onsdag 26 april 2017

Bokmässan 2017

Den här kontroversen som pågår kring bokmässan i Göteborg i höst gör ju ingen människa glad. Det är inga trevliga saker det rör sig om och jag önskar lite naivt att problemet över huvud taget inte existerat. Men nu står den där, elefanten i rummet. Öh, fast då en elefant som precis alla talar om, snarare än tvärtom. Men ni fattar.

Hur ska man göra då? Bojkotta eller ej? 

En massa författare har ju valt att avstå ifrån att delta så länge som Nya Tider är välkomna och jag förstår dem verkligen. Nya Tider är ingenting man vill vara i närheten av, och att de oaptitliga åsikter som får utrymme där hotar att normaliseras i och med att tidningen får vara med och ställa ut på mässan håller jag med om.

Däremot är jag inte säker på att jag vill ge dem detta. Alltså ge Nya Tider min - allas vår - bokmässa. Det känns inte rimligt att det är jag som ska behöva flytta på mig när det inte är jag som har associationer till nynazistiska rörelser. Jag förstår varför man bojkottar - man vill utöva kännbar påtryckning för att tvinga fram ett beslut från arrangörernas sida om att porta ett skrämmande, hatfyllt element - och jag kan självfallet sympatisera även med denna tanke.

Jag lutar dock själv åt att vara där. Vara där och genom min närvaro försöka väga upp lite för det hatfyllda. Jag tänker att jag kanske på något sätt kan neutralisera en av tidningens sympatisörer, liksom en elektron neutraliserar en proton. Lite som jag tänker när jag går och röstar - för det gör jag alltid, även om jag ofta inte riktigt vet vem jag ska rösta på eller varför - att en röst från mig i alla fall i någon mening neutraliserar en röst på Sverigedemokraterna.

Kanske kan jag stryka förbi Nya Tiders lilla monter och säga saker som att "ni är ute och cyklar i ert tänkesätt, för hat har aldrig någonsin lett till någonting bra". Eller något annat som kan låta tandlöst, men som är sant. Jag känner mig inte rustad att skälla ut dem - då kommer jag att misslyckas i min retorik för att jag blir så upprörd - men jag kan påminna om att vänlighet och lite vanlig hyfs är ganska starka krafter. Liksom de där grässtråna som tvingar sig upp genom asfalten.

Men det krävs satans många grässtrån av den typen för att hålla de onda krafterna i samhället stångna. Och jag vill vara ett av dem. Ett retfullt litet grässtrå av vänlighet och vanlig hyfs i ansiktet på NT.

Så, jag har ju uppenbarligen bestämt mig: Jag åker till mässan även i år.


måndag 24 april 2017

Bitchy resting face

Min man frågar mig då och då om jag är arg. Bara så där, ur det blå. Men det är jag oerhört sällan, eftersom jag just nu är mitt uppe i den lyckligaste perioden av mitt liv.

Jag tror helt enkelt att det är medelåldern som gör sin grej. Hela ansiktet har ju liksom hasat ned en aning och ser lite urholkat ut, trots att jag är ganska stadig i övrigt. Och jag är högst medveten om att allting kommer att fortsätta halka nedåt allteftersom åren har sin gång. Det är sannerligen inte hela världen, men sant är att jag inte ser så spontant gladlynt ut längre som jag eventuellt gjorde när jag var yngre.

Så, om du ser mig på stan, please excuse my bitchy resting face. Det är bara medelåldern som spökar.

torsdag 20 april 2017

Författarskola #32 - be om råd


Nu ska jag tjata lite om det här med att citera andras texter i sin egen igen (se tidigare inlägg här och här), men bara som en bisak i förhållande till det ämne jag tänkte orera om idag (nej då - det här blir ett superkort inlägg, jag lovar!).

Så här är det: Författarförbundet är en fantastisk resurs för författare - både medlemmar och icke-medlemmar! Jag är ännu inte medlem, även om jag har en ansökan på g, men när jag vände mig till denna organisation för juridisk rådgivning angående det här med citaträtt (se länkarna ovan) så fick jag inte bara svar, jag fick det inom en timme och svaret var dessutom sjukt utförligt och bra.

Jag upprepar: Jag fick relevant juridisk rådgivning, inom en timme. Och inte vet jag, det kanske dimper ned en faktura så småningom, men jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att jag fick gratis, ovärderlig hjälp.

Det svar jag fick bekräftade för övrigt det jag redan "visste" (se här återigen): Man kan inte hålla på och citera och plädera citaträtten - det flyger inte. Men ni fattar vad tryggt att få en second opinion av någon som kan sina saker.

Jag tror att Författarförbundet kan bistå med råd exempelvis när man skriver kontrakt med ett förlag, så hör med dem innan du skriver över ditt hus och din förstfödda på någon som är beredd att ge ut din bok!

söndag 16 april 2017

Författarskola #31 - redaktören har alltid rätt #2


Tänk att jag ännu inte riktigt fattat det här, trots att jag hela tiden får nya bevis på det och dessutom skrivit om det här: Redaktören HAR alltid rätt. Ok, det kan väl vara en sanning med modifikation, men en tillräckligt huvudsaklig regel för att man ALLTID ska vara beredd att lyssna på sin redaktör. Hon vet vad hon pratar om, hon har varit med förr.

I responsen från min redaktör på den senaste versionen av mitt manus (uppföljaren till En väktares bekännelser) så hade hon en synpunkt på mitt första kapitel som jag till en början tyckte var mest lite jobbig och onödig. Hon hade formulerat sig ungefär "jag har tänkt på det här, men se vad du tycker och gör som du vill", vilket gjorde att jag tänkte i banor av "jomen, jag vet ju hur jag har tänkt här och det är bra som det är och hon säger ju att jag får göra som jag vill, så jag låter det vara". Med detta ämnade jag alltså vifta bort det hela.

Men allteftersom tiden gått och jag åtgärdat andra, mer akuta delar av manuset, så har det där stört mig mer och mer. Och vis(!) av erfarenhet(!) släppte jag mina försvar och tänkte efter. Jag tillät hennes tankar att få spelrum. Och vips, så var det inte bara för hennes skull jag trots allt gick in och ändrade en hel del, utan helt enkelt för att det blev bättre så.

Därmed inte sagt att jag köper allt det hon säger/tycker rakt av. Det behöver man inte göra, tycker jag - det är ju ändå jag som ska föreställa författaren. Men när hon funderar över någonting, så är det garanterat värt att fundera över. Så man får ta en vända med öppet sinne.

Påminn mig om detta nästa gång jag trilskas, är ni rara.


onsdag 12 april 2017

Korttoaletter

Idag sitter jag på biblioteket och jobbar med mitt manus. Inte så dumt faktiskt, både att kunna ägna sig helhjärtat åt manuset och att göra det med något strippade distraktionsmoment (även om barnavdelningen, som ligger precis i närheten av där jag sitter, är ganska livlig).

En sak jag oroade mig en aning för innan jag kom hit idag var eventuella toalettbesök, eftersom det är betaltoaletter här. Med sådana där myntinkast. D.v.s. man måste ha faktiska, fysiska mynt för att komma åt faciliteterna.

Vem har faktiska, fysiska mynt på sig nuförtiden? Vem har kontanter på sig ö.h.t.? Vad mig anbelangar skulle man kunna eliminera kontanter helt. Jag använder enbart kort - och har så gjort i åtminstone tio år. Jag är inte ens säker på vilka kontantvalörer som är i omlopp nuförtiden. Jag har en vag aning om att femtioöringen är borta och att det införts en tvåhundring. Möjligen.

Absolut enda gången jag brukar kontanter är när jag ska använda en offentlig toalett. Det är rent absurt hur en fysisk femma kan utgöra sådan hårdvaluta, men följden blir för mig att detta mynt känns mer värt än en hundring. En hundring kan man ju faktiskt plocka ut ur ett hål i väggen om det kniper, men för att få tag i en femma måste man trixa och fixa och köpa någonting väl avvägt med den där hundringen. När jag någon gång kommer över en femkrona så håller jag så hårt i den att knogarna vitnar. Förvarar den omsorgsfullt i plånboken inför eventuella toalettsituationer. Och jag använder den inte i första taget, kan jag säga. Om jag ö.h.t. kan hålla mig så gör jag det.

Men nu till den glada nyheten: När jag kom hit till biblioteket och passerade betaltoaletterna, kunde jag till min stora lättnad och glädje konstatera att de installerat någon sorts kortbetalningsenhet, bredvid myntinkasten.

Civilisationen har nått bibliotekstoaletterna

Min kontantlöshet kommer alltså inte att utgöra något problem för mig!

Tills jag återigen står där, i något gudsförgätet köpcentrum. Men den dagen, den sorgen.

söndag 9 april 2017

Sorgesång #8 - om livets skörhet igen


Mitt förra sorgesångsinlägg var relaterat till terroristattacken i London, när en man körde över folk med en bil och knivhögg ytterligare en människa. Nu är det i stället relaterat till den liknande attacken i Stockholm.

I samband med att mannen kapat lastbilen och kört längs Drottninggatan och mejat ned människor kom det en rapport om skjutningar vid Fridhemsplan. Jag och min dotter befann oss i en affär på Fridhemsplan vid detta tillfälle och personalen låste dörren till butiken med oss kunder kvar. Först visste jag ingenting om vad som pågick, men när jag började ana var det mycket obehagligt att sitta där tillsammans med min dotter. Jag hade koll på nödutgången och såg till att vi befann oss så nära den som möjligt, men vetskapen om hur svårt det hade varit att skydda min dotter i en skarp situation var helt fruktansvärd.

Nu var det tydligen ingenting alls som hände vid just Fridhemsplan, men det var ingen rolig upplevelse.

Så i stället igår, när allt var lugnt och stilla omkring oss, höll min dotter och jag på att verkligen skada oss på allvar. Jag körde barnvagnen uppför en rulltrappa och när vi kom till krönet, så tog det plötsligt stopp med hjulen vid kanten längst upp. Jag tappade balansen helt och hållet. Jag - och min dotter i barnvagnen - hade ramlat handlöst, om inte min makes i det närmaste superhjältestarke vän stått precis bakom oss och med en hand på mig och en på vagnen hållit oss upprätta.

Efter det var jag seriöst skärrad. Och är lite fortfarande. För det finns hot utifrån omöjliga att skydda sig emot och det finns andra vardagssituationer som på någon sekund kan urarta ohjälpligt. Jag är ingen katastroftänkande människa normalt sett, men just precis nu känner jag att livet verkligen hänger på en skör tråd.

Och åtminstone en mamma förlorade sin dotter i fredags. Smärtan går inte att föreställa sig. Jag är så outsägligt tacksam över att den där sköra tråden håller hittills.

onsdag 5 april 2017

Författarskola #30 - att köpa sig fri


Detta är en liten uppdatering till inlägget Författarskola #28 - citaträtt och handlar om att jag i mitt manus använder mig av delar av en låttext. Det visar sig att citaträtten inte (som jag hade hoppats) täcker detta, men att det går att lösa i alla fall.

Det var faktiskt Annika (tack, Annika!) som rådde mig att vända mig till Stim, vilket visade sig vara en mycket bra idé. Jag var inte säker på hur samarbetet med rättigheter fungerade internationellt och visste inte om jag var tvungen att börja jaga rätt på dem som äger rättigheterna i USA, men där hade Stim så klart stenkoll. Av dem fick jag veta att jag skulle vända mig till Sony/ATV som i Sverige representerar den låt jag vill använda mig av. Sony/ATV skickade mig sedan vidare till Notfabriken, som uppenbarligen sköter deras tryckupplåtelser.

Och nu har jag, baserat på omfånget av utdraget ur låttexten samt planerad upplaga av boken, fått en offert från dem på det högst överkomliga priset 500 pix. Det måste visst gå via förlaget, d.v.s. det är Lilla Pirat/Gilla böcker som faktureras och som får licensen, och jag har faktiskt inte pratat med dem om saken än eftersom de alla just nu befinner sig på barnboksmässan i Bologna, men jag kan ju säga att jag med glädje betalar ur egen ficka ifall det skulle vara så.

Så här enkelt var det alltså att på ett "säkert" sätt använda sig av en del av en låttext i en roman:

1. Ta reda på vem som representerar låten - fråga Stim.
2. Vänd dig till av Stim angiven organisation.
3. Motta från denna organisation ett kostnadsförslag baserat på upplaga och omfång av citatet.

Alla jag mailade var extremt snabba och professionella i sina svar. Det kunde inte ha varit smidigare.

Sedan ska man ha klart för sig att det blir dyrare ju större upplaga det är fråga om, så om man exempelvis behöver trycka till tiotusen exemplar (I wish!) så skulle det kosta drygt en tusenlapp till. Det är väl lugnt så länge vi inte pratar hundratusentals ex, men värt att tänka på.

Säkert blir det knepigare om du har lyckan att bli översatt och få din bok utgiven i ett annat land än Sverige, men då får du leva med det och undersöka saken själv.

måndag 3 april 2017

Författarskola #29 - tre droppar Östnäs


Nu, hörni, har jag läst första delen i Elisabeth Östnäs trilogi om Turid, Sagan om Turid - Kungadottern, en historia som utspelar sig under vikingatiden. Författaren själv hade vänligheten att skicka ett ex till mig i en sorts byteshandel med en tegelsten om isländska som jag visade mig ha två av. Jag hade länge velat läsa Turid och hade förgäves försökt få tag i den som e-bok, men nu blev jag alltså av med en bok ur min överlastade bokhylla och kunde då ta emot en från henne. Tack, Elisabeth!

För, shit, den var bra. Och jag har svårt att sätta fingret på exakt varför jag blev så engagerad, men beviset är i alla fall att jag genast reserverat de två övriga delarna på biblioteket med planer på att försöka hämta dessa idag.

Vad gör hon då, som blir så rätt? Vi håller oss i vanlig ordning till tre saker.

1. Researchen är ingenting mindre än överväldigande. Hon måste ha ägnat sig åt det på heltid i flera månader. Eller så fabulerar hon bara på ett extremt övertygande sätt, men det är inte känslan jag får. Grunden är så himla rigorös och övertygande att det känns som ett tittskåp rakt in i vikingatiden.

2. Magisk realism är insprängd på ett mycket tilltalande sätt. I denna bok är gammal folktro inte bara just folktro, utan en parallell verklighet - och jag älskar det.

3. Karaktärerna är inte schablonmässiga. De känns mångfacetterade och "riktiga". De är inte svartvita alls, utan glidande, precis som folk är mest i verkligheten. Det är förvånansvärt effektfullt och gör att jag blir än mer engagerad.

Jag har tänkt på den här boken mer än jag brukar tänka på böcker jag läst. Annars kan jag vara lite love 'em and leave 'em, men den här satte sig. Läs den!

lördag 1 april 2017

Författarskola #28 - citaträtt


Min redaktör droppade häromdagen en bomb jag inte såg komma, eftersom jag naivt har en tendens att titta åt andra hållet när verkligheten gör plötslig entré i min lilla hemmagjorda värld. Bomben hade med upphovsrätt att göra. Det visar sig att man inte kan ta någon annans text och bara kleta in den i sin egen.

Alltså, snälla, lilla jag, det borde jag väl ha kunnat tänka ut med en viss, på mig ganska rundligt tilltagen kroppsdel.

Jag har ett kapitel i mitt manus (uppföljaren till En väktares bekännelser) som typ bygger på en låt, eller vad man ska säga - då har jag i.a.f. inte sagt för mycket. Jag har här friskt återgivit större delen av texten till denna låt. Och - hör och häpna - det får man inte göra!

Tydligen är lagen rätt mild i Sverige och citaträtten (som den kallas) tycks täcka även internationella texter, så länge boken ges ut i Sverige - och det är ju marknaden vi talar om här. Den låttext jag citerat så frikostigt ur är på engelska och upphovsmannen är inte svensk, men det tycks alltså inte utgöra ett ytterligare problem i alla fall. Hade vi talat om en internationell marknad hade jag nog varit tvungen att köpa vartenda ord jag använder, dyrt, för att inte riskera några rättsliga problem.

Citaträtten innebär inte att det är fritt fram, men den ger heller inga kvantifierbara begränsningar (det talas i termer av "lojalt syfte" och dylikt). Jag tror att jag kommer att kunna komma undan genom att korta ned den återgivna texten rejält.

Dagens lektion: Tänk som en vuxen människa innan du börjar beströ din egen text med andras. Det blir betydligt lättare så.

torsdag 30 mars 2017

Språkporr #14 - första person pluralis


Nej, hörni, dags att prata om elefanten i rummet: verb i presens indikativ första person pluralis i indo-europeiska språk - alltså verb i vi-form. Alla är nämligen så rörande överens, känns det som. Om världen kunde vara lite mer som presens i första person pluralis så skulle allting säkert ordna upp sig till det bästa.

Vi börjar väl med de latinska språken. Och jag tror att vi bör hålla oss till regelbundna verb för att inte krångla till det i onödan. Vi kör på verbet tala, vilket lustigt nog brukar vara ganska regelbundet. Det heter parler, hablar samt parlare på franska, spanska respektive italienska.

I första person pluralis presens heter det så här:
nous parlons (franska)
nosotros hablamos (spanska)
noi parliamo (italienska)

Öh, säger någon med alla hjärnceller i behåll, det var ju inte speciellt likt. Men det ÄR det! Trust me on this. -ons (uttalas med nasalt o-ljud, inget s hörs), -mos (i många dialekter nästan helt svalt s) och -mo är liksom samma ändelse. På latin heter det (och tala är ett knepigare verb än man skulle kunna tro på latin, men låt oss köra på dicere) dicimus.

Och grejen är att vi på isländska och gammal svenska har samma:

við tölum (isländska)
vi talom (gammal svenska)

Nämen, hur kan -um och -om vara samma som -ons, -mos, -mo och -mus?

Det bara är det, ok! Jag är ingen lingvist, bara en glad amatör i ordets urpsrungliga bemärkelse.

Sedan stämmer även grekiskan och ryskan in i detta samfälliga mönster:

εμείς μιλούμε (emís milóume (vet inte hur man brukar transkribera detta) - grekiska)
мы говорим (mi gavarim - ryska)

Men nu är du ju ute och cyklar fullständigt! -oume och -im? Och dessutom klumpar du ihop grekiska och ryska av någon anledning.

Tyst! Det var av praktiska skäl. Jag vet vad jag pratar om. Och exempelvis det oregelbundna мы живём (mi zhivyom - vi bor) illustrerar det kanske ännu bättre.

Jaha, men engelska då? Och tyska för den delen?

Ja, fråga mig inte vad de håller på med. Engelskan har ju i stort sett gett upp personböjda verb och tyskan har ju ett presens första person pluralis som sammanfaller med infinitiv, men kolla här vad jag hittade i en bok i bokhyllan (Old English and its Closest Relatives, Robinson):

nimam, lagjam ((vi) tar respektive lägger (gissar jag vilt - fanns ingen översättning vad jag kunde hitta på fem sekunder) - germanska)

-am. Jojo, I rest my case. Och var glada att jag inte börjar tjata om dualis här också!

Cue allmänt höjda ögonbryn från dem som eventuellt läst så här långt.

tisdag 28 mars 2017

Vad hände?

Min dotter kan gunga hur länge som helst. Högt vill hon gunga. "Mera fart!" Sedan när hon ändå på något sätt landar på jorden igen så fladdrar hon mellan lekparkens olika attraktioner som en fjäril från blomma till blomma.

Själv vill jag bara sitta still. Helst med en kopp kaffe eller kanske ännu hellre en trevlig cocktail framför mig.

När hände det? Jag utgår ifrån att även jag en gång i världen tyckte att gungorna var det schysstaste som fanns, men i dagsläget - OM man nu på något sätt skulle kunna klämma in sitt med råge fullvuxna arsle i lämplig gunga - skulle jag bara be om nåd och sedan förmodligen kräkas ymnigt.

Och det måste ju ha funnits något mellanting, inser jag. Jag har en vag aning om att jag i tonåren hängde med min bästis i typ lekparker och så, och att man kanske satt på en gunga och smågungade medan man pratade om ... killar? Skolan?

Jag har aldrig varit speciellt fysiskt aktiv, men nuförtiden är det tamejfan läskigt hur mycket hellre jag sitter stilla än exempelvis tar en promenad. Tur att både min inre storasyster och min dotter tvingar ut mig med regelbundenhet.

söndag 26 mars 2017

Författarskola #27 - manus i gungning


Nu, vill jag lova, är det ostadigt under fötterna här. Manuset är just nu som ett sådant där uppblåsbart hoppslott med en flock sexåringar i. Och det är jag som är sexåringarna. Jag hoppar runt, bankar, rycker och drar, helt hämningslöst.

Jag har troligen i och med detta sytt ihop en liten grej på hyfsat tillfredsställande vis. Frågan är bara vad jag lämnar efter mig i form av gapande hål och luckor i min hårt manglade historia.

Tidslinjen har jag tillfälligt tappat greppet om också. Jag måste mödosamt gå igenom kapitel för kapitel och se om det jag gjort alls är möjligt i tiden.

Men jag har ju en massa gamla versioner kvar, i olika stadier av kaos. Någon av dem bör väl gå att utgå ifrån om jag skulle behöva backa det här, men samtidigt vilja behålla vissa grejer. I praktiken är det alltså olika spår jag har att göra med nu igen (ett gäng sådana den här gången), även om jag är ganska säker på att jag kommer att köra på den allra senaste versionen.

Det här med versionshantering. Shit, alltså. Hade det rört sig om kod (ni vet sådan som finns i datorer) så hade min panik nu varit total, för garanterat ingenting - ingenting! - hade fungerat vid det här laget. Men a) nu rör det sig om en så plastisk sak som en påhittad historia, så man kan leva med några luckor som man sedan jobbar sig igenom på känn, och b) hade det varit kod hade det garanterat funnits vettig versionshantering, så situationen hade aldrig uppstått (annat än i mina jobbrelaterade mardrömmar).

Och jag har lovat min redaktör att hon ska ha en ny version på skrivbordet i morgon.

Men det är ok. För om hon gillar det där lilla nya som eventuellt funkar i hoppslottet nu, så löser jag resten. Om jag så ska behöva bända själva rumtiden efter min vilja.

Sensmoral? Nja. Det är ok att det gungar ibland? Möjligen.

fredag 24 mars 2017

Sorgesång #7 - om livets skörhet


Terrordådet i London, så klart. Jag tänker på hur hårfin den är, gränsen mellan liv och död. Och hur små, små val och små, små slumpmässigheter kan leda till ofattbar katastrof.

Jag vet inte så mycket om det som hände, för jag undviker att läsa om det, men jag vet tillräckligt för att fundera över hur det hade varit om exempelvis den amerikanske turisten på bröllopsdagsresa hade stannat till några sekunder och tittat ut över vattnet. Då kanske inte just han blivit ett av offren. Hans fru som ligger på sjukhus med diverse (icke livshotande) skador måste tänka på det varje sekund. "Om bara ..." Säkert hade någon annan dött om inte just han gjort det och det vore inte ett dugg bättre. Men ändå, detta "om bara", som alla anhöriga till dem som dog måste gå omkring med som ett malande, tuggande, nedbrytande mantra i huvudet.

Och monstret själv då? Som inte var något monster, utan en människa som blivit tillräckligt vidrigt sjuk i huvudet att han ville skada till varje pris. Vad hände? Hur blev det så? Vad gör en människa till ett monster? Med all sannolikhet ett fruktansvärt liv. Tänk om ingen behövde ha ett fruktansvärt liv, då skulle nog antalet monster här i världen reduceras till nära nog noll.

Jag försöker inte ursäkta honom på något sätt. Det är varje människas skyldighet att hålla monstret i sig stånget. Hur jävligt man än har haft det.

onsdag 22 mars 2017

Författarskola #26 - när problemen kvarstår


Nu har jag precis fått tillbaka mitt manus (uppföljare till En väktares bekännelser) efter att det legat på entreprenad hos min redaktör på förlaget i några veckor. Jag hade gjort ganska genomgripande ändringar (tyckte jag) enligt hennes önskemål (trodde jag) och upplevde själv att manuset hade vunnit på detta och blivit mycket bättre.

Det upplevde inte hon. Eller, rättare sagt, hon tyckte att många saker var bättre och t.o.m. jättebra, men hon tyckte också att grundproblematiken kvarstod ganska oförändrad: Det måste bli mer spännande tidigare i boken.

Fick jag panik? Jovars, en liten stund. Men sedan skedde någonting magiskt: Jag tänkte att "det här fixar jag". Alltså, det är STORT för mig! Något så in i. För jag får ju ALLTID panik för minsta grej och tänker att hela storyn kommer att upplösas som ett sandslott av vågorna om jag ändrar någonting.

Hur tänkte jag nu då, mer specifikt? Jo, jag funderade lite och trodde mig identifiera vad min redaktör avsåg och hur vår syn på spänning skiljer sig åt. Jag tycker att det är spännande när det hela tiden händer grejer och man kontinuerligt matas med ny info; hon tycker att det är spännande när det gäller liv och död. Och grejen är att hon har RÄTT! Hon har erfarenheten. Hon vet vad läsare vill ha och förväntar sig, i mycket högre grad än jag. Jag är ju bara en läsare liksom. Dessutom en som föredrar mindre dramatik av det klassiska slaget. Med det menar jag att jag blir oerhört stressad exempelvis av böcker där huvudpersonen blir jagad genom hela storyn. Jag vill ha mycket annat, i form av t.ex. relationer, humor och fantasieggande bilder/scener.

Och kommer jag att kunna ordna situationen med mitt manus? Med all sannolikhet ja. Det jag vet nu, som jag inte visste förut, är att en historia är oändligt mycket mer formbar än jag tidigare trott. En historia vill liksom hålla ihop, så det är lite som att den löser saker och ting åt en om man är där och pillar i något hörn eller rentav drar okänsligt i någon tråd som känns aja-baja att röra. Man frågar sig "men hur hänger allt det här ihop om det är så där nu helt plötsligt?", och så berättar historien det för en förr eller senare. Strikt talat är det ju ens egen hjärna som gör jobbet, men det är för att den är så himla inställd på att en historia ska hänga ihop. Den mänskliga hjärnan letar efter sammanhang hela tiden - det är nästan vad den gör allra bäst. Om det inte finns något sammanhang, ja då skapar den ett sådant.

Och det är min smala lycka. Så när nu problemen kvarstår, så är det bara att - än en gång - rulla upp ärmarna, ta på sig gummihandskarna och ta itu med eländet.

tisdag 21 mars 2017

Omslag

Alltså, det är ju någonting alldeles speciellt med att se omslaget till sin egen bok. Det är då det känns som om det är på riktigt för mig.

Idag fick jag ett första förslag på omslag till del två i En väktares bekännelser-serien från förlaget och jag ÄLSKAR det!! Jag kan inte visa det här - det kan jag inte tänka mig att jag får göra - men tro mig när jag säger att det är UNDERBART! Suggestivt, vackert, t.o.m. roligt på sätt och vis. Och när jag säger roligt, tänk tomten som släntrar över gatan på ettans omslag - jag tycker att den är underbar.

Detta är alltså INTE det nya omslaget.

Jag vet faktiskt inte ens om jag får avslöja titeln på del två, så jag gör inte det helt enkelt. Men det kommer i alla fall att handla om Tilda. Och rådare. Så mycket kan jag tryggt offentliggöra:)

Idag fyller f.ö. En väktares bekännelser ett halvår (sedan utgivning, alltså - i min hjärna och min dator har den levt mycket, mycket längre).

Hörde jag ett fyrfaldigt leve?

måndag 20 mars 2017

Författarskola #25 - varje dag och hela tiden


Jaha ja. Här sitter jag och försöker skriva lite på del tre av En väktares bekännelser ... Det går trögt. Trögt, trögt, trögt.

Nämen satt ... Annars då? Bilen går bra?

Läste just en intervju med Elisabeth Östnäs (Sagan om Turid) och hon svarade så här på frågan om hon hade några råd till aspirerande författare:

Att skriva varje dag och hela tiden. Att inte fundera ett halvår på en bra historia utan skriva tills det blir en vana.

Huvudet på spiken. Jag kan inte låta trögheten hindra mig, för då blir det aldrig någonting alls. Faktum är att jag får skriva mig ur detta. Om jag så ska behöva gå emellan med något av mina tre(?) övriga manus som jag har på gång.

Skriv varje dag och hela tiden, skriv varje dag och hela tiden, skriv varje dag och hela tiden ...

Mitt nya mantra, helt klart.

torsdag 16 mars 2017

Författarskola #24 - första scenen


Här kommer en absolut sanning: Det är viktigt att en bok börjar bra. Gärna med en actionscen, om genren tillåter. En actionscen kan ju se ut på himla olika sätt, i och för sig, och det går ju att ha någonting motsvarande även i ett stillsamt relationsdrama. Nå, faktum kvarstår, det ska fanimej vara intressant att läsa på ett eller annat sätt, annars är man lätt lite körd.

Här kommer en annan absolut sanning: Mitt senaste manus börjar inte bra. Det rör sig om del tre i En väktares bekännelser-serien och jag är själv förvånad över hur svårt det är att få till det. För jag känner ju min värld och jag har en hel del att jobba med, tänker jag.

Så det är möjligt att jag helt fimpar de 1500 ord jag skrivit (och skrivit om) hittills, för jag kanske är inne på helt fel spår helt enkelt. Återstår bara att hitta rätt spår.

När jag var grönare föll jag gärna in i absoluta no-no-zonen: Huvudpersonen vaknar och ställer sig och tittar sig i spegeln och funderar över sitt liv, typ. Kanske inte fullt så klassiskt uruselt, men någonting åt det hållet. Och framförallt om man vill ta sig förbi första hindret hos en förläggare så får man akta sig för den typen av öppningar.

Nu har jag ju ett förlag i ryggen och de är nog villiga att se förbi ett och annat i ett första råmanus, men de kommer garanterat att styra upp situationen med järnhand ifall jag klantar till början. Eller, rättare sagt, de kommer med järnhand se till att jag själv styr upp situationen. Så jag vet att jag inte kan komma undan i längden ändå. Lika bra att få till det från den bittra början.

Varför är det så tomt i mitt författarhuvud ibland?

måndag 13 mars 2017

En glad kväll

I lördags gjorde jag tre saker jag aldrig annars gör. Min kväll såg ut så här:

Vi träffades ett gäng på Haymarket (gamla PUB vid Hötorget, numera ett Art Deco-hak) och drack fördrink (klassisk champagne i mitt fall). Det hör definitivt till det jag normalt gör, men det var alltså bara början.

Haymarket. Jag försöker göra öron på mig själv med fingrarna, men missar. (Jag kan inte vara 100%-igt säker på att dessa människor vill synas på samma bild som jag, så jag tar det säkra för det osäkra.)

Sedan promenerade vi över till ett laserdomeställe (fråga mig inte exakt var, men det var i närheten) och krigade i grupp mot okända människor med laserpistoler. Det här hör till det jag garanterat aldrig varit i närheten av att göra förut. Det var roligare än jag trodde. Och svettigare. Jag var ofattbart usel på det. Sämst av tjugo(?) deltagare, faktiskt. Båda omgångarna. Jag hade en träff-rate på 6%.

Jag (Lightning) ska kriga och lyckas bättre med öronen den här gången.

Efter detta fortsatte vi till Ett ställe (jo, det heter så) på Söder. Där åt vi trerätters mellomeny omgivna av tv-skärmar där vi kunde avnjuta själva schlagerfestivalen (så hette det faktiskt på min tid!) med burkigt ljud som gjorde att jag aldrig riktigt uppfattade låtarna och därför mest gick på scenshowen i min bedömning (gillade rullbanden, så jag var ok med vinnaren). Det är en grov litotes att påstå att jag aldrig hade kommit på tanken själv att tillbringa en kväll på detta sätt.

Trodde att jag hade ett autentiskt foto från middagen, men det får bli ett på rullbandskillen i stället.

Sist, men sannerligen inte minst, hamnade vi i karaokebaren på Gröne jägaren (I kid you not!). Jag hann faktiskt med att skriva upp mig på listan med sikte på att sjunga skiten ur Diamonds are a girl's best friend, innan jag insåg att klockan hunnit bli nästan halv tolv(!) och att min vagn strax skulle bli en pumpa igen. Jag rusade därifrån och lämnade efter mig en halvdrucken Brooklyn Lager som en sorts glassko och ingen fick uppleva det som med all säkerhet skulle ha blivit ett oförglömligt nummer.

Så här hade jag troligen sett ut på scen.

Ok, det här med karaoke hade kunnat inträffa även under normala omständigheter. Möjligen. But still. Ovanlig kväll för en som föredrar stillsamma pianobarer med fruktansvärt dyra cocktails framför tjo och tjim.

fredag 10 mars 2017

Författarskola #23 - att hitta tonen


Jag har ett litet sidoprojekt som jag skriver på parallellt med det som jag pompöst tänker kalla för En väktares bekännelser-serien. Det rör sig i detta fall om fantasy med dystopitoner, och det är helt nytt för mig. Jag har hittills bara skrivit i den (fantastiskt underhållande och tillika fulländade) något humoristiska ton som faller sig naturligt för mig. Alltså, jag bara tar det sätt jag normalt pratar och skriver på och skruvar upp det några watt och då funkar det hyfsat bra, men det cementerar också ramarna för inom vilka genrer jag kan röra mig. Jag älskar feelgood och allmänt vansinniga texter, så jag är ok med det i stort, men man är onekligen litterärt fjättrad.

Den här gången vill jag alltså göra någonting helt annat. Men fixar jag det? Svaret är än så länge (ca 10000 ord inne i historien) ett rungande näppeligen. Jag har försökt att hitta en fungerande ton, men det är märkligt svårt att inte kunna ta till de bekanta, mjukisbyxbekväma greppen. Det ska väl gå att låta lite humor sippra in på väl valda ställen, men lejondelen måste berättas på ett annat sätt.

Den ton jag (inte) får till än så länge gör karaktärerna, och inte minst huvudpersonen, frustrerande platta och intetsägande. Jag använder mig i vanlig ordning av första person, där jag trivs som allra bäst, men jag kan inte få min jag-person att leva ordentligt. Hon bara tröskar på, utan att riktigt vara någon. Det är ingen rolig känsla.

Min strategi just nu är dock att strunta i det så länge och skriva ändå. Att jag identifierat problemet måste ändå vara en bit på vägen till att hitta någonting som funkar. Jag koncentrerar mig på handlingen och så får karaktärerna vara hur papperstunna och flimsiga de vill så länge.

Det får bli en redigeringsfråga, helt enkelt. En rätt saftig sådan, men värre problem har väl folk haft, tänker jag.

tisdag 7 mars 2017

Vädertabu

WTF?

Nu blev det visst vinter igen. Vad är det för fel på mig som inte misstycker? Jag blev glad, om än en aning förvånad, när det började yra snö omkring oss här i stan.

Jag är också en sådan som gillar regn. Det FÅR man inte göra. Folk blir på riktigt upprörda när man tycker om när det regnar. Jag har tidigare begått misstaget att visa lite regnglädje i fikarummet på jobbet, men nu har jag gett upp detta. I stället nickar jag socialt skolat medkännande när folk klagar över det dåliga vädret.

Men min ovädersfröjd begränsar sig inte till regnväder, utan jag älskar grå himmel i alla former. Det får gärna blåsa lite stormvindar (så länge det inte är på Katrinanivå så att folk blir lidande på allvar). Då trivs jag. Jag är som ett mumintroll som känner mig vild och fri i naturdramatiken, men dock gärna från den egna härden.

För det är inte så att jag känner något stort behov av att gå ut i ovädret. Nej tack, jag avnjuter det helst på lite avstånd.

söndag 5 mars 2017

Författarskola #22 - att tänka framåt


Jaha ja. Så var det dags att börja tänka på tredje delen i En väktares bekännelser-serien. Tvåan är långt ifrån färdig, men det finns ett fullständigt manus, en titel och en plan för utgivning i höst. Som det ser ut nu så får jag rätta mig lite efter min redaktör och jobba med boken när hon har läst den senaste versionen.

Men, som sagt, ingen rast, ingen ro. Om jag ska ha en chans att ha en tredje del på bokmässan 2018 så är det hög tid att börja nu. Och jag vet ganska väl vad den ska handla om, men det känns ändå som ett något övermäktigt projekt. Det gör det alltid innan jag börjar skriva på en bok. Även om det är mycket, mycket lättare när världen, huvudkaraktärerna och en pågående bakgrundsstory redan finns.

Det kan t.o.m. vara ganska mysigt att liksom ikläda sig sin fantasivärld igen och bara spinna vidare. Bara man inte tänker alltför mycket på att folk kanske ska läsa eländet så småningom.

Mysigt eller ej så är det ändå ett jädrans jobb att få ihop det, även om idéerna finns där. Om jag jobbar stenhårt så tar det kanske ett halvår. Om jag tar det lite piano kan det ta ett eller två år. Ibland känns det en aning frustrerande att ägna sig åt någonting som tar sådan tid att producera och som går så oerhört fort att konsumera. Fast det måste väl vara värre att ägna sig åt filmproduktion i så fall. Nåväl, still.

Så här ser det ut i alla fall. Om man vill vara författare så kan man inte vila på sina lagrar (om man nu har några sådana), utan man måste ständigt blicka framåt mot nästa projekt. För man vill ju vara en människa som skriver böcker, inte bara en som skrivit en eller flera böcker. Det är ju faktiskt skrivandet som är själva grejen, för mig i alla fall. Jag vill uppleva orimliga, galna, eller bara uppåttjackiga historier och ständigt få veta vad som händer härnäst. Och det vet jag ju inte om jag inte skriver vidare.

fredag 3 mars 2017

Språkporr #13 - syntettal


På min tid - d.v.s. 80- och 90-talet, när jag fortfarande hade en någorlunda fräsch och plastisk hjärna mottaglig för att lära sig exempelvis nya språk - så var det lögn i helvete att få tag i exempel på det talade språket man var intresserad av. Det fanns liksom inget internet. Kan ni föreställa er detta? Hur - jag frågar HUR - får man tag i någonting över huvud taget utan internet?!

Det är klart att det fanns ljudband (vad fan är det, undrar ni) att tillgå exempelvis för språklärare, som komplement till läroboken, men som vanlig, dödlig elev kunde man bara drömma om att få lyssna på detta mer än en gång på någon särskilt lyxig lektion.

Jag började plugga franska på högstadiet (på den tiden kunde man välja mellan tyska och franska - det var agony att behöva välja för mig, men det blev alltså franska) och då tänkte jag så här: Tänk, snart kan jag franska också. För jag kunde ju engelska, och nu skulle jag lära mig ett till språk.

Ack, stackars trettonåriga lilla jag! Vad lite jag visste om livet. Man lär sig nämligen inte ett språk genom att gå på några lektioner och skandera "Un bon vin blanc!" i kör. Och man lär sig garanterat ALDRIG ett språk om man aldrig får lyssna på det. Never. Ever. Punkt.

Jag kommer ihåg hur jag gick på biblioteket (något annex intill Stadsbiblioteket hade böcker på franska och däribland några enstaka ljudböcker på kassettband) och lånade Zolas Thérèse Raquin i både bok- och kassettform och skulle plåga mig igenom dessa parallellt, men inte ens jag pallade med detta någon längre stund, så det rann ut i sanden.

Jodå, kottar och pinnar var det som gällde. Men nu ... Alltså, titta på vad som finns att tillgå nu! Den språkliga världen ligger för ens fötter.

Bland annat kan jag varmt rekommendera Yabla, som har material i form av (i stor utsträckning) autentiska tv-program textade både på originalspråk och engelska, samt lite annat smått och gott (jag prenumererar på deras franska, spanska, tyska, kinesiska och italienska tjänster). Annars finns FluentU (där prenumerar jag på den japanska tjänsten).

Vad gäller kinesiska och japanska så använder jag mig också av ChineseClass101 och JapanesePod101, som är helt fantastiska i fråga om det erbjudna materialet - men varning för en massa påflugen, högst oseriös reklam från dessa! Ge dem en mailadress som ni aldrig använder annars.

Men, nästan det bästa av allt, och någonting jag har haft fantastiskt stor glädje av, är Quizlet. Här kan man - förutom att man kan ladda ned andras flashcards - göra sina egna studieset och sedan, för ett helt gäng språk, få texten uppläst med syntetiskt tal. Kvalitén varierar från språk till språk, men alla som jag provat har varit användbara. Vi har kommit en bra bit ifrån Hawkings talsyntes (som han visst envisas med mest eftersom det blivit "hans röst"). Det är alltså möjligt att få en mycket god uppfattning om hur ett språk verkligen låter på det sättet. Kinesiskan exempelvis (mandarin) är fullständigt ovärderlig och ger en möjlighet att öva de fruktade tonerna på ett ytterst strukturerat sätt.

Rekommendation alltså: Syntetiskt tal åt folket!

tisdag 28 februari 2017

Jag tycker till #11 - Miss Peregrine's Home for Peculiar Children


SPOILER ALERT rakt igenom! Läs inte om du inte vill veta något om boken/filmen!

När jag började läsa Miss Peregrine's Home for Peculiar Children av Ransom Riggs blev jag helt betagen. Jag visste absolut noll om handlingen - precis som jag vill ha det - och jag älskade att dras med in i det okända. Fotona som är en integrerad del av boken gav mig gåshud, trots att jag då inte visste att det rörde sig om "äkta" foton, som för författaren legat till grund för hela berättelsen.

Dock upplevde jag att boken tappade allteftersom saker och ting förklarades och handlingen liksom definierades. Och sanningen är att jag ännu inte (efter många månader) kommit mig för att avsluta bok två (Hollow City). Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som fick mig att tappa intresset, men lite hade det att göra med att jag fick reda på det här med fotona och vartefter de presenterades i bok två, så kändes det så himla krystat att storyn byggde på dem. Det började helt enkelt lukta skoluppsats. Fast det är inte hela sanningen, i och med att jag faktiskt tappade sugen lite grann redan i första boken.

Jag förstår om folk som älskade boken blir direkt upprörda av Tim Burtons filmatisering, för han har sannerligen tagit sig friheter. Det flippar ur mer och mer, med större och större avsteg från boken allteftersom filmen lider. Men jag blev i alla fall glad. Jag tyckte på allvar att det funkade bättre som en galen Burtonfilm än som bok. Jag kunde släppa mina reservationer kring handlingen och bara låta det vara vansinnig freakshowromantik.

Särskilt mycket gillade jag Eva Greens Miss Peregrine. Jag fick aldrig någon känsla alls för denna kvinna i boken, men här tyckte jag att hon fick en rejäl personlighet. Och snygg frisyr.

Om jag använde mig av en betygskala så skulle nog denna film få i.a.f. 7 av 10.

söndag 26 februari 2017

Manus inskickat

Det händer inte så vansinnigt mycket på den här bloggen just nu, kan man lugnt påstå. Det har varit manushets här hemma, men nu har jag i alla fall lyckats få iväg en ny version till min redaktör.

Med blandade känslor, ska understrykas. Jag har verkligen jobbat om ganska stora delar (tycker jag själv) och det har blivit bättre än det var, det har det. Men är det tillräckligt?

Fick senast igår frågan ifall det skulle komma en uppföljare - från en som gillade En väktares bekännelser, alltså. Och när man tänker på saken så är det lite jobbigt. För den som gillade den första boken kanske blir oerhört besviken på den som vi håller på att färdigställa nu.

Välkommen till författaryrket, m.a.o. Det var detta jag ville, till varje pris.

torsdag 23 februari 2017

Författarskola #21 - manuskväljningar


Ni som skriver vet jag vad pratar om när jag säger "manuskväljningar". Man tittar på sin text och mår fysiskt illa över hur bristfällig den är. Jag är där nu. Jag kräks på eländet.

Man ska dock försöka komma ihåg att man har en annan relation till manuset än andra människor. Ingen kommer någonsin att hata det lika mycket som man själv gör i sina svartaste stunder. Om man dessutom - som jag - har ett förlag i ryggen som är berett att ge ut det i bokform, så kan man vara ganska säker på att det inte är fullt så uruselt som man får för sig just för tillfället.

För min del är det nog dags att låta manuset vila för dagen, även om jag har lovat min redaktör att hon ska få det i morgon. När det känns så här är det ändå ingen idé att försöka åtgärda de där skriande bristerna man ser överallt.

Kontentan: När det känns alltför blä, lägg undan manuset en stund och vila. Ta itu med det igen när du känner dig lite gladare och en aning mer hoppfull.

tisdag 21 februari 2017

Att klä på barn

Overall (och diverse tillhörande plagg) utan barn i

Så här ser det ju alltsomoftast ut när man försöker klä på ett barn. Overallen ligger där, utan ett spår av barn i sig. Oftast har både barnet och den vuxna hunnit bli svettiga, arga och ledsna långt innan overallen sitter på plats. Varför måste det vara så?

Jag tänker ofta att jag ska vara en harmonisk zen-mamma som med oändligt tålamod lirkar med barnet tills hon själv accepterar att det är dags att klä på sig. I praktiken blir jag mycket, mycket oftare precis den monstermamma jag hade bestämt mig för att aldrig bli. Jag blir argare än jag någonsin blivit på en vuxen människa och jag låter det synas också. Jag ryter och svär och tvingar till slut på overallen med våld vid behov.

Eftersom alla (?) barn fungerar så här så måste det ju röra sig om ett beteende som är alldeles avgörande för att man ska kunna bli en självständig, så småningom vuxen individ. Det försöker jag också tänka på i stridens hetta. Mitt barn behöver krångla med det här, tänker jag. I flera sekunder. Och sedan skriker jag åt henne och beter mig precis lika tvååringsbarnsligt som tvååringen själv.

Det måste finnas ett bättre sätt. Men jag har ingen aning om vilket det skulle vara.

söndag 19 februari 2017

Författarskola #20 - tre droppar Arvidsson


Dags igen att försöka suga ut någonting matnyttigt ur vad en annan författare skrivit. Den här gången har det kommit till Anna Arvidsson som nyligen debuterade med Ordbrodösen (ifall detta på något magiskt sätt undgått någon). Vad kan vi lära oss av henne? Vad är det hon gör så rätt? Inte vet jag, men jag gör ett försök till att bena ut det.

Som vanligt, viss SPOILER ALERT, men inte så jättefarligt, tror jag.

1. Alltså, titeln, ordet "ordbrodös" ... Hur bra är det inte i sig? Och jag tror mig veta att Arvidsson började just med ordet. Jag får för mig (orkar inte googla just nu medan jag försöker tänka) att hon hittat på det i samband med någon skrivövning och att hon sedan inte riktigt kunde släppa det. Och det ledde alltså till denna historia, denna bejublade debut. Så himla schysst att tänka sig! Och det är en bra ingång att försöka sig på. Jag tänker i alla fall prova själv och se hur det faller ut.

2. Hon låter ett mysterium nystas upp. Det är ingenting originellt i sig, men oj, vilken bra grej att göra. Man ska inte glömma hur intressant man själv tycker det är att följa ledtrådar i ett mysterium. Och att pytsa ut dem i lagom takt är så himla mycket a och o. Men låt också "svaret" på mysteriet vara någonting "tungt", på något sätt. Naivt av mig kanske, men jag blev påmind om den här grundläggande byggstenen när jag läste Ordbrodösen.

3. Bilderna. Hon har ett antal superschyssta bilder i texten, så att man bara ryser - så himla visuellt triggande. Det där provet, när examinatorerna går emot ordbrodösen som genomgår provet. Någonting med hur de kommer emot henne och hur de nästan bildar en sorts vägg i sin mörkklädda enhetlighet - det är fantastiskt. Och hela grejen med provet, att man måste ha svart på sig, som en säkerhetsåtgärd, eftersom en gång den som undergick provet fortsatte att skriva på sina vita kläder när hon blev fråntagen blocket. Även bilden av hur den historiska ordbrodösen rider in mitt under häxbränningen med bar överkropp där hon skrivit sina order till folket är otroligt fantasieggande.

Jag blev av denna bok inspirerad att skriva någonting nytt. Någonting helt olikt allt det jag skrivit hittills. Och det måste väl ändå vara ett väldigt högt betyg.


onsdag 15 februari 2017

Jag tycker till #10 - The OA


Tyvärr kan jag inte säga så mycket om den här Netflix-serien, för den gör sig bäst om man inte vet någonting alls om den. Men jag kan tycka till.

Och, oj, vad jag gillar! Gillar, gillar, gillar!!! Löv, löv, löv!!!

Den är så himla oförutsägbar. Och mystisk. Och skådisarna är briljanta. Och ser ut som vanliga människor. Nästan. I alla fall många av dem.

Snacka om suggestiv stämning! Och trådar som får ligga lite halvt orörda. Men inte på ett jobbigt sätt.

Tydligen har de två personer som står bakom serien, Brit Marling och Zal Batmanglij(sic!), gjort två andra produktioner tillsammans tidigare - dessa måste jag nu se! Det kommer också en säsong 2 av The OA, och jag kommer att se även denna, även om risken är att det på något sätt skiter sig i och med detta.

Men alltså, jag kan inte nog prisa denna serie. Se den, för jösse namn!

tisdag 14 februari 2017

Språkporr #13 - språkljud


En sak som jag då och då försöker tänka på när jag vältrar mig i något av de nio språk jag absolut inte kan, men som jag älskar att plugga: Språk utgörs främst av ljud. Alltså, det här med det skrivna språket är ett relativt nytt fenomen och jag är i mångt och mycket en "skriftmänniska" (vad jag nu menar med det), men språket låter sig inte fångas så lätt. Någonting så enkelt som ett vokalljud kan skilja sig oerhört från språk till språk.

Låt oss exempelvis fundera över bokstaven e. Den kan uttalas på så många olika sätt. Eller, rättare sagt, den får i skrift representera ett gäng olika ljud, som ofta, men inte alltid, approximerar varandra. Vi har det långa, svenska e-ljudet, som i ek och detta är mycket likt tyskans e i Esel (åsna), men det är inte samma ljud om man lyssnar noga. I italienska har det långa e-ljudet en distinkt öppenhet/"ä-ighet" (primavera (vår)) som inte påminner särskilt mycket om svenskans eller tyskans.

De korta e-ljuden ligger i allmänhet tillsynes(?) närmare varandra de olika språken emellan, men det finns olikheter, för den som är beredd att verkligen lyssna. Ofta är det oerhört subtilt, men skillnaden finns där. Tänk t.ex. på svenskans sett och jämför med engelskans set. E-ljuden skiljer sig åt. Samma sak om vi jämför med tyskans setzen. Alla tre e-ljuden skiljer sig åt en aning. De gör faktiskt det, även om vi då är inne på finlir.

Sedan får ju e representera rejält avvikande ljud, såsom engelskans i-ljud (första e:t i even), engelskans nästan helt svalda ö-ljud (andra e:et i even, även känt som "schwa"), och franskans långt mer markerade ö-ljud (le (best. art. mask.)). Dock får e helt annat uttal i franska när man slänger på en grav eller akut accent (chère ((fem.) dyr, kär) respektive répondre (svara)), varvid det drar åt ä-hållet respektive det flata svenska e-ljudet, och om man sätter det framför exempelvis ett n så kommer det att resultera i en av de berömda franska nasalvokalerna (envahir (invadera)).

I ryska heter bokstaven e ye och uttalas även så, med det där lilla inledande y-ljudet insmuget i stort sett överallt. Faktum är att e diftongeras även i isländska till ett sorts ye, men har då en akut accent (hér) - det räknas nog faktiskt som en separat bokstav och heter just ye även på isländska.

När man transkriberar japanska (romaji) och kinesiska (pinyin), d.v.s. representerar orden med våra vanliga, latinska bokstäver i stället för de inhemska tecknen, så kommer e att representera ytterligare andra ljud. I japanska har man ett kort e-ljud och ett långt, båda är relativt öppna och det känns inte konstigt att skriva dem med e, men i kinesiskan så drar det representerade ljudet åt ö-hållet.

Vad försöker jag säga med det här då? Jo, man ska inte stirra sig blind på hur ord stavas i andra språk. Glöm inte att blunda och lyssna också.

Hallå? Du har väl inte somnat?

söndag 12 februari 2017

Mitt frustrerande liv

Det här inlägget hade lika gärna kunnat vara rubricerat "Glädjetjut", antar jag. Det beror lite på hur man ser på det.

Så här är det: Mitt liv är perfekt. Nästintill. Så perfekt det kan bli, antar jag. Så bra att jag skäms i alla fall. Det är så himla mycket som är roligt och fantastiskt.

Och vad är det som frustrerar då? Varför inget klockrent Glädjetjut?

Tiden, kära vänner! Tiden ... Som aldrig någonsin räcker till för allting fantastiskt roligt som jag vill ägna den åt. Hela tiden måste man välja och det är fantamej inte det lättaste alla gånger. Just nu måste jag prioritera redigering av mitt manus (uppföljare till En väktares bekännelser) - och det ÄR otroligt roligt (jag menar utgiven författare!!!), även om det också innebär själssmärta av stora mått  - men när ska jag få läsa då? Det finns så mycket jag vill läsa! Jag vill ägna varje stund på dygnet åt att läsa. Det som får mig att skriva detta inlägg just precis nu är Ordbrodösen av Anna Arvidsson, som nu kommer i vägen för resten av mitt liv. Så otroligt fängslande från första sidan, men min tillvaro har hittills gjort allt för att förhindra att jag läser den.

Men det är andra saker också. Fiolen! När plockades den senast upp ur sin låda? Och cellon som jag köpte för ett år sedan (med teorin att det ju är som en felvänd, uppblåst fiol, så hur svårt kan det vara?), den har jag ju knappt hunnit ta i ännu. För att inte tala om gitarren som är förpassad till loftet och som jag på riktigt inte kan komma ihåg när jag hämtade ned därifrån sist. Pianot är det som då och då får min uppmärksamhet, helt enkelt eftersom det bara står där, redo. Så lätt att bara sätta sig ned, så det inträffar faktiskt då och då.

Och så mina älskade, älskade språk:'( Fråga mig inte hur de kan uppgå till nio stycken till antalet. Det bara blev så. Och ingen människa i världen, med allt vad ett vanligt liv innebär, har tid att plugga nio språk! Men jag vill, vill, vill och är inte beredd att släppa ett enda av dem.

Det är inte så att familjen kommer på sista plats heller - tvärtom - och jag försöker att inte låta den bli alltför lidande av mina ska vi kalla det "intellektuella"(?) cravings, men det lyckas inte alltid hundraprocentigt.

Tack och lov att mina vänner är så få och så naggande goda att de orkar med mig. För de är ju också precis hur avgörande som helst för mitt välmående.

Så har vi sociala medier, bloggarna och författandet utöver pågående manusredigering.

Sedan det övriga: Jobb, träning, städning, matlagning. Ni vet. Livet.

Hur. Fan. GÖR. Man?!

Oj, jag fick verkligen panik av det här inlägget, känner jag. Måste gå och andas i kvadrat en stund.

fredag 10 februari 2017

Författarskola #19 - korthuset som inte rasade eller redaktören har alltid rätt


Så här är det: En erfaren redaktör vet vad hon gör. Lyssna på henne. Försök att inte gå in i försvarsställning. Våga tänka om. Våga i alla fall tänka på att tänka om - det är ju inte farligt i sig.

Idag tänkte jag om. Jag släppte in det min redaktör sa i huvudet och lyssnade verkligen. Jag hade en mycket bestämd uppfattning om hur saker och ting låg till - måste ligga till - för att mitt manus ska hänga ihop över huvud taget, men jag vågade släppa den till slut.

Och vad hände då? Gick världen under? Inte vad jag kunde märka. Ordnade sig allt till det bästa? Jag tror det. Åtminstone till det bättre. Jag har inte realiserat våra idéer än, men vi har en gemensam plan.

Det är förbannat skönt det här med att inte vara ensam om att skriva böcker. Att ha en redaktör vid sin sida är som att ha en PT: Det lyfter mycket av bördan från ens egna axlar, samtidigt som det kan vara oerhört smärtsamt.

Fylld av hopp just nu.

onsdag 8 februari 2017

Författarskola #18 - tre droppar Lindström?


Tänkte att jag analogt med detta inlägg om Fredrik Backman skulle försöka extrahera några konkreta saker som gör Christina Lindström till en sådan enastående författare. Saker som man kan stjäla, ifall man själv vill bli lite bättre - och det vill jag!

Inte så mycket SPOILER ALERT här, men om man - som jag - verkligen inte vill veta någonting om en bok innan man läser den, så kan man ju hoppa över det här inlägget så länge.

1. Lindström ger varje karaktär ett tydligt, (i någon mån) sympatiskt särdrag. I Jack har vi exempelvis mammans usla keyboardspel som hon är så glad och stolt över, och även Abrahamssons sätt att skicka äckliga bilder på saker som kvalster i extrem närbild till Jack, trots/för att han vet att Jack tycker att det är vidrigt. Sedan har vi den lilla stående skämtkonflikten mellan Jack och mosterns partner Jens, där Jens hela tiden förnekar att han åt upp hela julosten förra julen - detta gör en högst perifer bifigur levande och gör att man gillar honom, utan att egentligen veta någonting om honom.

2. Hon förmedlar en oerhört kärleksfull relation mellan Jack och hans mamma utan att han (boken är i första person) berättar så mycket för läsaren om hur mycket han älskar henne, utan genom att vi får se dem interagera. Hela dialogen dem emellan genomsyras av stark, orubblig kärlek, utan att de för den skull håller på att prata om hur mycket de tycker om varandra - långt därifrån! De smågnabbas på ett alldeles förtjusande sätt.

3. Det är någonting så oerhört rörande med hennes sätt att visa barndomens skörhet. Hur Jack aldrig som barn gav upp hoppet om att få hälsa på sin pappa på Grönland (och liknande, fiktiva resmål) och lärde sig ord på inuitiska (heter det så?), och Jacks lillebror Enars vilsenhet i situationen där hans mamma har lämnat honom i pappans vård. Jag föreställer mig att detta grepp går att applicera på annat. Att visa på en skörhet hos sina karaktärer gör så mycket för att man ska investera hela sitt hjärta i dem.

Som sagt, tre droppar. Hon gör så mycket mer än det här och språket är helt fantastiskt, men som i allt lärande så får man begränsa sig lite, för att kunna tillskansa sig kunskapen och internalisera den. Förhoppningsvis.


måndag 6 februari 2017

Författarskola #17 - andra skriver bättre


Så här är det ju: Det finns andra författare som skriver bättre än man själv gör. Hur hanterar man det? Är det någonting att hantera? Är det inte bara att köra på i samma spår som vanligt?

Nja. Njo. Kan man inte försöka lära sig någonting? Jo, det tycker jag nog. Stjäla så gott man kan. 

För att stjäla behöver inte vara så dumt. Jag tror inte att man kan ta på sig någon annans röst i alla fall, så något direkt plagiat blir det knappast fråga om (ifall man inte snor någon annans idé rakt av förstås). Man behöver inte vara rädd för det, är min bestämda uppfattning. Inte jag i alla fall, för jag är alltför begränsad av det faktum att jag är jag.

Boken jag läser nu och som utgör grunden till detta inlägg är Jack av Christina Lindström. Läs den, för guds skull! Och försök gärna plocka upp några knep. Det är vad jag tänker göra.

fredag 3 februari 2017

Författarskola #16 - panik!


Och så återvänder jag till min blogg i tider av nöd. Nu känns det jobbigt och jag vet ännu inte hur jag ska handskas med dagens lektion. Den handlar om panik.

Igårkväll fick jag något av ett skräckmail från min redaktör. Hon skriver bl.a. så här (efter att hon läst igenom mitt manus ytterligare några vändor och tänkt till): "Hoppas du fattar hur jag menar, och inte blir chockad över förslagen på ändringar i handlingen!"

Det hoppas jag också, innerligen. Men jag vet att detta kommer att bli smärtsamt och har ännu inte vågat öppna filen. Jag gör det i morgon och jag vet ungefär hur det kommer att se ut, baserat på min kännedom om mitt eget känsliga temperament:

1. Jag sitter med mailet och tänker sansade tankar om att allting går att lösa och försöker peppa mig själv med att jag ju är utgiven författare och kommer att få ut en bok till och att min redaktör är ett erfaret proffs som INTE är ute efter att förstöra, utan att förbättra.

2. Jag laddar ned filen (genomgånget manus, med kommentarer av min redaktör).

3. Jag går ett varv i lägenheten. Kanske spelar lite piano, som ren överslagshandling.

4. Jag öppnar filen och lämnar den exponerad på datorn, utan att titta i den.

5. Jag går ett till varv. Spelar definitivt piano. Går och gör kaffe. Berättar för mig själv att allting kommer att ordna sig. Folk har värre problem att handskas med, läskigare dokument på sina datorer.

6. Jag sätter mitt feta arsle i stolen och börjar läsa, utan att bry mig om signalerna i hjärnan som uppmanar mig att fly, för i helvete fly, från den sabeltandade tigern. Snabbt, snabbt skummar jag igenom kommentarerna, medan hjärtat stadigt sjunker i bröstkorgen tills det sitter någonstans vid ljumskarna och jag är ett skal till människa.

7. Paniken är ett faktum. Det kommer aldrig att fungera. Det blir ingen bok. Man har missförstått mitt känsliga, mödosamt framslöjdade, okränkbara verk. Varenda detalj i handlingen behöver vara precis som den är. Min redaktör har fel. Hon har inte förstått.

8. Jag börjar svara på de mest vansinniga kommentarerna, som i sig skulle kullkasta precis hela storyn. Jag försvarar mig med näbbar och klor. Jag betar av fler kommentarer och försöker vara tillmötesgående på några små ställen, för att visa min goda vilja, så att hon ska vara mer beredd att lyssna på vad jag har att säga om de ställen som är bärande väggar i historien och som under inga omständigheter får raseras.

9. Piano. Kaffe. Självpepp av typen: "Du kan det här, du är konsult, det här är vad du gör, du gör kunden glad genom att vara tillmötesgående och resonabel och i slutändan gör du vad som krävs för att jobbet ska bli gjort." Kontringar av typen: "Det här handlar inte om ett datasystem! Detta är konst! En fullständig, känslig struktur som man vill att jag ska riva och sedan lappa ihop igen på för mig främmande sätt. Där det var utsirade korintiska kapitäl, kommer det att vara sneda och vinda, fulspikade brädor, som förstör absolut hela intrycket.

10. Jag skärper mig. Tänker att jag ju kommer att ha kvar det ursprungliga manuset som vi kan gå tillbaka till, när ödeläggelsen är ett faktum. Jag kan ju faktiskt våga mig på att genomföra min redaktörs idéer - själva processen i sig är inte farlig.

11. Arslet i stolen igen. Uppkavlade ärmar. Seriösa försök, varvat med ångest och åsnelik vägran.

12. Jag vet inte. Upprepning av punkt 7 t.o.m. 11 förmodligen. I en till synes oändlig loop. Tills jag har något sorts resultat som jag kan leva med.

Man måste ha klart för sig att det är redaktören som är proffset - inte man själv. Om hon har tankar om större förändringar så är de förmodligen sunda i grunden. Det bör gå att jobba med dem, eller i vissa fall, utifrån dem komma med egna, ännu bättre idéer.

Vi ska också komma ihåg att jag ännu inte öppnat filen. Jag har ingen aning om vad jag kommer att få se. Men det är av begränsad relevans för det tänkta scenariot ovan, för vad det än är kommer det att kännas och fungera ungefär som återgivet här.

Ångest är, dessvärre, min arvedel.


söndag 29 januari 2017

Stopp

Nu måste jag vila lite från allt det här. Facebook, Instagram, tidningar, och kanske även bloggen. Det är mest Trumps fel, i vanlig ordning. Jag orkar inte se en rubrik till. Jag vet att jag borde engagera mig aktivt snarare än stänga ute, men jag fixar inte det just precis nu.

Ska skriva lite böcker i stället. Återkommer när själen hämtat sig en aning.

lördag 28 januari 2017

Jag tycker till #9 - Assassin's Creed


Igår kväll var jag med två vänner och såg Assassin's Creed. När filmen var slut blinkade vi mot det ovana ljuset och tittade yrvaket på varandra. Vad fan var det där för någonting?

Det var nämligen obegripligt. Och ganska trist.

Så här: När man går och ser en film baserad på ett dataspel så får man räkna med lite dramaturgiska brister - det är jag med på och jag var fullt beredd på detta - men det man rättmätigen kan se fram emot är ju cgi:at eye candy galore. Tre saker förväntade jag mig, saker som jag uppfattat som grundpelare i det här spelet: välkoreograferade slagsmål, renässansparkour och - framförallt - folk som ser coola ut i huva. Och visst, alla dessa ingredienser fanns med, men i alltför låg grad. Det mesta av handlingen utspelade sig i någon sorts obegriplig forskningsanläggning. Man fokuserade på storyn i stället för på sagda grundpelare. Ingen förstår varför.

Handlingen är nämligen helt rubbad och ingen suspension of belief kan rå på detta faktum. Jag har fått bekräftat av en expert (min 43-årige make) att storyn i princip stämmer med spelet, så i grunden får man väl acceptera den, men man borde ha gjort allt för att förpassa den till bakgrunden, snarare än att låta den dominera hela filmen. För man kan koka ned det till detta: Under renässansen kom Edens äpple bort. De använder en maskin (the Animus) för att flytta in nu levande människor i sina förfäders minnen för att försöka lokalisera det. Äpplet innehåller den fria viljans DNA och det är skurkarnas intention att ta ifrån folk just den fria viljan. Ok, backa lite: Den fria viljans DNA(!). Och uppenbarligen, visade det sig, var äpplet ett bouleklot som det räckte att man höll upp i luften för att det skulle börja göra sin grej.

Och detta hade jag kunnat köpa - inga problem - ifall jag bara fått lite mer balettvåld i bullet time.

Men det ska han ha, Fassbender, att han ser stört cool ut i huva. Det var faktiskt hela behållningen.

fredag 27 januari 2017

Språkporr #12 - ryskans låtsasbokstäver


Mitt senaste språk är ryska och jag har knappt hunnit börja nosa på det, men det är jättespännande att lära sig det kyrilliska alfabetet. Så jag tänkte dela med mig av några höjdpunkter. Här finns en fullständig genomkörare för den som är intresserad på allvar.

Det finns naturligtvis bokstäver som sammanfaller med det vanliga latinska alfabetet (det vi använder i svenska, med några få extensioner i form av tillagda diakritiska tecken (t.ex. prickarna över o som gör det hela till ett ö)), men ganska snart börjar det barka åt helvete - på det positiva sättet.

Vi har några säkra kort, som А а, М м  och T т, som inte bara ser ut som vi är vana vid, utan också låter hemtamt. Notera dock gemenerna, som ser annorlunda ut, och som egentligen väl är naturligare än vår variant - jag har alltid tyckt att det är lite lustigt det här med små bokstäver och deras ibland väldigt avvikande utseende.

Sedan har vi några små fallgropar (inte sällan sammanfallande med det grekiska alfabetet) i form av t.ex. В в (som uttalas som v, precis som Β β (beta) på grekiska), Р р (uttalas r, som grek. Ρ ρ (rho)), У у (uttalas o) och Н н (uttalas n, medan denna bokstav på grekiska Η η (eta) uttalas i!*).

Därefter går det käpprätt på ett alldeles förtjusande sätt. Eller vad sägs om И и (i), Я я (ya) och З з (z).

Sedan har vi de riktigt exotiska tecknen som vi inte känner igen alls (inte jag iaf), som Ж ж (zh - ett tonat sh), Д д (d) och Ю ю (yo).

Som om inte det vore nog, så har vi ett hjälptecken också, Ь ь, som "mjukar upp" föregående bokstav och liksom hänger på en antydan till y.

Har ni dött av spänning än? Jag har nästan gjort det.

* F.ö. finns det ett hiraganatecken på japanska som ser ut så här み, vilket ju ser ut lite som ett H, men som utläses mi.



tisdag 24 januari 2017

Språkporr #11 - toujours me resulta una miscela


Rubriken här är felaktig i och med att den blandar tre latinska språk: franska, spanska och italienska. Välkommen till mitt språkliga liv!

Det är nämligen så att när man som jag i stort sett aldrig får tillfälle att tala ett språk, utan endast konsumerar det mer eller mindre passivt, så blir det tamejfan ingen ordning alls när man plötsligt ska vara lite aktiv. Det blir helt enkelt alltid en blandning av ett gäng språk - i synnerhet när det rör sig om besläktade sådana. Det är också vad rubriken ganska tydligt förmedlar, även om den i sig är felaktig.

Toujours är franska och betyder alltid (och även fortfarande) och detta tidsadverbial är även felplacerat, har jag en känsla av - man kan säkerligen ha det så här i början av en mening i avslappnat språk(?) men det är inte strikt talat korrekt, tror jag, utan det bör komma i ett senare led. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle uttrycka detta på franska. Förmodligen skulle jag säga något i stil med Pour moi, quand je parle, le résultat est toujours un mélange. Det här med att översätta svenskans blir är alltid så himla svårt, så jag försöker undvika det i görligaste mån - min erfarenhet är att vi i svenska har en ovanligt stark tendens att vilja trycka på just den inkoativa ("inträdande") aspekten av det hela, vilket man ofta struntar i i andra språk.

Me resulta är spanska och betyder ungefär det blir för mig. Jag tror att det i princip är korrekt använt här, om vi bortser från att resten av meningen är på franska och italienska. Siempre me resulta una mezcla är väl en rimlig spansk variant av andemeningen och det är alltså spansk "form" på frasen. Med all säkerhet finns det bättre sätt att säga detta på - rätta mig gärna!

Una miscela är italienska och betyder en blandning. Italienska är mitt svagaste latinska språk, i.o.m. att jag aldrig studerat det "på riktigt", utan bara insupit det indirekt på något sätt. Brukar glatt gissa mig fram. Kanske en direktöversättning av min franska approximering då: Per me, quando parlo, è sempre una miscela. Här har jag alltså helt utelämnat delen som handlar om att det blir.

Det hela betyder alltså (även om det inte är korrekt någonstans) Det blir alltid en blandning för mig. Vilket det alltsom oftast blir när det någon sällsynt gång är dags för mig att ta plats på talscenen och faktiskt säga någonting på något språk annat än svenska (och möjligtvis engelska).

Bland annat har jag svårt att hålla isär småord (konjunktioner, adverb och prepositioner) och har en tendens att för ordet också använda también på franska (spanskt adverb, med franskt uttal) i stället för det korrekta aussi.

Och det må väl vara hänt, men jag har också ovanan att använda con (spansk preposition, med) på franska i stället för avec. Det är bara det att con olyckligtvis betyder fitta på franska. Jag har chockat en och annan kypare med mina grova beställningar.

söndag 22 januari 2017

Författarskola #15 - käppar i hjulet


Dagens lektion är kort och mycket enkel till sin natur:

Ibland kommer saker i vägen när man skriver och sätter irriterande käppar i hjulet för all manusproduktion. Sjuka barn, egen sjukdom, jobbet. Livet, ni vet. Då hjälper det i allmänhet inte att ropa "hallå, jag försöker faktiskt skriva en bok här!"

I stället är mitt lilla tips att låta det där nesliga livet göra sin grej, utan att låta paniken växa alltför mycket i kroppen. Och sedan komma tillbaka till skrivandet, när så är möjligt. Utan en massa inre självskäll av typen: "Jag borde ha skrivit trots att allt var kaos runtomkring mig! Nu har jag förlorat en massa tid och tappat fokus!"

För, om man får tro en författare som var "misslyckad" och opublicerad i tio år innan det till slut gick vägen (= yours truly), så är det vad det handlar om till syvende och sist: Kom tillbaka till skrivandet. Fortsätt. Lite i taget. Det är så böcker blir skrivna. Och i förlängningen - om saker och ting vill sig väl - utgivna.

lördag 21 januari 2017

Sorgesång #6 - att skjuta sig själv i foten


Eftersom den skada som just skett är så oerhörd och jag inte orkar säga så mycket mer om den just nu, så tänkte jag ondgöra mig över en vagt relaterad sak.

Igår tittade jag på Trump-installationen medan jag lagade mat med köksfläkten på och samtidigt pågick barnprogram på tv i bakgrunden, vilket tillsammans gjorde att jag inte hörde så förfärligt mycket av vad som sades. En sak hörde jag dock: hur den kvinnliga kommentatorn sköt sig själv och alla oss andra kvinnor i foten genom att kommentera vad Hillary Clinton, Michelle Obama och andra damer i bild hade på sig, vem som härmat vems garderob o.s.v. De två manliga kommentatorerna var lätt roade och den kvinnliga kommentatorn sa fnittrande: "Women care about these things."

Och visst, det står var och en fritt att både intressera sig för och tycka till om vad kvinnliga politiker valt för kläder och hur man upplever att det fungerar, men man kan INTE göra det i den här typen av sammanhang och tro att det inte påverkar saker och ting. Det är nämligen inte någonting man kan prata om utan att sänka nivån på diskussionen, eftersom det man ofelbart gör är att man sänker kvinnorna några snäpp. Under männen, vars utseende oerhört sällan diskuteras över huvud taget.

Det kan tyckas vara en liten sak att hänga upp sig på - och visst, det var sannerligen inte det värsta som hände i och med gårdagens installation - men det hör till de idiotier här i världen som jag tycker att man bör sträva efter att få ett slut på.

torsdag 19 januari 2017

Sorgesång #5 - Trump


Jag tror att fyra av mina fem sorgesångsinlägg handlar om en och samma sak, en och samma psykopat. Monstret som alldeles strax tar över efter den enda amerikanska president som någonsin gett mig positiva vibbar. Trump, däremot, ger mig de sämsta vibbarna någonsin. Jag mår illa av att tänka på karlen och vad han kan tänkas ställa till med.

Aldrig förr har jag känt mig så gråtfärdig över en politisk utveckling, även om värre saker hänt (?). Förmodligen eftersom USA syns så himla tydligt, och eftersom jag annars är så oerhört illa insatt i världsläget. Jag var så deprimerad efter valet i november att jag hade svårt att sova och när jag vaknade på morgnarna drabbades jag återigen av insikten om vad som inträffat - ni vet, som det kan vara när någon dött eller när man blivit dumpad.

Jag är så otroligt ledsen idag att jag har svårt att tänka på annat. Vill inte, liksom. Kan det inte bara ha varit en mardröm allt det här? Snälla?!

Nähä. Då går jag och drar någonting gammalt över mig.

onsdag 18 januari 2017

Författarskola #14 - efter första redigeringsmötet


Igår hade jag det något fruktade, första redigeringsmötet för mitt nya manus (uppföljaren till En väktares bekännelser). Och det var ok. Det var faktiskt det.

Otroligt skönt att ha det bakom sig. Det är väldigt läskigt när man inte har någon aning om var bilan kommer att falla. Vilka darlings man kommer behöva döda. Men det var faktiskt ingenting stort. Visst, min redaktör var inte alls med på vissa saker som jag trodde att jag hade gjort så himla genomtänkt. Och vid ett tillfälle trodde jag att hon skulle kräva att jag fimpade en rätt stor grej, som jag upplever som viktig och som genomsyrar hela storyn. Men det ordnade upp sig när jag fick förklara mig lite. Överhuvudtaget så är min redaktör väldigt mottaglig för mina förklaringar och pressar mig inte till stora förändringar i onödan. Det känns som om hon litar ganska väl på mitt berättande.

Vi landade hursomhelst i att vi båda ska läsa manuset igen med allt det vi pratat om i åtanke. Det känns helt ok allting.

Dagens lektion: Det behöver inte vara så blodigt alla gånger, det här med manusredigering.