fredag 23 februari 2018

Bankbesök

Idag var jag på banken - fysiskt! Hur ofta är man det nuförtiden? Jag är ju så pass till åren kommen att jag minns när man gick på banken och betalade räkningar, men nu är det ett antal år sedan jag hade anledning att besöka en dylik institution.

Tills i eftermiddags, alltså, när jag var tvungen att gå dit för att fixa ett mobilt bankid. Jag har nämligen köpt en ny telefon, med allt vad det innebär av övergångselände, och en av de (få!) saker som inte löste sig automatiskt var det här med det mobila bankid:t. När man skaffar ett nytt sådant, så hamnar man i ett moment 22, där det inte duger att beställa ett nytt genom att använda det gamla. Nix, man måste logga in på banken på annat sätt, i det här fallet med s.k. digipass eller bankid (då man pluggar in en autentiseringsdosa i datorn som läser ens bankkort). Och vem fan har koll på digipass eller bankid nuförtiden, när man har ett mobilt bankid?

Nå, jag gjorde ett seriöst försök, det gjorde jag. Jag letade efter digipasset - det var spårlöst försvunnet. Jag laddade hem programvaran och rotade fram den förbannade dosan ur någon gammal byrålåda - det sket sig, trots upprepade ominstallationer och omstarter.

Bara att släpa sig iväg alltså, till det fysiska bankkontoret.

På min tid brukade man fråga sig "Vad gör de på banken efter klockan tre?" (det har nämligen alltid varit så att banken stängt vid kyska kl 15 - även på den gamla goda tiden). Nuförtiden finns det väl all anledning att fråga "Vad gör de på banken före klockan tre?"

Svar 1: De betjänar folk födda på 1800-talet.

Svar 2: De hjälper folk som misslyckats med att autentisera sig på annat sätt och som desperat behöver ett nytt mobilt bankid.

Och jesus josef amanda, vad den osnutne praoeleven bakom disken fick mig att känna mig skum! Som han tittade på mig när jag kom med mitt lilla ärende. Och som han betraktade mitt körkort med illa dold misstänksamhet och dessutom avvek med det för att ringa något samtal och kolla att allt var ok. Det var det tydligen i alla fall, för sedan fick jag min kod. MEN, när jag trodde att allt var frid och fröjd och att jag skulle få lämna detta dödens väntrum, så var det dags för underskriften. En fysisk kråka på något jädrans papper. Jag fick en kopia, men jag vet fortfarande inte vad det var jag skrev på.

Jag vet bara att om jag hade haft min digipass någonstans på ett hittbart ställe så hade jag inte behövt skriva på någonting. Eller bli tittad på av en osnuten praoelev som redan bestämt sig för att "tanten är uppenbart kriminell".

14 kommentarer:

  1. Haha, de är nog bara sådana naturligt banktjänstemännen :/

    Senast jag var på banken var 2012 med en veckor gammal bebis på armen. Och stortjöt såpass att de fick forsla in mig på nåt rum och hämta chefen. Efter att en galen och vad vi misstänker alkoliserad bankkvinna sabbat vårt husköp. Det perfekta huset. Blir fortfarande lite förbannad när jag tänker på det även om det löste sig bra och vi har ett annat fint hus idag. Men det huset alltså... Jaja, har faktiskt koll på min digipass tro det eller ej + en man som gör allt det digitala eftersom jag suger på det. Så behöver förhoppningsvis aldrig gå in på banken igen under överskådlig framtid...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förbannade bankkvinna! Det låter fruktansvärt. Håll hårt i digipassen för framtida situationer!

      Radera
  2. Min första tanke var ungefär: Går det ens att besöka banker idag? Men jo, det går förstås. Typ en kvart om dagen någon gång i veckan när de har öppet.
    Av två banker jag tidigare besökt (många år sedan) har det ena stängt och det andra slutat ta emot kunder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, de har slutat ta emot kunder?! Jätteroligt! Men också lite sorgligt besvärligt.

      Radera
  3. Hjälp, har nytt mobilt bank-id att fixa inom kort och riskerar alltså att bli tvungen att besöka banken...? Här lade lokala kontoret ner förra året...måste ev åka 8 f-ing mil för att få The Stare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas att du kan (kunde?) rota fram ett digipass eller liknande ur gömmorna. Bankbesök blir sannerligen en extremsport om man bor som du.

      Radera
  4. Jag saknar min tyska bank något enormt. På riktigt. Det var så trevligt där att jag såg fram emot mina bankbesök. Tror aldrig jag kommer få uppleva något liknande igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan tänka mig att tyska banker är trevliga:) Och du är ju, om jag inte missminner mig, en kontantmänniska och allt.

      Radera
  5. Hehe, du och dina roliga inlägg! Vid mitt sista besök på banken för två veckor sedan, i syfte att skaffa äldste sonen ett kort, hade jag trots min entusiasm känslan av att så här lätt kan det väl ändå inte gå? Bara sådär. Man får inte glömma att det är Banken och det är det inte bara att knalla in hur som helst och hitta på saker. Knalla, ja. Först fick vi gå en hel massa för att hitta ett bankkontor som var öppet. Väl på plats fick vi besked att det INTE gick. Din man måste vara med, sa banktjänstemannen, BÅDA måste skriva på! Okej, jag borde väl ha fattat men jag anade ju det, i rättvisans namn, att det inte skulle funka. Men sedan fick jag faktiskt en fullmakt. Om min man skriver på den hemifrån, och bevittnas av två vittnen som också skriver på, DÅ...swish! Kan min son få både det ena och det andra tydligen :) Lätt som en plätt alltså...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det låter ju som om du bara hade något större problem än jag att genomföra ditt ärende - och det är inte fy skam!

      Radera
  6. Okej nu ska jag bekänna två saker:
    1) Innan jag skaffade mitt nuvarande jobb arbetade jag på en bank. Ett supermysigt litet kontor där vi bara var tre anställda. Jag älskade att vara hej och du med de flesta kunderna. Som helt ärligt ofta hade passerat 65 år. Men det där med att sälja saker var inte riktigt min grej. Därför jobbar jag numera kommunalt och ger råd som är helt gratis! :)

    2) Jag har självt behövt besöka banken två gånger för att fixa nytt bank-id (min bankdosa är ett minne blott...) samt för att byta namn på mina kort och konton då jag gift till mig ett nytt efternamn. Skitkul att befinna sig på andra sidan! Ofta är de väldigt trevliga, men det blir också pinsamt tydligt att jag inte passade in i den världen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1) Aha, ett mörkt förflutet, alltså - spännande!

      2) Jo, min praoelev var faktiskt också trevlig, bara så oerhört misstänksam:)

      Radera
    2. 1) Ja det kan man inte tro när man ser min oskyldiga nuna ;) Kanske något att använda i framtida litterära verk??

      2) Haha ja men man vet ju aldrig vilka galningar som vistas på banken ;) Eller vårdcentralen. Eller på bussen. Eller i matkön. Man måste vara på sin vakt! ;)

      Radera
    3. Det är sant, bättre fälla än fria!

      Radera