktigt bra på att inte bry mig om vad folk tycker och tänker. Men jag är inte hemma än. Jag har inte kommit hela vägen, trots mina fyrtiotre jordsnurr.

Och nu, gott folk, är det dags att återigen tjata om det som påbjuder dessa tankar just nu: Idag har jag när jag googlat "Visheten vaknar" hittat den på inte mindre än fyra nya listor på sådana boksläpp som olika bloggare ser fram emot under hösten. Skitkul! På riktigt! Helt fantastiskt egentligen.

MEN ... det är inte alls säkert att de gillar vad de läser när det väl kommer till kritan. Åtminstone någon av dem kommer sannolikt att tycka att "nej, det här håller ju inte måttet/det här var inte vad jag förväntade mig/vilken besvikelse!". I värsta fall allihop.

Hur ska vi (pluralis majestatis) hantera den situationen då?

Genom att skita i dem. Inte som i att "det här är dåliga människor med usel smak som vågar dissa min bok", utan som i att "jaha, de tycker så - fair enough". Vilket ju är helt rimligt i en sund och sansad hjärna. Hör min hjärna till den sunda och sansade sorten? Osäkert. Men jag ska fanimej jobba på det, för utan den egenskapen att man kan skita i andra där det är vettigt att göra det, så går man under som författare. Och jag VILL vara författare. Utan att gå under.

So bring it, världen!

söndag 28 maj 2017

Nostradamus igen

I min bokserie (där endast en bok kommit ut, men där uppföljaren kommer i september i år) En väktares bekännelser, är huvudpersonens bästa väninna en muslimsk tjej med hijab. Detta i kombination med att hon är klok och rivig gör henne på ytan tillräckligt lik Sana i Skam för att jag ska behöva tänka mig för när jag jobbar med henne (har nämnt detta tidigare, I know). Lite jobbig situation, faktiskt, eftersom jag måste vänta ut innevarande säsong av Skam för att kunna skriva min del tre.

Men här kommer i alla fall min Nostradamusträffsäkra förutsägelse: Sana kommer att bli så frustrerad över islam och dess begränsningar av kvinnors rättigheter att styra sina liv att hon avsäger sig religionen. Jag ser för mitt inre hur vi i en avgörande scen kommer att få se Sana dra nål efter nål ur sin hijab och lösa upp slöjan. (Hon kommer med all säkerhet att ha sjukt snyggt hår därunder.) Så detta får jag nog garanterat försöka undvika vad gäller min egen karaktär, Imane.

Detta från kvinnan som förutspådde Trumps seger redan när alla vettiga personer ansåg blotta tanken befängd.

tisdag 23 maj 2017

En liten ljusning i tillvaron

Nu har jag hämtat mig en aning från morgonens chock - i alla fall gråter jag inte längre. Och som ett litet plåster på de sår som egentligen inte är mina, utan andra, förtvivlade människors, så fick jag just ett brev i brevinkastet.

Lite suddigt kanske, men jag är alltså nu medlem i Författarförbundet

Jomän, nu är man officiellt författare.

Jag orkar inte

Unga flickor, barn, sprängda i bitar och nedtrampade av folk som flyr för sina liv. Jag vet inte om jag pallar mer. Och då är ändå min dotter i tryggt förvar på dagis, inte saknad eller bekräftad död, som många andra föräldrars barn just nu. Jag är glad att gärningspersonen i fråga är död. Jag önskar bara att han eller hon sprängt sig själv lite tidigare än planerat, någonstans där ingen annan befann sig i närheten. Jag vet inte vad som skapar den typen av monster. Just nu skiter jag i det. Jag bara hatar. Maktlös och så himla, himla ledsen.

söndag 21 maj 2017

Jag tycker till #13 - Skam igen!


Jag har tidigare skrivit om just Skam, men jag tycker inte att det gör serien rättvisa att bara ha ett ynka inlägg om den. Den är helt enkelt för makalös för det. Vi är just nu mitt uppe i säsong 4 och jag vet åtminstone en bloggare och författare som lever och andas denna serie, och jag tror inte att vi andra än långt efter.

Innevarande säsong handlar om Sana, den rivigaste och rejälaste av alla karaktärerna. Så himla bra att det handlar om henne den här gången! Hon är praktiserande muslim, vilket gör saker och ting komplicerade då och då, inte minst när alla omkring henne regelbundet dricker alkohol och har sex med allt och alla. Trots detta är hon alltså den kanske mest accepterande och fördomfria karaktären i hela serien. Vilket ju är så himla befriande bara det! I en islamofob värld kan det sannerligen vara på sin plats. I denna säsong får vi också möta hennes familj och även denna skildras nyanserat med vederbörlig respekt, trots att det faktiskt rör sig om en djupt troende, "aktivt" religiös familj. För mig känns det som om det är otroligt mycket på tiden. (Ni får ursäkta mig om det finns drivor av den typen av skildringar out there - jag hänger inte med så bra här i världen och för mig är det i alla fall nytt.)

Utmärkande för Skam är just att man undviker stereotypa karaktärer och schablonkonflikter och det är väl rimligen det som gör att man ÄLSKAR serien så reservationslöst. Jag får en känsla av att seriemakarna funderat ungefär så här: "Vad skulle ske nu enligt klassisk dramaturgi?" och sedan medvetet fimpat den varianten för att i stället tänka "Vad hade vanliga, vettiga människor gjort i verkligheten?" Jag kan inte sätta fingret på det riktigt - om jag det kunde skulle jag omedelbart skriva någonting Skam-likt och bli Sveriges mest ansedda ungdomsboksförfattare - men någonting gör att man bara ÄR där med karaktärerna.

Häromdagen när jag hade sett det senaste avsnittet gick jag omkring och kände mig deppig. När jag blev aktivt medveten om detta och frågade mig själv vad som var felet så insåg jag att det inte handlade om mig och mitt liv. Det var Sana jag kände med och det var det som gjorde mig så låg.

Ok, det är kanske inte världens roligaste att gå omkring och vara deppig, men vad säger det om serien?! Att den är helt fucking fantastisk! Kanske den bästa serie jag någonsin sett. Sida vid sida med Firefly. Möjligen.

Ett litet dilemma för mig är att jag själv i min egen "serie" En väktares bekännelser (det finns än så länge bara en del utgiven, men nästa kommer i september i år - alltså en bok, inte en tv-serie i detta fall) har en karaktär som också hon är en jordnära och vettig muslim i hijab, vilket gör att jag faktiskt måste vänta ut lite hur den här säsongen löper ut innan jag bestämmer hur kurvan ska se ut för min egen lilla figur framöver. Lite sjukt, men attributen tonårig muslim + hijab + klok- och rivighet är så sällsynta (vad jag vet) i kulturyttringar av olika slag (läs böcker, tv-serier, film) att det inte kan hjälpas att jag måste hålla min Imane ordentligt skild från Sana. Det känns verkligen så, även om de så klart för mig är två oerhört olika personer.

Men det är ju ganska ointressant för alla andra än för mig. Det viktiga här är att man genast måste se Skam om man inte redan har gjort det.

torsdag 18 maj 2017

Författarskola #34 - varsågod nästa!


Idag bestämde vi oss, jag och min redaktör, för att lämna manuset vidare till ... tryck? Icke sa Nicke. Till nästa redaktör är det rätta svaret. Jag har ingen aning om ifall det är så man brukar jobba på förlag, men på mitt är det i alla fall så det går till.

Nu har jag och redaktör nr 1 (Ada) stött och blött manuset till förbannelse och hon har lirkat och lirkat med mig och min text så att den ska vara någotsånär läslig och sammanhängande. Jag kan inte nog tacka henne för vad hon gjort denna gång. Vi bråkade runt även med det förra manuset, men den här gången var det fråga om ännu mer gapande brister i texten som vi var tvungna att få styr på. Jag vet inte hur många gånger nr 1 gav respons på en ny version med (de här parafraserade) orden "jättebra ändringar, men [något problem som vi redan pratat om] funkar inte riktigt än". I förekommande fall kvarstod exakt samma problem som hon påtalat redan i den tidigare omgången.

Men nu - hör och häpna - är vi någorlunda i hamn (försök att föreställa er den tyngsta emfas ni kan på ordet "någorlunda" här) och det är dags för stötnings- och blötningsvända 2.0. Nu är det redaktör nr 2 (Klara) som kommer att komma och peka på avgrundsglupande hål i storyn som på något sätt gått både mig och redaktör nr 1 förbi. Dessutom kvarstår några ställen där jag och nr 1 inte har kunnat komma överens och då är det nr 2 som får utslagsrösten, kan man väl säga. Så mycket gummihandsksarbete kvarstår, trots allt.

Dock är det tänkt att arbetet tillsammans med nr 2 faktiskt ska resultera i den färdiga produkten inom en snar(!) framtid. Det betyder att det är hon som också leder jakten på småfel språkligt och interpunktionsmässigt, och rent allmänt kommer att be mig omformulera fula passager där jag tomtat till det (som en gammal engelsklärare till mig skulle ha uttryckt saken - INGEN pun intended, tro mig!). Det kan vara nog så påfrestande, men det kommer inte i närheten av hur tungt det bitvis kan kännas att pilla i de stora dragen i berättelsen.

Men sedan har vi då sista korr-rundorna. När vi ska utrota allt som i trädgårdsvärlden skulle motsvaras av ogräs. Typos, upprepningar av ord o.s.v., och där vi dessutom har allra sista chansen att rätta till eventuella sakfel, såsom omöjliga tidsförhållanden och missuppfattade namn eller fenomen.

Låt mig vara tydlig med exakt hur jobbigt det är att komma till den punkt då man är beredd att säga att "okej, vi kör - skicka den till tryck!". Det är nästan så att den punkten inte infinner sig. Det som räddar situationen är förlagets deadline med tryckeriet. Jag minns hur jag vred och vände mig på natten efter att jag sagt "ok - ta den nu, innan jag ångrar mig!". Mailade nr 2 mitt i natten, har jag för mig, om någonting som hon sedan övertygade mig om att vi inte behövde ändra.

Hm, nu har vi kommit en bit ifrån ämnet och rusat lite i förväg. För den där slutvåndan kommer senare. Snart, men inte precis nu. Först ska nr 2 och jag slåss om saken i några ronder.

fredag 12 maj 2017

Jag tycker till #12 - Älvis och Elvy


Jag har lånat en barnbok på biblioteket för min treåriga dotters räkning och föll själv pladask för Älvis och Elvy: ett år i två liv av Charlotta Björnulfson (förlag Fimafeng, som möjligen tycks vara nedlagt sedan 2010 då boken kom?). Min dotter gillar den också förvånansvärt mycket med tanke på att den är avsedd för sex år och uppåt, och jag skulle vilja hävda att den förmodligen vinner på att man är en aning äldre än så.

Bokens två protagonister är älgtjuren Älvis och den ensamma stugdväljerskan Elvy, vilkas öden korsas av en slump en dag. De slår följe av och till och tar del av varandras liv, och det är bara så himla fint. För de går in med öppet sinne och fascineras av upplevelsen, även om de sedan finner aspekter av den andras tillvaro främmande och obekväma. Båda växer genom mötet med varandra och utvecklar nya sidor hos sig själva.

När man ser omslaget kan man lätt få för sig att det är en lustig berättelse, men det är verkligen inte dess främsta egenskap. Stämningen är snarast melankolisk och ensamheten har en stor roll i det hela. Språket är poetiskt vackert och rofyllt, och som språkivrare rent allmänt så blir jag väldigt lycklig över en barnbok där man ogenerat svänger sig med ord som skvattram, långkål och basthud.

Björnulfson står för både text och bild och ATT jag kommer att läsa allt annat hon skrivit/tecknat.

söndag 7 maj 2017

Författarskola #33 - skriv annat


Okej, det här är kanske inget generellt råd - liksom det mesta i den här pretentiöst benämnda "författarskolan" så handlar det om att jag resonerar med mig själv - men se gärna till att ha parallella skrivprojekt!

Så här tänker jag: Jag har ju min lilla bokserie på gång med utgivna En väktares bekännelser samt kommande uppföljare Visheten vaknar och jag håller dessutom på att skriva en trea. MEN, gott folk, det fnns ingenting som säger att mitt förlag vill fortsätta att ge ut bok efter bok om Tilda och hennes rådarrelaterade bekymmer. Därför är det en bra idé att ha lite annat på gång. Det är ju inte omöjligt att förlaget skulle vara intresserat av andra alster från min fantastiskt kompetenta penna (tangentbord, men ni fattar). Och även om just mitt förlag inte skulle vara på, så estimerar jag att mina chanser att få napp hos någon annan nu är på ett ungefär oändligt mycket större än innan jag var publicerad författare. Men då måste man ju ha något att komma med. Annars är man rätt körd.

Jag känner dessutom ett växande behov av att vidga mina vyer och skriva i en annan genre, med annan ton än den lättsamt pladdriga, lite småcyniska variant som jag gjort mig känd för (hahahaha! "gjort mig känd" - snälla, kom ned från hybrismolnen). Inte för att jag inte gillar min serie, genre eller  ton - för det gör jag - men för att variera sig lite. Det finns ju så mycket annat som jag gillar att läsa! Dessutom känner jag ett sug efter att (hör och häpna) utvecklas. Min "skrivstil" (tro mig, ordet kommer endast att ha betydelsen som här avses inom en generation) är så naturlig för mig att det nästan känns lite fuskigt, eller vad man ska säga.

Därför har jag följande sidoprojekt på gång: En animeinspirerad dystopi (15+), en relationsroman (också den 15+), en feelgoodig chicklitbok (avsedd för en vuxen läsarskara) samt en helt flippad fantasybok som jag ännu inte skrivit ett ord på och än så länge inte vet så mycket om (annat än att den kommer att påbörjas inom en överskådlig framtid).

Jag satsar självklart (lugn Ada och alla andra inblandade!) främst på trean i En väktares bekännelser-serien och har där en dagskvot av skrivna ord som jag endast ruckar på i nödfall. Men jag finner att ett eller ett gäng sidoprojekt inte stör nämnvärt, eftersom man går in i en helt annan värld, vilket gör att mängden text jag skriver på en dag kan öka avsevärt totalt sett. Det är som med efterrättsmagen (別腹 (betsubara - extramage - på japanska)), ni vet. Det går fanimej alltid att klämma ned en efterrätt, hur kräksmätt man än är.

Så skriv parallellt! Prova i alla fall. Det är mitt fina, initierade proffstips (oops! - hybrismolnen igen).