Ok, I feel a spretigt inlägg coming on. Förmodligen blir det inte speciellt intressant heller. Varning, typ.
Först och främst. VAB. Igen. Stackars sjuk liten människa behöver mig hela dagarna. Det drar ned all form av produktivitet till ett minimum. Det har dessutom råkat sammanfalla med manusredigering inför rejält omtag med min ena redaktör. Det har därför varit mer eller mindre katastrofalt. Jag har redigerat i små, hattiga inkrement och hela tiden tappat tråden, alternativt i längre sjok, när barnet sover och jag själv är så trött att jag håller på att dregla ned tangentbordet. Inte ideala förhållanden m.a.o.
Nåväl, manuset i övrigt, ja. Det är här känslorna av otillräcklighet kommer in. Jag vet att jag knappt skrivit om processen med det här manuset, men så här är det: Min förläggare gillade hela texten, förutom slutet. Som hon ogillade. Rätt starkt. Det var lite småpaniskt där ett tag, men jag gillade i alla fall sedan själv min lösning på det hela. Det gjorde inte hon. Inte så mycket i alla fall. Men grejen är typ att hon litar på mig och tänker att jag nog eventuellt vet vad jag håller på med. Det tänker inte jag.
Så där håller vi på. Och nu är jag i en liten dipp här. Tänker att det blir piss alltihopa. Önskar att jag skrivit en annan bok. En bättre.
Detta gör tydligen att jag återigen blir dålig på att tanka input i form av blogginlägg, böcker, filmer och serier. Trist. Orkar inte läsa eller titta. Bara små, små bitar i taget kan jag få ned.
Nå, då har vi den lilla ljusglimten här: italienskan. Min familj och en liten klick vänner ska hyra ett hus på Sicilien i sommar, och det gör det plötsligt legitimt för mig att göra någonting jag aldrig har gjort förut, nämligen plugga italienska.
Alltså, jag "kan" italienska, typ. Vad menar jag med det då? Jo, jag kan det passivt någotsånär. Jag kan läsa en bok på italienska, om än med viss möda. Men det lustiga är att jag faktiskt aldrig pluggat språket i fråga. På något vis har jag bara sugit upp det, via opera, via systerspråken franska och spanska (båda språk som jag är mycket bättre på och HAR pluggat någon gång i det förgångna), via vetefan. Eftersom jag är typen som gör allt på samma gång utan att det blir någon ordning alls, så hoppar jag i allmänhet planlöst från språk till språk och duttar här och där, bara för att det är så kul och för att det känns som om jag sviker alla andra språk om jag ägnar mig åt ett enda någon längre stund i stöten. MEN nu känns det som om jag har "rätt" att ägna mig aktivt åt italienskan - ohämmat! Tänk, så praktiskt om en av oss resenärer faktiskt kan TALA språket i fråga, och inte bara tolka tal (i rimlig hastighet) och skriven text. Det kan komma väl till pass när vi står där på restaurangen/i affären/vid biluthyrningen och personalen ser upprörd ut och börjar spruta ur sig rotvälska.
Därför ska jag nu hänge mig. Och det passar så fantastiskt bra, nu när jag uppenbarligen inte klarar av att ta in data av annat slag i min trötta stackars hjärna. För språk, det fixar jag att processa. En snuttefilt i den annars nästan totala mörkläggningen.
