onsdag 10 oktober 2018

Författarskola #53 - sämre och sämre dag för dag

Hur ska jag knäcka mig igenom den här tegelmuren (ja, vad fan heter det på svenska då?) (Källa)

Nu går det dåligt på allvar här. Jag har sprängt 25000-ordsbarriären på mitt 9-12-manus och upplösningen är i vardande. Men ni skulle se scenen jag just skrev (om)! Den funkar inte! Jag försöker referera till tidigare saker för att få allt att hålla ihop, men det är som om vissa saker borde komma före andra, men då måste andra saker också göra det och då håller INGENTING ALLS.

Ni hör, det går inte ens att förklara. Men känslan kanske ni varit med om någon gång. "Det här går inte att knyta ihop."

Men får jag panik? Nej då, inte jag inte. Möjligen en mild, mild släng. Är det någonting jag lärt mig genom att arbeta med redaktör så är det att texten/berättelsen är mer formbar än man tror. Man måste inte hitta rätt från början. Manuset kan gott få gunga omkring i limbo en bra stund.

Så jag kämpar på helt enkelt. Lämnar den skakiga scenen bakom mig och fortsätter framåt. Gudarna ska veta att det finns mycket annat tidigare i texten som skaver betänkligt. Allt sådant kommer jag tillbaka till. Jag tänker bara ta mig till slutet först. Se var jag hamnar i slutändan. Och sedan gå tillbaka och modellera om allting så att det passar. Och sedan förmodligen ändra slutet. Och så gå tillbaka och pilla lite till. Och så dutta lite med slutet. Och ja, ni fattar.

Just nu känns det tamejfan som om detta manus blir sämre och sämre ju mer jag skriver på det, men det skiter jag i. Det kommer att vara som en vildvuxen trädgård som jag sedan kan börja hyfsa till med sekatör eller fucking motorsåg om det krävs. 

Har jag nämnt att jag hade en tomt en gång? Har jag berättat om hur den urartade över tid till oigenkännlighet? 

Nå, nu är det ju inte en fysisk trädgård vi pratar om här, så det kommer säkert att gå MYCKET BÄTTRE.


6 kommentarer:

  1. Ja, nu händer det grejer! Det är ju positivt! Heja dig, redigeringen löser det där sen, låter som en bra plan. Känns skönt att veta att du är igång och håller manuset vid liv!

    SvaraRadera
  2. Nu är jag ju inte pråffesjånell författare eller så, men mina råmanus är så spretiga att det i princip är oläsbart. Som regel knyts allt ihop på slutet, men trådarna fart runt som i ett jävla ormbo innan, och kräver bisarra mängder redigering för att nystas ut och passa in i tillrättalagda slutet. Vet inte vad jag försöker säga här egentligen? Men jag tror på din förmåga, och imponeras av det upphöjda lugnet (skrivarskola #54, keeping it cool?) (Låter svårt dock att lägga ut och knyta ihop trådar på så pass få ord, vilken utmaning att skriva för väldigt unga!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var den bästa uppmuntran jag kunde få! Allvarligt, du är minst lika pråffesjånell som jag, och det är superskönt att höra om dina ormbon. Och få ord ... Tja, just nu känner jag mig rätt tacksam över det ändå. Det ger mig en chans att bli klar detta år.

      Radera
  3. Jag tror det är nästan omöjligt att gå igenom en kreativ process utan tankar åt det där hållet. Och tänk vilken magi du åstadkommer i redigeringen sen! Jag lyssnade i går på Skrivarpodden där Mats Strandberg pratar om redigering. Väldigt intressant och upplyftande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, vad spännande! Han om någon borde ju ha någonting vettigt att säga om saken. Måste lyssna!

      Radera