Min dotter kan gunga hur länge som helst. Högt vill hon gunga. "Mera fart!" Sedan när hon ändå på något sätt landar på jorden igen så fladdrar hon mellan lekparkens olika attraktioner som en fjäril från blomma till blomma.
Själv vill jag bara sitta still. Helst med en kopp kaffe eller kanske ännu hellre en trevlig cocktail framför mig.
När hände det? Jag utgår ifrån att även jag en gång i världen tyckte att gungorna var det schysstaste som fanns, men i dagsläget - OM man nu på något sätt skulle kunna klämma in sitt med råge fullvuxna arsle i lämplig gunga - skulle jag bara be om nåd och sedan förmodligen kräkas ymnigt.
Och det måste ju ha funnits något mellanting, inser jag. Jag har en vag aning om att jag i tonåren hängde med min bästis i typ lekparker och så, och att man kanske satt på en gunga och smågungade medan man pratade om ... killar? Skolan?
Jag har aldrig varit speciellt fysiskt aktiv, men nuförtiden är det tamejfan läskigt hur mycket hellre jag sitter stilla än exempelvis tar en promenad. Tur att både min inre storasyster och min dotter tvingar ut mig med regelbundenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar