Min gamla nemesis ...

... cellon

Hur många år sedan var det jag köpte min cello? Jag vet inte riktigt. Jag tror att min dotter hade kommit till världen, så det bör inte ha varit mer än fyra år sedan. Som jag minns det var det en julklapp till mig själv. En bra sådan, eftersom jag länge tänkt att jag skulle skaffa en cello.

Fint så, men sedan har i stort sett detta hänt:

Cellon, snett bakom gitarren

Där har den stått i ett hörn och stirrat på mig med anklagande min. Jag har då och då gett den ett ursäktande leende och sedan gått vidare med mitt liv.

Men igår skulle det ske! Jag tog fram åbäket och stämde det med rätt stor möda. Sedan plockade jag fram noterna jag köpte på bokmässan.

Ni vet den där av Bach

För den som inte läser a vista bara så där, så är det precis det stycke ni tror att det är: det där som nästan är synonymt med cello, liksom.

Bara att börja spela då.

Men hörni, cello visar sig vara SVÅRT! Hör och häpna. Jag tänkte att det var som en uppblåst fiol (som jag spelar) vänd åt fel håll och att det skulle ge sig självt bara man faktiskt satte sig med cellon mellan knäna.

Jag kom typ en takt. Och då var det en gräslig takt. Sedan fick jag lika ont i fingrarna som man får av gitarr när man inte är van.

Men jag är fan ingenting om inte envis. Så jävla tjurskallig. Kanske rentav lika tjurskallig som cellon.

Vi får väl se vem som vinner, cellon eller dess matte.

Bokmässan 2018

Finn fem fel ...

Den översta bilden är från årets bokmässa och den andra är från bokmässan 2017. Så jodå, champagnebaren låg kvar på samma ställe i år och jag graviterade naturligtvis ditåt så fort jag fick en chans. Jag var bl.a. där med Emma Kreü och Jonna Zeitler från podden Because you know wines och sedan även med Louise Baumgärtner. Dessa tre underbara människor förhöjde verkligen min mässupplevelse.

Detta är bildbeviset på att jag träffade Louise Baumgärtner (eller har jag bara photoshoppat?)

Jag träffade förresten ett annat poddpar i form av Nina De Geer och Johanna Devaliant (Debutera eller dö) och att jag fick möjlighet att äta middag med dem på fredagen var så himla perfekt just då. Supermysiga människor som accepterade mig som det vrak jag var vid det laget. Så tacksam för detta.

Jag hade också äran att få träffa Agnes Lindholm från Agnes bokblogg och i samma veva återse Lexie från Tusen sidor. Jag är djupt impad av dessa unga tjejers idoga bokbloggande. Båda är dessutom rara nog att uppskatta mina böcker.

Lexie, jag och Agnes

Den mest intressanta programpunkten jag själv hade var samtalet på Litteraturscenen tillsammans med Kerstin Lundberg Hahn (Skuggan i väggen, Barnkolonin, m.fl.) och Mats Söderlund (Ättlingarna). Vi pratade om "Allegori inom fantasy" och det var extra roligt för lilla mig att få tala med dessa etablerade elefanter (ja alltså, bildliga elefanter).

Det här kan jag inte bevisa medelst bild, eftersom jag i vanlig ordning får någon sorts blockering när jag är på mässan som gör att jag av någon anledning inte plockar upp telefonen och fotar när det verkligen gäller. Så jag har typ noll bilder ö.h.t., annat än ovanstående.

Jo, vänta nu. Jag har den här också.

Nöjd, tillfälligt barnfri mamma dricker morgonkaffe i lugn och ro ur rinnig kopp

Alltså, jag träffade en miljon andra fina och intressanta människor, t.ex. Christina Lindström, Anna Bågstam, Helena Dahlgren, Ann-Charlotte Ekensten, Charlotte Cederlund, Linda Åkerström, Markus Sköld, Elin Boardy, Kristina Hård, m.fl., men jag tänker inte tjata sönder folk med det.

Mischmasch

Stream of consciousness (Källa)

Sådant som snurrar i min hjärna just nu följer nedan.

Det nya niandet. 

Ungdomen har hittat på att vi ska nia i det här landet. Jag gillar det verkligen inte. Alltså, jag ÄLSKAR att få nia i andra språk, men jag älskar också att vi inte håller på med sådant trams i Sverige. Varför återinföra den sortens avståndstagande?

Häromdagen när jag var på krogen, så kom jag dit ensam, eftersom mitt sällskap inte dykt upp än. Den unga pojken som visade mig till vårt bord tilltalade mig hela tiden i andra person pluralis, vilket först gjorde att jag trodde att han fått för sig att alla tre personer som bokningen rörde var på plats. I synnerhet när han hälsade mig "välkomna". Till slut fick jag dock inse att han fattat att det bara var jag där än så länge och likväl använde han detta "välkomna"! Skratta eller gråta, det är frågan. Men ok, så fungerar det nya niandet, uppenbarligen. Det är - vad vi gamlingar än hävdar - ungdomen som avgör hur språket fungerar.

I vilket fall som helst kommer jag fortsatt att dua ända ned i graven. Men jag tror att ungdomarna förväntar sig det av en äldre person ändå.

Raskt vidare till bokmässan.

Nu är det snart dags igen. Jag har inte mycket inbokat (som vanligt - inte direkt eftersökt som talare) men jag ska alltså ändå vara där och insupa, samt träffa en miljon människor. Det kommer att bli trevligt och nätverksmässigt givande - tror och hoppas jag - även om jag ibland misstänker att det främsta skälet till att jag åker är att jag får vara borta från min älskade unge en liten stund, med allt vad det innebär av sovmorgnar och långfrukost i ljuv ensamhet. Tidigare har jag bara varit på mässan torsdag-fredag, men den här gången klämmer jag in lördagen också. Vi får väl se om jag tycker att det blir lite mycket eller ej.

Löst kopplat till detta finns tankar kring huruvida jag alls kommer att åka på bokmässan nästa år. Åker jag ifall jag inte har någon aktuell bok? Kommer jag att ha en aktuell bok? Det är omöjligt att veta.

För nu är jag i ett läge där min 9-12-bok är uppe i 21500 ord och det säger fan bara stopp. Jag satsar på någonting kring 30000 ord (knappt hälften av t.ex. En väktares bekännelser) och jag känner mig ovanligt borta dramaturgiskt eftersom jag inte brukar skriva så kort. Det börjar bli dags att driva mot slutet, och jag vet vad som ska hända, men jag vet inte i vilken ordning eller i någon vidare detalj. Ca 72% procent in i boken är jag (kollade jag nyss), men vad brukar det innebära ungefär? Jag försöker jämföra med mina tidigare böcker och ser att det börjar dra ihop sig mot slutet i detta procentuella läge, men det är extremt oklart exakt hur. Det händer saker, liksom. Kan det vara så att jag borde komma med andra vändpunkten här någonstans, rent dramaturgiskt (se bild på "den dramaturgiska valen" här)? Jag tror det, men jag har fortfarande inte riktigt fattat vad en vändpunkt är.

I övrigt vill jag bara säga om japanska att det är världens mest indirekta språk. (Ja, som jag har studerat alltså.) 

Det finns så många sätt att vara svävande på. Inte minst för att man ganska sällan bryr sig om att sätta ut pronomen, vilket gör att det är väldigt fritt för tolkning vem som gör någonting i en viss mening. Tills skillnad från andra språk där man gärna droppar pronomen, som t.ex. spanska, så har vi i japanska inte personböjda verb. I spanska ser man (i allmänhet) på själva verbformen om det är jag, du, hon/han eller de (o.s.v.) som gör saker, men i japanska hänger verbet bara där, liksom. "Springer" är en fullt möjlig mening, t.ex. I synnerhet i sångtexter och liknande där det endast i bästa fall finns ett vagt sammanhang blir det helt otroligt luddigt på det här sättet.

Men det är inte bara det som gör japanskan lätt odefinierad. Det är mycket "men/kanske/lite/är känslan/säger någon (oklart vem)" som blir hängande i luften, gärna i slutet av meningar så att man undrar ifall något av det som just sagts verkligen gäller.

Det ska dock sägas att man självfallet i japanska kan vara lika benhårt otvetydig som i vilket annat språk som helst. Det är bara den allmänna folksjälen som tar sig uttryck.

Så var det med det.

Författarskola #52 - Mitt sommarlov

Dags för ett pompöst inlägg av den här typen igen. Varför? För att jag har någonting otroligt insiktsfullt och smart att dela med mig av till mina skrivande kolleger?

I wish.

Nej, det handlar om att jag upplever ett fenomen genomgående när jag skriver och jag hoppas att jag kan lära mig någonting av det. Men först måste jag ta reda på vad, och ibland kommer jag faktiskt på saker genom att skriva de här "lektionerna".

Ok, här kommer det: Jag upplever hela tiden att jag skriver någonting som är skrämmande likt mina uppsatser från grundskolan. "Mitt sommarlov" all over again, liksom. "Sedan åto vi matsäck", som min salig far brukade säga när han pratade om den typen av skrivande. Den typen av skrivande som uppstår i kombinationen av bristande erfarenhet, låg entusiasm och yttre tvång: oinspirerat, osammanhängande, klumpigt i största allmänhet.

Jag hatade verkligen att skriva uppsats i skolan. Tvånget och prestationsångesten där bidrog nog starkt till att jag inte upptäckte att jag faktiskt VILL skriva förrän vid trettio års ålder. Jag var så rädd för att vara dålig att jag aldrig vågade tänka tanken, tror jag. Och grejen är den att jag har en del av det där kvar inom mig.

När jag får en dålig recension så tänker jag: "Jamen, självklart - vem vill läsa om mitt sommarlov, liksom?". När jag får en bra recension tänker jag: "Ser de inte att det är en uppsats om mitt sommarlov?"

Eftersom Sömnernas sömn kommit ut nu så har jag fått lite återkoppling i dagarna och det är som vanligt med viss ångest jag mottager denna, men så fort den är negativ känner jag mig ganska hemma: "Ah, äntligen såg de igenom min bluff!" Och när boken gillas: "Puh, jag slapp undan igen!"

En person på Instagram tyckte mycket om alla tre böckerna och frågade om en fortsättning var att vänta eller om det kanske var något nytt på gång. Och DET väckte mig på något vis ur en dvala jag inte var medveten om att jag hamnat i. Plötsligt blev jag akut medveten om att det finns folk som gillar det jag skrivit och som hoppas på mer - om än någonting annat. Någonting lika inspirerat - för nog fan är En väktares bekännelser-serien i alla fall en ganska inspirerad sommarlovsskildring. Det vill säga att det som försiggår nu i mitt skrivliv inte är uteslutande mitt eget problem! En läskig och något svindlande tanke.

Och tyvärr är allt jag producerar just nu en uppsats om ett ganska mediokert sommarlov. Jodå, på ytan handlar det om någonting helt annat, men den finns där: kombinationen av bristande erfarenhet/entusiasm och någon form av (visserligen självpåtaget) tvång.

Resultatet ser ut ungefär så här:

"Det var en gång en tjej som träffade ett spöke. Sedan åt hon matsäck."

Men lärdomen vi skulle dra av det här nu då? Vad bidde det?

Eventuellt detta:

Det som är "Mitt sommarlov" för mig, behöver inte vara det för andra. Men om jag nu skriver för att så småningom i bästa fall bli läst så får jag försöka se till att skildra ett inspirerat sommarlov. D.v.s. kanske kommer jag alltid att uppleva mitt eget skrivande som extremt haltande, men man måste ändå gå all in och ge allt man har. OM man hoppas på att någon ska ha någon glädje av det man skriver.

Vet inte om pågående projekt går att rädda i det här läget, men jag ska göra mitt allra bästa. Tack och lov(?) så säger ju förlaget stopp om det visar sig vara raffinerat skräp.

Sådant jag vill göra vs. sådant jag inte vill göra

Mitt sinnes skyltar (Källa)

Saker jag vill göra:

• Äta kakor och glass
• Ligga och dega på soffan
• Läsa böcker som jag inte behöver läsa
• Kolla varenda jävla serie på Netflix, Viaplay och HBO
• Plugga språk
• Spela instrument
• Dricka champagne

Saker jag inte vill göra:

• Skriva böcker
• Läsa böcker jag "måste" läsa
• Träna
• Äta vettigt
• Jobba
• Leka Giraffs kalas

Ok, här kommer modifikationen rörande ovanstående: Att "vilja" kan ju innebära lite olika saker. Självfallet vill jag skriva böcker, t.ex. Tydligen. Jag gör det ju hela tiden. Har gjort under mer än tio år nu. Fortsätter enträget. Jag vill också läsa böcker jag "måste" läsa, fast inte för att jag måste, liksom - det är endast tvånget som gör det tungt. Träna och äta vettigt vill jag för att hålla mig frisk och förhoppningsvis leva i ett gäng år till. Jobba ... Nej, det vill jag fan inte. Leka Giraffs kalas? Nej, för satan! Där står jag fast.

Varför är roliga saker så himla improduktiva eller, i förekommande fall, direkt skadliga?

Jag säger som Dogbert när han vaknar ur en dröm där han uppnått världsherravälde: Reality, what a gyp.

Lite lost

Ähum ...? (Källa)

Nu har jag 20.000 ord av det som kanske bör bli 30.000 i slutändan. Eller möjligen 40.000. Max. Det rör sig nämligen om en bok för den s.k. "mellanåldern" (9-12 år).

Så är jag två tredjedelar in i handlingen? Eller mitt i? Det är omöjligt att avgöra. I synnerhet som jag endast har en vag uppfattning om vad i helvete som ska hända.

Frågan inställer sig osökt: Brukar jag ha en tydlig idé? Eller trevar jag mig alltid fram på det här sättet?

Jag vet faktiskt inte riktigt. 

Har jag slarvat ovanligt mycket med någon sorts synopsis (i mitt fall = en vag punktlista i ett bortglömt dokument) den här gången? Går det ändå att ro i land?

Återigen: Vet ej.

Vad fan håller jag på med?

Hallå?

Banken revisited

Bar? Köksinredningsaffär? Fikarum?

Gjorde ytterligare ett av mina sällsynta fysiska bankbesök idag. Det är det tredje inom loppet av något år - rekord under de senaste tjugo åren (väl?). Den här gången handlade det om att jag klantat till det och rört ihop mina och min dotters ISK-besparingar.

Nevermind.

På bilden ovan kan man se hur det ser ut på bankkontoret nuförtiden. Avskalat. Avslappnat. De har en kaffemaskin i ett hörn också, med vad jag förutsätter är gratis kundkaffe. Det hela påminner mig starkt om fikarum jag sett på olika kontor genom åren.

Kaféstämning råder

Mitt eget ärende löstes (nåja) vid de slanka ståborden ovan. Tjejen som hjälpte till tog helt sonika sin laptop och så ställde vi oss där. Det kändes väldigt oseriöst för någon som var med på den gamla goda tiden, när det var en tydlig uppdelning mellan kunder och personal (det kallades för en "disk").

Kalla mig fördomsfull, men det är någonting lätt oroväckande över att alla som jobbar på bank nuförtiden är så himla, vansinnigt unga - det är samma åldersgrupp som på MacDonald's. Inget fel på unga människor i sig, men det tyder liksom på att det är första jobbet och att man sedan - när man väl har någon erfarenhet över huvud taget - lämnar detta ställe för att inta en mer kundavskild plats i bankvärlden. Alltså helt enkelt att det är de som absolut inte kan någonting som står där med kunderna. 

Vid fikabordet.