I helgen var jag på Fjärilshuset i Hagaparken med min dotter. I stort en positiv upplevelse - hade inte varit där på år och dar och det är ju en fantastisk anläggning!
Men shit alltså, en man höll en liten föreläsning vid den enorma hajtanken där. Han berättade att 100.000 - ja, hundra tusen! - hajar dödas VARJE DYGN. Genom att man fiskar upp dem, skär av ryggfenan och sedan slänger tillbaka dem i havet igen, för att dö en plågsam död.
Detta för att kunna göra hajfenssoppa.
Det är knappt så man orkar göra någonting över huvud taget när man tänker på det. Hela jag blir en modfälld klump av sorg.
Och så tänker man vidare på det här med människan. I Matrix säger Agent Smith någonting i stil med att människan liknar ett virus, som angriper allting omkring sig. Och det är ju sant. Det spelar ingen roll att folk på mikronivå oftast är riktigt trevliga vid en närmare granskning, när vi på makronivå arbetar dygnet runt på att ödelägga planeten.
Och maktlösheten man känner i och med att man själv endast har mikronivån att tillgå, den är tamejfan gränslös. Hur ska det kunna hjälpa alls att jag återvinner sopor och försöker äta vegetariskt?
Är det inte läskigt att tänka sig att hajar - för att återgå till dessa och det mannen på Fjärilshuset sa - har funnits i någonting i stil med 200-300 miljoner år i exakt samma form som nu, och så kommer vi och lyckas utrota dem (inte än, men inom en överskådlig framtid) inom loppet av max hundra år, eller hur länge nu den här industrin systematiserats i så stor skala att det påverkar den naturliga balansen (förmodligen under mycket, mycket kortare tid än så)?
Vad är det frågan om? Händer detta på alla planeter med intelligent liv (jag utgår från att det finns ett helt gäng sådana)? Är det i förlängningen ett oundvikligt stadium av evolutionen?
Nej, nu orkar jag inte tänka på det här längre. Sorry. Går och gör något annat.
Det här är egentligen en helt egen blogg, en deprimerad förbannat frustrerad blogg. Jag känner likadant, hopplösheten liksom. Vad kan lilla jag göra? Mer än att välja annan mat, annat resande, annan konsumtion. Och oron. Vilken värld ska de som är barn nu förvalta?
SvaraRaderaAtt vi dessutom har ett ekonomiskt system som är som ett pyramidspel hjälper inte till, då vi hela tiden måste bli fler och fler människor = fler som tär på miljön.
Och, sist men inte minst, då vi har en ekonomi som först och främst drivs av konsumtion, gärna billiga varor som snabbt ska kastas och köpas igen, fast först ska de ju tillverkas också. Ofta av människor som arbetar under horribla förhållanden i andra länder, och sedan ska de transporteras hit också, av containerfartyg som spyr ut ballast-vatten kontaminerat med bakterier och plaster som påverkar det marina livet och även råolja som vi ju alla vet hur nyttig den är för miljön.
Ja, jag är rätt intresserad av detta, men nu blev jag nästan aktivistiskt obehaglig ;)
Valde bana i livet i någon typ av impuls att rädda världen (små ambitioner, I know) och blev således miljöhandläggare. En räddar inte världen på kontoret kan jag meddela, snarare känns det som om jag ska dö frustrationsdöden varje dag för att världens ledare förefaller totalt faktaresistenta (ungfär: ”det finns jättemånga hajar kvar i havet, lovar, och de dör ju inte utan fena, nej nej, simmar bara lite mer cirkulerande, och karuseller är väl kul?”) Inte så konstigt att jag mfl skriver och läser dystopisk litteratur när världen ser ut som den gör, liksom.
SvaraRaderaJa det är frustrerande. Så svårt också som konsument (& företag med för den delen) att kunna göra bra val. Det är så mycket man inte vet och inte kan veta. Men just hajsoppa vet väl alla att man inte borde äta får man hoppas... Brukar köra en tankelek ibland, vad jag skulle vara beredd att ge upp för bekvämligheter för miljöns skull. Inte alltid helt lätt alltid om man ska rannsaka sig själv ordentligt...
SvaraRadera