torsdag 5 januari 2017

Författarskola #12 - när kan man börja?


Jag har fortfarande inte kommit igång och börjat skriva på min nya bok, tänkt att bli den första i en serie (trilogi?) riktad till en något äldre läsekrets än En väktares bekännelser. Eller, ok, jag har börjat skriva, men inte mer än ca 2500 ord totalt, vilket betyder att jag har några inledande kapitel i ett Word-dokument, som jag sedan, enligt mitt eget traditionsenliga mönster, skytt som pesten.

Det är verkligen smärtsamt det här med att börja på ett manus, innan man kommit över en viss tröskel. Innan man har tillräckligt mycket detaljer för att känna sig bekväm och hemmastadd i sin lilla privata värld.

Men vad är då tillräckligt mycket? Vad behöver man veta om sin story och sina karaktärer innan man verkligen kan gå lös på berättelsen?

Jo tack, jag vet att det finns författare som lyckas tänka ut allt sådant i förväg innan de skriver ett ord, men så funkar det inte för mig. Jag äger inte förmågan att bygga upp en fullständig historia i huvudet. Jag har för mig att jag läst någonstans att Rowling sagt att Harry Potter-historien kom till henne "fully formed". Shit alltså. Men det var ju Rowling det. För övrigt kvinnan som fick mig att börja skriva över huvud taget.

Vad behöver JAG för att kunna börja? Ett utgångsläge, en grov storyline (kan bestå av ett halvt Word-dokument med nedklottrade stödord eller ett helt gäng dokument med förvirrade, knappt sammanhållna meningar) och ett slut - jag hör till dem som vill veta var jag ska hamna i slutändan (vilket exempelvis inte Stephen King brukar veta, men han hankar sig ju fram ändå).

Karaktärer då? Jo, jag brukar väl ha stolpat upp en del av dem innan jag sätter igång. Men sedan hittar de undantagslöst själva på vilka de vill vara och jag lär på så sätt känna dem på vägen. Huvudpersonen vet jag mer om än övriga innan jag börjar. Allting utgår alltid ifrån henne (jodå, det är alltid en hon, än så länge) och även om även hon lever sitt eget liv när allting kommer igång, så har jag en bra uppfattning om berättarrösten innan jag sätter igång. För, jo, det har blivit så att första person (jagform) blivit mitt sätt att skriva. Jag har skrivit två - opublicerade (gudskelov!) - manus i tredje person ("hon") tidigare, men jag trivs liksom inte utanför min hjältinnas huvud.

Och det är ju en annan sak också, som man måste veta innan man börjar. Första eller tredje person? Tempus - presens eller preteritum ("är" eller "var")? Sedan kan man gudbevars gå in och ändra det vid ett senare tillfälle, men man måste ju börja någonstans. Jag föredrar alltså första person och jag har även kommit att föredra presens. Får för mig att det blivit en allt vanligare kombination i litteraturen överlag på sistone, men jag har absolut inga belägg för det annat än en känsla.

Jaha, var var vi nu då? Vad måste jag veta innan jag börjar på allvar? Utgångspunkt. Grov storyline. Klimax. De viktigaste(?) karaktärerna.

Sedan brukar jag faktiskt kasta mig ut ganska handlöst. Det brukar inte vara många kapitel jag har koll på i förväg. Jag försöker att på känsla varva action och lugn, berättande i "nutidsplanet" och eventuella återblickar, elände och ljusglimtar. Jag är nog rätt "lagom" som författare. Jag vill ha lite balans helt enkelt.

Ok, för mig, som har en början, en bare-bones-story och ett slut, är alltså närmaste planen att hamra ut några karaktärer i klumpiga drag. Jag har redan min protagonist, min antagonist, och min Vän med stort v. Så får vi se vilka andra som dyker upp nu och vilka som materialiseras på vägen.

4 kommentarer:

  1. Det här är ju perfekt. Då är jag inte helt off i var jag står just nu, låter som exakt den metod jag halkat in på. Hade hon verkligen hela storyn klar för sig redan innan? Jeez.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det vore väldigt konstigt om du vore helt off:) Det är inte din stil.

      Radera
  2. Tror också jag hört det där om Rowling, men det måste väl ändå vara en efterhandskonstruktion? Eller åtminstone en sanning med modifikation. Jag menar, vi pratar ändå om sju böcker med massvis av detaljer. Även om grundintrigen var klar för henne på ett tidigt stadium, måste det ändå ha varit ett himla jobb att klura ut alla vändningar. (Och om det nu är sant, hur läskigt skulle inte det vara? Känslan att behöva vänta på gudomlig inspiration måste väl ändå vara värre än att kavla upp ärmarna och sätta igång?)

    Ska bli spännande att se vad det blir av ditt nya projekt. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamenvisst, en sanning med en hel massa modifikation skulle jag gissa. Men hon kände väl att hon hade en väldigt tydlig idé i alla fall. Det brukar ärligt talat inte jag känna. Alltså, den som läst En väktares bekännelser borde även få tillgång till mitt första kladdokument för projektet ... Inte en siffra rätt, liksom.

      Inspiration kan man ALDRIG vänta på. Eller det funkar inte för mig i alla fall.

      Radera