Skrivkurs

Jomensatt ... här sitter jag och förbereder ohämmat en skrivkurs för ungdomar.

"Med vilken rätt?!" tänker en del av mig.

Fast grejen är ju den att jag har en himla massa att säga om saken. Vettiga saker. Helt enkelt eftersom jag hållit på så länge och dessutom till slut, så att säga, kommit hela vägen. Och jag finner att det bara rinner ur mig, när jag väl sitter och funderar. Så mycket klokskap! Så många guldkorn!

Närå.

Men jag har definitivt något att komma med inför min tänkta elevskara. Det är inte andra författare jag försöker skriva på näsan (som i mina fina författarskoleinlägg), utan ungdomar som skulle vilja skriva/eventuellt har börjat skriva lite grann. Där är jag tamejfan en brunn av relevant erfarenhet.

Det är ungefär som när man inser att man skulle kunna undervisa någon i japanska på nybörjarnivå. Alltså, man tänker att herrejesus jag kan ju INGENTING, men sedan tänker man efter en gång till och upptäcker att jo, det kan jag faktiskt. Tillräckligt mycket för att hjälpa någon med begränsad erfarenhet på traven.

Det ni!

Nyfallen snö

Jaha ja. Så var jag där igen. Jag ska precis baxa mitt aktuella manus den sista biten - alltid den tyngsta! - och känner att jag knappt kommer att palla. Fast jag vet att jag kommer att göra det, på ett eller annat sätt - för det är så det går till om man någonsin vill se en färdig bok med sitt namn på.

Men, vad händer inom mig i detta läge? Jo, en sprillans ny idé börjar ta form. En som jag verkligen gillar och tror på. Det bara kliar i händerna efter att få börja skriva, även om jag vet att jag måste vänta lite tills berättelsen har något litet rangligt skelett att bekötta (what?). Men ojojojojoj, vad jag vill ägna mig åt detta nya, fräscha, i stället för det kaos som är mitt huvudmanus i nuläget.

Jag vet att jag pratat om detta fenomen förut och jämfört det med nyfallen snö: Det där manuset som inte ens är påbörjat. Som fortfarande är jungfruligt och hägrande. Än så länge helt fritt från skavanker och knöligheter. Fritt från text! Det är ju alltid texten som ställer till det och förstör ens fina idéer.

Men nu får den nyfallna snön vänta lite, för jag har en massa gammal slaskig, pissgul modd att skotta mig igenom först.

Faran över

Nämen hörni, oj vad han skrämde upp mig, favvobloggaren. Jag var till slut tvungen att lyssna på avsnittet av podden Because You Know Wines där jag är med. Jag var rädd för att få höra en sluddrande, osammanhängande fyllekärring, men sanningen är att jag, trots att jag hade några glas innanför västen, lät som helt vanliga lilla jag.

Jag skulle i helt nyktert tillstånd lätt kunna ha kallat vändpunkt för "brytpunkt" och glömma delar av uttrycket "mycket snack i liten verkstad". Och det här med en man som heter Olof - jag minns att jag gjort samma grej förut. Jag tycks helt enkelt föredra namnet Olof. So shoot me.

Närå, det ni hör i podden (om någon nu skulle komma sig för att lyssna) är helt enkelt moi, när jag är på pladdrigt humör.

P.g.a. några innanför västen.

Hoppsan, cirkelbevis här tydligen.

Beacause you know wines

Jomen, så att ... Jag andades inom parentes i en annan parentes i gårdagens inlägg om att podden Because You Know Wines skulle ha fint besök i sitt kommande avsnitt. Och nu är det här.

Jag har inte lyssnat och vet inte om jag någonsin kommer att kunna ta mod till mig denna gång.

Jag har absolut inget minne av vad jag satt och sa. Jag var nämligen berusad. Innan inspelningen ö.h.t. började åt vi middag med generösa mängder vin därtill.

Shit alltså. Jag kommer bara ihåg att jag kallade "En man som heter Ove" för "En man som heter Olof".

Jesus.

P.S. Återigen vill jag tipsa om bloggen Emily Writes, från vilkens vida omtalade Tarzanrecension podden har lånat sitt namn. Läste om denna recension idag och jag skrattade nog lika mycket som första gången. Den där kvinnan är ett geni.

Favvobloggare nr 2 och 3

Min favvobloggare nr 1 är, som alla vet som följt denna blogg med lupp (ca 0 personer, men ändå), allas vår oarya. Förutom den lilla sympatiska detaljen att han älskar mina böcker (hittills ...), så är han fantastiskt rolig och det är alltid intressant att läsa hans inlägg.

Men, there is another Skywalker, gott folk. Han kallar sig Khatzumoto och han har i några evigheter haft bloggen All Japanese All The Time (AJATT). Bloggen riktar sig främst till sådana som vill lära sig japanska (eller mandarin!), men allt han skriver är tänkvärt och underhållande. Jag kan VARMT rekommendera att titta in hos honom.

Det enda problemet - och det är ett rätt stort problem - är att många av hans inlägg är lösenordsskyddade. Karlen är programmerare och vet lite grand vad han håller på med, så tyvärr går det inte att komma runt (vad jag vet). Själv hostar jag upp en mindre summa varje månad för att kunna få ta del av hans visdomar.

Dock finns det en hel del i ett öppet arkiv som är läsvärt även för den som skyr språk som pesten. Eller ok, det hjälper om man har något litet lingvistiskt intresse. Oftast. Två inlägg som är generellt mycket intressanta, inte minst för aspirerande författare, är exempelvis detta och detta.

För att läsa mer, gå in här och klicka på "@Random Post" i den vågräta menyn under bilden med loggan. Klicka tills du hittar någonting som inte är alltför hårt inriktat på just japanska (om du av någon outgrundlig anledning inte skulle tycka att japanska är superduperintressant).

Vad är nu det här? Är det bara manliga bloggare som gäller för dig? Vad är du, någon sorts Nobelkommitté?

Nej då, inte alls. Kolla bara in Emily Writes - ni vet hon som skrev den berömda Tarzanrecensionen (varifrån f.ö. den utmärkta bok- och vinpodden Because You Know Wines har fått sitt namn (de har förresten en mycket intressant, hemlig gäst i kommande avsnitt ...)). Den här tjejen är arguably den roligaste bloggaren på jordklotet. Särskilt intressant för alla mammor där ute.

Och alla ni som inte är uttryckligen nämnda här: Ni vet att jag älskar varenda en av era bloggar också! Ni regerar!

Sorgesång #10 - människoviruset

I helgen var jag på Fjärilshuset i Hagaparken med min dotter. I stort en positiv upplevelse - hade inte varit där på år och dar och det är ju en fantastisk anläggning!

Men shit alltså, en man höll en liten föreläsning vid den enorma hajtanken där. Han berättade att 100.000 - ja, hundra tusen! - hajar dödas VARJE DYGN. Genom att man fiskar upp dem, skär av ryggfenan och sedan slänger tillbaka dem i havet igen, för att dö en plågsam död.

Detta för att kunna göra hajfenssoppa.

Det är knappt så man orkar göra någonting över huvud taget när man tänker på det. Hela jag blir en modfälld klump av sorg.

Och så tänker man vidare på det här med människan. I Matrix säger Agent Smith någonting i stil med att människan liknar ett virus, som angriper allting omkring sig. Och det är ju sant. Det spelar ingen roll att folk på mikronivå oftast är riktigt trevliga vid en närmare granskning, när vi på makronivå arbetar dygnet runt på att ödelägga planeten.

Och maktlösheten man känner i och med att man själv endast har mikronivån att tillgå, den är tamejfan gränslös. Hur ska det kunna hjälpa alls att jag återvinner sopor och försöker äta vegetariskt?

Är det inte läskigt att tänka sig att hajar - för att återgå till dessa och det mannen på Fjärilshuset sa - har funnits i någonting i stil med 200-300 miljoner år i exakt samma form som nu, och så kommer vi och lyckas utrota dem (inte än, men inom en överskådlig framtid) inom loppet av max hundra år, eller hur länge nu den här industrin systematiserats i så stor skala att det påverkar den naturliga balansen (förmodligen under mycket, mycket kortare tid än så)?

Vad är det frågan om? Händer detta på alla planeter med intelligent liv (jag utgår från att det finns ett helt gäng sådana)? Är det i förlängningen ett oundvikligt stadium av evolutionen?

Nej, nu orkar jag inte tänka på det här längre. Sorry. Går och gör något annat.

Giraffs kalas

Jag har återigen legat lågt en stund här, mest p.g.a. extra lång vab. Det har varit ganska prövande.

Dagarna har ägnats åt i stort sett en enda lek: Giraffs kalas. Giraff fyller år (varje dag) och ska ha kalas. Gästerna (alla andra gosedjur och dockor som hemmet kan uppbringa) kommer en efter en och har med sig varsin present. Alla roller spelas av mig.

Men barnet då, vad gör hon?

Jo, hon är Giraffs lillasyster och ligger nedbäddad intill kalaset, utan att egentligen delta. Då och då ska gästerna komma och titta på henne, men annars är hennes roll i det hela nästan fullständigt passiv.

När alla gäster kommit - och inte förrän dess - serveras det tårta. Legotårta.

Det varierar när alla gäster anses ha kommit. Oftast är det när jag ber på mina bara knän att det ska förhålla sig på det viset, eftersom det när tårtan har ätits infaller en kort men ljuvlig respit från leken.

Detta är alltså favoritleken framför alla andra.

Min dotters. Inte min.

Födelsedagsbarnet

Om jag bränner Giraff i öppna spisen, kommer då leken att ta slut för gott?

Jag tror att den förbannade saken är flamsäker. De förkolnade resterna av Giraff kommer att fortsätta att ha kalas.

Forever, and ever, and ever ...