lördag 18 november 2017

Författarskola #46 - störning


Då hade jag tänkt gå vidare lite med den här dramaturgikurvan som den rutinerade manusförfattaren Alex Haridi berättade om på Författarförbundets kurs för någon månad sedan. Vi har hunnit till moment nummer tre: störningen.

Jaha ja, man kan ju gissa rätt bra vad det handlar om. Vi har ju alltså anslag samt presentation under bältet och nu känns det inte helt orimligt att någonting kommer in och stör historien en aning. Nästan undantagslöst är det ju så i böcker/filmer/tv-serier att det händer något skit, som liksom utgör handlingen, eller vad man ska säga. Jag vet inte om jag uppfattat saken rätt, men jag tror att störningen generellt är exakt den konflikt vi i någon mening kommer att röra oss omkring framöver.

Låt oss fundera över vad i hela friden det kan handla om i praktiken. Redan här börjar jag tappa bort mig och har en känsla av att jag kan svara "fel". Men vi gör ett försök. Jag grottar i vanlig ordning ned mig i mina egna böcker, eftersom jag kan dem utan och innan.

I En väktares bekännelser - där min huvudperson, Tilda, är ensam med väktaransvaret i stan, eftersom mormor rest bort - tror jag att störningen utgörs av att hennes frivillige informatör, tomten Knappeman, kommer till hennes skola och säger till henne att det ryktas om att det finns en häxa i stan som håller på med någonting otillåtet (kapitel 3). Ryktet är lite väl löst för att riktigt oroa Tilda, men det är faktiskt fröet till bokens huvudsakliga "problem".

I Visheten vaknar anser jag nog att störningen kommer i och med att både Knappeman och mormor oberoende av varandra säger till Tilda att det är något på gång med trollen (kapitel 4). Tilda har själv upplevt avvikande beteende hos trollen redan i första kapitlet, men det hade lätt kunnat röra sig om en engångsföreteelse. Här vid tillfället för störningen får vi reda på att det är någonting mer allmänt i görningen.

"Yay! Vad härligt att vi får veta saker om dina böcker som vi inte har läst och inte får någon vidare lust att läsa heller av vad vi har hört hittills."

Ok. Men Harry Potter då? Hm, det var faktiskt ett tag sedan jag läste The Philiosopher's Stone senast, så jag kommer inte riktigt ihåg. Är det när ormen pratar med Harry och sedan slipper lös ur sitt terrarium? Jag får för mig det. Det är väl första indikationen på att Harry besitter någon sorts förmåga bortom det normala? Eller så har jag helt fel.

Någonting i den här stilen tror jag att störningen kan utgöras av - OM jag fattat någonting rätt. Under kursen så fick vi bl.a. lyssna på en kort radiopjäs av Alex Haridi själv och sedan försöka bena ut de olika dramaturgiska momenten. Gissa vem som inte klarade av den lilla övningen. Jag tycker helt enkelt att det är skitsvårt att tänka på/se de här sakerna.

Men så har vi ju det här alldeles avgörande med att vi inte pratar om någon exakt vetenskap, så det finns väl, strikt talat, inga absolut rätta svar. Vilket är lite trösterikt ändå, om man klarar av den typen av rörelsefrihet. Det kan ju också kännas lite stressande för någon, men jag tror faktiskt att jag hör till dem som snarare blir lite lugnad av tanken.

Som vanligt tror jag att man gör klokast i att bara vara medveten om teorin bakom hantverket och sedan följa slaviskt/strunta helt i det (eller något mellanting var som helst på skalan) utefter vad man själv känner att man mår bäst av. När man själv mår bra, så mår historien bra, får jag för mig.

12 kommentarer:

  1. Tack, intressant att läsa om. Svårare att tillämpa dock. Tror ändå mitt undermedvetna tar in, processar och påverkas av i processen. Så får vi se om det kan bli tydligare än så för mig framöver, har ju några år på mig att träna upp skrivkonsten...

    Gillar för övrigt inblickarna i dina egen manus så sluta inte med dem!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst, jag tror att hjärnan jobbar på åt en i någon bakgrundstråd. Och det här är ju mekanismer man redan känner till instinktivt, till följd av all fiktion man konsumerat i olika former.

      Men kul att du gillar mina insnöade exempel😊

      Radera
  2. Först trodde jag det skulle handla om att alla författare har en störning, men det är nog ett helt annat inlägg (och kanske bara jag) ;-)
    I en podd beskrevs störningsmomentet som en mental pinne som petar hp i sidan HELA TIDEN under ett par kapitel, tills hp får nog och tar tag i att lösa problemet. Den klumpiga liknelsen har hjälpt mig mycket :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, det hade lika gärna kunnat röra sig om min allmänna störning, den som gör att jag fortsätter att spinna historier utan att kunna hejda mig.

      Aha, vilken bra beskrivning. Det är jättepraktiskt att ha i bakhuvudet, tänker jag.

      Radera
  3. Störningar ja... Jag tycker alla dessa termer är svåra att hantera, även om jag tydligen tycks tillämpa dem själv har jag fått höra. Något en får med sig typ ändå - utan att fatta det - när en slukat sagor, böcker, film och tv-serier i mängder gissar jag. Gäller väl bara att bli bekant med termerna och som du säger kunna utröna dem och analysera dem. Jättekul med exemplen från dina böcker iaf och HP förstås. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, exakt, man vet redan. Och som Alex Haridi sa på kursen som jag tjatar om här, så är dramaturgin läran om vad publiken förväntar sig av en historia. Och det vet vi ju redan, allihop, på något plan. Det är ju därför det visar sig att det går alldeles utmärkt att faktiskt bara skriva på känn. Vill dock gärna ha tryggheten i en vedertagen struktur i framtiden. Tror jag.

      Radera
  4. Haha, jag tänkte lite som Annika. :)

    Mycket intressant och lärorik författarskola, tack! Och en väldigt viktig poäng på slutet. Det gäller att göra det till sitt eget, liksom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, ja😊

      Jomenvisst, man får göra det på sitt eget sätt. Man är ju lite så illa tvungen - och det är bra!

      Radera
  5. Jag tycker också ofta att det är svårt se dramaturgin första gången jag läser någonting, utan det är först vid omläsning jag på riktigt börjar fatta hur bygget gått till. Fast det beror så klart på genren också. Vissa böcker har ju en tydligare struktur än andra. (Och det beror så klart också på hur ofta jag läser genren i fråga och därmed känner igen tecknen).

    När det gäller störning så fick detta mig att fundera över två saker. Den ena är hur den hänger ihop med anslaget, särskilt i de fall där konflikten antyds redan i första meningen. Det andra är förhållandet mellan störning och konflikt, dvs balansen mellan att å ena sidan få dem att hänga ihop på ett naturligt sätt och å andra sidan inte låta läsaren räkna ut hur allt kommer att gå redan på sidan trettio. Vet inte om jag hade någon konkret fråga eller kommentar här, utan känner mer att detta är någonting jag ska ha i bakhuvudet framöver när jag läser för att se hur andra har gjort. Intressant inlägg! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här tänker jag att vi har att göra med förhållandet teori - praktik. Alltså, det är en sak att prata om dramaturgi och stolpa upp regler, och en helt annan sak att skriva någonting så odefinierbart som en historia. Visst kan störningen komma redan i anslaget. Som jag ser det handlar störningen mest om vad som först antyder att vi har någonting utanför det normala. Någonting som kommer att ha bäring på hela historien och förmodligen vara själva fröet till den övergripande konflikten, men som i sig inte nödvändigtvis ÄR själva konflikten.

      Låt mig återigen tjata om mina böcker, och i detta fall Visheten vaknar (som jag vet att du exemplariskt rart läst). När trollen beter sig illa redan i kapitel ett så tycker inte jag att det riktigt kvalificerar in som störning - trots att det har med själva huvudkonflikten att göra - eftersom det helt enkelt inte är tillräckligt mycket utanför Tildas vardag. När sedan både Knappeman och mormor rapporterar om att det är någonting allmänt att trollen beter sig över hela stan har vi plötsligt en tydlig störning. Konflikten sedan, handlar väl om att vi får veta VARFÖR trollen känns ovanligt stökiga och att vi utifrån detta nystar upp vad det är som egentligen är i görningen och som i högsta grad påverkar Tildas tillvaro.

      Vad läsaren sedan kan räkna ut när ny info läggs på befintlig info under historien är lite en annan sak. Tycker jag.

      Ödmjukast,
      Den Stora Författaren och Kännaren av Dramaturgi

      Radera
    2. Min läsupplevelse av VV stämmer precis med det som du säger. När trollen dök upp första gången trodde jag att de skulle få en viktig biroll, men kanske inte mer än så. Och sedan kom störningen.

      Mina funderingar har nog påverkats av att jag läser Mio min Mio just nu, och där får läsaren redan på första sidan reda på att huvudpersonen är försvunnen. Först därefter tar Lindgren ett steg tillbaka och ger en presentation, för att sedan låta läsaren få veta exakt hur Bo Vilhelm reser till Landet i Fjärran (vilket jag tolkar som störningen). Fast sedan vet jag inte riktigt hur det funkar i fantasy när HP kommer till en ny värld. Är det världen i sig som är störningen, eller är det en händelse i den nya världen? Hm, jag funderar vidare.

      Radera
  6. Aha, Mio min Mio. Det var verkligen länge sedan nu, inser jag. Måste nog fräscha upp minnet innan jag ens gissar. Låt mig gärna veta vad du kommer fram till!

    SvaraRadera