Peppböcker

 

Så himla peppande böcker!

Visst blir man alltid misstänksam och skeptisk när amerikaner skriver självhjälpsböcker? Kanske i synnerhet när dessa böcker slår över hela världen. Eller det kanske bara är jag som är fördomsfull?

Hur det än är med den saken så har jag nu läst två sådana hajpade böcker: Atomic Habits (av James Clear) och Tiny Habits (av BJ Fogg).

WTF? Exakt samma bok, eller?

I princip, ja. Men jag läste båda, eftersom jag ville ha mer av denna peppighet. Först var det Atomic Habits och sedan Tiny-versionen.

Och vad var det som var så peppigt då? Vanor, liksom? Och?

I dagens samhälle (åtminstone det ekonomiskt priviligierade sådana) är ju kanske den största bristvaran tid. Jag vet att JAG är superstressad över att jag inte har tid till allt jag vill göra. De här böckerna handlar till viss del om att små, små gruskorn samlade på hög så småningom blir ett berg (f.ö. ett japanskt ordstäv). Skriv de där hundra orden om dagen och om ca två år har du ett färdigt (rå)manus. För mig är det en trösterik tanke.

Men det här handlar om så mycket mer. T.ex skriver Fogg att han varje dag när han vaknar och sätter fötterna i golvet tänker så här: "Today is going to be a great day!"

Och där tappade ni förtoendet för både mig och boken. Så amerikanskt hurtigt att man kräks!

Men han är någonting på spåren där, känner jag. Inställning - inte en falsk, påklistrad sådan - är fanimej en viktig sak som kan förändra precis allting.

Tänk så här: jag sätter mig med mitt manus och tänker att "Det här blir piss. Jag är urusel", eller så sätter jag mig där och tänker: "Fan, här sitter jag och skriver en bok! Det kan nog bli riktigt bra om jag jobbar envist på det. Och tänk att jag är utgiven författare! Jag har faktiskt lyckats med det här förut!"

Jag vet vilket scenario jag väljer.

Då tänker ni: "Men vafan, det är ju bara fejk. Man kan inte tvinga fram en känsla."

Okej, jag fattar. Så kan det vara.

Jag hävdar dock att tankar spelar roll. Hjärnan är oändligt komplex, men samtidigt ganska begränsad i sina reaktioner och sitt spektrum av känslor. Det GÅR att manipulera den. Hela KBT-grejen bygger på den teorin.

Båda böckerna betonar vikten av att en ny vana ska göras lättillgänglig och framförallt kännas positiv. Fira dina små framgångar i stället för att skälla på dig själv för vad du INTE lyckas med.

Vettigt, tycker jag. Man tränar inte djur bäst till nya beteenden genom att straffa dem. Ge dem en fisk, så kommer de att börja tycka att den där nya grejen de gör kanske inte är så dum ändå (jag tänker då att djuret i det här fallet är ett sådant som gillar fisk). Och ett barn lär sig inte att gå på pottan/äta själv/skriva och läsa framförallt genom att man skäller på dem, utan genom att man visar dem att de just gjort något bra.

Så gratulera dig själv när du lyckas med någonting, snarare än att tänka på alla de saker du inte klarar av.

Wow, det här inlägget var rätt cheesy och jobbigt, ser jag.

Men i stället för att skälla på mig själv och radera det tänker jag känna att jag skrivit något som JAG tycker är vettigt.

So sue me.