onsdag 1 november 2017

Författarskola #45 - presentation


Jamen, ska vi ta och gå vidare då, i den dramaturgiska kurvan - eller den dramaturgiska valen, om man så vill. I Författarskola #43 raljerade jag om det s.k. anslaget, vilket alltså är den absoluta början på en bok (det gäller så klart även andra berättande konstformer, liksom film, men jag är författare, så jag håller mig till den aspekten). Den här gången tar vi oss ett steg framåt, till presentationen.

Rent fysiskt befinner vi oss förmodligen några stycken in i texten, och nu är det dags att lära känna huvudpersonen lite grand, sätta bakgrunden, o.s.v. Här är det t.ex. ok att gå ned i intensitet, ifall anslaget varit av det dramatiska, actionfyllda slaget.

Det är med andra ord, känner jag, ett slags andrum. Vi kan berätta i lugn och ro och breda ut oss lite. Var befinner vi oss? Vilken tid pratar vi om ungefär - är det ett historiskt drama, nutida, eller sci-fi? Är det fantasy eller diskbänksrealism? Vem är det historien handlar om? Vad bryr hon sig om just nu? Vad har han för omedelbara bestyr på gång? Vad tänker hon på?

Har vi någon viktig bakgrundshistoria att redogöra för, gör vi det lämpligen här. Vi lägger grunden till hela berättelsen. Inte själva konflikten - den kommer senare - men vi presenterar liksom en situation som vi sedan kan ställa till, eller vad man ska säga.

Eftersom jag skriver mina egna böcker (en tautologi av rang) så tänker jag även denna gång i första hand leta lite i dem efter detta dramaturgiska element.

I En väktares bekännelser har jag en jädrans massa bakgrund att redovisa, så grundligt som möjligt, utan att därför bli tråkig och Wikipediamässig. Min huvudperson, Tilda, är "väktare" och jag behöver redogöra för vad det är. Ett rimligt grepp är att visa det, i stället för att berätta, och det är precis vad jag gör. I första kapitlet räddar hon en stackars hund från att bli uppäten av ett troll. Medan jag visar detta, ser jag till att presentera detaljerna att a) hundens husse inte kan se att trollet är just ett troll, förrän det liksom är för sent (jag introducerar begreppet "vändsyn"), b) Tilda har något som heter "väktarröst" som får trollet att lyda henne mot sin vilja, och c) Tilda har en sång ("glömskevisan") som hon kan sjunga för att göra en människa medgörlig och lättpåverkad. Samtidigt visar jag genom Tildas attityd att hon är a) extremt van vid den här typen av situationer, b) extremt trött på den här typen av situationer, c) förmodligen är rätt ung, eftersom hon tycker att det är pinsamt att sjunga glömskevisan.

Sedan gör jag någonting som man i allmänhet ska akta sig för, tror jag. Jag låter Tilda presentera sig själv och berätta om sitt liv som väktare. Det kan väldigt lätt bli fel, föreställer jag mig, eftersom det är en extremform just av att berätta och inte visa - och vi vet ju alla att det är "show don't tell", som gäller. Här gör jag alltså precis det motsatta. Men jag har redan visat en hel del av det jag sedan berättar om, vilket möjligen kan vara en förmildrande omständighet. Anledningen till att jag ändå berättar på det här viset, är för att det är en väldigt ovanlig situation/värld som ska etableras.

Efter det beskrivande/berättande stycket (inte att förväxla med ett skrivtekniskt stycke i det här fallet), går jag tillbaka till den actionscen jag lämnade Tilda i tidigare.

Presentationen i En väktares bekännelser är superlång. Shit, vad lång den är! Det tar fanimej ages innan det händer någonting jobbigt som uppenbart har med Tilda att göra. Härmed bryter jag mot alla konstens regler. Det är nämligen meningen att det ska komma en "störning" härnäst, som ställer allting på ända och gör att huvudpersonen får problem av något slag. Tilda har visserligen ett problem redan från början i och med att mormor, som normalt fungerar som hennes trygga punkt i tillvaron, är bortrest och hon är ensam med ansvaret - vilket jag f.ö. presenterar redan i anslaget. Dock, ska också sägas, så har jag i stället ett gäng småstörningar, i form av lösa rykten, en jordvätteinvasion och pinsamma möten med Tildas stora förälskelse. Och hela tiden - i många, många kapitel - fortsätter jag att presentera den komplicerade, obekanta världen.

I Visheten vaknar går jag mer direkt på sak. Eftersom jag lite smått räknar med att man läst En väktares bekännelser så behöver jag inte hålla på att tjata sönder de omkringliggande omständigheterna, utan jag kan köra på bara. Redan i första kapitlet beter sig trollen ovanligt illa och lyckas paja Tildas dejt. Det rör sig om huvudkonflikten i boken, som alltså tar sin början redan här. Samtidigt försöker jag pressa in en massa info för att fräscha upp läsarens minne av världen, alternativt försöka ge en läsare som inte läst första delen en chans att hänga med.

Och sedan då? Jo, jag gör det igen. I kapitel två låter jag Tilda berätta om sitt liv. Det kändes som om det fortfarande var en nödvändig sak att göra. Kanske redundant - jag vet inte. Men gjort är gjort.

I övrigt sätter jag så klart - i båda böckerna - tonen för berättelsen. Tildas ofta ironiska/sarkastiska berättande utgör en humoristisk (hoppas jag) grund som genomsyrar hela boken. Jag låter det också framgå sådana saker som att det förmodligen är nutid, att vi befinner oss i Stockholm, samt att det är ganska kallt (höst i EVB, vinter i VV).

Nå. Detta är alltså någonting om presentationen i mina egna två utgivna böcker. Hyperintressant för gemene man, m.a.o. Eller inte, typ. Det är bara det att jag känner mina egna texter så väl att jag kan hitta och beskriva detaljerna i det jag bygger upp. För att stolpa upp det i någon annans text krävs mycket mer. Bl.a. tid som jag inte riktigt har.

Tänk i stället själva på det här nästa gång ni börjar läsa en bok. Och kolla ditt eget manus. Vad får du med? Hur visar du det? Är du alltför förklarande (som jag)? Är det någonting mer du borde försöka pressa in?

Typ så.

6 kommentarer:

  1. Fortsatt intressant, tack! När det gäller min genre, böcker på lättläst svenska, så tänker jag faktiskt på samma sätt när det gäller att bygga storyn. Men skillnaden är att förloppet måste vara så mycket kvickare. En lättläst bok är alltid kort i jämförelse med en "normalbok" och då har jag inte mycket tid på mig. Jag måste även rensa mycket och inte lasta på med så mycket information. Men den dramatiska valen vilar där i bakgrunden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu när jag har läst Nyårsfesten så förstår jag verkligen behovet av att komprimera och inte ha ett enda överflödigt ord. Det verkar skitsvårt!

      Radera
  2. Tack, jättebra med konkreta exempel!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inser att de är lite väl begränsade, men som sagt, det är en indikation om vad man kan tänka på.

      Radera
  3. Som gemene man tycker jag det är superspännande att läsa författarens egna tankar och reflektioner kring de egna böckerna ��

    I min nuvarande historia finns lite grundläggande grejer som måste fram tidigt, men inga väktare eller vändsyner. Jag inbillar mig att det kan vara ännu svårare att etablera förutsättningarna i fantasy där man har mindre nytta av igenkänning? Jag tyckte iaf du förklarade väldigt bra i första boken, utan att det blev redovisande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar.

      Det vore/kommer att bli spännande att se hur du löser det hela.

      Radera