Mischmasch

Stream of consciousness (Källa)

Sådant som snurrar i min hjärna just nu följer nedan.

Det nya niandet. 

Ungdomen har hittat på att vi ska nia i det här landet. Jag gillar det verkligen inte. Alltså, jag ÄLSKAR att få nia i andra språk, men jag älskar också att vi inte håller på med sådant trams i Sverige. Varför återinföra den sortens avståndstagande?

Häromdagen när jag var på krogen, så kom jag dit ensam, eftersom mitt sällskap inte dykt upp än. Den unga pojken som visade mig till vårt bord tilltalade mig hela tiden i andra person pluralis, vilket först gjorde att jag trodde att han fått för sig att alla tre personer som bokningen rörde var på plats. I synnerhet när han hälsade mig "välkomna". Till slut fick jag dock inse att han fattat att det bara var jag där än så länge och likväl använde han detta "välkomna"! Skratta eller gråta, det är frågan. Men ok, så fungerar det nya niandet, uppenbarligen. Det är - vad vi gamlingar än hävdar - ungdomen som avgör hur språket fungerar.

I vilket fall som helst kommer jag fortsatt att dua ända ned i graven. Men jag tror att ungdomarna förväntar sig det av en äldre person ändå.

Raskt vidare till bokmässan.

Nu är det snart dags igen. Jag har inte mycket inbokat (som vanligt - inte direkt eftersökt som talare) men jag ska alltså ändå vara där och insupa, samt träffa en miljon människor. Det kommer att bli trevligt och nätverksmässigt givande - tror och hoppas jag - även om jag ibland misstänker att det främsta skälet till att jag åker är att jag får vara borta från min älskade unge en liten stund, med allt vad det innebär av sovmorgnar och långfrukost i ljuv ensamhet. Tidigare har jag bara varit på mässan torsdag-fredag, men den här gången klämmer jag in lördagen också. Vi får väl se om jag tycker att det blir lite mycket eller ej.

Löst kopplat till detta finns tankar kring huruvida jag alls kommer att åka på bokmässan nästa år. Åker jag ifall jag inte har någon aktuell bok? Kommer jag att ha en aktuell bok? Det är omöjligt att veta.

För nu är jag i ett läge där min 9-12-bok är uppe i 21500 ord och det säger fan bara stopp. Jag satsar på någonting kring 30000 ord (knappt hälften av t.ex. En väktares bekännelser) och jag känner mig ovanligt borta dramaturgiskt eftersom jag inte brukar skriva så kort. Det börjar bli dags att driva mot slutet, och jag vet vad som ska hända, men jag vet inte i vilken ordning eller i någon vidare detalj. Ca 72% procent in i boken är jag (kollade jag nyss), men vad brukar det innebära ungefär? Jag försöker jämföra med mina tidigare böcker och ser att det börjar dra ihop sig mot slutet i detta procentuella läge, men det är extremt oklart exakt hur. Det händer saker, liksom. Kan det vara så att jag borde komma med andra vändpunkten här någonstans, rent dramaturgiskt (se bild på "den dramaturgiska valen" här)? Jag tror det, men jag har fortfarande inte riktigt fattat vad en vändpunkt är.

I övrigt vill jag bara säga om japanska att det är världens mest indirekta språk. (Ja, som jag har studerat alltså.) 

Det finns så många sätt att vara svävande på. Inte minst för att man ganska sällan bryr sig om att sätta ut pronomen, vilket gör att det är väldigt fritt för tolkning vem som gör någonting i en viss mening. Tills skillnad från andra språk där man gärna droppar pronomen, som t.ex. spanska, så har vi i japanska inte personböjda verb. I spanska ser man (i allmänhet) på själva verbformen om det är jag, du, hon/han eller de (o.s.v.) som gör saker, men i japanska hänger verbet bara där, liksom. "Springer" är en fullt möjlig mening, t.ex. I synnerhet i sångtexter och liknande där det endast i bästa fall finns ett vagt sammanhang blir det helt otroligt luddigt på det här sättet.

Men det är inte bara det som gör japanskan lätt odefinierad. Det är mycket "men/kanske/lite/är känslan/säger någon (oklart vem)" som blir hängande i luften, gärna i slutet av meningar så att man undrar ifall något av det som just sagts verkligen gäller.

Det ska dock sägas att man självfallet i japanska kan vara lika benhårt otvetydig som i vilket annat språk som helst. Det är bara den allmänna folksjälen som tar sig uttryck.

Så var det med det.

Språkporr #14 - första person pluralis

Nej, hörni, dags att prata om elefanten i rummet: verb i presens indikativ första person pluralis i indo-europeiska språk - alltså verb i vi-form. Alla är nämligen så rörande överens, känns det som. Om världen kunde vara lite mer som presens i första person pluralis så skulle allting säkert ordna upp sig till det bästa.

Vi börjar väl med de latinska språken. Och jag tror att vi bör hålla oss till regelbundna verb för att inte krångla till det i onödan. Vi kör på verbet tala, vilket lustigt nog brukar vara ganska regelbundet. Det heter parler, hablar samt parlare på franska, spanska respektive italienska.

I första person pluralis presens heter det så här:
nous parlons (franska)
nosotros hablamos (spanska)
noi parliamo (italienska)

Öh, säger någon med alla hjärnceller i behåll, det var ju inte speciellt likt. Men det ÄR det! Trust me on this. -ons (uttalas med nasalt o-ljud, inget s hörs), -mos (i många dialekter nästan helt svalt s) och -mo är liksom samma ändelse. På latin heter det (och tala är ett knepigare verb än man skulle kunna tro på latin, men låt oss köra på dicere) dicimus.

Och grejen är att vi på isländska och gammal svenska har samma:

við tölum (isländska)
vi talom (gammal svenska)

Nämen, hur kan -um och -om vara samma som -ons, -mos, -mo och -mus?

Det bara är det, ok! Jag är ingen lingvist, bara en glad amatör i ordets urpsrungliga bemärkelse.

Sedan stämmer även grekiskan och ryskan in i detta samfälliga mönster:

εμείς μιλούμε (emís milóume (vet inte hur man brukar transkribera detta) - grekiska)
мы говорим (mi gavarim - ryska)

Men nu är du ju ute och cyklar fullständigt! -oume och -im? Och dessutom klumpar du ihop grekiska och ryska av någon anledning.

Tyst! Det var av praktiska skäl. Jag vet vad jag pratar om. Och exempelvis det oregelbundna мы живём (mi zhivyom - vi bor) illustrerar det kanske ännu bättre.

Jaha, men engelska då? Och tyska för den delen?

Ja, fråga mig inte vad de håller på med. Engelskan har ju i stort sett gett upp personböjda verb och tyskan har ju ett presens första person pluralis som sammanfaller med infinitiv, men kolla här vad jag hittade i en bok i bokhyllan (Old English and its Closest Relatives, Robinson):

nimam, lagjam ((vi) tar respektive lägger (gissar jag vilt - fanns ingen översättning vad jag kunde hitta på fem sekunder) - germanska)

-am. Jojo, I rest my case. Och var glada att jag inte börjar tjata om dualis här också!

Cue allmänt höjda ögonbryn från dem som eventuellt läst så här långt.

Författarskola #20 - tre droppar Arvidsson

Dags igen att försöka suga ut någonting matnyttigt ur vad en annan författare skrivit. Den här gången har det kommit till Anna Arvidsson som nyligen debuterade med Ordbrodösen (ifall detta på något magiskt sätt undgått någon). Vad kan vi lära oss av henne? Vad är det hon gör så rätt? Inte vet jag, men jag gör ett försök till att bena ut det.

Som vanligt, viss SPOILER ALERT, men inte så jättefarligt, tror jag.

1. Alltså, titeln, ordet "ordbrodös" ... Hur bra är det inte i sig? Och jag tror mig veta att Arvidsson började just med ordet. Jag får för mig (orkar inte googla just nu medan jag försöker tänka) att hon hittat på det i samband med någon skrivövning och att hon sedan inte riktigt kunde släppa det. Och det ledde alltså till denna historia, denna bejublade debut. Så himla schysst att tänka sig! Och det är en bra ingång att försöka sig på. Jag tänker i alla fall prova själv och se hur det faller ut.

2. Hon låter ett mysterium nystas upp. Det är ingenting originellt i sig, men oj, vilken bra grej att göra. Man ska inte glömma hur intressant man själv tycker det är att följa ledtrådar i ett mysterium. Och att pytsa ut dem i lagom takt är så himla mycket a och o. Men låt också "svaret" på mysteriet vara någonting "tungt", på något sätt. Naivt av mig kanske, men jag blev påmind om den här grundläggande byggstenen när jag läste Ordbrodösen.

3. Bilderna. Hon har ett antal superschyssta bilder i texten, så att man bara ryser - så himla visuellt triggande. Det där provet, när examinatorerna går emot ordbrodösen som genomgår provet. Någonting med hur de kommer emot henne och hur de nästan bildar en sorts vägg i sin mörkklädda enhetlighet - det är fantastiskt. Och hela grejen med provet, att man måste ha svart på sig, som en säkerhetsåtgärd, eftersom en gång den som undergick provet fortsatte att skriva på sina vita kläder när hon blev fråntagen blocket. Även bilden av hur den historiska ordbrodösen rider in mitt under häxbränningen med bar överkropp där hon skrivit sina order till folket är otroligt fantasieggande.

Jag blev av denna bok inspirerad att skriva någonting nytt. Någonting helt olikt allt det jag skrivit hittills. Och det måste väl ändå vara ett väldigt högt betyg.

Författarskola #18 - tre droppar Lindström?

Tänkte att jag analogt med detta inlägg om Fredrik Backman skulle försöka extrahera några konkreta saker som gör Christina Lindström till en sådan enastående författare. Saker som man kan stjäla, ifall man själv vill bli lite bättre - och det vill jag!

Inte så mycket SPOILER ALERT här, men om man - som jag - verkligen inte vill veta någonting om en bok innan man läser den, så kan man ju hoppa över det här inlägget så länge.

1. Lindström ger varje karaktär ett tydligt, (i någon mån) sympatiskt särdrag. I Jack har vi exempelvis mammans usla keyboardspel som hon är så glad och stolt över, och även Abrahamssons sätt att skicka äckliga bilder på saker som kvalster i extrem närbild till Jack, trots/för att han vet att Jack tycker att det är vidrigt. Sedan har vi den lilla stående skämtkonflikten mellan Jack och mosterns partner Jens, där Jens hela tiden förnekar att han åt upp hela julosten förra julen - detta gör en högst perifer bifigur levande och gör att man gillar honom, utan att egentligen veta någonting om honom.

2. Hon förmedlar en oerhört kärleksfull relation mellan Jack och hans mamma utan att han (boken är i första person) berättar så mycket för läsaren om hur mycket han älskar henne, utan genom att vi får se dem interagera. Hela dialogen dem emellan genomsyras av stark, orubblig kärlek, utan att de för den skull håller på att prata om hur mycket de tycker om varandra - långt därifrån! De smågnabbas på ett alldeles förtjusande sätt.

3. Det är någonting så oerhört rörande med hennes sätt att visa barndomens skörhet. Hur Jack aldrig som barn gav upp hoppet om att få hälsa på sin pappa på Grönland (och liknande, fiktiva resmål) och lärde sig ord på inuitiska (heter det så?), och Jacks lillebror Enars vilsenhet i situationen där hans mamma har lämnat honom i pappans vård. Jag föreställer mig att detta grepp går att applicera på annat. Att visa på en skörhet hos sina karaktärer gör så mycket för att man ska investera hela sitt hjärta i dem.

Som sagt, tre droppar. Hon gör så mycket mer än det här och språket är helt fantastiskt, men som i allt lärande så får man begränsa sig lite, för att kunna tillskansa sig kunskapen och internalisera den. Förhoppningsvis.

Språkporr #11 - toujours me resulta una miscela

Rubriken här är felaktig i och med att den blandar tre latinska språk: franska, spanska och italienska. Välkommen till mitt språkliga liv!

Det är nämligen så att när man som jag i stort sett aldrig får tillfälle att tala ett språk, utan endast konsumerar det mer eller mindre passivt, så blir det tamejfan ingen ordning alls när man plötsligt ska vara lite aktiv. Det blir helt enkelt alltid en blandning av ett gäng språk - i synnerhet när det rör sig om besläktade sådana. Det är också vad rubriken ganska tydligt förmedlar, även om den i sig är felaktig.

Toujours är franska och betyder alltid (och även fortfarande) och detta tidsadverbial är även felplacerat, har jag en känsla av - man kan säkerligen ha det så här i början av en mening i avslappnat språk(?) men det är inte strikt talat korrekt, tror jag, utan det bör komma i ett senare led. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle uttrycka detta på franska. Förmodligen skulle jag säga något i stil med Pour moi, quand je parle, le résultat est toujours un mélange. Det här med att översätta svenskans blir är alltid så himla svårt, så jag försöker undvika det i görligaste mån - min erfarenhet är att vi i svenska har en ovanligt stark tendens att vilja trycka på just den inkoativa ("inträdande") aspekten av det hela, vilket man ofta struntar i i andra språk.

Me resulta är spanska och betyder ungefär det blir för mig. Jag tror att det i princip är korrekt använt här, om vi bortser från att resten av meningen är på franska och italienska. Siempre me resulta una mezcla är väl en rimlig spansk variant av andemeningen och det är alltså spansk "form" på frasen. Med all säkerhet finns det bättre sätt att säga detta på - rätta mig gärna!

Una miscela är italienska och betyder en blandning. Italienska är mitt svagaste latinska språk, i.o.m. att jag aldrig studerat det "på riktigt", utan bara insupit det indirekt på något sätt. Brukar glatt gissa mig fram. Kanske en direktöversättning av min franska approximering då: Per me, quando parlo, è sempre una miscela. Här har jag alltså helt utelämnat delen som handlar om att det blir.

Det hela betyder alltså (även om det inte är korrekt någonstans) Det blir alltid en blandning för mig. Vilket det alltsom oftast blir när det någon sällsynt gång är dags för mig att ta plats på talscenen och faktiskt säga någonting på något språk annat än svenska (och möjligtvis engelska).

Bland annat har jag svårt att hålla isär småord (konjunktioner, adverb och prepositioner) och har en tendens att för ordet också använda también på franska (spanskt adverb, med franskt uttal) i stället för det korrekta aussi.

Och det må väl vara hänt, men jag har också ovanan att använda con (spansk preposition, med) på franska i stället för avec. Det är bara det att con olyckligtvis betyder fitta på franska. Jag har chockat en och annan kypare med mina grova beställningar.

Språkporr #7 - vatten

Bland det schysstaste med att vara i Italien tycker jag är att få chansen att beställa vatten: "Un bicchiere d'acqua, per favore." Acqua. Det heter så på riktigt. Inte för att någon bakåtsträvare bestämt att man ska använda det gamla latinska ordet för vatten, utan för att det fortfarande heter så. Alltså, gåshud i hundraåttio. För utdöda-språk-fetischister som jag åtminstone. (Och att stavningen utvecklats en aning från latinets "aqua"  är sannerligen ingenting att hänga upp sig på i detta fall.)

Spanskans "agua" är inte lika klockrent, fast det är ju ändå en tydlig dotter till det latinska ordet. Men franskans "eau" har glidit iväg nästan intill oigenkännlighet, även om det går att ana att det rör sig om samma stam.

Den nordisk-germanska varianten är vad jag vet obesläktad med den sydligare stammen. Men jag kan naturligtvis ha fel. A-ljudet är ju gemensamt: "vatten", "vann" (norska), "vand" (danska), "vatn" (isländska), "water", "Wasser" (tyska). Och det handlar ju också här om två stavelser i grunden, även om dessa flutit ihop i förekommande fall. Fast ordet är feminint i de latinska dotterspråken, medan det är neutrum i de nordisk-germanska, vilket ju i alla fall talar för en tidig separation om nu ursprunget skulle vara detsamma.

På grekiska, som jag alldeles nyligen börjat peta lite på, heter det νερό ("nero", med betoning på andra stavelsen), vilket väl förmodligen är helt obesläktat. Ordet ύδωρ ("ydor", med betoning på första stavelsen) finns uppenbarligen också, vilket man kunnat vänta sig med tanke på att "hydro" är den grekiska stam som förekommer i sammansättningar som "hydrodynamik" och "hydraulik". Inte heller detta är väl rimligtvis besläktat med latinets "aqua".

På kinesiska heter vatten 水 (shuǐ - uttalas faktiskt lite som ett sluddrigt "tjohej") och på japanska heter det 水 (みず, mizu). Som synes är tecknet detsamma, men det är helt enkelt eftersom de "japanska" tecknen (kanji) är inlånade från kinesiskan. Japanska och kinesiska är sinsemellan helt obesläktade, men man har i japanskan även lånat in en massa kinesiska ordstammar som används flitigt i sammansättningar (liksom latinska och grekiska stammar i svenska och andra indoeuropeiska språk, fast i japanska är dessa lånade stammar mycket mer vanligt förekommande). Eftersom de två språken är så olika och det dessutom var länge sedan dessa lån gjordes, så stämmer de japanska approximationerna ofta ganska dåligt med modernt kinesiskt uttal, men just 水 utläses på japansk on-yomi ("kinesisk läsning") som すい (sui).

Shit, plötsligt drabbades jag av insikten om hur ofattbart tråkigt det här inlägget måste vara för en normal människa. Tur att nästan ingen läser den här bloggen.