söndag 20 november 2016

Språkporr #6 - japanskan skiljer på du och du


På förekommen anledning (nämligen exemplariskt intresserad kommentar från bloggaren Bara hittepå) tänker jag nu redogöra för det fascinerande området andra person i japanskan.

Man ska ha klart för sig att det bästa och artigaste är i allmänhet att inte säga "du" över huvud taget - bara genom att använda ett pronomen (eller liknande) ligger man i riskzonen för att vara plump. I stället ska man om möjligt använda den tilltalades namn tillsammans med lämpligt suffix, varav det säkraste kortet är -san (jag känner att tilltalssuffixfenomenet behöver ett eget inlägg, så nog om det här). Det påminner alltså i svenska öron om det ålderdomliga - och eventuellt något nedlåtande - sättet att direkt tilltala med namn, som i "Vill (fröken) Aina ha lite kaffe?" I japanska är detta tilltal fullständigt normalt och har inga sådana konnotationer.

Med detta sagt så ska jag med glädje redogöra för japanskans olika ord för "du", i raskt fallande artighetsgrad.

あなた (anata) - neutralt och bra, men bör inte användas så fritt som i svenska - att stå och säga "du" till en japan är liksom lite känsligt i sig och det är bättre att formulera om sig och prata runt det hela på ett indirekt sätt (ett område där japanskan överlag excellerar)

君 (きみ - kimi) - används mest av män till kvinnor, känns ganska intimt och därför också potentiellt sett lite burdust - jag har även hört unga pojkar använda detta på ett "mjukt" sätt med varandra, och det är nog i så fall väldigt intimt

お前 (おまえ - omae) - kan vara ordentligt grovt, men jag tror att det används fritt mellan unga män som känner varandra väl och som liksom har den stilen sinsemellan

 あんた (anta) - är ju alltså en lätt sammandragning av det neutrala "anata", men det får därmed en helt annan ton, som kan vara rätt grov, men jag har också hört det användas inom familjen på ett inte alltför hätskt sätt (dock tror jag t.ex. inte att det är läge för ett barn att använda det för att tilltala sina föräldrar)

手前 (てまえ - temae) - mycket grovt och brukar uttalas "temee", i den mån det alls används - inte ofta i praktiken - hörs dock ofta i animesammanhang

貴様 - (きさま - kisama) - extremt grovt och inte heller detta används väl egentligen i praktiken (om man inte är en riktig tuffing som tänker ge sig på någon handgripligen), men är inte helt ovanligt i anime

(Notera även att de flesta av dessa "pronomen" (det är inte strikt talat sådana, tror jag) används gissningsvis till 95% av män. Kvinnor uttrycker sig nog i allmänhet artigt och försiktigt och håller sig till namn och ett och annat "anata". Men det ordnar väl upp sig även i Japan så småningom, får man hoppas.)

Som synes är jag lite osäker på de exakta nyanserna, och det kan säkert skilja sig mellan olika sociala grupper. I vilket fall som helst ska man vara bra mycket japan - till börd eller genom social assimilering - för att någonsin använda någonting annat än det neutrala "anata". Alltså verkligen - experimentera inte på kvinnan på gatan!


2 kommentarer:

  1. Tackar, tackar! :)

    Om man nu ska se någon fördel med att vara kvinna så är det ju åtminstone mindre att hålla reda på. Det var väldigt komplicerat det där. Men så är det ju med system man inte själv är uppvuxen med.

    Jag började förresten fundera på hur det var i Sverige på den tiden vi skilde på du och ni. Jag är inte tillräckligt hemma i det språkbruket för att kunna “känna” om det var skillnad på vilka tilltalssätt som män och kvinnor föredrog. Alltså inte att det skulle vara så strikt som på japanska, men det kan ju ändå finnas tendenser.

    Efter lite googlande blev jag inte så mycket klokare på just den punkten, men jag hittade den här artikeln om du/ni som jag tyckte var intressant och tänkte att jag lämnar den här om du händelsevis tycker likadant:
    http://www.sprakbruk.fi/index.php?mid=2&pid=13&aid=2936

    Att det ska vara så himla krångligt att prata med varandra… :)

    Mvh
    Exemplariskt intresserad läsare

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant det där med ni och du, och jag vet själv inte så mycket om det. Men min mamma, som är född 1945, brukar berätta att det under hennes ungdom, medan det liksom gled ifrån ni till du i stort, var helt omöjligt att veta hur man skulle göra. Det ledde tydligen till många omskrivningar av direkt japanska mått.

      Tack för länken - ska bli intressant att läsa.

      Radera