tisdag 27 mars 2018

Om Oskar Källner själv får välja

Idag är jag mallig, kan ni tro. Oskar Källner hade nämligen vänligheten och inte minst den goda smaken att nämna mig i en intervju på bloggen Skymningssång.

Jag citerar ohämmat:

Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?

Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.

För den som inte vet så är Oskar Källner en extremt produktiv författare med det egna förlaget Fafner Förlag, där han ger ut både sina egna och andras grejer. Jag gillar hans böcker - har i skrivande stund läst Drakhornet och Skogens hjärta (i serien Nornornas väv) samt barnboken Den stora jordgubbsjakten, och kan varmt rekommendera alla dessa. Han är dessutom vansinnigt sympatisk när man har kontakt med honom via sociala medier.

Och nu även detta!

måndag 26 mars 2018

Jag tycker till #19 - Tomb Raider

Undersköna, superdeffade Vikander som Lara Croft

Nämen, hörni, den här var väl inget vidare? Är det jag som egentligen inte gillar genren? Alltså typ matinéaction. Jo, så kan det nog vara.

Men det är inte bara det, tror jag. Det var så orimligt hela grejen. Det var någonting om en gammal japansk dödsgudinna som var inspärrad djupt inne i berget på en svårtillgänglig ö. Och en idiot till pappa (Laras) som tyckte att det var viktigare att jaga efter denna gudinna än att finnas på plats hos sitt barn under hennes uppväxt. Nå, Lara hittar i alla fall pappan på den där ön. Och så småningom även gudinnan.

Som inte är någon gudinna, förresten, utan en smittbärande drottning, som frivilligt låtit sig spärras in i berget för att inte smitta någon mer. Något Lara inser genom att kasta en hastig blick på några muraler i gravkammaren. Men liket smittar fortfarande. Man blir lite svart liksom, och dör inom någon minut. För övrigt löser hon också lite raskt någon sorts färggåta som jag aldrig riktigt förstod, hängande över en avgrund. Det korrekta svaret var grönt, så mycket vet jag.

Jag har glömt vem det var som ville sprida smittan. Någon ond organisation, Trinity(?). Som har en man på plats på denna ö. Där sitter han som en bitter gammal Kurtz som inte får åka hem förrän han fått tag i den japanska drottningens kvarlevor. Han känner sig mycket ensam, förstår man, fast han har ett gäng henchmen och slavar omkring sig. När Lara kommer blir han påmind om sina egna döttrar och känner sig extra grinig.

Alicia Vikander har axlat Angelina Jolies gamla mantel som Lara Croft och det med den äran ändå, tycker jag. Flickan är ett under av spänst och skönhet och lyckas dessutom kännas väldigt sympatisk i denna något hopplösa roll, där hon endast i undantagsfall har repliker längre än några få ord. Hon springer snyggt och försöker inte hålla en klädsam ansiktsmin i fysiskt krävande situationer. Det ser fan ut som om hon kämpar.

Förmodligen har hon haft samma pt som Alexander Skarsgård inför Tarzanfilmen. Hon har nästan lika framträdande rutor på magen.

Detta inlägg blev ungefär lika trist som filmen.

torsdag 22 mars 2018

Jag raljerar fritt #6 - nostalgitripp

Igår var jag på Gustavsbergs bibliotek och lyssnade på Johan Ehn när han tillsammans med Helena Dahlgren pratade om sin bok Down under, som är en självbiografiskt inspirerad roman. Boken utspelar sig på 80-talet och det fick mig att minnas saker från min barn- och ungdom.

Exempelvis bussnöret. För att markera att man ville att bussen skulle stanna på nästa hållplats drog man i ett snöre som löpte längs bussens innertak på vardera sida. Det fanns inga speciella handtag eller så, utan man tog helt enkelt tag i det horistontella snöret och ryckte det nedåt. Jag förutsätter att snöret var kopplat till en analog klocka, för pling sa det hursomhelst.

Gammal SL-buss - så såg de ut på min tid


Busskortet var med foto och allt, inplastat i en liten mapp med en liten ficka på där man sköt in månadskortet, som var stort som ett rejält, avlångt frimärke ungefär. Det fanns också bussremsa, med typ tio resor på, och där chaffören stämplade när man gick på bussen.

Den här frisyren hade jag också vid ungefär denna tid


Bussremsan försvann väl ganska sent, dock?

Vi hade inte sällan våra byxben nedstoppade i tubsockorna. Vi hade plastörhängen i olika neonfärger - gärna "clips" som man nöp fast i örsnibben, vilket gjorde svinont efter ett tag. Vi hade breda resårskärp. Eller bara en tvinnad garnsnodd som vi gjort själva på fritids. Och fotsida kjolar var poppis ett tag. Till en sådan bar man gärna en rutig flanellskjorta med uppkavlade ärmar. Byxorna var så klart av stuprörsmodell - vi tyckte att 70-talets utsvängda byxor var det absolut fulaste världen skådat och var helt oförberedda när det plötsligt kom tillbaka på 90-talet.

Så här såg tubsockorna ut, och byxbenen skulle nödvändigt tjoffas in där

Det fanns, som bekant, inget internet. Det fanns knappt datorer. Man brukade inte ha någon hemma i alla fall. Den som hade en dator hemma var supercool. De datorer som fanns hade svarta skärmar med grön eller bärnstensfärgad text - kommandoradsstyrda så klart. När Mac:en kom med musen och "skrivbordsparadigmen", kände vi oss som om vi med ens beamats in i framtiden (jo, jag vet att Xerox var först med det där, men de dog ju liksom).

Man bar gärna vit rock när man handskades med datorer

Hushållet hade en enda, fast telefon (förutom vissa lyxfamiljer som hade en extra linje för sin tonåring). Det var snurrande nummerskiva som gällde och man var tvungen att svara för att överhuvudtaget få veta vem det var som ringde. På stan fanns det telefonautomater (telefonkiosker), i vissa, ovandaliserade fall med telefonkatalogen placerad på en liten hylla och fastkedjad i själva båset.

Något i den här stilen hade vi hemma

Telefonkatalogen, ja. Det var den tidens motsvarighet till internet. Det var allt vi hade, när vi behövde få tag i någon sorts info. Där fanns kartsidorna också, som man ibland rev ut och hade med sig när man skulle någonstans. Telefonkatalogen kom i ny upplaga en gång om året(?) och de lades i stora travar i porten, så att man gratis kunde ta sig en (eller flera, om man nu var så fräck) - åtminstone i stan, där jag bodde.

Under en ganska lång period fanns också pappersinsamlingen. Då ställde man sin påse med gamla tidningar utanför porten och sedan kom en bil förbi och hämtade upp den.

Det fanns knappt några smaker att välja på, vad gällde glass och yoghurt och liknande. Det var väl någonting i stil med vanilj, choklad och jordgubb för glassen och jordgubb eller citron för yogurten. Glasspinnarna var täckta med svinäcklig choklad, som var tunn och smaklös.

Det fanns blå läsk, Vira blåtira. Personligen kunde jag inte tänka mig att dricka någonting som hette någonting med "blåtira".

En förlorad läckerhet

Apelsinjuice fanns på Kalle Anka-prydda burkar, vars innehåll man spädde med vatten. Fadd smak som inte gjorde någon glad.

Vi hade två tv-kanaler, TV 1 och TV 2, och på dagarna och sena kvällar var det ingenting att se på dem. Då var det myrornas krig i stället (svarta och vita prickar som stormade omkring). När det väl var någonting på tv, så fanns det en vit pil i övre hörnet (kommer inte ihåg om det var vänstra eller högra) som indikerade att ett nytt program börjat på den andra kanalen.

Min familj fick VHS-spelare 1981. Då var vi i stort sett först med det. Det kallades inte VHS på den tiden, utan man kallade det oftast bara för video (själva apparaten). När man pausade stod bilden och fladdrade, eftersom det fysiska magnetbandet stod och ryckte därinne på något sätt, antar jag.

"Video" med vanligt VHS-band och någon liten kassett av något format jag inte kommer ihåg

Musik lyssnade man på på grammofon eller bandspelare. Hemma hos mig brukade vi alltid spela in på kassettband från nyinhandlad LP-skiva det första vi gjorde och sedan bara lyssna på bandet - detta eftersom grammofonskivor hade en tendens att "hoppa" när man dansade till dem, eller bara rörde sig för häftigt i största allmänhet. Det ledde till att sista låten på bandet ofta var avhuggen mitt i, eftersom längden på banden avgjorde: det fanns 30-, 60- respektive 90-minutersband, har jag för mig. Blandband hade vi så klart också. Den tidens playlists. De avnjöts med fördel med hörlurar i en freestyle. Var bandet gammalt eller batteriet trött hände det att musiken liksom svajade, men det fick man tåla på den tiden.

En s.k. freestyle (den svenska benämningen på en Walkman)

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men nu har jag själv tröttnat för tillfället.

Hej då, 80-tal!

tisdag 20 mars 2018

Skrivkurs

Jomensatt ... här sitter jag och förbereder ohämmat en skrivkurs för ungdomar.

"Med vilken rätt?!" tänker en del av mig.

Fast grejen är ju den att jag har en himla massa att säga om saken. Vettiga saker. Helt enkelt eftersom jag hållit på så länge och dessutom till slut, så att säga, kommit hela vägen. Och jag finner att det bara rinner ur mig, när jag väl sitter och funderar. Så mycket klokskap! Så många guldkorn!

Närå.

Men jag har definitivt något att komma med inför min tänkta elevskara. Det är inte andra författare jag försöker skriva på näsan (som i mina fina författarskoleinlägg), utan ungdomar som skulle vilja skriva/eventuellt har börjat skriva lite grann. Där är jag tamejfan en brunn av relevant erfarenhet.

Det är ungefär som när man inser att man skulle kunna undervisa någon i japanska på nybörjarnivå. Alltså, man tänker att herrejesus jag kan ju INGENTING, men sedan tänker man efter en gång till och upptäcker att jo, det kan jag faktiskt. Tillräckligt mycket för att hjälpa någon med begränsad erfarenhet på traven.

Det ni!

torsdag 15 mars 2018

Nyfallen snö

Jaha ja. Så var jag där igen. Jag ska precis baxa mitt aktuella manus den sista biten - alltid den tyngsta! - och känner att jag knappt kommer att palla. Fast jag vet att jag kommer att göra det, på ett eller annat sätt - för det är så det går till om man någonsin vill se en färdig bok med sitt namn på.

Men, vad händer inom mig i detta läge? Jo, en sprillans ny idé börjar ta form. En som jag verkligen gillar och tror på. Det bara kliar i händerna efter att få börja skriva, även om jag vet att jag måste vänta lite tills berättelsen har något litet rangligt skelett att bekötta (what?). Men ojojojojoj, vad jag vill ägna mig åt detta nya, fräscha, i stället för det kaos som är mitt huvudmanus i nuläget.

Jag vet att jag pratat om detta fenomen förut och jämfört det med nyfallen snö: Det där manuset som inte ens är påbörjat. Som fortfarande är jungfruligt och hägrande. Än så länge helt fritt från skavanker och knöligheter. Fritt från text! Det är ju alltid texten som ställer till det och förstör ens fina idéer.

Men nu får den nyfallna snön vänta lite, för jag har en massa gammal slaskig, pissgul modd att skotta mig igenom först.

torsdag 8 mars 2018

Faran över

Nämen hörni, oj vad han skrämde upp mig, favvobloggaren. Jag var till slut tvungen att lyssna på avsnittet av podden Because You Know Wines där jag är med. Jag var rädd för att få höra en sluddrande, osammanhängande fyllekärring, men sanningen är att jag, trots att jag hade några glas innanför västen, lät som helt vanliga lilla jag.

Jag skulle i helt nyktert tillstånd lätt kunna ha kallat vändpunkt för "brytpunkt" och glömma delar av uttrycket "mycket snack i liten verkstad". Och det här med en man som heter Olof - jag minns att jag gjort samma grej förut. Jag tycks helt enkelt föredra namnet Olof. So shoot me.

Närå, det ni hör i podden (om någon nu skulle komma sig för att lyssna) är helt enkelt moi, när jag är på pladdrigt humör.

P.g.a. några innanför västen.

Hoppsan, cirkelbevis här tydligen.

onsdag 7 mars 2018

Beacause you know wines

Jomen, så att ... Jag andades inom parentes i en annan parentes i gårdagens inlägg om att podden Because You Know Wines skulle ha fint besök i sitt kommande avsnitt. Och nu är det här.

Jag har inte lyssnat och vet inte om jag någonsin kommer att kunna ta mod till mig denna gång.

Jag har absolut inget minne av vad jag satt och sa. Jag var nämligen berusad. Innan inspelningen ö.h.t. började åt vi middag med generösa mängder vin därtill.

Shit alltså. Jag kommer bara ihåg att jag kallade "En man som heter Ove" för "En man som heter Olof".

Jesus.

P.S. Återigen vill jag tipsa om bloggen Emily Writes, från vilkens vida omtalade Tarzanrecension podden har lånat sitt namn. Läste om denna recension idag och jag skrattade nog lika mycket som första gången. Den där kvinnan är ett geni.

tisdag 6 mars 2018

Favvobloggare nr 2 och 3

Min favvobloggare nr 1 är, som alla vet som följt denna blogg med lupp (ca 0 personer, men ändå), allas vår oarya. Förutom den lilla sympatiska detaljen att han älskar mina böcker (hittills ...), så är han fantastiskt rolig och det är alltid intressant att läsa hans inlägg.

Men, there is another Skywalker, gott folk. Han kallar sig Khatzumoto och han har i några evigheter haft bloggen All Japanese All The Time (AJATT). Bloggen riktar sig främst till sådana som vill lära sig japanska (eller mandarin!), men allt han skriver är tänkvärt och underhållande. Jag kan VARMT rekommendera att titta in hos honom.

Det enda problemet - och det är ett rätt stort problem - är att många av hans inlägg är lösenordsskyddade. Karlen är programmerare och vet lite grand vad han håller på med, så tyvärr går det inte att komma runt (vad jag vet). Själv hostar jag upp en mindre summa varje månad för att kunna få ta del av hans visdomar.

Dock finns det en hel del i ett öppet arkiv som är läsvärt även för den som skyr språk som pesten. Eller ok, det hjälper om man har något litet lingvistiskt intresse. Oftast. Två inlägg som är generellt mycket intressanta, inte minst för aspirerande författare, är exempelvis detta och detta.

För att läsa mer, gå in här och klicka på "@Random Post" i den vågräta menyn under bilden med loggan. Klicka tills du hittar någonting som inte är alltför hårt inriktat på just japanska (om du av någon outgrundlig anledning inte skulle tycka att japanska är superduperintressant).

Vad är nu det här? Är det bara manliga bloggare som gäller för dig? Vad är du, någon sorts Nobelkommitté?

Nej då, inte alls. Kolla bara in Emily Writes - ni vet hon som skrev den berömda Tarzanrecensionen (varifrån f.ö. den utmärkta bok- och vinpodden Because You Know Wines har fått sitt namn (de har förresten en mycket intressant, hemlig gäst i kommande avsnitt ...)). Den här tjejen är arguably den roligaste bloggaren på jordklotet. Särskilt intressant för alla mammor där ute.

Och alla ni som inte är uttryckligen nämnda här: Ni vet att jag älskar varenda en av era bloggar också! Ni regerar!

måndag 5 mars 2018

Sorgesång #10 - människoviruset


I helgen var jag på Fjärilshuset i Hagaparken med min dotter. I stort en positiv upplevelse - hade inte varit där på år och dar och det är ju en fantastisk anläggning!

Men shit alltså, en man höll en liten föreläsning vid den enorma hajtanken där. Han berättade att 100.000 - ja, hundra tusen! - hajar dödas VARJE DYGN. Genom att man fiskar upp dem, skär av ryggfenan och sedan slänger tillbaka dem i havet igen, för att dö en plågsam död.

Detta för att kunna göra hajfenssoppa.

Det är knappt så man orkar göra någonting över huvud taget när man tänker på det. Hela jag blir en modfälld klump av sorg.

Och så tänker man vidare på det här med människan. I Matrix säger Agent Smith någonting i stil med att människan liknar ett virus, som angriper allting omkring sig. Och det är ju sant. Det spelar ingen roll att folk på mikronivå oftast är riktigt trevliga vid en närmare granskning, när vi på makronivå arbetar dygnet runt på att ödelägga planeten.

Och maktlösheten man känner i och med att man själv endast har mikronivån att tillgå, den är tamejfan gränslös. Hur ska det kunna hjälpa alls att jag återvinner sopor och försöker äta vegetariskt?

Är det inte läskigt att tänka sig att hajar - för att återgå till dessa och det mannen på Fjärilshuset sa - har funnits i någonting i stil med 200-300 miljoner år i exakt samma form som nu, och så kommer vi och lyckas utrota dem (inte än, men inom en överskådlig framtid) inom loppet av max hundra år, eller hur länge nu den här industrin systematiserats i så stor skala att det påverkar den naturliga balansen (förmodligen under mycket, mycket kortare tid än så)?

Vad är det frågan om? Händer detta på alla planeter med intelligent liv (jag utgår från att det finns ett helt gäng sådana)? Är det i förlängningen ett oundvikligt stadium av evolutionen?

Nej, nu orkar jag inte tänka på det här längre. Sorry. Går och gör något annat.

fredag 2 mars 2018

Giraffs kalas

Jag har återigen legat lågt en stund här, mest p.g.a. extra lång vab. Det har varit ganska prövande.

Dagarna har ägnats åt i stort sett en enda lek: Giraffs kalas. Giraff fyller år (varje dag) och ska ha kalas. Gästerna (alla andra gosedjur och dockor som hemmet kan uppbringa) kommer en efter en och har med sig varsin present. Alla roller spelas av mig.

Men barnet då, vad gör hon?

Jo, hon är Giraffs lillasyster och ligger nedbäddad intill kalaset, utan att egentligen delta. Då och då ska gästerna komma och titta på henne, men annars är hennes roll i det hela nästan fullständigt passiv.

När alla gäster kommit - och inte förrän dess - serveras det tårta. Legotårta.

Det varierar när alla gäster anses ha kommit. Oftast är det när jag ber på mina bara knän att det ska förhålla sig på det viset, eftersom det när tårtan har ätits infaller en kort men ljuvlig respit från leken.

Detta är alltså favoritleken framför alla andra.

Min dotters. Inte min.

Födelsedagsbarnet

Om jag bränner Giraff i öppna spisen, kommer då leken att ta slut för gott?

Jag tror att den förbannade saken är flamsäker. De förkolnade resterna av Giraff kommer att fortsätta att ha kalas.

Forever, and ever, and ever ...