måndag 19 februari 2018

Vabbning, känslor av otillräcklighet, men dock italienska

Ok, I feel a spretigt inlägg coming on. Förmodligen blir det inte speciellt intressant heller. Varning, typ.

Först och främst. VAB. Igen. Stackars sjuk liten människa behöver mig hela dagarna. Det drar ned all form av produktivitet till ett minimum. Det har dessutom råkat sammanfalla med manusredigering inför rejält omtag med min ena redaktör. Det har därför varit mer eller mindre katastrofalt. Jag har redigerat i små, hattiga inkrement och hela tiden tappat tråden, alternativt i längre sjok, när barnet sover och jag själv är så trött att jag håller på att dregla ned tangentbordet. Inte ideala förhållanden m.a.o.

Nåväl, manuset i övrigt, ja. Det är här känslorna av otillräcklighet kommer in. Jag vet att jag knappt skrivit om processen med det här manuset, men så här är det: Min förläggare gillade hela texten, förutom slutet. Som hon ogillade. Rätt starkt. Det var lite småpaniskt där ett tag, men jag gillade i alla fall sedan själv min lösning på det hela. Det gjorde inte hon. Inte så mycket i alla fall. Men grejen är typ att hon litar på mig och tänker att jag nog eventuellt vet vad jag håller på med. Det tänker inte jag.

Så där håller vi på. Och nu är jag i en liten dipp här. Tänker att det blir piss alltihopa. Önskar att jag skrivit en annan bok. En bättre.

Detta gör tydligen att jag återigen blir dålig på att tanka input i form av blogginlägg, böcker, filmer och serier. Trist. Orkar inte läsa eller titta. Bara små, små bitar i taget kan jag få ned.

Nå, då har vi den lilla ljusglimten här: italienskan. Min familj och en liten klick vänner ska hyra ett hus på Sicilien i sommar, och det gör det plötsligt legitimt för mig att göra någonting jag aldrig har gjort förut, nämligen plugga italienska.

Alltså, jag "kan" italienska, typ. Vad menar jag med det då? Jo, jag kan det passivt någotsånär. Jag kan läsa en bok på italienska, om än med viss möda. Men det lustiga är att jag faktiskt aldrig pluggat språket i fråga. På något vis har jag bara sugit upp det, via opera, via systerspråken franska och spanska (båda språk som jag är mycket bättre på och HAR pluggat någon gång i det förgångna), via vetefan. Eftersom jag är typen som gör allt på samma gång utan att det blir någon ordning alls, så hoppar jag i allmänhet planlöst från språk till språk och duttar här och där, bara för att det är så kul och för att det känns som om jag sviker alla andra språk om jag ägnar mig åt ett enda någon längre stund i stöten. MEN nu känns det som om jag har "rätt" att ägna mig aktivt åt italienskan - ohämmat! Tänk, så praktiskt om en av oss resenärer faktiskt kan TALA språket i fråga, och inte bara tolka tal (i rimlig hastighet) och skriven text. Det kan komma väl till pass när vi står där på restaurangen/i affären/vid biluthyrningen och personalen ser upprörd ut och börjar spruta ur sig rotvälska.

Därför ska jag nu hänge mig. Och det passar så fantastiskt bra, nu när jag uppenbarligen inte klarar av att ta in data av annat slag i min trötta stackars hjärna. För språk, det fixar jag att processa. En snuttefilt i den annars nästan totala mörkläggningen.

14 kommentarer:

  1. Nejnejnej! VAB-träsket kan sänka även den bästa! Hoppas på snabb återhämtning av barnet ifråga så kommer nog lösningen på resten betydligt lättare sen! Men bra att redaktören gillade typ allt i alla fall. Låter som du är på god väg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Ja, det blir säkert ett ok resultat till slut - det har en tendens att lösa sig i slutändan:)

      Radera
  2. Ett ton av sympatier coming your way from Västerbotten! Klen tröst kanske, men jag tror på dig och din förmåga att skriva, det KOMMER att ordna sig, om inte annat när vabruari viker hädan. Kul med italienskan föresten, måste vara fantastiskt att bara kunna suga åt sig ett språk så där, som en svamp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det blir nog ok, till sist, som sagt. Men hej vad man (=jag) har en jobbig relation till sina alster långt efter publicering:|

      Alltså, det låter så mycket fräsigare än det är med mina språkkunskaper. De är oftast oerhört latenta. Men visst de finns där och ge mig tre månader i Italien liksom - då kommer jag att vara flytande.

      Radera
    2. Ok, har du alltså funderingar kring tidigare utgivet också? På allmän nivå i så fall eller mer i specifika frågor, typ att du borde skrivit någon viss scen/visst förlopp annorlunda?

      Radera
    3. Nja, det är nog mer allmänt. Det har väl med min person att göra, men jag tycker att det är bra jobbigt att möta min egen text i utgiven form. En allmän skavande känsla av att det inte är tillräckligt bra. Men, som sagt, det är nog mest ett personlighetsdrag.

      Radera
    4. Ok, jag verkar onekligen rätt jobbigt att sätta den slutgiltiga punkten och skicka på tryck. Och öppna portarna för alla som vill att tycka och tolka. Tror jag fattar känslan någorlunda... Jag har aldrig ens vågat läsa igenom något av mina manus ”från pärm till pärm”. Hoppas jag aldrig ska behöva göra det heller :/

      Radera
  3. I Västerbotten är vi himla sympatiska så här kommer lite mer sympati, även om jag inte kan förstå detta med vab eftersom jag aldrig vabbat och mest bara hör talas om något som kallas ”mys-vab” och sker på fredagar. Jag hoppas din lilla kryar på sig, att vara hemma med en mamma som dreglar på tangentbordet måste vara tufft.
    Gällande det där med skrivandet så är jag själv i en svacka, mest p.g.a. värdelöst råmanus (inte bara slutet). Jag tror din förläggare har en poäng i att du vet vad du sysslar med, lita på henne :)
    Att liksom råka kunna ett språk tack vare andra språk är en gåva och italienska är väldigt vackert. Så underbart att ha en vistelse i Sicilien att se fram emot. Det känns verkligen som du förtjänar en sådan semester, med vin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja ni är väldigt trevliga ni västerbottningar, har jag märkt:)

      Jag vet vad jag tror om kvalitén på ditt råmanus och det sammanfaller inte med det du tror om det.

      Mm, vi får se, angående mitt eget, högst bristande manus.

      Sicilien blir fantastiskt. Även om jag själv inte är någon direkt värmemänniska så är jag definitivt en vinmänniska. Och mat- och språkdito.

      Radera
  4. Hörru, språkexperten. Anta att nån som bloggar relativt regelbundet funderar på att lära sig ett nytt språk via nån kurs eller så och velar mellan franska, spanska och italienska, vilket tror du är lättast? Frågar åt en kompis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svaret på detta är enkelt och okomplicerat: spanska. I någon mån "lättast" (även om du kommer att svära över konjunktiven och eventuellt hota mig till livet) och oerhört gångbart världen över.

      Radera
    2. Eller ja, din kompis kommer att hota mig till livet, var det.

      Radera
  5. Ahh! Vabruari, som sagt..Vabbande kan verkligen vara frustrerande och trist. Och så manus som inte vill sig. Jobbigt, det med. Ändå; kritiken just nu och jobbet som följer på det, det är det som kommer göra boken riktigt bra. Fast det är segt att ta till sig när man är mitt i det. Men det kommer en värdig uppföljare, det är jag säker på, just för att du kämpar. Jag och Julia hejar! Så språkbegåvad du måste vara. Jag har en syster som bott i Italien 1 18 år och jag kan säga typ Ciao. Tjena! Eller ja, ciao då...;

    SvaraRadera
  6. Du verkar ju vara en språkbegåvning så att med de andra språken i ryggsäcken också sätta italienskan ska nog inte vara några problem. Är härligt förtjust i spanska själv (franskan och jag kom aldrig överens) och vill gärna ta upp det igen för att fylla i alla luckor som uppstått.
    Inget mer vab nu hoppas jag. Håller tummarna för friskhet!

    SvaraRadera