Lite översättningsgnäll

Ben & Holly's Little Kingdom (Källa)

Okej, nu känner jag mig lite gnällig här och tänker ventilera - bara för att jag kan.

Det finns en genial tecknad tv-serie för barn som heter Ben & Holly's Little Kingdom. Den är fantastiskt underhållande även för en vuxen publik. När min dotter (nu fem år) var lite yngre tittade vi på den på originalspråk, eftersom det inte spelade så stor roll - hon hängde inte med så bra i handlingen i alla fall, utan tittade mest på bilderna. Dessutom tror jag inte att den fanns att få tag i på svenska än på den tiden. Nå, jag har i alla fall sett ett oändligt antal avsnitt av denna på engelska och älskat det. Och låt mig säga så här: det är inte speciellt många barnprogram som jag ser på frivilligt.

Dock är min dotter nu så stor att hon självklart kräver att få förstå vad som sägs, varför vi nu ser serien på Netflix där den bl.a. finns på svenska. Och, jesus, vad den tappar! Det har att göra med det svenska röstskådespeleriet - i synnerhet är figuren Nanny Plum (på svenska Nanny Blom) illa castad - men det är också, i vanlig ordning, en fråga om översättning.

För det första: serien handlar om "elves and fairies". Detta har man översatt med "alver och älvor". Fel, fel, fel, fel (som Brasse Brännström hade sagt i Fem myror är fler än fyra elefanter)! Möjligen, möjligen kan det tänkas att "fairies" i detta fall verkligen är älvor, men det är fanimej med ett nödrop i så fall: jag anser att de är tydliga feer med sina vingar och trollspön (okej, visst, vingar är optional på en fe, men ändå). Men vad det gäller "elves" så är de helt ute och cyklar. Det rör sig nämligen om uppenbara (tomte)nissar - de tillverkar t.o.m. uttryckligen leksaker åt jultomten!

Som om inte det vore nog kommer här ett litet axplock av felaktiga översättningar:

"beady eyes" -> "självlysande ögon"

"outrageous" -> "makalöst"

"Charmed, I'm sure." -> "Säkert, jag tror dig."

"caterpillar" -> "tusenfoting" (denna tusenfoting förpuppas dessutom och blir en fjäril!)

"You're it!" -> "Du är!" (det rör sig alltså om kull, så "du har den" hade möjligen, möjligen kunnat passera, men varför inte - åh, jag vet inte - t.ex. "kull!"?)

I rest my case.

Språkporr #14 - första person pluralis

Nej, hörni, dags att prata om elefanten i rummet: verb i presens indikativ första person pluralis i indo-europeiska språk - alltså verb i vi-form. Alla är nämligen så rörande överens, känns det som. Om världen kunde vara lite mer som presens i första person pluralis så skulle allting säkert ordna upp sig till det bästa.

Vi börjar väl med de latinska språken. Och jag tror att vi bör hålla oss till regelbundna verb för att inte krångla till det i onödan. Vi kör på verbet tala, vilket lustigt nog brukar vara ganska regelbundet. Det heter parler, hablar samt parlare på franska, spanska respektive italienska.

I första person pluralis presens heter det så här:
nous parlons (franska)
nosotros hablamos (spanska)
noi parliamo (italienska)

Öh, säger någon med alla hjärnceller i behåll, det var ju inte speciellt likt. Men det ÄR det! Trust me on this. -ons (uttalas med nasalt o-ljud, inget s hörs), -mos (i många dialekter nästan helt svalt s) och -mo är liksom samma ändelse. På latin heter det (och tala är ett knepigare verb än man skulle kunna tro på latin, men låt oss köra på dicere) dicimus.

Och grejen är att vi på isländska och gammal svenska har samma:

við tölum (isländska)
vi talom (gammal svenska)

Nämen, hur kan -um och -om vara samma som -ons, -mos, -mo och -mus?

Det bara är det, ok! Jag är ingen lingvist, bara en glad amatör i ordets urpsrungliga bemärkelse.

Sedan stämmer även grekiskan och ryskan in i detta samfälliga mönster:

εμείς μιλούμε (emís milóume (vet inte hur man brukar transkribera detta) - grekiska)
мы говорим (mi gavarim - ryska)

Men nu är du ju ute och cyklar fullständigt! -oume och -im? Och dessutom klumpar du ihop grekiska och ryska av någon anledning.

Tyst! Det var av praktiska skäl. Jag vet vad jag pratar om. Och exempelvis det oregelbundna мы живём (mi zhivyom - vi bor) illustrerar det kanske ännu bättre.

Jaha, men engelska då? Och tyska för den delen?

Ja, fråga mig inte vad de håller på med. Engelskan har ju i stort sett gett upp personböjda verb och tyskan har ju ett presens första person pluralis som sammanfaller med infinitiv, men kolla här vad jag hittade i en bok i bokhyllan (Old English and its Closest Relatives, Robinson):

nimam, lagjam ((vi) tar respektive lägger (gissar jag vilt - fanns ingen översättning vad jag kunde hitta på fem sekunder) - germanska)

-am. Jojo, I rest my case. Och var glada att jag inte börjar tjata om dualis här också!

Cue allmänt höjda ögonbryn från dem som eventuellt läst så här långt.

Författarskola #20 - tre droppar Arvidsson

Dags igen att försöka suga ut någonting matnyttigt ur vad en annan författare skrivit. Den här gången har det kommit till Anna Arvidsson som nyligen debuterade med Ordbrodösen (ifall detta på något magiskt sätt undgått någon). Vad kan vi lära oss av henne? Vad är det hon gör så rätt? Inte vet jag, men jag gör ett försök till att bena ut det.

Som vanligt, viss SPOILER ALERT, men inte så jättefarligt, tror jag.

1. Alltså, titeln, ordet "ordbrodös" ... Hur bra är det inte i sig? Och jag tror mig veta att Arvidsson började just med ordet. Jag får för mig (orkar inte googla just nu medan jag försöker tänka) att hon hittat på det i samband med någon skrivövning och att hon sedan inte riktigt kunde släppa det. Och det ledde alltså till denna historia, denna bejublade debut. Så himla schysst att tänka sig! Och det är en bra ingång att försöka sig på. Jag tänker i alla fall prova själv och se hur det faller ut.

2. Hon låter ett mysterium nystas upp. Det är ingenting originellt i sig, men oj, vilken bra grej att göra. Man ska inte glömma hur intressant man själv tycker det är att följa ledtrådar i ett mysterium. Och att pytsa ut dem i lagom takt är så himla mycket a och o. Men låt också "svaret" på mysteriet vara någonting "tungt", på något sätt. Naivt av mig kanske, men jag blev påmind om den här grundläggande byggstenen när jag läste Ordbrodösen.

3. Bilderna. Hon har ett antal superschyssta bilder i texten, så att man bara ryser - så himla visuellt triggande. Det där provet, när examinatorerna går emot ordbrodösen som genomgår provet. Någonting med hur de kommer emot henne och hur de nästan bildar en sorts vägg i sin mörkklädda enhetlighet - det är fantastiskt. Och hela grejen med provet, att man måste ha svart på sig, som en säkerhetsåtgärd, eftersom en gång den som undergick provet fortsatte att skriva på sina vita kläder när hon blev fråntagen blocket. Även bilden av hur den historiska ordbrodösen rider in mitt under häxbränningen med bar överkropp där hon skrivit sina order till folket är otroligt fantasieggande.

Jag blev av denna bok inspirerad att skriva någonting nytt. Någonting helt olikt allt det jag skrivit hittills. Och det måste väl ändå vara ett väldigt högt betyg.

Språkporr #13 - språkljud

En sak som jag då och då försöker tänka på när jag vältrar mig i något av de nio språk jag absolut inte kan, men som jag älskar att plugga: Språk utgörs främst av ljud. Alltså, det här med det skrivna språket är ett relativt nytt fenomen och jag är i mångt och mycket en "skriftmänniska" (vad jag nu menar med det), men språket låter sig inte fångas så lätt. Någonting så enkelt som ett vokalljud kan skilja sig oerhört från språk till språk.

Låt oss exempelvis fundera över bokstaven e. Den kan uttalas på så många olika sätt. Eller, rättare sagt, den får i skrift representera ett gäng olika ljud, som ofta, men inte alltid, approximerar varandra. Vi har det långa, svenska e-ljudet, som i ek och detta är mycket likt tyskans e i Esel (åsna), men det är inte samma ljud om man lyssnar noga. I italienska har det långa e-ljudet en distinkt öppenhet/"ä-ighet" (primavera (vår)) som inte påminner särskilt mycket om svenskans eller tyskans.

De korta e-ljuden ligger i allmänhet tillsynes(?) närmare varandra de olika språken emellan, men det finns olikheter, för den som är beredd att verkligen lyssna. Ofta är det oerhört subtilt, men skillnaden finns där. Tänk t.ex. på svenskans sett och jämför med engelskans set. E-ljuden skiljer sig åt. Samma sak om vi jämför med tyskans setzen. Alla tre e-ljuden skiljer sig åt en aning. De gör faktiskt det, även om vi då är inne på finlir.

Sedan får ju e representera rejält avvikande ljud, såsom engelskans i-ljud (första e:t i even), engelskans nästan helt svalda ö-ljud (andra e:et i even, även känt som "schwa"), och franskans långt mer markerade ö-ljud (le (best. art. mask.)). Dock får e helt annat uttal i franska när man slänger på en grav eller akut accent (chère ((fem.) dyr, kär) respektive répondre (svara)), varvid det drar åt ä-hållet respektive det flata svenska e-ljudet, och om man sätter det framför exempelvis ett n så kommer det att resultera i en av de berömda franska nasalvokalerna (envahir (invadera)).

I ryska heter bokstaven e ye och uttalas även så, med det där lilla inledande y-ljudet insmuget i stort sett överallt. Faktum är att e diftongeras även i isländska till ett sorts ye, men har då en akut accent (hér) - det räknas nog faktiskt som en separat bokstav och heter just ye även på isländska.

När man transkriberar japanska (romaji) och kinesiska (pinyin), d.v.s. representerar orden med våra vanliga, latinska bokstäver i stället för de inhemska tecknen, så kommer e att representera ytterligare andra ljud. I japanska har man ett kort e-ljud och ett långt, båda är relativt öppna och det känns inte konstigt att skriva dem med e, men i kinesiskan så drar det representerade ljudet åt ö-hållet.

Vad försöker jag säga med det här då? Jo, man ska inte stirra sig blind på hur ord stavas i andra språk. Glöm inte att blunda och lyssna också.

Hallå? Du har väl inte somnat?

Författarskola #18 - tre droppar Lindström?

Tänkte att jag analogt med detta inlägg om Fredrik Backman skulle försöka extrahera några konkreta saker som gör Christina Lindström till en sådan enastående författare. Saker som man kan stjäla, ifall man själv vill bli lite bättre - och det vill jag!

Inte så mycket SPOILER ALERT här, men om man - som jag - verkligen inte vill veta någonting om en bok innan man läser den, så kan man ju hoppa över det här inlägget så länge.

1. Lindström ger varje karaktär ett tydligt, (i någon mån) sympatiskt särdrag. I Jack har vi exempelvis mammans usla keyboardspel som hon är så glad och stolt över, och även Abrahamssons sätt att skicka äckliga bilder på saker som kvalster i extrem närbild till Jack, trots/för att han vet att Jack tycker att det är vidrigt. Sedan har vi den lilla stående skämtkonflikten mellan Jack och mosterns partner Jens, där Jens hela tiden förnekar att han åt upp hela julosten förra julen - detta gör en högst perifer bifigur levande och gör att man gillar honom, utan att egentligen veta någonting om honom.

2. Hon förmedlar en oerhört kärleksfull relation mellan Jack och hans mamma utan att han (boken är i första person) berättar så mycket för läsaren om hur mycket han älskar henne, utan genom att vi får se dem interagera. Hela dialogen dem emellan genomsyras av stark, orubblig kärlek, utan att de för den skull håller på att prata om hur mycket de tycker om varandra - långt därifrån! De smågnabbas på ett alldeles förtjusande sätt.

3. Det är någonting så oerhört rörande med hennes sätt att visa barndomens skörhet. Hur Jack aldrig som barn gav upp hoppet om att få hälsa på sin pappa på Grönland (och liknande, fiktiva resmål) och lärde sig ord på inuitiska (heter det så?), och Jacks lillebror Enars vilsenhet i situationen där hans mamma har lämnat honom i pappans vård. Jag föreställer mig att detta grepp går att applicera på annat. Att visa på en skörhet hos sina karaktärer gör så mycket för att man ska investera hela sitt hjärta i dem.

Som sagt, tre droppar. Hon gör så mycket mer än det här och språket är helt fantastiskt, men som i allt lärande så får man begränsa sig lite, för att kunna tillskansa sig kunskapen och internalisera den. Förhoppningsvis.

Språkporr #11 - toujours me resulta una miscela

Rubriken här är felaktig i och med att den blandar tre latinska språk: franska, spanska och italienska. Välkommen till mitt språkliga liv!

Det är nämligen så att när man som jag i stort sett aldrig får tillfälle att tala ett språk, utan endast konsumerar det mer eller mindre passivt, så blir det tamejfan ingen ordning alls när man plötsligt ska vara lite aktiv. Det blir helt enkelt alltid en blandning av ett gäng språk - i synnerhet när det rör sig om besläktade sådana. Det är också vad rubriken ganska tydligt förmedlar, även om den i sig är felaktig.

Toujours är franska och betyder alltid (och även fortfarande) och detta tidsadverbial är även felplacerat, har jag en känsla av - man kan säkerligen ha det så här i början av en mening i avslappnat språk(?) men det är inte strikt talat korrekt, tror jag, utan det bör komma i ett senare led. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle uttrycka detta på franska. Förmodligen skulle jag säga något i stil med Pour moi, quand je parle, le résultat est toujours un mélange. Det här med att översätta svenskans blir är alltid så himla svårt, så jag försöker undvika det i görligaste mån - min erfarenhet är att vi i svenska har en ovanligt stark tendens att vilja trycka på just den inkoativa ("inträdande") aspekten av det hela, vilket man ofta struntar i i andra språk.

Me resulta är spanska och betyder ungefär det blir för mig. Jag tror att det i princip är korrekt använt här, om vi bortser från att resten av meningen är på franska och italienska. Siempre me resulta una mezcla är väl en rimlig spansk variant av andemeningen och det är alltså spansk "form" på frasen. Med all säkerhet finns det bättre sätt att säga detta på - rätta mig gärna!

Una miscela är italienska och betyder en blandning. Italienska är mitt svagaste latinska språk, i.o.m. att jag aldrig studerat det "på riktigt", utan bara insupit det indirekt på något sätt. Brukar glatt gissa mig fram. Kanske en direktöversättning av min franska approximering då: Per me, quando parlo, è sempre una miscela. Här har jag alltså helt utelämnat delen som handlar om att det blir.

Det hela betyder alltså (även om det inte är korrekt någonstans) Det blir alltid en blandning för mig. Vilket det alltsom oftast blir när det någon sällsynt gång är dags för mig att ta plats på talscenen och faktiskt säga någonting på något språk annat än svenska (och möjligtvis engelska).

Bland annat har jag svårt att hålla isär småord (konjunktioner, adverb och prepositioner) och har en tendens att för ordet också använda también på franska (spanskt adverb, med franskt uttal) i stället för det korrekta aussi.

Och det må väl vara hänt, men jag har också ovanan att använda con (spansk preposition, med) på franska i stället för avec. Det är bara det att con olyckligtvis betyder fitta på franska. Jag har chockat en och annan kypare med mina grova beställningar.

Jag raljerar fritt #3 - vad säger kidsen?

Som 70-talist har jag självfallet en del gemensamma referensramar med mina jämnåriga, och för all del även med folk en liten bit både uppåt och nedåt i åldrarna. Vi som var med före informationsexplosionen. Medan mediautbudet fortfarande var begränsat. Jag tänker då främst i detta sammanhang på stående repliker som vi alla känner igen och förstår innebörden av, samt känner till konnotationerna kring.

Särskilt i juletider finns det en sorts sekulariserad litania som alla vi som var någotsånär fullvuxna under förra århundradet kan stämma in i. För du som är i min ålder vet precis vad jag syftar på om jag säger "Ska du lukta på glöggen, pojke?" och du vet vad som följer på repliken "Det var då en välsignad jul" (sannolikt vet du också det exakta priset på den stjärna som Karl-Bertil Jonssons pappa tagit med sig hem gratis från sitt varuhus). Vidare känner du till citat som "Vad är en bal på slottet?", "Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!" och "Jag är nog tuffare än somliga tror".

"Ska du lukta på glöggen, pojke?" (0:06)

"Vad är en bal på slottet?"

"Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!"

"Jag är nog tuffare än somliga tror"

Mer generella året-runt-varianter av det här är exempelvis "Det går lika bra med selleri", "Lysande, Sickan!" och "Reflektion kolon".

"Det går lika bra med selleri" (3:40)

"Lysande, Sickan!"

"Reflektion kolon"

Så har vi vårt amerikanska världsarv också, i form av t.ex. "You don't need to see his identification", "E.T. phone home" och "Hasta la vista, baby".

"You don't need to see his identification" (0:40)

"E.T. phone home"

"Hasta la vista, baby"

Jag tänker att generationen strax före min och mina gelikars har andra gemensamma igenkänningspunkter, som springer från exempelvis barnböcker, filmklassiker och rentav bibeln. Jag föreställer mig att fraser från standardläseboken från 40-talisternas barndom som "Mor ror, far är rar" (detta är i sig en parafras), "Play it again, Sam" (vilket Ingrid Bergman visst aldrig säger - hon säger "Play it once, Sam [...] Play it, Sam. Play As Time Goes By") från filmen Casablanca och "Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör" från bibeln, är något slags allmängods - och därtill kommer med all säkerhet en massa fina, kärnfulla talesätt och citat som jag inte känner till, av naturliga skäl.

"Mor ror, far är rar" (uttrycket är parafraserat)

"Play it again, Sam" (även detta något parafraserat, fr.o.m. 0:49)

"Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör" (Marcus 12:17)

Men kidsen då? Vad har de gemensamt på den fronten? Finns det över huvud taget citat som är lika allmänt bekanta som "Do, or do not - there is no try" nuförtiden? Bara det överväldigande utbudet torde göra detta knepigare i dagsläget. Och inte fan sitter de som tända ljus framför Kalle Anka på julafton? Förutsatt att de fortfarande kör det där uttjatade eländet (gör de det, så är det ju för min generations skull, inte för kidsen).

"Do, or do not - there is no try" (0:20)

Självklart har ungdomarna stående uttryck/citat de säger till varandra i sina respektive sociala grupper, men jag vågar påstå att jag kan blinddejta vilken 40-plussare som helst och att vi kan tillbringa en nostalgisk kväll tillsammans där vi bollar kända repliker mellan varandra i fullständigt samförstånd. "Kom nurå! Vadå? Barnprogram i TV2!" (0:08) för hela slanten, liksom.

Har du inte känt igen något av citaten ovan? Grattis! Du är officiellt ung.

Språkporr #9 - svenskans klurigheter

Här sitter jag och funderar över svenskans små fallgropar för någon som inte har den som modersmål.  Ibland gör vi det inte helt lätt för folk.

Ta exempelvis en prepositionsfras som "tala om". Beroende på var man lägger betoningen så kan den betyda två olika saker. 

"Tala om vad ni talar om." 

Denna fras går ju faktiskt, med lite god vilja, att läsa på fyra olika sätt, och det är fullt möjligt att en person som inte talar svenska som förstaspråk skulle ha svårt att hänga med på exakt vad man talar om (!). För oss som fått svenskan med modersmjölken är det ju inte möjligt att utan sammanhang, otvetydigt tolka exempelmeningen i skrift, men så fort vi säger den, så är alla tvivel som bortblåsta. Dock kanske inte för den icke hundraprocentiga svensken.

En annan sak som är lite småskum när man tänker på den är hur man använder "säkert" i svenska. Följande tänkta dialog är fullt möjlig:

"Hon är säkert där."
"Är det säkert?"
"Nej."

Även här finns det utrymme för förvirring. Men, visst, samma fenomen finns i någon variant i många indoeuropeiska språk (inte minst engelska: "I'm sure she's there." "Are you sure?" "No.").

Men låt oss vara lite ungdomliga och kanske även stockholmska (?):

"Hon är säkert där."
"Säkert." (Uttalat med avmätt spydighet.)

Detta betyder ju att åtminstone talare nummer två inte alls tror att vem vi nu talar om (deja vu!) är där (var nu där är). Fortfarande skulle vi genom att jobba med den ironiska tonen kunna förmedla ungefär detsamma på engelska, men det är väldigt kort och kärnfullt på svenska och utgör med största sannolikhet en fertil grogrund för missförstånd för den som inte är uppvuxen här.

En till språklig finess i form av ännu en prepositionsfras som kan ha olika, betydelsebärande betoning är "stöta på". Jag hade i min ungdom en colombiansk pojkvän som en dag glatt berättade för mig att han hade "stött på" min bästa väninna. Det där med betoning är inte lätt och han valde att lägga tonvikten på "stött". Han menade faktiskt något så oskyldigt som att han hade träffat på henne på stan.