Fotboll för fyraåringar

Jag har fått ett brev hem från någon sorts fotbollsklubb där man erbjuder knatteträning för barn födda 2014. Mitt barn är fött 2014. Hon är flicka. OCH DET SPELAR TYDLIGEN ROLL!!!

Jag har lagt upp bilderna från brevet i så stort format att det buggar ur hela bloggen, men ni måste få läsa detta.

 Finn fem fel

Någon har försökt uttrycka varför de gör denna uppdelning i pojkar och flickor

Vi talar om fyraåringar här. De är barn, liksom. Punkt slut. Min dotter har fortfarande endast lite lös koll på pronomina "han" och "hon". Av det röriga raljerandet som ska ursäkta det hela förstår jag att det finns någon sorts "yttre" omständigheter som krånglar till det hela. Min favorit är dock "Mixar man grupperna så är det svårt att veta vilka föräldrar som tillhör vilka barn". The ramblings of a madman, liksom.

Grejen är den att jag ÄNDÅ funderar över att anmäla min dotter till detta, helt enkelt eftersom jag vill att hon ska få prova på olika sorters lekar/aktiviteter. Fotboll är något som både jag och min man avskyr, men jag tror att hon kan tänkas gilla det. Problemet är då att ingen av de tider då flickor är tillåtna(!) är ideal. Tisdagar funkar inte och 16.45 en fredag blir lite sent för henne.

Får tänka lite. Men blä.

Mama Said

Ok, det här är helt sjukt. Jag visste inte att filmen fanns eller (av naturliga skäl) vad den handlade om, men nu vet jag det och tänker aldrig i helvetet se den.

Jag talar om filmen I Feel Pretty. Eftersom Emily, som gav oss Tarzanrecensionen, har sett den så kan man helt enkelt nöja sig med att läsa detta.

År 2018. I den värld där MITT BARN VÄXER UPP. Fy faan, säger jag.

Litteraturveckan i Göteborg

Jag har haft extremt låg actionnivå här på bloggen på sistone. Det har till viss del berott på att jag verkligen haft annat för mig än att sitta och raljera ohämmat om mig själv och mitt liv.

Förra veckan, t.ex., var jag i Göteborg, på den årligt återkommande Litteraturveckan, där författare från alla landsändar samlas och bombarderar skolorna där med författarbesök. Jag var en av dessa författare och jag bombarderade personligen fem skolor med sammanlagt arton (18!) lektioner.

Ojojoj, säger jag bara. Det var jätteroligt, men det var också väldigt intensivt. Jag är definitivt inte van vid att stå och prata mellan tre och fyra timmar non-stop om dagen. Det blir lite tröttande att höra sin egen röst så mycket. Och ungdomarna i de här åldrarna (11-15 år) kan vara en aning ... okoncentrerade ibland, om vi säger så. De allra flesta elever var exemplariskt tålmodiga, men då och då kunde man skönja en viss otålighet. "Vem är tanten och vad fan är det hon snackar om?" var känslan ibland. Och det kan man ju relatera till.

En annan sak som var fantastiskt rolig var att träffa alla dessa kolleger (jojo!). Jag hade närkontakt med bl.a. Moa Eriksson Sandberg, Christina Lindström, Ann-Charlotte Ekensten och Bengt-Erik Engholm - alla mycket trevliga människor.

Moa förbarmade sig över mig första kvällen (åkte ned redan på söndagen) och tittade snällt på när jag åt middag. Hon är så himla trevlig!

Moa och jag har det lite cozy

Christina och jag hade tidigare bara hälsat på varandra som hastigast på Bokmässan, men nu tog vi en helkväll tillsammans. Och alltså, hjälp, vad vi båda kan pladdra. Att vi fick i oss någon mat ö.h.t. är obegripligt. Jag läste f.ö. hennes senaste bok, Finns det björkar i Sarajevo?, på tåget ned och den måste ni absolut läsa allihopa för den är - i vanlig ordning - fantastisk. Hon kan skriva, denna kvinna.

Jag och Christina Lindström partar loss

Ann-Charlotte är en otroligt varm och härlig människa, som jag visserligen bara sett svischa förbi tidigare, men som det känns som att jag redan känner. Det var vansinnigt roligt att få se mer av henne denna gång.

Bengt-Erik har jag träffat tidigare i samband med Författardagen i år och nu slumpade det sig så att vi skulle till samma skola en dag, så vi hamnade på spårvagnen tillsammans. Det var rena turen att jag råkade kolla på den blå pluppen på iPhonen när vi plötsligt befann oss på vår destinationshållplats, för annars hade vi pratat oss förbi den.

Ann-Charlottes bild av mig, henne själv och Bengt-Erik (hoppas det är ok att jag använder den här ...)

I övrigt hade vi något som kallades Utbudskväll, där alla medverkande författare fick en chans att presentera sig själva och sina böcker (eller göra vad som helst egentligen) på fyra minuter. Det var riktigt roligt att få se och höra så många kända och (för mig) okända ansikten/röster. Bl.a. så pratade Charlotta Björnulfsson om sin senaste bok Sommarlovet och där var jag verkligen superstarstruck, för hon har skrivit den bästa barnbok jag läst: Älvis & Elvy som jag skrivit om här.

Veckan var överlag fantastisk och jag är jätteglad över att jag fick vara med. Nästa år tror jag dock att jag begränsar antalet dagar (om jag alls får vara med - det är inte säkert), helt enkelt eftersom jag är lite gammal och trött, OCH inte minst för att jag inte vill vara borta från min dotter längre än nödvändigt (som det var nu blev min familj närmast tvungen att komma ned och vara med fr.o.m. onsdagen vilket var trevligt, men lite opraktiskt).

En annan figur jag stötte på i Göteborg, på Naturhistoriska museet, som jag besökte med min dotter

Slut på trist rapport!

Ett pissigt litet pris

Det här med Svenska Akademien. Det är fanimej en skamfläck på hela tillvaron. Det är så sorgligt och PINSAMT med självgoda gamla gubbar som anser sig ha rätt att suga sig kvar vid sina positioner som stora, osmakliga blodiglar.

Men ok, om det nu inte blir bättre än så här, då tycker jag att vi bojkottar den där jädrans institutionen. Nobelpriset i litteratur tappade precis ALL status för mig. Det har även tidigare irriterat mig att se övervikten av manliga pristagare, men nu är vi på en helt ny nivå.

Jovisst, prissumman är väl förmodligen inte att förakta (har noll koll), men utöver det så har Nobelpriset degraderats till ett pissigt litet pris. Ingenting att eftertrakta.

Det vore helt rimligt om varenda framtida pristagare gjorde en Dylan och bara ignorerade hela skiten.

Om Oskar Källner själv får välja

Idag är jag mallig, kan ni tro. Oskar Källner hade nämligen vänligheten och inte minst den goda smaken att nämna mig i en intervju på bloggen Skymningssång.

Jag citerar ohämmat:

Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?

Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.

För den som inte vet så är Oskar Källner en extremt produktiv författare med det egna förlaget Fafner Förlag, där han ger ut både sina egna och andras grejer. Jag gillar hans böcker - har i skrivande stund läst Drakhornet och Skogens hjärta (i serien Nornornas väv) samt barnboken Den stora jordgubbsjakten, och kan varmt rekommendera alla dessa. Han är dessutom vansinnigt sympatisk när man har kontakt med honom via sociala medier.

Och nu även detta!

Jag tycker till #19 - Tomb Raider

Undersköna, superdeffade Vikander som Lara Croft

Nämen, hörni, den här var väl inget vidare? Är det jag som egentligen inte gillar genren? Alltså typ matinéaction. Jo, så kan det nog vara.

Men det är inte bara det, tror jag. Det var så orimligt hela grejen. Det var någonting om en gammal japansk dödsgudinna som var inspärrad djupt inne i berget på en svårtillgänglig ö. Och en idiot till pappa (Laras) som tyckte att det var viktigare att jaga efter denna gudinna än att finnas på plats hos sitt barn under hennes uppväxt. Nå, Lara hittar i alla fall pappan på den där ön. Och så småningom även gudinnan.

Som inte är någon gudinna, förresten, utan en smittbärande drottning, som frivilligt låtit sig spärras in i berget för att inte smitta någon mer. Något Lara inser genom att kasta en hastig blick på några muraler i gravkammaren. Men liket smittar fortfarande. Man blir lite svart liksom, och dör inom någon minut. För övrigt löser hon också lite raskt någon sorts färggåta som jag aldrig riktigt förstod, hängande över en avgrund. Det korrekta svaret var grönt, så mycket vet jag.

Jag har glömt vem det var som ville sprida smittan. Någon ond organisation, Trinity(?). Som har en man på plats på denna ö. Där sitter han som en bitter gammal Kurtz som inte får åka hem förrän han fått tag i den japanska drottningens kvarlevor. Han känner sig mycket ensam, förstår man, fast han har ett gäng henchmen och slavar omkring sig. När Lara kommer blir han påmind om sina egna döttrar och känner sig extra grinig.

Alicia Vikander har axlat Angelina Jolies gamla mantel som Lara Croft och det med den äran ändå, tycker jag. Flickan är ett under av spänst och skönhet och lyckas dessutom kännas väldigt sympatisk i denna något hopplösa roll, där hon endast i undantagsfall har repliker längre än några få ord. Hon springer snyggt och försöker inte hålla en klädsam ansiktsmin i fysiskt krävande situationer. Det ser fan ut som om hon kämpar.

Förmodligen har hon haft samma pt som Alexander Skarsgård inför Tarzanfilmen. Hon har nästan lika framträdande rutor på magen.

Detta inlägg blev ungefär lika trist som filmen.

Jag raljerar fritt #6 - nostalgitripp

Igår var jag på Gustavsbergs bibliotek och lyssnade på Johan Ehn när han tillsammans med Helena Dahlgren pratade om sin bok Down under, som är en självbiografiskt inspirerad roman. Boken utspelar sig på 80-talet och det fick mig att minnas saker från min barn- och ungdom.

Exempelvis bussnöret. För att markera att man ville att bussen skulle stanna på nästa hållplats drog man i ett snöre som löpte längs bussens innertak på vardera sida. Det fanns inga speciella handtag eller så, utan man tog helt enkelt tag i det horistontella snöret och ryckte det nedåt. Jag förutsätter att snöret var kopplat till en analog klocka, för pling sa det hursomhelst.

Gammal SL-buss - så såg de ut på min tid

Busskortet var med foto och allt, inplastat i en liten mapp med en liten ficka på där man sköt in månadskortet, som var stort som ett rejält, avlångt frimärke ungefär. Det fanns också bussremsa, med typ tio resor på, och där chaffören stämplade när man gick på bussen.

Den här frisyren hade jag också vid ungefär denna tid

Bussremsan försvann väl ganska sent, dock?

Vi hade inte sällan våra byxben nedstoppade i tubsockorna. Vi hade plastörhängen i olika neonfärger - gärna "clips" som man nöp fast i örsnibben, vilket gjorde svinont efter ett tag. Vi hade breda resårskärp. Eller bara en tvinnad garnsnodd som vi gjort själva på fritids. Och fotsida kjolar var poppis ett tag. Till en sådan bar man gärna en rutig flanellskjorta med uppkavlade ärmar. Byxorna var så klart av stuprörsmodell - vi tyckte att 70-talets utsvängda byxor var det absolut fulaste världen skådat och var helt oförberedda när det plötsligt kom tillbaka på 90-talet.

Så här såg tubsockorna ut, och byxbenen skulle nödvändigt tjoffas in där

Det fanns, som bekant, inget internet. Det fanns knappt datorer. Man brukade inte ha någon hemma i alla fall. Den som hade en dator hemma var supercool. De datorer som fanns hade svarta skärmar med grön eller bärnstensfärgad text - kommandoradsstyrda så klart. När Mac:en kom med musen och "skrivbordsparadigmen", kände vi oss som om vi med ens beamats in i framtiden (jo, jag vet att Xerox var först med det där, men de dog ju liksom).

Man bar gärna vit rock när man handskades med datorer

Hushållet hade en enda, fast telefon (förutom vissa lyxfamiljer som hade en extra linje för sin tonåring). Det var snurrande nummerskiva som gällde och man var tvungen att svara för att överhuvudtaget få veta vem det var som ringde. På stan fanns det telefonautomater (telefonkiosker), i vissa, ovandaliserade fall med telefonkatalogen placerad på en liten hylla och fastkedjad i själva båset.

Något i den här stilen hade vi hemma

Telefonkatalogen, ja. Det var den tidens motsvarighet till internet. Det var allt vi hade, när vi behövde få tag i någon sorts info. Där fanns kartsidorna också, som man ibland rev ut och hade med sig när man skulle någonstans. Telefonkatalogen kom i ny upplaga en gång om året(?) och de lades i stora travar i porten, så att man gratis kunde ta sig en (eller flera, om man nu var så fräck) - åtminstone i stan, där jag bodde.

Under en ganska lång period fanns också pappersinsamlingen. Då ställde man sin påse med gamla tidningar utanför porten och sedan kom en bil förbi och hämtade upp den.

Det fanns knappt några smaker att välja på, vad gällde glass och yoghurt och liknande. Det var väl någonting i stil med vanilj, choklad och jordgubb för glassen och jordgubb eller citron för yogurten. Glasspinnarna var täckta med svinäcklig choklad, som var tunn och smaklös.

Det fanns blå läsk, Vira blåtira. Personligen kunde jag inte tänka mig att dricka någonting som hette någonting med "blåtira".

En förlorad läckerhet

Apelsinjuice fanns på Kalle Anka-prydda burkar, vars innehåll man spädde med vatten. Fadd smak som inte gjorde någon glad.

Vi hade två tv-kanaler, TV 1 och TV 2, och på dagarna och sena kvällar var det ingenting att se på dem. Då var det myrornas krig i stället (svarta och vita prickar som stormade omkring). När det väl var någonting på tv, så fanns det en vit pil i övre hörnet (kommer inte ihåg om det var vänstra eller högra) som indikerade att ett nytt program börjat på den andra kanalen.

Min familj fick VHS-spelare 1981. Då var vi i stort sett först med det. Det kallades inte VHS på den tiden, utan man kallade det oftast bara för video (själva apparaten). När man pausade stod bilden och fladdrade, eftersom det fysiska magnetbandet stod och ryckte därinne på något sätt, antar jag.

"Video" med vanligt VHS-band och någon liten kassett av något format jag inte kommer ihåg

Musik lyssnade man på på grammofon eller bandspelare. Hemma hos mig brukade vi alltid spela in på kassettband från nyinhandlad LP-skiva det första vi gjorde och sedan bara lyssna på bandet - detta eftersom grammofonskivor hade en tendens att "hoppa" när man dansade till dem, eller bara rörde sig för häftigt i största allmänhet. Det ledde till att sista låten på bandet ofta var avhuggen mitt i, eftersom längden på banden avgjorde: det fanns 30-, 60- respektive 90-minutersband, har jag för mig. Blandband hade vi så klart också. Den tidens playlists. De avnjöts med fördel med hörlurar i en freestyle. Var bandet gammalt eller batteriet trött hände det att musiken liksom svajade, men det fick man tåla på den tiden.

En s.k. freestyle (den svenska benämningen på en Walkman)

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men nu har jag själv tröttnat för tillfället.

Hej då, 80-tal!